NÅGRA SPRIDDA DRAG ÖVER EN GAMMAL MANS LIV

av

L.T.BROGREN

Uppgifter om författaren och hans foto finner du här!

Sällan har något barn kunnat hava ett kärleksfullare föräldrahem än jag, ty mina avlidna föräldrar Överstelöjtnanten Jon Brogren och Clara[,] född Segerstéen[,] voro i allo den värdigaste förebild för sina många barn, bland dessa 17 var jag den 9de i ordningen. Livligt minnes jag huru far och mor vänjde oss vid Guds fruktan och kristliga dygder samt varm fosterlandskärlek. För varje gång som jag som liten pys stod vid min fars knä och fick honom att berätta om tilldragelser ur de många krig vari han deltagit, och avhörde under livlig spänning än om bataljer här än där - och de många försakelser och lidanden som såväl han som mången med honom hade att genomgå. Allt detta gav mig varmt sinne för fosterlandet och stolthet över att vara Svensk. Denna känsla gav sig luft i krigiska lekar under barnaåren, i dess exercis och byggande av fästningar, långtifrån " ointagliga ", men jag tyckte att de voro bra.

Vid fyra och fem års ålder började livets allvar, ty då fick jag gå till en gammal gumma, som lärde mig första grunderna till läsning, vid 6 års ålder kom jag till d.s.k. Lankasterskolan i Gammalkil där jag fick lära mig skriva och stava. I denna skola lärde jag mig föga, men hade så mycket mera nöje i jämnårigas lekar och ej minst i att mumsa medhavd matsäck. I denna läroanstalt gick jag ett år och var vid utgåendet gruvligt klen i mitt tycke. Vid 7 års ålder fick jag inträda i Linköpings högre Lärdomsskola som " privatist " d.v.s. satt och hörde på undervisningen, men hade ej några läxor förrän vid 8 års ålder, då jag inskrevs som ordinarie lärjunge i 1sta klassen, där magister Kyllander förde spiran ( rättare riset ) med kraftig hand. Få voro de dagar som jag ej fick smörj, men jag höll det oaktat innerligt av denne duglige lärare som satte ordning på pojkar, vid varje termins slut uppvaktade vi honom med presenter, vilka voro hjärtligt menade, ty det var en duglig lärare, men kanske väl häftig - men vi höllo alla av honom. Sedan genomgicks lärdomsskolan utan att bliva kvarsittare en enda gång, troligen var jag någon gång på tapeten, åtminstone var jag ej bland de klyftigaste bland kamraterna, det kände jag tydligt. Hela skolgången var i det hela en angenäm tid med undantag av då vi ( bror Constans och jag ) hade en hisklig och elak informator. Han höll på att slå vettet ur oss små 10-12 års pojkar, men sedan fingo vi den ärans mannen M. Fridén ( sedemera kyrkoherde i Kimstad ) vid vilken jag fäste mig mycket och glömmer jag honom aldrig, ty sedan gick det bra i skolan. Då jag kom i 4de klassens övre avdelning blev det fråga om vilket yrke som jag ville välja, ty min far hade ej råd att låta mig fortsätta på Gymnasium - min håg låg åt militärlivet och önskade komma till Carlbergs krigsskola som kadett, men det ville ej min far, som ej visste något värre än att vara fattig officer - han hade egen erfarenhet vad det ville säga. Då jag ej fick min vilja fram, så valde jag apoteksyrket och fick jag elevanställning på " korpen " i Stockholm 1843. Hos apotekare K.F. Thedenius, där jag knogade rastlöst i 4 år, då jag 1847 tog Pharmacie studiose examen.

