Anders Brogren:

I skuggan av det kalla kriget

Våra värderingar grundläggs tidigt i livet. Så har det också varit för mig och min syn på totalitära regimer. Därför redogör jag först för min egen bakgrund eftersom det är svårt för en yngre generation att föreställa sig hur det var att växa upp och leva under det kalla krigets tid.

Jag föddes i Göteborg i mars 1943, strax efter slaget vid Stalingrad, och började skolan 1949. Året därpå startade Koreakriget. Jag minns fortfarande rubrikerna och bilderna i tidningen när president Truman 1951 avskedade general MacArthur och senare ersatte honom med general Eisenhower. Jag minns också när Catalinaplanet, som letade efter den försvunna DC-3:an, sköts ner i juni 1952. Rörliga bilder från Korea och andra oroshärdar såg jag ofta på »Dagens bilder» på biografen Victoria. Där visades Paramountjounalen, Fox Movietone News, den franska Pathé-Journal samt helyllesvenska SF-journalen.

1953 fick jag följa med mina föräldrar på en utlandsresa, något som var ovanligt på den tiden. I pappas Austin A40 reste vi hela vägen till Österrike. På den tiden tog resan fyra dagar. Man behövde visum för att köra genom det sönderbombade Tyskland. Hamburg och Hannover låg i ruiner, som delvis doldes av plank. I planken fanns öppningar med kiosker, där man kunde handla korv och öl. 

På tredje dagens kväll hade vi hunnit till Würzburg. Det var en skrämmande syn som mötte. Fortfarande kan jag liksom se för mig hur vi åkte runt bland ruinerna och letade efter husrum. Det tycktes inte finnas ett enda hus som var beboeligt. Till sist hittade vi dock det då nybyggda hotellet Lämmle där vi tog in.

Vid frukosten följande morgon satt Otto av Habsburg vid ett bord strax intill. Otto var född 1912 och son till den siste kejsaren av Österrike-Ungern. Han blev senare känd som europaparlamentariker. Vid denna tid hade han ännu inte avsagt sig kravet på den österrikiska tronen. Därför var han förbjuden att resa in i det ännu ockuperade Österrike. Pappa tog fram ett vykort och gav åt servitören för att be om Ottos autograf. Otto skrev sin namnteckning och nickade vänligt bort mot vårt bord. Detta vykort har jag kvar än i dag.

Under någon månad bodde vi i en liten by i den amerikanska ockupationszonen några mil från Salzburg. Där var mer gammaldags än i Sverige. Jordbruket drevs fortfarande med hjälp av oxar. Jag gick ut och in i gårdarna som barn i huset.

Vi fortsatte till Wien, pappas ungdomsstad, där han 1931–33 studerat sång för professor Theodor Lierhammer. Strax öster om Linz for vi över floden Enns på en smal provisorisk bro, som vaktades av amerikansk resp. sovjetisk militär. Så var vi inne i den ryska zonen. Vi hade tillstånd att köra stora vägen till Wien utan att stanna och utan att göra några avvikelser. Det var lite nervöst när pappa stannade nedanför det ståtliga barockklostret i Melk och tog ett foto. Skulle ryssarna ingripa? Allt gick väl och på kvällen anlände vi till Wien, där vi fick bo hos pappas gamla inackorderingstant och hennes dotters familj på Neulinggasse 20 i den brittiska sektorn. Det hann bli sent innan vi hört om allt de hade att berätta om sina upplevelser under kriget.

Staden Wien var, som i filmen The Third Man, uppdelad i fyra sektorer, en för vardera Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike. Men gränserna mellan de olika sektorerna var inte lika välskyltade som i Berlin. Man kunde köra fritt över hela staden. Ofta visste man inte vilken sektor man befann sig i, men när man såg röda masonitstjärnor försedda med en Stalinbild förstod man att man hamnat i den sovjetiska. Ännu hade det bara gått några månader efter Stalins död. På Schwarzenbergplatz stod en stridsvagn med röd stjärna uppställd som segermonument. Ute vid Reichsbrücke, den bro över Donau som senare kollapsade under sin egen tyngd, fanns en obelisk av rödmålad plåt med en röd stjärna överst samt texten ”Till minne av de ryska sjömän som befriade Wien den 13 april 1945”. Propagandakriget pågick för fullt.

På en restaurang i Grinzing spelade några ungerska musiker. Pappa ville att de skulle ackompanjera honom i den kända fosterländska sången Szép vagy, gyönyörű vagy Magyarország, men de påstod att de inte kände till den. Det verkliga skälet var förmodligen att denna sång inte var politiskt korrekt i det kommunistiska Ungern. Musikerna vågade inte spela den eftersom de kanske trodde att de var utsatta för någon sorts provokation. 

Senare visade pappa att han hade gömt en revolver under bilens instrumentbräda (som reservofficer hade han vapenlicens) för den händelse att det skulle bli problem. Lyckligtvis blev den aldrig upptäckt. Det var naturligtvis fullkomligt vansinnigt att ta med ett vapen in i den ryska zonen, men den meningslösa åtgärden säger något om det spända läge som rådde.

Ungernrevolten

En händelse som grep alla svenskars sinnen var Ungernrevolten 1956. Den 6 november, när Röda armén redan gått in i Budapest, skulle vår skola, Hvitfeldtska högre allmänna läroverket för gossar, som vanligt med Spårvägens musikkår i spetsen marschera till Gustaf Adolfs torg för att hylla hjältekonungen och stadens grundläggare. Den gången blev det dock annorlunda. Annars brukade marschen upplösas på torget och sedan gick man på kondis och åt Gustaf Adolfs-bakelser. Men 1956 fortsatte tåget tillbaka med en ungersk fana i täten uppför Avenyn till Götaplatsen. Där blev det solidaritetsmöte. Elevrådets ordförande talade och musikåren spelade Ungerns vackra och vemodiga nationalsång. Inte ett öga var torrt!

Sedan började flyktingarna komma. De omfattades med varm sympati av hela svenska folket. Riksradions enda kanal sände dagliga program på ungerska. Radiohjälpen och andra organisationer ordnade stora insamlingar. Pappa hade lärt sig en del ungerska sånger under sina år i Wien. Nu kom de till användning när han framträdde vid Röda korsets välgörenhetskonsert på Konserthuset tillsammans med den nyss anlända sångerskan Aliz Serafin, sedermera kd-politiker och kyrkvärd i Nynäshamn.

Intresse för kyrkan i Ungern fick jag långt senare då jag lärde känna Vilmos Vajta. Se min artikel ”När säkerhetspolisens agent blev president för Lutherska världsförbundet” i Svensk Pastoraltidskrift 13/2008!

Propagandasamlande

Jag blev alltmer intresserad av det som skedde bakom järnridån. På kvällarna lyssnade jag på de svenska programmen över Moskvaradions starka sändare på 375 meter mellanvåg och förvånades över att någon tog dessa program på allvar. Jag skrev, halvt på skämt, till Moskva och fick detta svar:

”Bäste radiovän! Ett hjärtligt tack för Ert brev, som vi med nöje tog del av. Det gläder oss att Ni intresserar Er för våra sändningar. Har Ni några frågor om livet i SU, så skriv till oss. Vi skall gärna besvara dem. Vi spelar också önskeskivor. Vi med sänder fotografier av Lenin och Chrustjov samt några broschyrer och sputnikmärket. Med hälsning Moskvaradions svenska avdelning.” Det blev början till mitt samlande av kommunistisk propaganda.

