När säkerhetspolisens agent blev president för Lutherska världsförbundet

av Anders Brogren

Det var efter gudstjänsten i Istorps kyrka en sommarsöndag 1987. Ett par som jag inte sett tidigare kom fram och hälsade. Det visade sig vara Karin och Vilmos Vajta som hade ett sommarställe i grannsocknen Kungsäter.

     Så började vår vänskap. Under flera år träffades vi sedan hos varandra om somrarna. Samtalen rörde sig kring många ämnen. Inte minst tyckte Vilmos om musik. När vi spelade och sjöng några ungerska fosterländska sånger som min far studerat in under sin tid i Wien i början av 30-talet blev Vilmos påtagligt berörd. Att efter många år i exil få höra Szép vagy, gyönyörü vagy Magyarország (Både vacker och härlig är du, Ungerns land) grep honom djupt. Det var också högtidligt att höra Vilmos läsa bordsbönen på ungerska.

     Vilmos var född 1918 i Kecskemét i den sönderfallande dubbelmonarkin. Han prästvigdes 1940 i Ungerns lutherska minoritetskyrka och fick året därpå stipendium för att studera i Uppsala. När först tyskarna och sedan Sovjetunionen tog kontroll över hans hemland kom Vilmos att stanna kvar i Sverige. 1944 flyttade han till Lutherforskningens dåvarande Mecka i Lund och 1947 gifte han sig med Karin. Han verkade även som präst bland ungrare i förskingringen. Svensk medborgare samt präst i Svenska kyrkan blev han 1949. Han blev 1953 teol. dr. på avhandlingen Theologie des Gottesdienstes bei Luther. Därefter utnämndes han till direktor för Lutherska världsförbundets avdelning för teologi i Genève. Han ordnade ekumeniska konferenser för Lutherforskare till vilka även profanhistoriker och så småningom till och med marxister inbjöds. Han var observatör vid Vaticanum II. 1964 kallades han till direktor vid LVF:s nyinrättade institut för ekumeniska studier i Strasbourg. Han kom att spela en nyckelroll i den luthersk-katolska dialogen, i det arbete som så småningom ledde fram till den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelsen. Efter pensionering 1981 bosatte sig paret Vajta i Alingsås där Vilmos avled 1998.

     Det var Vilmos som först gav mig inblick i biskop Lajos Ordass (1901-1978) tragiska levnadsöde. Ordass hade många kontakter i utlandet. Han hade bl. a. studerat i Sverige för Anders Nygren och varit studiekamrat med Bo Giertz. I krigets slutskede hjälpte han förföljda judar i Budapest i samarbete med svenska Röda korset. 1945 valdes han till biskop i den lutherska kyrkans västra stift. Han fick gripa sig an det svåra uppbyggnadsarbetet efter kriget. Mer än hälften av kyrkorna var förstörda. Ordass reste runt till alla församlingar och små diasporagrupper i sitt stift för att uppmuntra och ingjuta framtidshopp. Med stor offervilja och med ekonomisk hjälp från utlandet kunde återuppbyggnaden komma igång. Ordass blev mycket respekterad för sitt arbete. Vid Lutherska världsförbundets första generalförsamling i Lund 1947 blev han vald till förste vicepresident.

     Men 1948 hade kommunistpartiet utmanövrerat alla andra politiska krafter. Nu följde ett stalinistiskt skräckvälde med skoningslös kamp mot ”reaktionära element”. En av de få som inte gav efter för de statliga hoten var Ordass. Han blev därför arresterad den 8 september 1948 och dömd till två års fängelse samt ytterligare fem års suspension från sitt ämbete. Det påhittade domskälet var valutabrott. En för ändamålet inrättad ansvarsnämnd inom den lutherska kyrkan fördömde honom i april 1949 och förklarade honom avsatt.

     Med Ordass i fängelse försvann det främsta hindret vad gällde att konfiskera kyrkans skolor. (Vid den här tiden drevs fortfarande över hälften av de ungerska skolorna av de olika kyrkorna.) Överenskommelsen med staten undertecknades den 14 december 1949 för den lutherska kyrkans del av biskopen i det östra stiftet, Túróczy, som var synodens president. Två dagar därefter installerades Túróczy som Ordass efterträdare i det västra stiftet. Men där blev han inte långvarig. I linje med stalinismens centraliseringsiver slogs 1952 kyrkans fyra stift samman till två, vilket medförde att Túróczy förlorade sitt ämbete. Biskop i det norra stiftet blev den rysktalande och regimvänlige Lajos Vetö. Till biskop i det södra stiftet utnämndes kommunistsympatisören László Dezséry.