Det var allt litet kusligt att lämna det kära föräldrahemmet vid 16 års ålder och resa till Stockholm där jag ej kände en enda människa. Min far följde mig till Norrköping, där jag gick på ångbåten, dyster i hågen, när jag tog avsked av fadern, men det blev ännu värre, ute på Bråviken, där sjön gick hög ( aldrig förut varit på större farvatten än Skrängeån, där vi asade oss fram i bykkar ) mådde jag nu som en hund och blev så sjuk, att jag trodde mig vara nära min sista stund, men kommen närmare Södertälje blev jag bättre och inkommen i Mälaren var jag kry igen, tog av mig mössan för " kung Eriks hatt " och då Stockholm började sticka fram med dess torn och spiror blev jag rörd och hänförd över den storartade anblicken av min blivande vistelseort. Anländ till Riddarholmen var mig tillmötes min gamle klasskamrat Carl August Holm, som tagit plats som elev på samma apotek som jag men kommit 8 dagar förut. Jag lotsades till apoteket av Holm, mina kläder buros upp på en vind 5 tr. upp. Vi elever bodde i själva apoteket [ och ] lågo i fållbänk vid ena fönstret. På sommaren gick det väl an, men om vintrarne var det gräsligt kallt och kusligt att om nätterna gå upp och expediera. Om morgonarna var det så kallt, att när vi skulle tvätta oss, vi ofta fick skrapa isskorpan i handfatet. Första lärotiden var både svår och tråkig, men med tiden fick jag insyn av yrket, sedan jag börjat skaffa mig lite kunskaper i de nödvändigaste ämnena Pharmaci, Chemi och Botanik, så att jag visste varför jag gjorde så och så - för att få ett riktigt resultat. Efter 4 års studier tog jag Pharmacie studiose examen och avlade föreskriven ed i sundhetskollegium. Under elevtiden[,] som jag tyckte aldrig ville taga slut[,] fick jag lära mig arbete, ja ofta av det grövsta slag[.] mångfaldiga gånger fick jag till ångbåten draga den ena kärran efter den andra med droger som skulle till landsorten och ofta hämta varor från andra apotek i Huvudstaden, då vi voro i behov. Jag minnes en gång jag var på väg från apoteket Lejonet med en stor säck med ......... på ryggen och på Norrbro mötte flickorna af Pontin och en fröken Carlquist, alla jämnåriga och umgängesvänner med mig, huru förlägen jag var, mest för deras skull, ty de visste ej om de sågo rätt, att pojken i apoteksrocken var den snygga ynglingen som de rätt ofta om söndagarna sågo i sitt ( Constans ) hem. Jag nickade emellertid och såg så frimodig ut som möjligt. Det var en glädje för mig att under min pojktid hava några hus att besöka där jag var välkommen och i första rummet glömmer jag aldrig den innerliga vänskap som jag åtnjöt hos Husarkitekten J. Carlberg och hans fru född Ekwall, ( hennes far teologie doktor och kyrkoherde i Gammalkil hade döpt mig. Carlbergs var vänner till mina föräldrar.) dit jag kom likaväl i vardagsrocken som fracken - månget nöje skänktes mig där. De hade 3ne barn[:] 1 son och tvenne döttrar. Sonen Janne var då en ung medicinare[,] flickorna ogifta - de hade flott umgänge - alla gott och hyggligt folk. Alla voro vänliga mot den unge luktande apotekspojken, som blev bjuden än till den ene och än till den andre av deras umgänge på supéer och baler, som den tiden brukades. Hos medicinalrådet M. af Pontin[,] bror till min mormor[,] var jag även rätt ofta. Han hade fin-fin societet Högförnämare, artister, skådespelare, litteratörer m.m[.] bland andra som jag träffade var Jenny Lind, med vilken jag en gång dansade en slängpolska. Jag minnes livligt huru jag en 17 års pojke vid en bjudning därstädes tvärt ansattes att spela en s.k. kärleksgud och mot min vilja blev tvingad att uppträda i en teaterpjäs som samma kväll skulle uppföras hos dem. Till att börja med skulle jag inlära en lång rad med verser, som skulle sjungas samma kväll. Helt förfasade i det stora sällskapet av löjtnanter, kammarherrar, kammarjunkare och fröknar som skulle uppträda, kunde jag aldrig få i skallen min roll - men det ordnades så till slut, att jag nära nog oklädd från midjan till huvudet, draperad med litet flor över en del av kroppen skulle låtsas att, med ackompanjemang av gitarr, sjunga mina verser, men i verkligheten var det löjtnant F. Pontin, som bakom en kuliss var den verklige sångaren. - Jo, det var en skön kärleksgud med röda förfrusna labbar, vem som var glad att pjäsen blev slut det var jag, ty utan det att jag skämdes för det tarvliga utförandet, så frös jag som en hund, som fått gå nära naken halva kvällen. Lyckligt för mig var att det som barlast från föräldrahemmet få mottaga genom vandringen i livet Guds fruktan och moralisk känsla, ty eljest hade väl jag som tyvärr mången ung man lidit skeppsbrott i detta sodom där frestelser av många slag förekommo, vilka till början [ hade ett ] skäligen oskyldigt utseende, men visade snart sin usla innebörd, knuten var att med någon krigsära i tid draga sig tillbaka. Under min sista elevtid på hösten 1846 skulle jag en afton gå in till Tideströms kryddbod vid stortorget och köpa någon småsak, där före mig stod en ung sjöman och pratade med bokhållare Lundin, då denne senare presenterade sjömannen för mig. Vi stirrade båda häpna över att säga samma namn " nämligen Brogren "[.] båda försökte vi att härleda släktskapen, men det gick ej, ty hans förfäder voro från Värmland och mina från Östergötland. Emellertid gingo vi tvärt in på källaren Bachi Tempel och drucko brorsskål. Voro sedan mycket ofta tillsammans, dels på det skepp som han var konstapel på och som låg vid Skeppsbron och som lossade sin last från ostindien - dels voro vi tillhopa på landbacken. En dag frågade han mig om jag ville bese hans farbrors tavelsamling m.m. ty familjen skulle på aftonen bort. Detta tillbud gladde mig mycket. Inkomna lyste han mig omkring i den flotta våningen, där varje [ vägg ] var fullsatt med tavlor av europas störste mästare, antika skåp av dels ebenholts[,] dels ceder samt konstskatter i övrigt av många slag rariteter - tacksam över att få se dem. Vintern gick och i slutet av maj 1847 tog jag min 1sta examen, varpå jag antog plats på apoteket Engeln som laborant, där jag tjänstgjorde 1 ½ år. Under denna tid blev jag bjuden på bal till den unge sjömannens farbror kroneuppbördskommisarien Brogren, där jag presenterades för sjömannens syster som där vistades, enär hennes föräldrar längst förut avlidit, och farbrodern och hans fru ej hade några egna barn. Aftonen gick, och glädjen var stor. Livligt kommer jag ihåg huru mina ögon följde den unga flickan, som i sin snygga men enkla dräkt styrde med serveringar och den stiliga dukningen. Ja - jag blev från första ögonkastet fast - och gjorde då och då besök i familjen - och trivdes väl.

Sedan jag varit på Engeln och blivit skäligen hemmastadd i tillredandet av medicin, så antog jag plats som receptarie på Kronan vid myntgatan hos apotekare Engström och stannade där till januari 1850, då jag reste till hemmet för att under denna tid botanisera och förbereda mig till apotekareexamen. I sällskap med Victor Eckerström gjorde vi en vandring till Omberg över Dags mosse - där vi uppehöll oss ett par månaders tid och fingo en rik skörd med växter. - I september samma år reste vi upp till Stockholm och blevo antagna till elever vid Carolinska och Pharmaceutiska Instituten och började genast arbeta med fart. Dock gav jag mig tid till att andra dagen göra besök hos Brogrens, där jag möttes av mamsell Therése Brogren ( frökentiteln fanns ej då för andra flickor än adliga ) hon var både glad och ledsen - kunde ej fråga orsaken till den senare känslan, men förstod att hon haft något stort obehag. - Från denna stund beslöt jag mig att göra hennes liv så lätt som möjligt, - om det var Guds vilja. Hela terminen läste jag så mycket jag förmådde och framåt jul var jag så pass inne i mina studier att jag hoppades i sinom tid kunna taga examen - kunde ej giva mig till tåls utan friade och fick Ja av den tillbedda, men vi tordes ej genast underrätta den gamle, ty jag var knappt 23 år, och hade varken avlagt examen än mindre ägde något apotek, och helt och hållet saknade mynt att köpa något även det minsta, därför skulle vi hålla det tyst så länge - men det är en svår sak att hemlighålla ett ömsesidigt tycke. Därför kröp jag fram med sanningen för gubben farbror, som tyckte att frågan var för tidigt väckt och nämnde på samma gång att flickan ej ägde mer än 2000 kronor, och med det kom vi ej långt - och hade hon i övrigt inget att vänta. Det avskräckte mig ej. Jag var modig och hoppades slå mig fram. Slutet blev att vi fingo löfte att förlova oss vilket skedde i januari 1851. Sedan jag fick denna viktiga sak klar, behövde vi ej förställa oss när vi voro tillsammans. Med iver läste jag fortfarande på min examen, vilken avlades den 8 mars 1852.