Berlin före muren

I maj 1961 då jag var ledig några veckor efter studenten reste jag till Berlin, mest för att jag med egna ögon ville se det kalla krigets front med den märkvärdiga uppdelningen i fyra sektorer. Det var några månader innan muren byggdes. Fortfarande kunde man fritt röra sig över sektorsgränserna. Jag promenerade fram och tillbaka mellan väst och öst vid Brandenburger Tor, förbi de ofta avbildade skyltarna med texten YOU ARE NOW LEAVING THE AMERICAN SECTOR!

Det enklaste sättet att ta sig mellan öst och väst var att åka tunnelbana. Det var bara att stiga på tåget så for man genom järnridån utan några som helst formaliteter. När tåget stannade på sista väststationen ropades i högtalarna Gleisdreieck, letzter Bahnhof im freien Berlin! När man åkte tillbaka hördes en högtalarröst på sista öststationen: Potsdamer Platz, letzter Bahnhof im demokratischen Berlin!

Jag lärde mig att vara misstänksam mot det politiska språket. Vad betydde egentligen ”det fria Berlin” resp. ”det demokratiska Berlin”? Det var ju bara fraser som skulle låta bra. Om man inte vill bli lurad måste man därför ta reda på vad som döljer sig bakom slagorden. Det blev en nyttig lärdom inför framtiden.

På söndagen, som var pingstdagen, hörde jag prosten, sedermera biskopen, Kurt Scharf vid gudstjänsten i Marienkirche vid Marx-Engel-Platz. Predikan lämnade ingen tvekan om hans negativa inställning till DDR-regimen. Sedan muren blivit byggd utestängdes han från DDR, trots att han var DDR-medborgare.

I Östberlin köpte jag några böcker, bl.a. en Lutherbibel, som jag fortfarande använder, tryckt hos VEB [Volkseigener Betrieb] Graphische Werkstätten Leipzig, Veröffentlicht unter der Lizenznummer 481 der Regierung der Deutschen Demokratischen Republik, Ministerium für Kultur. Den ateistiska staten lät alltså trycka biblar som ett led i satsningen på kulturen. Jag betalade med svartväxlade östmark. Den officiella kursen var 1:1 men i växlingskontoret på Bahnhof Zoo i Västberlin fick man fem östmark för en västmark. Eftersom järnvägen, Stadtbahn, även i Västberlin förvaltades av östtyska Deutsche Reichsbahn så var även växlingskontoret på stationen i östtysk ägo. DDR-regimen såg till att tjäna västvaluta även på svartväxling.

På Stadtbahn tillbaka till Västberlin dök det upp en folkpolis som patrullerade genom vagnarna för att leta efter flyktingar eller smuggelgods. Eftersom jag inte kunde visa något officiellt växlingskvitto som motsvarade värdet av mina inköpta böcker blev jag nervös och la bokpaket under armen som armstöd.  Utan att röra en min la kvinnan som satt bredvid också sin arm på paketet så att det doldes för folkpolisens spanande blickar. Han passerade utan att något hände. Jag drog en suck av lättnad.

Varje vecka tog tusentals östtyskar tunnelbanan eller Stadtbahn från det demokratiska till det fria Berlin. DDR höll på att dräneras på unga människor. Själva arbetar- och bondestatens existens var hotad. Så kunde det inte fortsätta. Några månader senare fick den östtyske partisekreteraren Walter Ulbricht tillåtelse av ”broderpartiet” i Moskva att bygga en mur kring Västberlin, som uppfördes den 13 augusti 1961.

På den tiden fanns något som hette ”den tredje ståndpunkten” eller ”kålsuparteorin”. Man skulle stå neutral i kampen mellan öst och väst. Båda sidor var lika goda kålsupare. För mig var det obegripligt att man kunde ha en sådan åsikt. Om det varit lika många som flytt med tunnelbanan från väst till öst som flydde i andra riktningen hade jag trott på den. Men efter mitt besök i Berlin tyckte jag att tredje ståndpunkten bara var lurendrejeri eller, i bästa fall, självbedrägeri. Mitt förtroende för s.k. intellektuella undergrävdes. Med tiden kom jag att misstänka att det i ordvrängarnas led finns en hemlig beundran för handlingsmänniskor som brutalt genomför sin vilja.

Utblick mot Kina

Under hösten samma år blev jag god vän med en övertygad kommunist. Jag delade visserligen inte hans politiska uppfattning, men vi hade gemensamma kulturella intressen. Min vän blev senare ansvarig för den svenska utgåvan av månadstidskriften Kina och flyttade då till Peking. För att följa hans arbete började jag prenumerera. Där kunde jag, något skräckslagen, nummer för nummer, följa kulturrevolutionen. Stora färgbilder visade rödgardisterna och de revolutionära massorna som hyllade ordförande Mao, ”vår store lärare, store ledare, store överbefälhavare och store rorgängare”, tillsammans med ”han nära vapenbroder” kamrat Lin-Piao, sedermera förrädare. Suget från propagandan var starkt. ”Ordförande Mao är den rödaste, rödaste röda solen i våra hjärtan.” Var det en ny era för mänskligheten som randades? Även i Sverige lät sig okritiska idealister bländas av den nya religionen.

Fortfarande har jag kvar de stora färggranna tidningarna från 1967–69, alltså från de värsta åren. Inte kunde jag då ana att jag långt senare själv skulle få träffa kinesiska kristna som tillbringat åren under kulturrevolutionen i arbetsläger. Detta blev verklighet vid en resa till Kina i november 1985. Jag har skrivit om den i min prästmötesavhandling Den Gudomliga Symfonin (1987), sid. 101–109. När jag i ett annat sammanhang skrev en artikel om de oregistrerade församlingarna i Kina, ”den underjodiska kyrkan”, blev jag uppläxad av dåvarande direktorn för Svenska Kyrkans Mission. All kontakt skulle gå genom den officiella Tre-själv-kyrkan under biskop Ding.

Resor till Stralsund

Hösten 1963 kom jag till Lund och blev där medlem i Kristliga Studentförbundet. KSF hade kontakt med studenter i DDR. Grupper om sex personer reste regelbundet till Rostock resp. Stralsund. Under åren 1965–67 deltog jag i fem resor till Stralsund, vid de senare tillfällena som reseledare. Vi träffade studenter från Studentengemeinde vid universitet i Greifswald i ett privat hem på Ossenreyerstrasse 31 i Stralsund (granne till Angela Merkels valkretsbostad på nr. 29). Det var lätt att få ett turistvisum till Stralsund. Man köpte det för fem mark i en kiosk på färjan Trelleborg-Sassnitz. Däremot måste man i förväg beställa rum (mikrofonförsedda) på Hotel Baltic.

Man måste alltid räkna med att vara övervakad. En student berättade att han spelade flöjt och brukade öva i studentförsamlingens lokal. En dag gick han förbi på gatan utanför polishuset i Greifswald. Genom ett öppet fönster kunde han höra han sig själv spela flöjt. Övningslokalen var naturligtvis buggad och nu satt en Stasianställd och lyssnade på bandet.

Posten var censurerad, men vi utvecklade en teknik för att avtala om möten per brev utan att avslöja något för oönskade läsare. På hösten kunde man skriva: ”Nu drar flyttfåglarna mot söder.” Det betydde att nu kommer vi till nästa helg och möts hemma hos familjen Bartels. Men det skulle visa sig att Stasi visste mer än vi trodde.

En kväll när jag vid midnatt tillsammans med mina kamrater kom tillbaka till vårt rum på Hotel Baltic, hördes dånande dansmusik från våningen ovanför. Det gick inte att sova. Vi gick upp till danslokalen, som höll på att tömmas på folk. Några män vinkade och ville att vi skulle sätta oss hos dem. Även om jag inte själv brukade röka, så brukade jag köpa amerikanska cigaretter på färjan för att bjuda. Nu kom de till pass.

