Jari Rankanens tankar om domkapitlets beslut

Domkapitlet i Åbo ärkestift fattade idag sitt beslut i mitt ärende. Jag fick ett telefonsamtal av domkapitlets lagfarna assessor samt föredragningen och beslutet som e-post. Domkapitlet beslöt avstänga mig för tre månader både från kaplanstjänsten i Vammala och dessutom från prästämbetet. Enligt domkapitlet är mitt brott så grovt att jag inte någonstans får tjänstgöra som präst under tre månader.

Dom för att lyssna på sitt samvete

Jag dömdes för att jag inte hade förrättat mässa tillsammans med en kvinnlig präst. Och det gjorde jag två gånger. Båda gångerna meddelade jag i god tid att jag inte kan handla mot det som jag uppfattar som Bibelns undervisning. Samtidigt meddelade jag att jag kunde förrätta mässan allena, eller istället för mässan kunde utföra vilka andra uppgifter som helst i församlingen. Domkapitlet dömde mig för min trosövertygelse. Därför att jag försöker tjäna i enlighet med mitt samvete. Jag har strävat till att mitt samvete skulle vara bundet vid Bibelns undervisning. Jag har inte verkat mot vår kyrkas lära. I vår kyrka är avvisandet av ordningen med kvinnliga präster inte i strid mot läran. Senast i september 2006 konstaterade våra biskopar att det inte är en villolära och inte heller förbjudet i vår kyrka.

Vi gör som ni vill

Mitt straff är strängt. Synnerligen strängt om man jämför det med andra straff som kyrkan gett. Präster som i centrala trosfrågor lär i strid mot vår kyrkas lära får i allmänhet samtala med biskopen och fortsätter därefter att undervisa mot kyrkans lära. En präst som bryter sitt eget och en annans äktenskap får inte på långt när så strängt straff. En präst som super och försummar sina arbetsuppgifter behandlas med märkbart mildare hand. Min dom känns särskilt sträng också därför att jag aldrig tidigare blivit dömd för någonting i min tjänstgöring.

Varför ett så strängt straff? Kanske man med det stränga straffet önskade varna andra. Ungefär 100 präster i vår kyrka har undertecknat en vädjan där de meddelade att de i en liknande situation handlar på samma sätt som jag. Men kanske finns det ännu en annan viktigare orsak: Man önskade ge ett besked till dem som man fruktar skall skriva ut sig ur kyrkan av den orsaken att det i kyrkan finns sådana präster som jag. Skriv inte ut er. Vi gör nog det som ni önskar att vi skall göra. Vi straffar dem som ni önskar att vi skall straffa strängt.

Kunde man inte ha väntat?

Ärkestiftets domkapitel beslöt att jag inte någonstans får tjänstgöra som präst. I beslutet konstateras att straffet verkställs först efter slutet på min tjänstledighet. För tillfället är jag alltså tjänstledig och fungerar som präst i Afghanistan för de finländska fredsbevararna. Det är säkert att domkapitlets beslut och det bråk som därav följer kommer att skada mitt arbete som förövrigt inte hör till de lättaste. Kunde man inte ha väntat på min ankomst till Finland i mitten av februari? Det som jag nu beskylls för är ju inget problem i min nuvarande uppgift. Kanske önskade man inte vänta av de orsaker som jag nämnde. Det var bråttom att varna andra präster. Och bråttom att signalera att kyrkan handlar i enlighet med önskningar.

Ärkebiskop Jukka Paarma har i flera sammanhang framfört önskemålet att präster som avvisar ordningen med kvinnliga präster skulle söka sig till uppgifter där de inte blir tvungna att verka mot sin samvetsövertygelse. Nu har jag en sådan uppgift. Men domkapitlet där ärkebiskopen åtminstone har rätt att yttra sig vid behandlingen beslöt ändå som man gjorde.