Innan dess avläggande hade jag inköpt Kisa apotek, som kostade 10 000 kronor för d.s.k. Privilegierna, kärl, instrument[.] vid köpets avslutande som skedde i Stockholm, hade jag inte ens sett apoteket, men den ärlige försäljaren apotekaren A.L. Lundin förklarade att jag aldrig kunde tänka mig detsamma i så urusel skick, som det i verkligheten var. Således gjorde jag mig ej stora förhoppningar, men vad jag visste var att det låg i Östergötland, det var för mig nog, ty jag längtade dit för att få vara nära mina föräldrar och syskon - kontraktet skrevs och skulle jag tillträda d. 1ste april samma år. Vid kontraktets underskrivande betalade jag i förskott 800 kr, vilka ej voro så lätt anskaffade, som jag trodde, men efter några fåfänga försök lyckades jag låna sagda summa av byggmästare Alm på 14 dagar, vilka han och i rätt tid erhöll åter.

Lycklig över att [ ha ] tagit min examen, samt med köpekontrakt på fickan på ett apotek, låt vara litet och i sämsta skick, hoppades jag dock genom arbete och redbarhet draga mig fram med iakttagande av den största sparsamhet och enkelhet i levnadssätt, vilket var av nöden, om det skulle gå väl. Sedan jag tagit avsked av min fästmö samt anhöriga och välgörare - fick jag låna en gammal sufflett för att i sällskap med den nyblivne doktor Ludvig Öman och apotekare A.L. Lundin begiva oss i väg till Östergötland [ . ] min blivande svåger även nyexaminerade sjökaptenen Fredrik Brogren var vänlig och följde till Södertälje, på vars Gästgivaregård vi togo d.s.k. avskedsskålen. Vi förutnämnda reste vidare och min svåger återvände till Huvudstaden. Vid Södertälje hände oss ett litet obehag, och det var mitt fel, ty uppsluppen som jag var skrev jag i dagboken " Apotekare Brogren med familj ". Satte mig på kuskbocken och Öman och Lundin inne i vagnen. Hållkarlen vresig över att han möjligen fått mindre drickspenningar än han väntat, kom att se efter i dagboken vilka vi voro, blev ej slug på mer än mitt namn, han blev arg och frågade efter familjen, med piskan visande inåt vagnen. I det gräsligaste väglag fortsattes färden, och efter några dagars sakta färd anlände vi slutligen till Linköping. Kommen till det kära hemmet Skränge, där jag möttes av glädjestrålande ögon från Föräldrar och syskon och lycklig berättade jag om mitt gjorda köp av apoteket m.m.,planer om giftermål, bosättning m.m. Min gamle käre Fader, som så livligt önskade mitt väl, tyckte nog att jag rusade väl fort fram och kunde ej se dager i att min plan skulle realiseras så fort, men efter ett par timmar var den saken hjälpt, ty en av våra närmaste grannar en gammal f.d. Riksdagsman Måns Danielsson i Skränge Skattegård förklarade, att i morgon går det att få 6000 kronor när jag kommer ifrån staden, och tillade att en pojke som vill framåt borde man hjälpa - och hans förtroende har jag till stor del att tacka för min ( i mitt tycke ) gjorda framgång i livet. Efter några få lyckliga dagar i det ovärderliga föräldrahemmet reste jag till Kisa, för att tillträda apoteket d. 1ste april - och det var i allo sant att detta etablissement var i det uslaste skick, men Gud så vacker natur i hela Kinda härad, ej minst Kisadelen - i denna blev jag betagen. Det fordrades ungdomskraft, vilja och penningar att med allra första allt gott och ordnat skick och hade dessutom huvudbry med att beställa möbler och husgeråd av snickare i Kisatrakten. Samt hava det vanligaste i ordning till den 16 maj, då jag ämnade gifta mig. Ny inredning till apotek och förvaringsrum beställdes. Kärl köptes från Stockholm, vilka dekorerades av ung artist Törnstam från Kisa, som var en ovanligt skicklig man, men gruvligt långsam. Omkring den 10 maj reste jag upp till Stockholm, hela vägen på kärra, ty ångbåtsfarten från Norrköping var ej ännu börjad, enär det hade varit en ovanligt skarp vinter. Klockan 4 på morgon reste jag från Norrköping och var samma dag i Stockholm, när tornväktaren tutade 10 på kvällen. 17 mil på en dag och utan beställda hästar - men jag hade skrivit till min fästmö att jag skulle komma och höll ord. Den tiden fanns varken järnvägar eller telegrafen [ . ] man åkte då gästgivareskjuts för 50 öre milen och 6 öre i vagnspenning, det var nog ej så dyrt, men vad man blev mörbultad, den tiden kan nutiden ej fatta, men man var då ej van vid några särdeles bekvämligheter, utan tyckte att det var en naturlig sak att slita en hund i bland, men så tog man igen skadan en annan gång, och var belåten med sin värld. Den 16de maj firades vårt bröllop på Pho[e]nix som kostade 150 kronor. Vi fingo betala det själva och gjorde det helt enkelt. Min far och bror Jon, då student, voro bland andra närvarande.

Ett par dagar efter bröllopet reste jag och min unga hustru överlyckliga till det nya hemmet följda av min far. Vi gingo med ångbåt till Linköping[,] reste därifrån till Skränge, där min maka skulle presenteras för min mor och många systrar, som då voro i hemmet, de voro ej färre än 8. Therése blev alldeles yr i mössan vid anblicken av denna stora syskonskara, som alla hjärtligt omfamnade och välkomnade henne i släkten, nog dröjde det en bra stund innan hon visste namn och kunde avskilja den ene från den andre men det gick och innerligt fäste hon sig vid så väl mina föräldrar som syskon. Efter några dagar vila i Skränge fortsattes färden till det lilla blivande anspråkslösa hemmet i Kisa, dit min far lät skjutsa oss och fick min syster Malla följa med för att hjälpa min hustru att sy och sätta upp nya gardiner m.m. för att få det lilla anspråkslösa hemmet så trevligt som möjligt.