Männen tog begärligt av mina västcigaretter, kastade sedan sina östcigaretter på golvet och spottade på dem. Sedan började de högt och ljudligt att dra vitsar om Walter Ulbricht och om alla kommunistiska stolligheter. Kyparna kom också fram och drog historier, som om de ville imponera på oss. Jag frågade hur de vågade. Det fanns ju hemliga poliser överallt. Jo, men de har gått hem för kvällen, blev svaret. I den här lilla staden vet vi precis vilka de är.

Våra nyförvärvade vänner ville att vi skulle följa med dem hem. De köpte med sig en kasse öl och vi drog iväg genom de dimmiga, brunkolsdoftande och sparsamt upplysta gatorna. Det visade sig att våra vänner arbetade vid Volkswerft. De byggde spiontrålare, alltså fiskebåtar med avancerad radioutrustning, som signalspanade runt Sveriges kuster. De kunde berätta historier om kamrater som flytt till väst med livbåtar när de varit ute på provturer i Östersjön.

De bodde i en barack ute vid varvet. Hos dem tillbringade vi några nattliga timmar, som mest bestod i att de fick prata av sig om alla absurda förhållanden i deras vardag. De påstod att de aldrig träffat en äkta övertygad kommunist. Man gick partiets ärenden enbart för att få personliga fördelar.

På den tiden orkade man vara uppe på nätterna. Vid 3-tiden var det emellertid dags att gå tillbaka till hotellet. Utanför baracken möttes vi av en syn som fick blodet att isas i ådrorna. En polisbil väntade på oss, en IFA Wartburg med puttrande tvåtaktsmotor (3-cylindrig, 900 kubik, 38 hästar) på tomgång och en folkpolis vid ratten. Intill bilen stod en rödbrusig Stasiman i svart kostym, vit skjorta och svart slips (Stasianställda kunde få licens för att tilldelas en sådan kostym.) Det såg verkligen hotfullt ut. Jag kände mig redan vara på väg till straffarbete i Sibiriens kolgruvor.

Den rödbrusige i den svarta kostymen begärde att få se våra Reisedokumente. Vi fumlade med passen och våra i färjekiosken inköpta turistvisa och tänkte att de nog inte var giltiga på varv där man byggde spiontrålare. Våra nyförvärvade vänner hade blivit dödstysta. Mannen i den svarta kostymen bläddrade långsamt och noggrant i våra pass, granskade oss uppifrån och ner så gott det nu gick i mörkret. Efter vad som tycktes vara en evighet lämnade han tillbaka passen och lät förstå att våra papper var i ordning. Han lommade iväg bort mot den puttrande IFA:n. 

När det stod klart att vi inte skulle bli arresterade släppte fruktan, och det blev åter liv i våra för tillfället så tysta vänner. De började skrika alla skymford de kunde komma på efter den slokörade Stasimannen. ”Landsförrädare!” ekade det i den dimmiga natten vid varvet i Stralsund. Men säkert blev det efterspel för dem följande dag.

Vid ett besök i Stralsund 26–27 mars 1966 höll jag på begäran en inledning om Sozialismus in Schweden och vi hade bibelstudium över Lukas 22:31–38 där Jesus i Getsemane uppmanar lärjungarna att köpa sig ett svärd.

Den sista Stralsundsresan, 1–2 april 1967, fick en obehaglig avslutning. Vi hade firat gudstjänst första söndagen efter påsk i Bonhoeffer-Haus, en träkyrka som uppförts av svenska Lutherhjälpen i ett bostadsområde ett stycke utanför centrum. Sedan hade vi samling med studentpastor Schultz, som talade om Im Sozialismus leben. Den mentala inställningen var att sovjetsystemet skulle bestå för evigt.

Därifrån gick vi på restaurang HO [Handelsorganisation] Gaststätte. I uppsluppen stämning följdes vi sedan av våra vänner till Hauptbahnhof, där de vinkade av oss vid tåget. Det var oförsiktigt. Så snart tåget satte sig i rörelse kom två poliser in i vår kupé och frågade mig i hotfull ton vilka de var som hade vinkat på perrongen. Var hade vi varit? Vad hade vi gjort? Med en blandning av förskräckelse och list tappade jag målföret och förstod plötsligt inte ett ord tyska. Men de fick nog ändå veta vad de ville. Det räckte ju för Stasi att kolla vilka som hade bott på Hotel Baltic.

På färjan från Sassnitz fick vi sällskap av två vänsterstudenter från Lund. De skojade om byråkratin och övervakningen i DDR. De sa att ”det är inte systemet det är fel på utan människorna”. Hade de en kritisk distans till regimen? Eller var de ”informella medarbetare” till Stasi?

Efter den resan kom inte längre några brev från vännerna i DDR. (Men 46 år senare har jag nu åter fått kontakt med vår kontaktman Christian Bartels genom ett tips på konferensen i Växjö!)

Stasiagenter i Lund

Hösten 1967 var jag ordförande i KSF och bodde då i det hus som föreningen disponerade på Tomegapsgatan 8. Det kom ett brev från Berlin. Dr. Heinrich Fink från Humboldtuniversitetet undrade om han fick komma på besök under några dagar tillsammans med två amanuenser, vilkas namn jag glömt. På senare tid har jag förstått att en av dem hette Aleksander Radler. Fink lovade att hålla föredrag om Kirche in DDR. De var naturligtvis välkomna. Man ville ju ställa upp för trosfränder från DDR.

Fink var då en för mig helt okänd person, men senare har jag fått reda en hel del om honom. Han föddes 1935 i nuvarande Ukraina i en pietistisk tysk familj, som efter kriget hamnade i DDR. Redan under studietiden i Berlin förstod hans kamrater att han samarbetade med regimen. Han gick under namnet Schmutzfink, dvs. smutsgris. Han blev resesekreterare i Evangelische Studentengemeinde och fortsatte sedan sina studier i Berlin. Han var också medlem av Josef Hromádkas kristna fredskonferens i Prag. 1978–1990 var han ledamot av Synode der Evangelischen Kirche in Berlin-Brandenburg. 1979 blev han professor i praktisk teologi vid Humboldtuniversitetet. När muren föll spelade han skickligt sin roll och lyckades bli universitets rektor. Men sanningen hann ikapp honom. 1992 avslöjades han som Stasiagent och måste avgå. Därefter har han varit verksam som politiker för PDS, efterföljaren till SED. 1998–2001 var han ledamot av förbundsdagen.

Eftersom Fink var en viktig agent hade man hunnit riva sönder hans akter innan Stasiarkivet stängdes. 2005 lyckades man emellertid rekonstruera dem. Det visade sig då att han den 11 juni 1968, ett halvår efter sitt besök i Lund, skrivit under sin agentförsäkran. Han fick beteckningen IM Heiner. Fram till den 7 oktober 1989 lämnade han regelbundet rapporter om samtal han haft med olika personer. Han ställde Beichtgeheimnissen und vertraulichen seelsorgerlichen Gespräche zur Verfügung.

Tillbaka till Lund oktober 1967. Tidigt på morgonen, dagen innan gästerna skulle komma, dök det upp en märklig man. Han påstod sig ha suttit i östtyskt fängelse och blivit torterad, och verkade psykiskt påverkad av detta. Han fick frukost hos oss på Tomegapsgatan 8. Sedan gav han sig iväg. Som tack lämnade han kvar en bok han haft som reselektyr, en ungdomsbok utgiven av Christliches Verlagshaus, Stuttgart. På försättsbladet skrev han: Menschen brauchen Gott, aber Menschen brauchen andere Menschen. Taten wiegen mehr als goldene Worte. Lund 12.10.67. Därefter en svårläst namnteckning, skall kanske vara M.P. Gitt eller något liknande. Vem var han? Någon sorts spejare?