     Så följde ”tövädret” efter Chrustjovs hemliga tal vid den 20:e partikongressen 1956. Det blev en tillfällig liberalisering. I augusti sammanträdde Kyrkornas Världsråds centralkommitté i Budapest och utövade då påtryckningar angående Ordass på den ungerska regeringen. Detta ledde till att myndigheterna den 5 oktober förklarade den avsatte Ordass för rehabiliterad. Den 23 oktober utbröt så upproret mot den sovjetstödda marionettregimen. På reformationsdagen den 31 oktober, mitt under upproret, återinsattes Ordass i sitt ämbete som ledare för kyrkan, nu som biskop i det södra stiftet. Biskoparna Vetö och Dezséry avgick. Samtidigt vände de kappan efter de nya vindarna och lovprisade den ungerska ungdomens revolt. Men timingen var dålig. Bara några dagar senare krossades revolten. Dezséry blev emellertid senare en framgångsrik journalist och ”kom ut” som ateist. Túróczy utsågs till biskop i det norra stiftet och blev således åter biskop, nu för tredje gången.

     Även efter det att upproret den 4 november slagits ner av sovjetiska trupper fick Ordass behålla sin position. Kyrkan började åter blomstra. Ordass beviljades till och med tillstånd att resa till LVF:s tredje generalförsamling i Minneapolis 1957 där han hyllades och omvaldes till vicepresident.

     Tillbaka i hemlandet började han åter bli angripen av myndigheterna. Visserligen hade Ordass med sin utgångspunkt i den lutherska tvåregementsläran inte gjort några offentliga uttalanden mot regimen eller mot kommunismen men han hade inte heller sällat sig till medlöparna och hyllat ”socialismens landvinningar”. Men när Vetö och teologiprofessorn Pálfy började angripa honom i pressen fick regimen en förevändning för att åter avlägsna honom från biskopsämbetet. Detta skedde i juni 1958. Ordass förbjöds att predika. Han hade heller ingen möjlighet att försvara sig mot de offentliga angrepp han utsattes för. Utlandsresor blev nu otänkbara. Det blev riskabelt för prästerna att ha kontakt med honom. Han gjordes till en främling i sin egen kyrka, levde som privatman i sin lägenhet i Budapest och dog 1978.

     Ordass efterträddes som kyrkans ledare av Zoltán Káldy (1919-1987). Denne installerades som biskop den 4 november 1958, på tvåårsdagen av de sovjetiska truppernas underkuvande av upproret 1956.            

     Káldy kom att lansera ”den diakonala teologin.” Enligt Káldy skulle bibeln anpassas till den gällande politiska ordningen. Man skulle handla i enlighet med sunt förnuft. Kyrkan skulle verka för ”politisk gudstjänst” och förbättra förhållandena här i världen. Även världen är en del av Guds rike. Enligt luthersk etik är det ingen skillnad mellan kristen och sekulär etik, mellan arbete i kyrkan och arbete med att ”bygga upp socialismen i vårt land”. Jesu kärlek tvingar den kristne till politisk aktivitet, enligt Káldy. Om synd, nåd och frälsning var det däremot inte tal.

     Káldys teologi genomfördes på alla plan i kyrkan. Om någon präst kom på idén att uttrycka tvivel blev han brännmärkt och missiverad till någon liten församling på landet. 1966 drev Káldy igenom en ny kyrkoförfattning som var anpassad till den marxistiska statsmaktens fordringar.

     Sedan det blivit beslutat att Lutherska världsförbundets sjunde generalförsamling skulle hållas i Budapest 1984 såg Káldy till att få den internationellt erfarne Gyula Nagy vid sin sida som biskop i det norra stiftet. Nagy gjorde lämpliga justeringar i Káldys diakonala teologi så att den lättare skulle kunna bli accepterad i internationella sammanhang. Men därmed blev också denna teologi för första gången kritiserad.

     Kritiken kom  från den internationellt välrenommerade och i Sverige bosatte Vilmos Vajta i en artikel i Lutherische Monatshefte 1983. Vajta menade att den diakonala teologin saknade en egen ideologisk kärna samtidigt som den kännetecknades av villkorslöst samarbete med regimen. Man byggde på bibelord som valdes på ett ensidigt sätt. Kyrkan hade berövats möjligheten att kritisera de övergrepp som begicks av den ungerska staten. Det var tillåtet att kritisera rasism i Sydafrika eller USA men när ungerska trupper gick in i Tjeckoslovakien 1968 protesterade inte kyrkan. Dess tidning ”Evangélikus Élet” t o m försvarade Ungerns deltagande i invasionen. Varken judar och oliktänkande som trakasserades av regimen eller de som fängslades för att de inte bejakade det kommunistiska systemet kunde bli föremål för diakoni. Teologin hade blivit en ideologi som man inte fick lov att kritisera, enligt Vajta.

     Vajta utsattes för en rasande attack av det kyrkliga ledargarnityr som tillsatts med regimens goda minne. Vajtas ”förtal” var inget att fästa avseende vid eftersom det kom från en man som hade bott i väst i 42 år och som därför inte hade några förutsättningar för att kunna tillrättavisa sin gamla kyrka.