Efter några veckors kanske månaders arbete var vår lilla koja i nätt och prydligt skick och vi trivdes över förväntan under det låga taket och de breda vaggande golven - vad apotekets ordnande beträffar så gick det åt längre tid, men även det blev riktigt stiligt mot förut. De första 2 åren var omsättningen ringa och de ekonomiska bekymren stora, men rörelsen tilltog allt mer och mer så att jag som i början var låntagare, efter några få år kunde låna ut penningar till vänner på orten. Då jag innehaft apoteket omkring 5 år och hade redan 4 barn började jag fundera på, att om barnskaran ytterligare skulle förökas, så skulle det bliva mig omöjligt att på vinsten av min rörelse kunna uppfostra en stor barnskara, därför beslöt jag mig för att sälja och skaffa mig större verkningskrets, om tillfälle komme att yppa sig. Emellertid fick jag en dag brev från Västerås med förfrågan från apotekare J. v. Wackenfelt om jag ville överlåta apoteket till honom, och efter någon korrespondans sålde jag det lilla kära Kisaapoteket, kontraktet skrevs och han skulle tillträda den 1sta maj 1858. Nu var knuten att skaffa mig ett större och köpte Linköpings apotek, dit min håg låg, ej minst därför att det ej var långt beläget från mitt kära föräldrahem. Jag betalade som en galning summa 175 000 kronor åtminstone 25 000 kronor mer än det var värt, men hoppades ändå att det med Guds hjälp skulle gå bra. Innan jag lämnade Kisa vill jag nämna något om mitt vistande därstädes under de 6 år som vi därstädes bodde.

Med stort intresse ägnade jag mig åt mitt kall, hade bra och pålitliga elever i Hjalmar Wongner sedemera John Liljedahl och då göromålen ökades tog jag även in en prokurist T. Wiström. Vi arbetade med lust och glädje, men gav mig nog tid att vara i livligt umgänge med såväl ortens ståndspersoner som bönder - trivdes överallt, och hade roligt hos dem alla, men så kom ett klockareval i socknen som skulle vända upp och ned på det i allo goda förhållandena. Saken var den, att den gamle aktade och hederlige klockaren Gustafson dog. Platsen skulle tillsättas[,] förslag uppsattes och fick Direktör F. Törnvall i V. Eneby första rummet, Direktör Gustafson i 2dra rummet. Striden stod mellan dessa 2 - 3dje namn minnes jag ej. De fleste ståndspersoner och några förståndiga bönder ville naturligtvis hava den ärans mannen Törnvall, men stor del av allmogen med en ståndsperson i spetsen ville hava socknens barn Gustafson ( G. hade nyligen blivit avsatt från förra tjänsten i Väderstad för fylleri ) som den tiden förde ett supigt levnadssätt - som sårade mången. - Striden blev allt hetare och hetare, till slut minns jag, att en dag nära valet ville de nödvändigt få mig över på Gustafsons sida - men det gick naturligtvis ej, till sist gick det så långt att motpartiet för att hämnas, skulle gå in till Sundhetskollegium med begäran om ytterligare ett apotek i den lilla Kisabyn. Jag bad dem försöka, och med det besked fingo de gå i det vresigaste lynne. Emellertid kom valdagen och bönderna segrade med ¼ röst och Gustafson fick platsen, men blev ej nyktrare sedan. Den tiden brukade spelas utgångsmarsch i kyrkan och hörde honom en gång till denna välja - " Rullan går " en slagdänga som då för den tiden skrålades på vägar och stigar. Embryo till skarpskyttekårer var nog lilla Kisa, ty den 25 mars 1853 bildades Kisa Kanonierer Bataljon, vars överbefälhavare blev jag. Vi hade inga gemene man, utan befäl voro vi alle. Sammanträffade rätt ofta till överläggningar, krigsrätter och övningar med skjutning från 8 st. kanoner, fyrmästare hade vi en skräddare Kjellerts, som var mycket rädd för smällen. Det hela var en blandning av skämt och allvar. Vi hade emellertid mången glad stund under våra sammankomster, högtidsdagen firades alltid vid Mjellerum [ ? ] söder om Kisa. Arkivet finnes ännu kvar i mina gömmor dock ofullständigt.

Som jordbrukare försökte jag mig i liten skala, arrenderade ett knekttorp Mostugan mitt för Carleby grind på Linköpingsvägen. Detta lilla jordbruk roade mig mycket. På aftnarne gingo min unga, då raska hustru och jag medtagande lite skummjölksost och bröd glade som lärkan och såg till detsamma och det var snart gjort att gå över ägorna,samt titta på våra 2ne kor och lika många får därav en hade tvillingar.

Med apoteksrörelsen förenade jag en liten fröhandel och lärde mig av en vandrande sockerbagaregesäll att koka karameller - det var nog en god affär, men " väl gott " att hava till försäljning, ty elever, barn och pigor åt upp det mesta, så därmed höll jag ej på med lång tid.

Av såväl Konungens Befallningshavande som Poststyrelsen erhöll jag förordnande att förestå Postkontoret i Kisa och hade denna expedition innanför apotekslokalen. Det var i mitt tycke en obehaglig sysselsättning och kom ofta ........ med mina huvudsakliga göromål, så att efter 1 års nära lönlöst arbete härmed bad att få slippa ifrån denna befattning, då en postskrivare Emil Örnell därtill förordnades, och jag blev fri från detta bråk med postens expedierande, skrivning av rapporter[,] redovisningar m.m. som tog rätt mycket tid i anspråk.

Enär extra Provinsialläkaren Doktor Ivan Egerström tillika var regementsläkare vid smålands grenadierer, så måste han under detta regementet årligen vara på dels exercisplats Renneslätt, ingen annan läkare förordnades under tiden att sköta tjänsten i Kisa, detta var till stort omak för såväl sjuka som apotekaren, ty ingen läkare fanns närmare att tillgå än från Linköping eller Vimmerby, detta gjorde att jag dagligen tillfrågades om råd och måste många gånger göra längre resor att se till de sjuka och alldeles mest 1854 och en del av 1855 då Egerström var kommenderad till Gotland med regementet för att göra bevakningstjänst, då Kinda och Ydre härader likasom under mötestiderna ej hade någon läkare att anlita. Innan Egerström for tittade han in på apoteket, nickade och tog avsked. Jag tillade " sköt dig så gott du kan " - Ja, det var inget trevligt uppdrag. Tagande Gud i hågen började jag flitigt studera Hartmans Läkarebok - hade en rask och pålitlig medhjälpare i Liljedahl, jag reste dagligen, mången gång långa vägar, till elände och Liljedahl var hemma och skötte expeditionen och hade jag en förundransvärd tur att få folk på benen och fick större beröm än jag förtjänade.