Följande dag anlände Dr. Fink med de båda amanuenserna. Fink höll sitt föredrag. På kvällen bad han att få låna telefonen för att ringa hem. Han talade länge med sin lilla dotter medan jag tänkte på telefonräkningen och föreningens ekonomi.

Jag körde runt sällskapet i vår Renault 4L. Vi blev bjudna på lunch hos Lindegårds i Kävlinge, där Sven då var kyrkoherde. (Han blev senare biskop i Växjö och engagerade sig starkt för kyrkan i DDR.) Kvällen därpå var vi hos komminister Bo Hallberg i Kyrkheddinge. Hallberg höll på med sin avhandling om Die Jugendweihe, Zur deutschen Jugendweihetradition. Jag bjöd även sällskapet på lunch på Dalby gästgivaregård.

Jag har bett Karin Lindegård att se efter om Finks besök avsatt några spår i hennes gästbok. Hon kan inte finna honom i oktober 1967, men däremot besökte han Kävlinge prästgård en månad senare, den 18 november, tillsammans med docent Lars Österlin. Han kom således tillbaka redan efter en månad, men då hade han tydligen bjudit in sig genom den teologiska fakulteten. Förmodligen hade den gästfrie och sociale Österlin utsetts till att vara hans värd.

I en av Aleksander Radlers Stasiakter står dock följande: ” In der Zeit vom 17.–21.–12.1967  befand sich GM ‚Thomas‘ mit Dr. Fink sowie einigen Assistenten der Theologie in Schweden.“ Heinrich Fink besökte alltså Sverige inte mindre än tre gånger under hösten 1967!

De kontrarevolutionära studenterna i Lund måste ha varit ett orosmoment för Stasi. Larmet tycks ha gått i Stasihögkvarteret. Vid sin föredragning vid Växjökonferensen i november 2013 visade Christoph Andersson en del exempel ur Aleksander Radlers Stasiakter. Där fanns bl.a. två foton som Radler tagit av fasaden på Tomegapsgatan 8, kanske med spionkamera, under besöket i oktober 1967.

Karin Lindegård uppger att hennes mans intresse för DDR kom sig av att han var praktarkamrat och god vän med Heribert Jansson, under 37 år kyrkoherde i Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin. Lindegårds besökte därför ofta Berlin. Heribert Jansson var synnerligen aktiv vad gällde att stödja den del av den tyska kyrkan som hamnat bakom järnridån. ”Bor man i Berlin räcker det inte att bara vara åskådare”, sade han.  I kofferten till sin stora diplomatskyltade Jaguar smugglade han flyktingar. 1963 blev han avslöjad och fick sedan inte längre besöka DDR. Fink var naturligtvis intresserad av kopplingen mellan Lindegård och Jansson och rapporterade säkerligen om saken.

Föraningar av vänstervågen

Den ryska ortodoxa kyrkan kunde i slutet av 1950-talet med hjälp av sin ”utrikesminister” ärkebiskop Nikodim komma i förbindelse med kyrkorna i väst. Enligt det s.k. Mitrokhinarkivet var Nikodim agent för KGB, den sovjetiska underrättelsetjänsten, med kodnamnet Adamant. I samband med Kyrkornas världsråds generalförsamling i New Dehli 1961 upptogs den ryska kyrkan som medlem. De tongivande inom WCC började överge sin tidigare antikommunistiska linje. En öppenhet för socialistiska tankegångar kunde skönjas. Vid generalförsamlingen i Nairobi 1975 hade tiden blivit mogen att välja Nikodim till presidiet.

I april 1966 deltog jag i en kurs för lägerledare vid Kyrkornas världsråds ekumeniska institut i Bossey i Schweiz. Tjänstemännen höll på att förbereda den stora konferensen Church and Society, som skulle äga rum i Genève i juli samma år. Denna konferens blev en milstolpe vad gäller medlemskyrkornas åt vänster förändrade syn på samhällsfrågor. Förföljelsen av kristna i öst tonades ner. Avkoloniseringen pågick. Vad som kallades ”Tredje världen” kom i fokus. Vi blev matade med en ny teologi under temat The Church for Others. Jag var en av få deltagare som invände mot resonemangen, vilket föranledde en kommentar från en ortodox deltagare, den kände teologen John Zizioulas, numera titulärmetropolit av Pergamon. Han undrade om det bara var lutheranerna (utöver de ortodoxa) som brydde sig om läran.

Även i Lund var vänstern på frammarsch. Det blev en utmaning att följa olika tidskrifter och lyssna på debatter och föredrag. För den ideologiintresserade och vidsynte docenten Harry Aronsson, som vårterminen 1967 vikarierade för Gustaf Wingren på professuren i etik, fick jag skriva en trebetygsuppsats om Den marxistiska etikens vetenskapliga grundläggning. (Jag kom fram till att den marxistiska etiken bygger på värdeomdömen.) På höstterminens högre seminarium för Wingren fick jag opponera på ett kapitel av Bo Hallbergs blivande doktorsavhandling, Jugendweihe i DDR 1955.

En kväll hösten 1967 råkade jag hamna i ett korridorkök tillsammans med en av studentkårens ledande vänsterprofiler. Han förutspådde mig en lysande karriär om jag gick in i det socialdemokratiska partiet. Men det var inte min kallelse. Samtidigt förundrades jag över kamrater som till synes kritiklöst lät sig svepas med av vänstervågen och anpassade sin teologi, sin kristna tro, efter vad som nu blivit normerande. Somliga föll in i ett förutsägbart flockbeteende.

I sina memoarer anser Olof Frånstedt, f.d. chef för det svenska kontraspionaget, att de olika svenska vänstergrupperna bestod av romantiker. ”Snacket var omfattande, verkstaden var liten.” De kinesiska diplomaterna ”ville inte bli hopkopplade med de här svenska politiska sekterna, vilket också underströk att de grupperingarna inte heller utgjorde något större säkerhetshot för Sverige” (Olof Frånstedt, Spionjägaren, 2013, s. 35, 87). De kom i stället att inrikta sin revolutionära verksamhet på marschen genom institutionerna, särskilt genom redaktioner, skolor, bibliotek och kyrkor.

När vänsterrörelsen på allvar bröt igenom hösten 1968 hade jag redan blivit kyrkoadjunkt i Västra Frölunda. Min enda beröring med den organiserade vänstern var på julaftonen 1968 då jag blev kallad att hålla julbön vid det alternativa julfirandet i den ockuperade fastigheten Avenyn 18.

Zionskyrkan i Dresden

1971 blev jag komminister i Släps församling i norra Halland. En synnerligen engagerad församlingsbo var den karismatiske byggnadsingenjören Erik Granbom i Kullavik. Vi hade stor hjälp av honom när vi byggde prästgård och församlingshem. Vissa av 70-talets oprövade konstruktionsdetaljer vägrade han att godkänna. På så vis besparades vi senare problem.

Granbom blev engagerad av Lutherhjälpen för att driva ett antal projekt i Östeuropa. Senare fick han uppdraget att bygga en kyrka i Dresden. Jag hade visserligen 1978 lämnat församlingen för att bli kyrkoherde i Horred, men fick fortlöpande rapporter från Släp, varför jag tar med detta projekt i min redogörelse.