     Året därpå genomfördes LVF:s sjunde generalförsamling i Budapest som planerat. Det var aktuellt att välja ny president efter Tanzanias Josiah Kibira, som var märkt av Parkinsons sjukdom. Den efterträdare som föreslogs var - Zoltán Káldy!

     Många delegater var dock tveksamma och påverkades även av ett öppet brev från pastor Zoltán Dóka, där han kallade den diakonala teologin för ”socialetisk manipulation av evangeliet” och protesterade mot den ”teologiska terror” som Káldy utövade mot kyrkan. Andra delegater såg däremot i Káldy en brygga till den kommunistiska världen.

     Den svenska delegationen reste till Budapest med viss vånda. Biskop Helge Brattgård som var delegat uppger i en intervju med Björn Ryman, återgiven i Rymans bok Lutherhjälpens första år 1947-1997: ” Vi kände att det var viktigt att få besöka hans [Ordass] grav och att Ordass efterträdare, den omstridde biskop Káldy, var närvarande. Káldy bad vid denna ceremoni om förlåtelse för de oförrätter han begått mot Ordass. Direkt efter detta vände han sig till mig och sade: ’Detta menar jag av hjärtat’.”

     Káldy vann omröstningen men det var inte länge han fick glädjas åt att vara LVF:s högste företrädare. Han drabbades av sjukdom i december 1985 och avled redan den 17 maj 1987. Därmed slapp han uppleva hur den regim som möjliggjort hans karriär upplöstes i de politiska omvälvningarna två år senare. När kommunismen föll samman blev avtalet från 1949 mellan kyrkan och staten uppsagt. Den nya regeringen framförde en officiell ursäkt för den tidigare regimens behandling av biskop Ordass, som därmed blev rehabiliterad en andra gång, men nu postumt.

     Nu riktades åter uppmärksamheten mot Vilmos Vajta i Sverige. Han kallades till hedersdoktor vid det teologiska seminariet i Budapest. Jag minns hur Vilmos den sommaren riktigt våndades över huruvida han skulle resa dit eller ej. Han visste vilka de var som stod bakom kallelsen och han såg dem mera som kappvändare än som ärliga personer. Till sist reste han i alla fall. Jag tror att han på något sätt såg detta hedersdoktorat som ett erkännande och en slutpunkt för nära ett halvsekels kamp för de ungerska lutheranernas frihet.

* * *

Nu har hela denna tragiska historia fått en dramatisk epilog. Det har nyligen visat sig att förrädarbiskopen Zoltán Káldy i själva verket var agent för den fruktade säkerhetspolisen ÁVO/ÁVH! Den som avslöjat detta är Tormod Engelsviken, professor vid Menighetsfakulteten i Oslo. Sedan 2003 har han studerat förhållandet mellan Ungerns lutherska kyrka och de ekumeniska organisationerna, särskilt LVF, och gjort arkivstudier i Budapest och Genève. Han har då funnit att Káldy redan 1958 rekryterades som agent, redan före det att han efterträdde Ordass som biskop. Han erhöll kodnamnet ”Pecsi” och hade regelbundna möten med sina uppdragsgivare i olika lägenheter i Budapest. Hans mapp i säkerhetspolisens arkiv omfattar 1200 sidor. Káldy har rapporterat om olika personalärenden i stiftet och om hur man avlägsnade Ordass och dennes medarbetare. Även enskilda samtal som han haft med präster som sökt upp honom har han rapporterat. Han har gett sin karaktäristik av prästerna, skrivit rapporter om stämningsläget inom kyrkan och lämnat orientering om stiftets inre liv. Vidare har han beskrivit sina utlandsresor och de samtal mellan fyra ögon han haft under dessa resor.

     Även biskopen i norra stiftet, Gyula Nagy, var agent. När säkerhetspolisen träffade de båda agenterna-biskoparna i de hemliga lägenheterna fick de sina instruktioner. De skulle inte bara rapportera utan också infiltrera i det internationella kyrkliga arbetet och utöva påverkan i den riktning som regimerna i Östeuropa önskade. Man måste säga att de var framgångsrika.

     Engelsviken inriktar sig särskilt på relationen till den norska kyrkan. När Káldy 1984 valdes till president för LVF var den norska delegationen delad. En av Káldys förespråkare var kyrkobyråkraten Gunnar Stålsett. Denne blev sedan vald till LVF:s generalsekreterare och arbetade nära Káldy. Sedermera blev Stålsett omstridd biskop i Oslo.

* * *

Detta är i korthet den sorgliga historien om en manipulerad luthersk kyrka i en ideologiskt monopoliserad stat. Så kan det gå när en kyrka mister sin integritet. Det är inte utan att man ser paralleller till situationen i dagens Svenska kyrka.

Tidigare publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr. 13/2008.