Ett enda exempel på den ringa allmänbildning som då fanns i denna skogsbygd under denna tid och följande. En afton då Doktor Egerström hade spelfrämmande fick han besök av en arbetare från Forså dåvarande klädesfabrik, som skadat en arm. Egerström måste gå från spelbordet, se till och undersöka den sjuke, skrev recept, bad honom använda medlet och gick åter in och fortsatt spelet. Omkring 14 dagar därefter hade Adlerts på Forså bjudning, Egerström var bland gästerna, kom ihåg den sjuke karlen och gick och såg till honom, som på tillfrågan förklarade att han var lika sjuk i armen, och att det ej var mycket kvar av botemedlet. Karlen fick taga av bandaget och vad fann läkaren. Jo, själva receptet men söndertrasat.

Den 1ste maj lämnade jag det kära Kisa och tog farväl av denna gudasköna trakt, där vi trivdes så väl och i ekonomiskt hänseende så småningom kommit till välstånd, med förhoppningsfull förtröstan om fortsatt välgång. Med hustrun och 3ne barn Clara, Jon och lille Fredrik reste jag till föräldrahemmet och tillträdde samma år den 1ste juni Linköpingsapoteket.

Mycken omtanke fordrades att ordna detta tillträde, ty det fordrades stor summa kontant och borgen för 80 000 kronor, det var ej någon småsak att få ihop, men det rangerades så att avträdaren Wigander var nöjd. Dessutom var det ingen lek att leda denna för mig stora affär och för min hustru, som var klen efter en svår sjukdom, att taga emot ett hushåll på 19 personer, men det var att " hugga i " så att inget järn brändes i elden. Bland det första som jag företog mig var att måla om apoteksrummet och anskaffa nya kärl till detsamma, vilka textades av den skicklige Målarmästaren Löfgren härstädes - i övrigt var hela utredningen i gott skick. De första åren låg jag i göromålen från morgon till kväll, men fick inom kort ej vara i fred utan måste även ägna mig åt samhället och dess angelägenheter, ty redan under första årets vistande härstädes blev jag invald som ledamot av kyrkorådet, året därpå till ledamot av Stadens Äldste, samt till Stadsfullmäktige, när denna institution övertog De äldstes befattning och till ledamot av Fattigvårdsstyrelsen samt till Chef för Sprutan No. 3. De tvenne senare uppdragen avsade jag mig efter 6 år, men som Stadsfullmäktige kvarstod jag till dess min hörsel blev för svag, att jag ej tydligt kunde höra ett protokolls uppläsande när det skulle justeras, då var det skäl att sluta - efter 23 års tjänstgöring. Kyrkorådets befattning avsade jag mig efter 29 års arbete. I början av 1860-talet började i landet med fart sprida sig den fosterländska skarpskytterörelsen, som snart nådde vår ort, omfattades varmt av många och ej minst av den livlige varmhjärtade mannen C.F. Ridderstad. Under en mellanakt på teatern träffades några vänner händelsevis på ett av smörgåsrummen. Saken kom på tal - Ridderstad föreslog att vi i Linköping även skulle bilda en skarpskytteförening, vilket förslag livligt delades av oss alla närvarande. Om några dagar var och föreningen bildad och Ridderstad utnämndes till 1ste chef och Notarie C.H. Wallberg till vice Chef vid 2dra companiet ( 208 man )[.] men detta uppdrag medtog för mycken tid, så att jag tog avsked efter att par års angenämt arbete i Corpsen, där vi ej endast övade oss i vapnens bruk och exercis utan måste för att skaffa penningar till gevär m.m. giva teatraliska föreställningar, även häri tvangs jag att medverka. Emellertid fick vi ihop rätt mycket penningar genom våra föreställningar, så att vi kunde inköpa nya tidsenliga gevär. Kärt minne har jag från denna tid, som knöt vänskapsband med hederliga och aktade män, som ej brutits förrän döden skilt den ene från den andre. Bland dem som gått före mig saknar jag ännu den ädle och tillgivne vännen Garnhandlanden Edvard Andersson, vilken var själva godheten och pålitligheten. Med Linköpings apotek var förenat apoteket i Åtvidaberg, dit reste jag flere gånger årligen och såg till dess skötsel. For dit en lördags eftermiddag för att komma igen på följande söndags afton. Generaldirektör M. Huss jämte provinsialläkare Lindegren och en ung läkare, jag vill minnas att han hette Edholm hade varit och inspekterat apoteket och funnit allt i gott och oklanderligt skick. När granskningen av alla lokaler och laboratorier var gjorda, skulle Huss granska taxation på kvarvarande recepter, han fick fram så många som fanns ( ett antal av 700 )[.] ovan som han naturligtvis var vid en medicinaltaxas användande, kom han ej ur fläcken, utan tog hela bunten med till Stockholm under förklarande att recepten skulle skickas åter om några dagar. När dessa emellertid ej hördes av, så reste jag till Stockholm för att få dem åter, men i stället fick jag det beskedet att dom vid granskningen funnit några fel och att jag hade rättegång att vänta och fick fara hem utan mina recept. Några veckor senare fick jag mottaga stämning till Rådhusrätten för att svara. Jag var i mitt samvete lugn, ty utan det att jag ej taxerat ett enda recept och mina medhjälpare ej kunde hava några fördelar att övertaxera så gick jag modig upp i rätten, erhöll några veckors anstånd med svaromålet samt själva recepterna. Det blev ett drygt arbete att gå igenom och granska de av Kollegium gjorda anmärkningarna, vilka voro så, hos en van Pharmaceut i ögonen fallande, att istället för att motparten ansåg mig på denna massa av recept skulle övertaxerat 9 kronor och några ören, så visades att det i stället var en undertaxering på 3 kr och några ören, detta förhållande styrktes dessutom under " edlig förpliktelse " av Doktorerna T. Bergman och C. Wallin. - Följden blev och att jag till alla delar vann målet såväl i Rådhusrätt, Hovrätt samt Högsta Domstolen. Generaldirektör Huss avgick som ordförande och Doktor Kejser dåvarande ombudsman ur Kollegium. Så fort målets utgång blev känd erhöll jag brev från Häradshövding Dufva i Stockholm, som anhöll om mitt tillstånd och att å mina vägnar aktionera hela Sundhetskollegium, så ville han kostnadsfritt åtag[a] sig detta, men som jag haft nog av denna rättegång, en lunta på nära ett ris papper, för att förvara i Pharmaceutiska Institutets Bibliotek. Efter ett par dagar skickade jag upp till Direktionen hela rättegången, som gåva med det uttryckliga villkoret att dessa papper aldrig få lånas ut, men väl läsas och som prejudikat användas om så behövdes. Strax därpå erhöll jag tack och löfte att min önskan skulle respekteras. Emellertid blev denna rättegång till stor del skälet varför jag beslöt att sälja detta apotek, där risken var stor att genom ett ytterligare apoteks tillkomst kunnat helt och hållet ruinera mig - och önskade köpa ett medelstort samt hava mindre bekymmer - detta var min plan - men en slump ändrade min bana. Mera härom lite längre fram. Först några ord om mitt familjeliv under den första tiden i Linköping d.v.s. från 1858 till 1864 då jag avträdde apoteket till apotekare C. A. Kinman.