Kullavikskyrkan i Släps församling och Zionsförsamlingen blev vänförsamlingar och är så fortfarande. Många besök har gjorts i bägge riktningarna och flera svenska familjer har egna värdfamiljer i Dresden som de bor hos vid sina besök. Zionsförsamlingens kyrkoråd besökte vänförsamlingen i Sverige senast i maj 2010.

För tillkomsten av Zionskyrkan i Dresden har Björn Ryman redogjort i sin bok Lutherhjälpens första år 1947–1997, sid. 136 f. Den 29 november 2013 träffade jag kyrkans förre präst Michael Kanig vid ett privat besök han gjorde i Släps församling. Jag bad honom berätta och kan nu därför komplettera Rymans redogörelse med några ytterligare uppgifter.

Med hjälp av pengar från Lutherhjälpen byggde några ungdomar 1949 en barack för Evangelische Studentengemeinde i Dresden. Från 1956 fick även Zionsförsamlingen använda baracken. Den fungerade väl och Michael Kanig har goda minnen från gemenskapen där.

I samband med Lutherska världsförbundets generalförsamling i Helsingfors 1963, där biskop Bo Giertz spelade en ledande roll, gjorde biskopen i Evangelisch-Lutherische Landeskirche Sachsens Gottfried Noth (yngre bror till den kände GT-exegeten Martin Noth) en framstöt om att få en kyrka. Vid biskop Noths sextioårsdag 1965 fick han löfte av Lutherska Världsförbundet att en kyrka skulle byggas på en plats han själv fick bestämma. Ärendet överlämnades till Svenska kyrkan för verkställande, där Giertz då var ordförande i Lutherhjälpen. Michael Kanig vill minnas att frågan om att bygga en kyrka i Östtyskland emellertid varit på tal redan vid Kyrkornas världsråds generalförsamling i New Dehli 1961.

Eftersom det politiska klimatet var kärvt på 60-talet kunde planerna inte förverkligas. Mot slutet av 70-talet, sedan de östtyska kyrkorna lämnat Evangelische Kirche in Deutschland (EKD) och i stället bildat Bund der Evangelischen Kirchen in DDR samt Willy Brandts östpolitik lett till avspänning mellan Väst- och Östtyskland, gick det emellertid lättare att få till stånd ett kyrkbygge. Den sachsiska kyrkan tog då kontakt med Lutherhjälpen, men där kände man inte längre till något löfte om att bekosta en kyrka. Den då pensionerade biskopen Bo Giertz, Lutherhjälpens tidigare ordförande, kunde emellertid bekräfta det tidigare givna löftet.

Den sachsiska kyrkoledningen beslöt att inte försöka bygga kyrkan i en stad där man redan tidigare fått avslag av myndigheterna. I stället beslöts att undersöka möjligheten i Dresden, där man inte tidigare ansökt om bygglov. Ledare för SED (Socialistiska Enhetspartiet) i Dresden var då den pragmatiske Hans Modrow, senare DDR:s siste socialistiske regeringschef. Modrow förklarade sig vara positiv. Vid den tiden hade den ideologiska kampen svalnat och regimen förklarade sig sätta värde på kyrkans sociala verksamhet.

Lutherhjälpen anställde Erik Granbom som byggledare. En lämpligare person för uppdraget är svårt att tänka sig. Hemma var han kontraktsombud för Lutherhjälpen och han hade tidigare blivit anlitad som sakkunnig i byggnadsfrågor för projekt ”bakom järnridån”. Han bars av en stark kristen tro som gjorde honom fullständigt orädd i kontakterna med de kommunistiska befattningshavarna. Men han spelade dem gärna ett och annat spratt. När han en gång tog in på ett hotellrum upptäckte han en mikrofon bakom en tavla. Han kletade fast ett tuggummi över mikrofonen. Följande år kom han tillbaka till samma hotell, och la märke till att han fick samma rum som vid det tidigare besöket. Inne på rummet lyfte han på tavlan och såg till sin häpnad att där inte längre fanns någon mikrofon.

I gränskontrollen i Sassnitz fick man alltid frågan: Haben Sie Waffen, Ammunition, Sprengstoff? Granbom svarade, med glimten i ögat: Braucht man das in Deutschland?”

Lutherhjälpen försåg Granbom med en lägenhet i Dresden, men han körde ofta bil mellan arbetsplatsen och hemmet i Kullavik. En gång, när han på återresan hade bilen fullastad med varor som inte var tillåtna för införsel i DDR, bad han till Gud under hela resan. När han kom till tullen i Sassnitz gjorde tulltjänstemannen honnör och hälsade honom välkommen till DDR samt vinkade förbi honom. Den gången blev det ingen kontroll.

Inför invigningen av Zionskyrkan i oktober 1982 lyckades Granbom plantera ett rykte hos myndigheterna att den svenska drottningen Silvia eventuellt skulle komma inkognito till högtiden. Hustrun till den förre prästen i församlingen var nämligen kusin med Silvia Sommerlaht. Veckan före invigningen fick Michael Kanig besök av Stasi som undrade om det var sant att den svenska drottningen skulle närvara. Han svarade sanningsenligt att han inte visste. Myndigheterna var angelägna om att inget fick störa de goda förbindelserna med Sverige. De trodde att drottningen kanske skulle komma. Granboms list fungerade. Invigningen avlöpte utan några som helst problem från myndigheternas sida.

Michael Kanig betonar Erik Granboms betydelse. Framför allt framhåller han att Granbom inte bara byggde en kyrka i yttre mening. Han byggde också upp församlingen rent andligt och inspirerade alla frivilliga medarbetare som hjälpte till med bygget på kvällarna.

Den socialistiska planhushållningen ställde ofta till med problem för Lutherhjälpens arbete i öststaterna. Ett dråpligt exempel gavs vid Lutherjubileet 1983 då Lutherhjälpen representerades i Dresden av sin vice ordförande Carl Gustaf von Ehrenheim, berättar Michael Kanig. Ehrenheim anlände med flyg till Berlin. Olyckligtvis hade resväskan med hans mörka kostym kommit på avvägar. Hur skulle han lösa situationen? Någon föreslog att han kunde köpa en ny kostym. Han begav sig till HO Kaufhaus och hittade en passande kostym. När han skulle betala bad man honom att visa Ehefärtigkeitszeugnis (äktenskapsbetyg). Ehrenheim (som var gift sedan många år) förklarade att han inte skulle ha kostymen till något bröllop. Men i så fall fick han inte köpa kostymen. Det fanns alltså en kvot kostymer avsedd för blivande brudgummar.

Ehrenheim fortsatte till en annan affär, kanske till det konkurrerande Konsum, och fann där en lämplig kostym. När han skulle betala ville man se intyget om att han arbetade på en restaurang, men något sådant hade han ju inte. Det fanns alltså också även kostymkvot för kypare. Andra fick inte köpa. Vad skulle han ta sig till?

Till slut ringde man SED-ledaren i Bezirk Dresden, nämligen Modrow, som omedelbart utfärdade en Bescheinigung. Sedan kunde Ehrenheim utan problem köpa sig en ny kostym av DDR-modell.

Inför en rundresa i DDR vid påsken 1988 upplyste Erik Granbom oss om att hotellrummen fått en ny typ av mikrofoner som var inbyggda i den radioapparat som nattygsborden var försedda med. Mycket riktigt hittade vi en radio i alla hotellrummen i vars panel det fanns en liten öppning utan synbar funktion. Därinne satt alltså mikrofonen. Vid varje övernattning tog jag ett bomullstops och tätade hålet – i Erik Granboms anda.