Ärkebiskopen har talat om kompromisser som man har erbjudit åt dem som vägrar och med vars hjälp man kunde ha funnit en lösning på ämbetskrisen. Jag ber ärkebiskopen berätta hurudana kompromisser man har erbjudit. Ingen har erbjudit mig någon sådan. Att söka sig till andra uppgifter betraktar jag inte som en kompromiss. I en pappersfabrik där en arbetare hotas med uppsägning betraktar han knappast som en kompromiss arbetsgivarens meddelande att han kan söka sig till andra arbetsuppgifter på orten.

Båda rättigheterna borde tryggas

Domkapitlet i ärkestiftet tog ställning i ett fall där det – enligt jurister – står två grundrättigheter mot varandra: rätten att inte bli diskriminerad och rätten att inte vara tvungen att handla mot sitt samvete. Båda rättigheterna är inskrivna i vårt lands lagstiftning. I liknande situationer borde man handla så att båda rättigheterna beaktas så väl som möjligt. Det kunde ske genom att beakta rättigheterna när man gör upp arbetsturer. Eller genom att planera arbetet. Den kvinnliga prästen får förrätta gudstjänst liksom alla andra präster. Den manliga prästen som inte finner ordningen med kvinnliga präster vara i överensstämmelse med Guds ord tvingas inte att förrätta mässa tillsammans med en kvinnlig präst. På olika arbetsplatser gör man upp arbetsturer av olika orsaker. Detta betraktas som normalt och klokt.

I stället för att beakta rätten till övertygelse ordnade man i Vammala avsiktligt en situation för att förmå mig att handla mot min övertygelse. Det fanns inget tvång att skapa en sådan situation. Man kunde ha förrättat gudstjänst också på annat sätt. Liksom man också gjorde. Min önskan var att man i Vammala kunde ha ha fortsatt att handla som man kom överens om när jag kallades till församlingspastor och senare till kaplan i Vammala, alltså så att min övertygelse beaktas.

Här upprepar jag vad jag sagt otaliga gånger: I min verksamhet handlar det inte om diskriminering. Eller att jag skulle betrakta kvinnan som mindre värd än mannen. Det handlar om en teologisk åsikt. Jag följer kyrkans långa tradition. Enligt den är församlingsprästens tjänst avsedd för en man.

Det är besynnerligt att domkapitlet i Uleåborg bestraffade avsevärt lindrigare en präst som handlade på samma sätt som jag. Är det så att man blir dömd i Finlands ev.luth. kyrka, inte i enlighet med vad man har gjort utan enligt boningsorten.

Skall jag överklaga?

Skall jag överklaga domkapitlets beslut? Många har ställt frågan. Om jag överklagar träder beslutet inte i kraft förrän saken har behandlats i förvaltningsdomstolen och eventuellt också i högsta förvaltningsdomstolen. Processen drar ut på tiden kanske två eller tre år. Det är svårt att förutse vad dessa rättsinstanser kommer att besluta. Jag har ungefär en månad tid att besluta om ett överklagande.

Man borde inte skriva ut sig

Många har sagt att de skriver ut sig ur Finlands ev.luth. kyrka om jag blir avskedad från mitt ämbete. Jag kan förstå dem som säger så. Jag upplever att de på detta sätt vill stödja mig. Ändå hoppas jag att ingen skulle lämna sin församling. En kristen bör vara medlem i en församling. Vår församling är trots allt en lokalförsamling i Finlands ev.luth. kyrka. Kanske det i våra hem finns någon far eller mor som behandlar något av barnen på ett orätt och ledsamt sätt. Trots det lämnar vi inte vårt hem. Nu är inte tid att överge utan att förnya kyrkan som i mångt och mycket har övergett Guds ord.

Trängd men inte utan utväg

Aposteln Paulus skriver: Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna (2 Kor 4:8-10). Dessa ord har blivit viktiga. Gud kan leda oss på tunga vägar. Vi kan vara trängda. Men trots det har Gud omsorg och han leder. Därför är vi inte utan utväg. Jag hoppas kunna fortsätta som präst i den uppgift som Gud anser som min. Om en dörr stängs, tror jag att Gud öppnar någon annan. Evangeliet om Kristus – vår goda Frälsare – bär.

Jari Rankinen, 21.11.2007
http://rankinen.blogspot.com/