Mycken omtanke fordrades vid tillträdet av min hustru, att ordna det inre av hushållet, möblera och ordna våra många rum - det var ej lite arbete och på samma gång hava tillsyn och vård om våra då små barn, ty den yngste Fredrik var ej mer än 1 år, Clara var 5 år och Jon omkring 4 år - men efter några veckor hade vi det trevligt nog och vi voro nöjda - besökte ofta våra kära föräldrar på Skränge och togo oftast med de äldsta barnen, men 1859 var ett bekymmersamt år, ty då förlorade jag ej allenast min ovärderlige Fader, som av slag hastigt avled i 78 års ålder utan även min lille älsklige son Fredrik, som efter vattenkopporna fick lunginflammation och dog 18 april. Dessa förluster gick mig hårt till sinnes, men lyckliga båda, såväl den gamle kämpen, som den unge oprövade gossen, att få komma till en bättre Värld.

För mig blev det en kär skyldighet, att så mycket i min förmåga stod, hjälpa och stödja min kära moder och de många oförsörjda systrarne som mistat sitt stöd. Tyvärr har jag ej kunnat göra allt jag velat för deras bästa, tillräckliga medel härtill saknades och någon förmögenhet efter salig Far fanns ej. Gott att var och en fick ut sitt. Sönerna fingo var 75 kronor och döttrarne 125 kronor. Vi hade ändå fått ett riktigt arv ett aktat namn, måtte detta till senare efterkommande lämnas lika obefläckat !

Sista delen av 1863 var min maka mycket sjuk och hela vintern 1864 sängliggande. Under en förfärlig eldsvåda som rasade natten till 21 mars i Westmanska huset vid stora Torget, befarades att eldhavet varje minut skulle vältra över apoteket, föddes min yngste son Carl. Elden bekämpades fram på morgonen sagda dag och vi fingo Gud i lov behålla vårt hem och stad. Men det såg några timmar betänkligt ut. Samt var en av de oroligaste stunder som jag haft i hela mitt liv. Under 1859 började Clara och Jon skolgång hos en gammal tant Gripenskjöld och hade barnen med sig utom nödiga böcker räknetavla och hartass, varsin lilla pall att sitta på i skolan, det var inte så bekvämt ställt för skolbarnen då som nu. Några år senare kom Clara till ett par mamseller Cullberg, därifrån Clara till Fröknarna Rombsons pension och Jon togs in i Lundblads privata skola och Elementärläroverk, där han genomgick 4de klassen. Enär gossen nästan ständigt var klen till hälsan, så tog jag honom ur skolan och inackorderade honom hos Komminister Weman i Örtomta, samt när han fått annan plats hos efterträdaren Komminister Thallén därstädes samt konfirmerades av Prosten Björling. Gossen kommen på landet repade sig för var dag och blev rätt stor och stark för sina år och skickade sig väl. Clara fortsatte sina studier i Rombsons skola och var road av läsning, men ej för musik, däri hon erhöll undervisning av en mamsell Winström. Flickan grät av förtvivlan varje gång hon skulle gå till pianot. Jag gjorde slut på eländet och hon fick slippa ämnet[;] hon fick hjälpa sig fram i livet utan musik. Lille Carl var knappa tre månader, då vi flyttade från apoteket den 1ste maj 1864. Det var en svår dag för oss alla att lämna detta kärblivna hem ej minst för mig, men jag var glad över att kunna betala alla mina björnar och lämna igen till mina björnar och lämna igen till mina borgensmän sina namn - och tänkte att det blir väl någon råd. Med några personer här på platsen hade jag även att uppgöra affärer, bland andra apotekare F. M. Carlberg, han var skyldig mig och jag honom, det gick ej till stora summor, men jag ville " ha klart ", när detta äntligen blev gjort, sporde han, vilken plan jag hade för framtiden, varpå han erhöll svar, att jag tänkte köpa ett mindre apotek utan för mycken skuld. Carlberg visste något bättre påstod han, och nyfiken vad det skulle vara föreslog han att vi på hans tomt skulle bygga ett bryggeri. Jag lyssnade till förslaget, ty jag ville gruvligt ogärna lämna Linköping, där jag trivdes så väl. Omtalade saken för min svåger Wilhelm Österberg, han var genast villig att gå in i företaget. Vi 3 ingingo bolag, köpte tomt av Carlberg och inom 14 dagar voro vi i full fart med uppförande av Bryggeri, Musteri i samma hus, samt källare, kontorsrum, nödige uthus och stallar. Företaget drevs med fart, så att efter 4 månaders förlopp det rökte i skorstenen och vi började brygga, men vi insåg snart att vi behövde mera kapital än vi kunde anskaffa, varför vi sålde det på aktier under namn av Linköpings Bryggeri Aktiebolag och jag utsågs dels till disponent med 1500 kr i ett för allt. Affären gick förståss första året skralt, någon utdelning kunde ej lämnas till aktieägare, några av dessa murrade, föreslog därför bryggare H. W. Malm att han skulle nedlägga sitt bristfälliga etablissement samt att vi två skulle inköpa alla aktierna i mitt och betala ej allenast all pari ( 1000 kr ) utan därtill 2 års ränta. Efter några veckors överläggningar kommo vi överens och saken uppgjordes till Aktieägarnas fulla belåtenhet och drevo vi bryggeriet några år, men kom snart underfund med att vi som bolagsmän ej passade varandra. Under vår bolagstid blev jag förvissad om att min köpare av apoteket genom sin svärfar en Daniel Lindström i Stockholm blivit indragen i procentarklor, som nödgade Wigander och mig att begära honom i konkurs. Av hans maka inköpte jag och Wigander åter apoteket. Således var jag engagerad i 2ne stora affärer, sålde därför min andel i bryggeriet till makans syskon[, ] fick en del kontant, resten på skuldsedlar, men hela sällskapet gjorde inom kort tid konkurs och jag förlorade penningar. Då föreslog jag Wigander att jag åter skulle flytta tillbaka till apoteket och övertaga dess ledning, men jag hade ej smak, till stor del därav att min kära Therése allt sedan sista barnsängen var sjuk så till kropp som själ och således omöjligt fordra att hon nu skulle återta det stora hushållet och Wigander ville ej flytta från sin trevliga bostad på Kungsgatan - utan han gick till apoteket om förmiddagarna och jag när tid tillät - synnerligaste vid marknader och biträdde vid expeditionen. Min plan var att när det yppade sig vi skulle sälja apoteket, vilket också skedde till J. H. Lindgren från Lund. När kontraktet med honom var skrivet, så for jag och såg på flere apotek, som då voro till salu, nämligen i Västervik och Strängnäs, men hade ej smak. Kommen tillbaka erbjöds jag att köpa bryggeriet vid stångebro av Wallerts och Johansson och efter någon ventilering, så satt de med köpeskillnaden några tusen kronor - Wigander erbjöd mig att bliva bolagsman. Saken uppgjordes och vi tillträdde egendomen den 1 augusti 1869 under firman L. T. Brogren & Co. En bland orsakerna till att jag åter köpte ett bryggeri var att min son Jon, som då var en 16 års yngling ville ägna sig åt detta yrke och ville bliva elev. Gärna önskade jag honom vid min sida[.] på apoteket hade detta varit omöjligt, dels hade han inte lust för detta yrke och dels kunde han för litet latin för att hava framtiden för sig. Detta bestämde mig.