I Dresden kom Michael Kanig och hämtade oss vid det mikrofonförsedda hotellet. Vi åkte spårvagn hem till familjen där vi överlämnade våra presenter i form av tvål och tvättmedel. Sedan fick vi höra ett och annat om vardagslivets svårigheter. Varubristen var svår. Stasi övervakade det mesta. Om en utländsk grupp, t.ex. från Släps församling, deltog i söndagens gudstjänst, anlände Stasi sedan på måndagen och konfiskerade all västvaluta som hamnat i kollekten. Familjen var väl medveten om situationen i väst. TV-sändaren i Västberlin nådde visserligen inte ända fram till Dresden, men det kompenserade de med att se väst-TV då de besökte svärföräldrarna i Östberlin.

Vid mitt möte med Michael Kanig i november 2013 förklarade han att man gick in för att nästan alltid vara öppen inför Stasi. Eventuella hemligheter skulle de ändå upptäcka förr eller senare och då kunde situationen bli värre. Vid slutet av 80-talet insåg man emellertid att samhällssystemet sjöng på sista versen. Arbetslösheten, ett förut okänt fenomen i den socialistiska planekonomin, hade blivit stor i Dresden sedan kameratillverkaren Pentacon, tillverkare av den prisvärda spegelreflexkameran Praktica, tvingats avskeda 3 000 arbetare eftersom man utan tillgång till den då nya tekniken med datachip inte längre kunde konkurrera med japanerna. Det stod klart att ”den reellt existerande socialismen” kommit till vägs ände.

Sista besöken i DDR

En gång på hemväg med tåget från Berlin väcktes vi tidigt på morgonen av en gränskontrollant med den obligatoriska frågan: Haben Sie Waffen, Ammunition, Sprengstoff? Situationen var så absurd att vi började skratta. Då skrattade också kontrollanten och gick vidare. Det fanns en människa under uniformsmössan. Det kändes hoppfullt.

Före vårt besök i Dresden 1988 hade vi på påskafton deltagit i påsknattsmässan i den katolska Sankt Hedwigskatedralen i Östberlin. Mässan leddes av biskop Joachim Meisner, som av påven Johannes Paulus II 1983 blivit utnämnd till kardinal, en politisk markering mot den kommunistiska regimen. Meisner hade sitt kyrkopolitiskt svårhanterliga stift på bägge sidor av muren. I sin predikan talade han från ett alltyskt perspektiv och namngav även de västtyska kardinalerna. Han talade om skriket, det nyfödda barnets första livstecken. Därmed var det som om han ville säga att det är svårt och smärtsamt just nu, men det blir bättre sedan. Vi står i livets tjänst. Vi kommer att segra.

Sommaren 1989 gjorde vi vårt sista besök i DDR i samband med en Lutherresa. Enligt uppgifter i pressen hade Honecker låtit förstärka inrikestrupperna eftersom man befarade oroligheter. Hela övervakningssystemet var fortfarande igång, men kommunismens sammanbrott var nog inte så oväntat för dem som levde i DDR.

Några tillfälliga kontakter

I augusti 1966 besökte jag Harald Nyström, som då var komminister i Sorsele i Lappland. Han hade tidigare varit anställd i Lutherhjälpen och berättade nu om den tid då han varit drivande när det gällde att uppföra Bonhoeffer-Haus i Stralsund. Nyström blev sedan kyrkoherde i Vissefjärda. Se Harald Nyström, Växjö stift och Greifswaldkyrkan, s. 28 ff.!

I september 1966 besökte jag Leningrad (Sankt Petersburg). Jag råkade bli kurir för några katolska präster i Helsingfors och smugglade in dokument från Andra Vatikankonciliet till Leningrads katolske kyrkoherde. Han var isolerad, men försökte följa händelserna i omvärlden med hjälp av en gammal radio på bordet i sin enkla lägenhet. Han var mycket tacksam, närmast rörd, för kontakten med yttervälden och för dokumenten jag lämnade.

I det kalla krigets skugga var det inte alltid lätt att veta hur förtrolig man skulle vara. Så var det när jag träffade Alfred Kocáb. Han var präst i den tjeckiska Brödrakyrkan. Jag hade blivit flyktigt bekant med honom vid ett besök i Taizé i april 1966. På den tiden fanns där inte fler gäster än att man lärde känna dem alla runt matbordet i gästhuset. Under Novotnýregimens tid var det inte vanligt att tjeckoslovakiska medborgare reste till väst. (Under sommaren samma år ledde jag dock ett ekumeniskt läger i Sverige för Kyrkornas Världsråd och där deltog en tjeckisk flicka från Liberec, Jarka. Hon var varm anhängare av regimen.) Kocab sa inte mycket om sin bakgrund eller om det politiska läget i hans hemland, delvis kanske beroende på språksvårigheter.

1968 kom så Pragvåren. Novotný ersattes av Dubček. Det talades om socialism med mänskligt ansikte, något som fick vänsterkretsar i väst att andas morgonluft. I maj ägde de stora vänsterdemonstrationerna rum i Paris, men i augusti kom bakslaget med Sovjetunionens invasion i Prag. Klockan vreds tillbaka. I april 1969 ersattes Dubček av Husàk. Strax därefter fick jag brev från Alfred Kocàb som ville komma och hälsa på med sin familj. I slutet av maj anlände familjen, Alfred med hustrun Daria samt en dotter. De bodde hos oss i vår lägenhet i Västra Frölunda. Jag körde runt dem i vår Renault 4L.

Kanske undrade jag över hur de kunnat ta sig ut från Tjeckoslovakien där Husákregimen höll på att strypa all opposition. Språksvårigheter och ålderskillnad gjorde sitt till. Vi talade inte om politik. Länge undrade jag om Kocáb var fågel eller fisk.

Döm om min förvåning när jag fick veta att han varit en motståndsman, utsatt för statliga ingripanden och övervakning. Åren kring Pragvåren lättade trycket och det var nog därför han hade kunnat besöka Taizé. Paret Kocáb hade också en son, som 1969 fick stanna hemma som garant för att föräldrarna skulle återvända. (Denne son Michael blev senare känd som rockmusiker. Efter regimens fall 1989 blev han politiker och aktivist för mänskliga rättigheter. Han har varit minister för minoriteter och rättighetsfrågor samt blivit nominerad till Nobels fredspris.) Alfred Kocáb förlorade under Husàktiden sitt statliga tillstånd att förrätta gudstjänster och arbetade i många år som eldare. Han var en av de första som undertecknade Charta 77. Efter 1989 kunde han åter verka som präst. Han har sedan fått ett antal hedersutmärkelser.

Polen

Sedan general Jaruzelski utlyst undantagstillstånd i Polen i december 1981 blev det svår brist på alla slags varor. Många församlingar i Sverige organiserade hjälptransporter. En av dessa, som jag deltog i, utgick från Horreds församling. Strax före vår avresa hade den polska tullen hittat en stencileringsapparat i en svensk lastbil. Kontrollerna hade skärpts. När vi kom med färjan till Świnoujście fick vi köra in långtradaren i ett skjul, där unga, till synes undernärda soldater lastade av allt som fanns i dragbilen och på släpet. Det tog många timmar. Alla kartonger kontrollerades och lastades på igen. Timmarna gick. Inte förrän tidigt på morgonen kom vi fram till vår övernattning i ursulinerklostret i Pniewy, där vi blev synnerligen väl mottagna.