Vi flyttade till nya hemmet och Jon kom genast i tappningen. Sedan han varit elev hemma ett par år kom han till Hamburger Bryggeriet i Stockholm för att förkovra sig i yrket, sedan fick han plats som praktikant vid ett större bryggeri i Berlin, där han vistades ½ år, erhöll sedan rekommendationer att bese bryggeri i München, Wien m.m. Sedan kom han hem och blev bryggmästare vid 19 års ålder. - Efter några år ville pojken gifta sig, vilket jag ej hade något emot, utan tvärt om. Men för att han skulle hava bättre utsikt för framtiden medgav Wigander att vi fingo ändra bolagsformen till aktiebolag och sålde Wigander till min son 12 aktier av sin andel. - Vid 22 års ålder gifte sig Jon med Hulda dotter av Bryggaren L. T. Larsson och har med henne en son, den lille rare Lars Theodor, mitt första barnbarn. Genom träget arbete och möjligen någon gång förivring att över sina krafter anstränga sig och från barndomen klen, strävade han ej många år med den mödosamma bryggmästarebefattningen, varföre jag beslöt mig för att bygga i min trädgård Ådala, vilken jag 1868 inköpte av ålderman L. Sundström. Trädgården var vid tillträdet ett kalt gärde, men anlades vid köpet till park och trädgård[.] denna hade under tiden växt upp och var i mina ögon prydlig. Arkitekten Lindström i Stockholm gjorde upp ritning och byggnader uppfördes av C. J. Nylander. Flyttade 1883 och någon tid därefter erhöll Jon disponentplatsen och min förra bostad vid bryggeriet.

Min dotter Clara tycktes ligga åt det artistiska hållet än åt hushållsgöromål - hon var fallen för att rita och skriva vers. Därför bad jag vännen Ridderstad komma med och giva mig ett gott råd angående min unga dotter, han kom läste hennes verser, såg på hennes ritningar, skrattade ibland åt de förra och tyckte ej illa om en del av de senare. Hans råd följde att flickan borde ägna sig åt ritning och målning. Därför kom hon till Slöjdskolan i Stockholm var där ett par år och fortsatte sedan hos Professor Winge omkring ett år[.] många tavlor av hennes hand finnes nu i mitt hem och äro de mig kära minnen från hennes barndom. Vid 26 års ålder gifte hon sig med Ph. Doktor Axel Romdahl sedemera lektor och senare rektor vid Linköpings allmänna Elementar läroverk. De hava 3ne rara pojkar Axel, Hjalmar och Gunnar.

Min yngste son Carl var som pojke stor och stark, kom in i skolan vid 10 års ålder, var som barn ej särdeles trakterad av att plugga läxor därför gick det trögt i skolan, där han genomgick 3 klasser, kom sedan till komminister Hedblom i Källstad, där undervisningen fortsattes, och konfirmerades han därstädes av den hedersmannen. Då var pojken i den ålder att han skulle välja levnadsyrke och önskade han bliva jordbrukare. Kom så till C. M. Pihlgren på Väfversunda som lantbrukselev. Gossen låg i göromålen av alla krafter och var omtyckt. - Därefter kom han till Alnarp som Rättarelev och tog efter 2 år en vacker examen och genomgick han sedan den högre kursen, som även varade i 2ne år - även denna examen tog han med heder. Efter slutade studier därstädes skulle vi försöka skaffa honom plats som bokhållare vid något jordbruk, men det var omöjligt - därföre beslöt jag mig för att arrendera ett ställe åt honom. Min bror August på Ingemarstorp gammal och klok jordbrukare var vänlig att i sällskap med Carl och mig besöka än den ena än den andra egendomen, men ingen föll i smak.