Följande dag kunde vi lossa resten av vår last vid en kyrka i Poznan. Utan tvekan var vi efterlängtade. Eftersom det var omöjligt att göra slut på alla zloty jag fått för den i Ystad svartväxlade hundralappen lämnade jag återstoden till en nunna, som vädjade för sin syster som var ensamstående mor. Mannen hade varit med i Solidarność och dött i fängelse. Via speditionsföretaget PKS kunde jag förmedla en del hjälp till henne så att hon bl.a. kunde köpa en symaskin.

Vitryssland

Hösten 1989 tillbringades i stor utsträckning framför TV:n. I andlöst spännande direktsändningar fick man se de kommunistiska regimernas sammanbrott. Det kalla kriget var över. Därefter återstod bara en sovjetstat – Vitryssland!

Alexander Lukasjenka är sedan 1994 landets diktator. Dock är religionspolitiken annorlunda än på Sovjettiden. Lukasjenka ser värdet i de traditionella religionerna för landets sammanhållning, medan han däremot motverkar t.ex. pingstvänner. Trots att han själv är ateist brukar han besöka metropoliten Filarets gudstjänster vid jul och påsk. Han betecknar sig själv som ”ortodox ateist”.

I Horreds församling, där jag var kyrkoherde 1978–2005, har vi haft samarbete med den ortodoxa församlingen i Ivenetz och dess kyrkoherde fader Viktor. Det började med att vi sommaren 1998 tog emot en grupp s.k. Tjernobylbarn. För detta ändamål bildade vi ”Föreningen för Tjernobylbarn i Horred”, som fortfarande är verksam. Vi har även haft vitryska barnläger 2001, 2004, 2007 och 2012. Sommaren 1999 hade vi en församlingsresa med buss till Ivenetz.

Under flera år samlade vi pengar för att bygga en kyrka som ersättning för den som kommunisterna lät riva eftersom den skymde en Stalinbild. När den nya Sankta Eufrosyniakyrkan invigdes i oktober 2007 fick jag av metropoliten Filaret ta emot Sankt Kyrillosmedaljen för mina insatser. Den ryska ortodoxa kyrkan hade visserligen nyss brutit de officiella förbindelserna med Svenska kyrkan sedan denna infört välsignelse av partnerskap för personer av samma kön, men trots detta hade patriarkatet i Moskva godkänt att jag som präst i Svenska kyrkan skulle få ta emot denna utmärkelse. Att jag skulle få en kyrklig medalj från Moskva hade jag inte kunnat ana femtio år tidigare när jag fick ett Sputnikmärke. Inte heller hade jag kunnat tro det fyrtio år tidigare när jag blev förhörd av Stasi och sedan tog hand om tre av deras agenter i min egen bostad.


Michael Kanig:

Svenskkyrkan i Dresden

Bredvid det stora läkarhuset på Bayreuther Straße i Dresden finns en karaktäristisk byggnad, nämligen ”die Schwedenkirche”. När det japanska körsbärsträdet blommar framför det rödbruna fasadteglet tycker man sig som förflyttad till en annan värld. På toppen av det pyramidformade brunröda taket på den kvadratiska byggnaden finns ett kors som visar att detta är en kyrka. I en anslutande vinkelbyggnad finns församlingshemmet.

Man får dock inte någon omedelbar uppfattning om hur gammal anläggningen är. Den enkla arkitektoniska utformningen verkar på något sätt tidlös. I samband med reformationsdagen förra året [2012] firade kyrkan emellertid sitt trettioårsjubileum.

Kyrkan har en alldeles särskild historia. Den börjar med att förre biskopen i Sachsens landskyrka Gottfried Noth 1965 fyllde 60 år och då fick en present av Lutherska Världsförbundet. Han skulle få bygga en kyrka på en plats som han ansåg vara lämplig. LWF skulle stå för material och byggkostnad. Svenska kyrkan fick i uppdrag att föra projektet i hamn.

Glädjen blev stor. Biskop Noth tänkte i första hand på Niedersedlitz [i utkanten av Dresden] där man redan på 1930-talet förvärvat en tomt för att bygga ett församlingscentrum. Sedan hade kriget kommit emellan och förhindrat bygget. Emellertid avvisades den planen av de statliga myndigheterna. Likaså avslogs ett dussintal andra bygglovsansökningar på olika platser runt om i Sachsen. Den 9 maj 1971 avled Gottfried Noth. Projektet lades till handlingarna i kyrkokansliet.

1978 förändrade emellertid SED [Socialistiska Enhetspartiet] sin kyrkopolitik. Man kom fram till den uppfattningen att kyrkan direkt eller indirekt skulle kunna hjälpa DDR i dess strävan att få internationellt erkännande.

Staden Dresden hade färdigställt en tiovåningsbyggnad vid Budapester  Straße och blev sedan intresserad av fylla ut den lucka i bebyggelsen som fanns efter ruinen av den gamla Zionskyrkan i hörnet av Nürnberger Straße och Hohe Straße. Samtidigt blev den barack för kyrklig verksamhet som fanns intill ruinen i allt sämre skick. När det regnade bildades vattenpölar på taket. På förslag från sin egen revisor började landskyrkans kansli åter att föra projektet med Svenskkyrkan på tal. Sedan Dresdens stadsförvaltning fått klartecken från Berlin började men söka efter en ersättningstomt, och hösten 1979 erbjöd man ett stycke mark på Bayreuther Straße 28. På platsen hade det tidigare funnits en vacker fruktträdgård. Kyrkokansliets dåvarande byggnadshandläggare Oberkirchenrat dr. Bähr (som efter 1945 hade återuppbyggt rådhuset vid Dr.-Külz-Ring) besåg platsen och tillstyrkte omgående. Han insåg också att svenskkyrkan, som var tänkt att byggas i ett plan, också måste förses med en källarvåning eftersom det fanns en två meter djup svacka längs gatan, något som i sin tur skulle ge församlingen dubbelt så stort utrymme.

Det kom att dröja ett och ett halvt år innan arbetet med grunden kunde börja. Den tomt staden så frikostigt erbjudit tillhörde nämligen en trafikskola, som naturligtvis protesterade mot att bli berövad sin egendom. Tvisten avgjordes genom ett beslut i Berlin.

Svenskarna hade redan 1965 tagit fram ett typprojekt, nämligen en träkyrka med en yta om 12 gånger 12 meter. Till denna skulle anslutas en lekskola, också den i trä. I det kvadratiska kyrkorummet skulle stolarna ställas så att de bildade en trekvartscirkel runt altaret. (Så har det varit fram till idag och är på så sätt en påminnelse om den gamla Zionkyrkan där bänkarna stod i en halvcirkel kring predikstolen.) Delarna för den monteringsfärdiga kyrkan var redan klara, men nu måste det hela projekteras på nytt eftersom det skulle tillkomma en källarvåning. Arkitekten Rolf Bergh kom resande från Stockholm för att besiktiga den nya tomten. Projektledningsföretaget Hifab i Stockholm utsåg byggnadsingenjör Erik Granbom från Kullavik utanför Göteborg att leda arbetet under de beräknade 18 månaderna. Eberhard Bürger var ansvarig representant för den sachsiska landskyrkan. Han hade tidigare lett restaureringen av Frauenkirche i Dresden.

Erik Granbom var outtröttlig. Tidigt på morgonen var han den förste på plats för att lämna ut de svenska verktygen till arbetarna. Det var skyfflar, murslevar och skottkärror av en annan kvalitet än man var van vid. Och efter den officiella arbetstidens slut ledde han naturligtvis de frivilliga medhjälparna som efter att ha varit på sitt eget arbete gjorde insatser på byggplatsen. Lika självklart deltog Granbom i söndagens gudstjänst eftersom han med sin starka kristen tro såg ansvaret för kyrkbygget som en Guds gåva och som en missionsuppgift. Vi slöt snart denne anspråkslöse man till våra hjärtan – och han oss till sig.