En vacker dag fick jag besök av Löjtnant V. Ekenstam på Distorp, som ville arrendera bort sin gård, bror August var med och såg även på denna egendom. - Vi tyckte alla 3 om stället och gården arrenderades på 20 år. Gossen var vid tillträdet den 14 mars ej myndig, ty det fattades 7 dagar - min syster Anna var vänlig att åtaga sig skötandet av hans hushåll, och så flyttade de dit. Nu har 5 år gått, Carl styr och ställer efter bästa förmåga och visar stort intresse och syster Anna gör vad på henne ankommer att göra hemmet trevligt, men är på samma gång lika sparsam och anspråkslös som Carl. Han är ännu ungkarl.

När min son Jon lämnade bryggmästareplatsen, så efterträddes han av min systerson Jon Hindrik Jonson, vilken jag tog hand om vid 13 års ålder. Han var först därhemma, sedan reste han till Tyskland där han praktiserade i flere år, tog därpå Bryggmästareexamen i Worms. Han är fortfarande vid bryggeriet och intresserar sig mycket för sitt ansvarsfyllda värv och är en bra karl.

Sedan jag nu nämnt något om mina barn, vill jag meddela ett par tilldragelser. Den ena var när Hovmarskalken Lagerfelt begravdes i Kärna kyrka voro många Linköpingsbor bjudna på hans begravning, bland andra jag. - Middag intog[s] därpå å Lagerlunda. Bland de månge begravningsgästerna var Generaldirektör Huss, vilken jag ej sett på många år och blott en enda gång träffat honom personligen i Stockholm dagarne före den obehagliga rättegången. Han stod i en klung[a] av Högadel jag stod längst nere i salen och samspråkade med några bekanta, bland dem major Adolf Pontin, och [ efter ] en stund kom Generaldirektör Huss fram till oss, räckte mig genast handen och såg mig vänligt i ögonen men yttrade ej ett ord. Hans varma handslag och vänliga blick besvarades av mig lika hjärtligt - fred var sluten, och efter den stund bevisades jag månget prov på så väl hans vänskap som hans förtroende. Han bodde då i sin egendom Ekhult i Björsäter. Samma år som jag flyttade till Linköping 1858 intogs jag i frimurarelogen, där jag tillbragt många för mitt sinne angenäma stunder och övervarit många fester och högtidsdagar. Bland annat mins jag när Norrköpingslogen vigde sitt nya ordenshus, detta skedde med stor pomp och ståt. Enär Carl XV var genom sjukdom hindrad att närvara, så förrättades invigningen av Hertigen av Östergötland Prins Oscar, när den högtidliga festen på Logen var slut så intogs en överdådigt fin middag på Stadshuset ( Den tiden var Östra Stambanans slutpunkt Norrköping sträckande sig från Katrineholm. Således färdades vi Linköpingsbor dit på landsväg i en lång rad av suflettdroskor. Detta vill jag förutskicka. ) Middagen blev sent omsider slut och glädjen stod högt i taket när vi gingo från bordet och in i de andra rummen, där kaffet serverades. - Bland gästerna var även den genialiske och kvicke Borgmästare Fredrik Bohm från Linköping, han samtalade mycket med Prinsen och anhöll, att som ordförande i skotska logen få presentera de av sina tjänstemän som voro närvarande - detta medgavs. Efter presentation samtalade Prinsen med en och var av oss och då han sporde mig " huru vi hade det i Linköping ", så svarade jag " att vi mådde som vi voro inknutna i en säck " han såg på mig och frågade vad jag menade härmed, då han fick till svar, " att i brist på Kommunikation så kväves all industri i provinsen ", då Södermanland, Närke och Västergötland redan hade järnväg som förband Stockholm med Göteborg och vi voro urståndsatta att konkurrera med ovannämnde landskaper. Han sade att vi[d] nästa Riksdag skulle så anslag beviljas härtill, då tillade jag - " Tillåter Ers Kungliga Höghet att avse detta som Kungsord. " Han såg skarpt på mig och sporde vad jag menade med det. Jo, sade jag Ers Kungliga Höghet är för närvarande Rikets Regent ( Carl XV låg sjuk i Tyskland ) därför tager jag mig friheten att begagna detta ord. Han syntes nöjd med förklaringen. - Därpå tillade jag " tillåtes det mig giva hemmavarande denna förhoppning till känna ", fick därpå till svar. Gör det ! Då räckte jag fram min hand och tillade då skall Östergötland och reda sig. Under detta samtal stod en stor hop med " styvstärkta " Norrköpingsbor och hörde på[.] de tyckte jag var en djärv kropp som yttrade mig så frimodigt. Riksdag blev anslag till Östra Stambanan beviljades glädjen i Östergötland blev stor. - Efter ett par år invigdes banan till Linköping, där stor Fest anordnades i f.d. Hertigen av Östergötlands numera konung Oscar 2dre var närvarande. Efter middag föreslog konungen insamling till ombyggande av Domkyrkotornet och tecknade själv 4000 kr. många andra tecknade sedan troligen större belopp än de på " nykter kaluv " skulle gjort[,] åtminstone Baron Muhlenberg som tecknade 8000 kr. På aftonen samma dag hade Landshövdingen Supé. Konungen gick omkring och samtalade med många bland andra mig. - Jag bugade mig och sade: " Tack Ers majestät som knöt upp säcken " - Han funderade några sekunder och tillade nu minns jag Norrköping och så var samtalet slut. Innan jag avslutar vill jag nämna att då min kära och vördade moder efter några års vistelse i Linköping flyttade hon till min yngre bror Jon som blivit komminister i Stjärnorp och åtnjöt frid och trevnad i hans hem, till dess hon vid hans giftermål flyttade åter till Linköping, där vi ordnat åt den gamla kära Modern ett litet trevligt hem på Kungsgatan, men hon fick ej åtnjuta den glädje som hennes barn önskade, ty under resan till staden förkylde hon sig så allvarsamt att hon i det nya hemmet ej hade en enda hälsodag utan avled, lugnt och stilla omgiven av en sörjande barnaskara - som aldrig glömmer vad hon varit för oss alla.

Få människor hava väl varit utsatta för så många och långvariga lidanden som min Kära Maka, måtte Den Högste skänka henne kraft och tålamod att bära desamma med kristligt mod och mig nåd att göra vad jag kan för att trösta henne för vilken jag velat göra allt men förmått så litet. Måtte Guds mäktiga hand nådigt skydda vårt kära Fädernesland[,] dess invånare och inte minst min kära Familj in i senaste led, samt mitt husfolk därom beder ödmjukt

L. T. Brogren

Linköping den 19 November 1890.


Tillbaka till hemsidan.