Under våren 1981 murades undervåningen med svenskt tegel. Många församlingsmedlemmar gjorde frivilliga ”VMI-insatser” [Volkswirtschaftliche Masseninitiative, ”frivilliga” arbetsinsatser som invånarna i DDR ibland måste delta i] på eftermiddagarna och under helgerna, framför allt den åttioårige herr Kessler, som tidigare varit ingenjör vid flygplansfabriken i Dresden, och hans dotter fru Weber. Han hade ursprungligen tillhört det socialdemokratiska SPD som sedan slogs samman med SED.

Med stigande förvåning insåg omgivningen att det här inte rörde sig om någon kommendering utan att alla verkligen ställde upp av egen övertygelse med ett gemensamt mål för ögonen. Vid ett tillfälle hade byggnadsarbetarna problem med att mäta upp formen för betongplattan som kyrkan skulle stå på. Då kom en av konfirmandernas pappa förbi på hemväg från arbetet. Han gick fram till männen och sade: ”Låt mig göra det!” Han var ansvarig för undervisningen i mätteknik vid Tekniska universitetet i Dresden.

Tiden började bli knapp. I slutet av augusti skulle Kyrkornas världsråds centralkommitté ha sammanträde i Dresden. Som ett synligt tecken på sitt nya förhållande ville såväl stat som kyrka att de många utländska representanterna skulle få uppleva taklagsfesten. I slutet av juli kunde man med hjälp av en stor kran från Berlin lyfta upp de fyra stora limträbalkarna på sina fästen och foga samman dem upptill. Kyrkans skelett tycktes på samma gång vara finlemmat och stabilt. De som bevittnade detta lyft kommer nog inte att glömma synen. De båda svenska timmermännen (det finns många lustiga episoder att berätta om dessa härliga människor) utförde hela arbetet tillsammans med snickarna på platsen.

Den 28 augusti var det dags. Den svenske ärkebiskopen Olof Sundby predikade i den överfulla baracken. Biskop Josiah Kibira från Tanzania, som var president i Lutherska världsförbundet, framförde en hälsning till församlingen. Senare på eftermiddagen trängde församlingsbor och tillresta gäster ihop sig på byggarbetsplatsen. Några av församlingens ungdomar bar taklagskransen, bland dem Berndt och Sibylle Landgraf, barn till sedermera rektorn vid Tekniska universitetet och hans fru som var skulptör och som gjort den vackra fredsstatyn intill trädgårdsmuren vid Japanska Palatset. Byggets förman höll sitt traditionella anförande från byggnadsställningen, drack ur ett glas sekt och kastade sedan ner det på marken. Biskop Johannes Hempel slog utan problem in den sista spiken. Inför de kommunala och kyrkliga gästerna samt många grannar och församlingsmedlemmarna fastslog Kurt Domsch, chefen för kyrkokansliet, att byggande alltid är något man gör tillsammans. Den enskilde förmår inte så mycket samtidigt som det kommer an på varje enskild människa.

Sedan själva kyrkan blivit klar utvändigt var det dags för trästommen till församlingshuset. Då visade det sig att en av de bärande träbalkarna för källarvåningen var för kort. Uppenbarligen hade den vid något tillfälle blivit avsågad av misstag. Situationen var kritisk. Varifrån skulle man få tag på en limträbalk specialkonstruerad just för denna kyrka? Alldeles utom sig försvann Erik Granbom till sitt lilla rum på Bayreuther Straße 30. Så ringde han till firman i Töreboda som hade levererat limträkonstruktionen. Och har man sett på maken! Där fanns faktiskt ytterligare en sådan balk på lager, och man kunde skicka den med en transport som skulle gå till Stockholm samma eftermiddag. Granbom ringde en transportfirma i Stockholm som kontaktade Deutrans, som i sin tur höll på att lasta ett godståg som nästa dag skulle gå tillbaka till DDR. Balken kom med tåget och på tredje dagen anlände den till Dresden.

Bygget fortsatte utan avbrott. Senare på hösten kunde en kran sättas takbjälkarna på plats. Alla ”stridsdugliga” män inbjöds att en lördag hjälpa till med att göra klar takkonstruktionen. Som ledare för arbetet fungerade Rudi Kirsch, en byggnadsingenjör från församlingen. Han hade arbetat vid många stora byggen i DDR och hade också varit med om att bygga Dynamostadion i Moskva. Han var satt till kroppsbyggnaden men oerhört rörlig. När han såg att någon för ögonblicket var sysslolös kom han genast och frågade: ”Är det något som saknas? Kan jag hjälpa dig med något?” Under hans ledning monterades alla taksparrarna på bara en eftermiddag. Tre dagar före vinterns ankomst var de utvändiga arbetena färdiga. Erik Granbom kunde i lugn och ro ta en veckas ledighet och fara hem. Inomhusarbetena kunde fortsätta enligt tidtabellen.

Arbetet fortsatte utan avbrott. Några svenska montörer anslöt, en för elen, en för VVS och en som monterade fönstren. Frivilliga från församlingen förberedde golven för att lägga korkmattor. Outtröttligt spacklade de väggarna i församlingssalen samt gjorde i ordning utanför byggnaden. Borden och stolarna kom från Sverige. De svenska gardinerna och de stora lamporna, som var väl emballerade, hängdes upp. Altare och ambo ställdes på plats.

På reformationsdagen den 31 oktober 1982 hölls sista gudstjänsten i den gamla baracken. Avskedet var inte lätt eftersom det var i denna lokal vi liksom formats till en familj. Sedan tågade vi iväg mot den nya kyrkan. Där hälsades vi av Strehlener Posaunenchor. En av våra medhjälpare vid bygget var livsmedelskemist och chef för Hygieninstitutet på Reichenbachstrasse, och han tillhörde denna blåsorkester. Utanför kyrkporten överlämnade Erik Granbom kyrknyckeln till biskop Helge Brattgård, som sedan gav den vidare till biskop Hempel, som i sin tur överlämnade den till församlingsprästen Michael Kanig, som till slut låste upp porten. Sedan kunde församlingen träda in i sin nya kyrka.

Bara halva församlingen fick plats inne i själva kyrkorummet. Resten fick sitta nere i församlingssalen och följa gudstjänsten genom en TV-mottagare. Fru Granbom hade på sig sin hembygdsdräkt. Hon satt till vänster om altaret tillsammans med sin man. Biskop Brattgård, iförd en grönvit biskopskåpa, predikade på tyska. Hans fru härstammade från Lausitz. Henrik Svenungson, som var sekreterare i Lutherhjälpen och som senare blev biskop i Stockholm, ställde ett svenskt glaskors på altaret. Det skimrade vackert i solskenet. Den unge kantorn Christoph Müller hade komponerat en mässa. Kör och musiker hade problem med att få plats med i den fjärdedel av rummet som de fick trängas in i. Musiken var mycket emotionell. Jag kan fortfarande se framför mig hur förvånad biskopen blev när violinisten intonerade en csardas då nattvardsfirandet började.

Vid gudstjänstens slut när prästerna skulle lämna kyrkorummet blev det stockning. Ärkeprästen Gladyschtschuk från den rysk-ortodoxa kyrkan kom fram ur en bänkrad och överlämnade en stor nattvardskalk av förgylld mässing. Sedan hade vi fest inomhus och i trädgården. Många välgångsönskningar uttalades och många ord av tacksamhet blev sagda. Nu kunde en ny epok börja i Zionsförsamlingen. 

Översättning: Anders Brogren