Johan Rezelius och hans familj

I Istorps pastorat, längst ut i Västergötland på gränsen till Halland hade jag varit kyrkoherde i femton år utan att veta att en av mina förfäder också varit kyrkoherde i samma landskap. Men en lördagseftermiddag fick jag telefon från släktforskaren Evert Hansson i Tidaholm. Han frågade om jag var släkt med Rezelius. Jag kunde inte förneka att detta var min farmors flicknamn, men jag hade ingen aning om var denna släkt hade sina rötter. Genom min nyfunne femmänning fick jag då veta att vi båda härstammade från kyrkoherde Johan Rezelius i Vilske-Kleva. Därmed öppnade sig nya släktforskningshorisonter och jag började äntligen känna mig som en riktig västgöte.

För att omedelbart stilla min nyfikenhet ringde jag omgående upp min utomordentlige kontraktsprost Tor-Arvid Broman, RIP. Denne visste nämligen allt som var värt att veta om prästerna i Skara stift. Tor-Arvid kunde på stående fot berätta att mina förfäders gravstenen i form av en hög kalkstensflisa fortfarande står kvar intill sakristian vid Kleva kyrka. Han kunde till och med ur minnet läsa upp texten: »ÅT MINNET AV PROSTEN JOH. REZELIUS PASTOR I KLEFVA FÖDD D. 20 NOV. 1739, DÖD D. 4 APRIL 1828, PRÄSTERSKAPETS [i Skara stift] SENIOR, OCH DÅ HANS EMBETS DAGAR UTE VORO GICK HAN HEM [Luk.1:23], SAMT DESS MAKA ANNA CAJSA SÖDERLIND FÖDD D. 9 FEBR. 1767, DÖD D. 21 DEC. 1804. DESSA ÄRO I TRON DÖDE.»

Vid gravstenen i Vilske-Kleva

Sedan dess har det blivit flera besök på Kleva kyrkogård med dess hisnande utsikt ända mot domkyrkotornen i Skara och mot silon i Vara. »Härav hade man ifrån Klefva en vidlyftig prospekt», som Linné skriver i sin »Västgöta-resa».

Mjölnarson konserverade dottern

Farmor farfars far Johan Rezelius var född 1739 i Hästhalla kvarn i Skallmeja. Hans far Anders Johansson var mjölnare. Modern hette Annika Andersdotter. Familjen flyttade längs Flian till den närbelägna Forsa kvarn och sedan vidare till Backgårdskvarn i Resville (egen socken under medeltiden, uppgick i Norra Härene på 1500-talet). Till gymnasiet i Skara kom han 1755 och antog då namnet Rezelius efter hembyn Resville. Han skrevs in som student i Uppsala 1763 men flyttade 1769 till Lund. Där disputerade han för filosofie kandidatexamen under den kände professorn, orientalisten och universitetsbibliotekarien G J Sommelius över Henoksprofetian i Judas brev, vers 14. Efter prästvigningen i Skara blev han adjunkt i Råda samt 1771 extra ordinarie bataljonspredikant vid Kgl. Skaraborgs regemente.

Den 14 maj 1777 avled komminister Gabriel Söderlind i Broddetorp. Eftersom dödsfallet ägde rum efter den 1 maj räknades hans tjänsteår till den 1 maj året därpå. Dessutom erhöll änkan sitt nådår enligt bestämmelserna i prästerskapets privilegier. Men vad skulle sedan hända med familjen? Fanns det någon lämplig prästman som kunde tänkta sig konservation av änka eller dotter? Tydligen lovade Johan Rezelius att gifta sig med dottern Anna Kajsa samt att ta hand om svärmodern, övriga barn samt svärmors syster Rebecka mot att han erhöll komministertjänsten. Han blev utnämnd 1778 samt tillträdde kapellansbostället Sven Fröjdenbergsgården i Toltan, Broddetorp, den 1 maj 1780.

Problemet var emellertid att den tilltänkta bruden vid tillträdet bara var tretton år. Därför fick bröllopet vänta ända till 1785 då Anna Kajsa fyllt aderton och därmed kunde ingå i det äkta ståndet. Någon romantik hade man inte råd att kosta på sig. Det var fråga om ett resonemangsäktenskap. För familjen Söderlind gällde det att överleva och Rezelius å sin sida föredrog uppenbarligen den yngre av kvinnorna som kunde tänkas bli mor till ett antal barn.

Eftertraktade prästdöttrar

Även hans avlidne svärfar Gabriel Söderlind, son till inspektor Jonas Svensson på Gammalstorp i Forsby, hade på sin tid gift sig med företrädarens dotter. Söderlind missiverades 1759 som vice komminister till Broddetorp för att hjälpa komministern Nils Magnelius. Allt tycks ha avlöpt väl eftersom han även kom att ingå äktenskap med husets dotter Magdalena Cajsa. Efter Magnelius död 1770 efterträdde Söderlind honom som ordinarie komminister. Sju barn föddes i detta äktenskap, varav flera dog i späd ålder.

Söderlinds svärfar Nils Magnelius hade antagit efternamnet efter sin far, som hette Måns (Magnus) och var bonde i Hulan i Sventorp. Efter prästvigningen 1724 blev Magnelius pastorsadjunkt i Broddetorp hos komminister Wallbeck och sedan vice komminister därstädes, oförhindrad av att han 1727 blivit varnad av domkapitlet för sina svordomar! Efter Wallbecks död 1731 blev Magnelius vice pastor i Åsle. Warholm skriver: »Sedan han år 1729 blivit enhälligt kallad till komminister i Acklinga, men genom general Mentzers motstånd gått miste därom, blev han 1732 utnämnd till komminister i Sandhem, men kort därefter genom Kungl. Maj:ts dom transporterad till Broddetorp.»

Emellertid tycks Magnelius under sin korta tid i Vartofta härad hunnit göra sig bekant i det mellan Åsle och Sandhem belägna Yllestad, eftersom han där 1732 ingick äktenskap med Magdalena Bornandra, dotter till kyrkoherden i Yllestad Johan Bornander i dennes andra äktenskap med Magdalena Runell. Denne var i sin tur son till kyrkoherde Sven Bornander i Saleby.

Bratt rev fyra medeltidkyrkor

Broddetorps kyrktäta pastorat bestod av fyra socknar, Broddetorp, Hornborga, Sätuna och Bolum, belägna längs östra stranden av Hornborgsjön, en sjö som sedan urminnes tider med sina rika höskördar och ofantlig tillgång på fågel och fisk erbjudit de materiella förutsättningarna för vad som för tusen år sedan var Västergötlands centrala bygd. Med 1800-talet inbröt dock en ny tid. Redan 1802 genomfördes den första av en rad katastrofala sjösänkningar. Sedan var det dags att strukturrationalisera den kyrkliga organisationen, något som flera gånger tidigare varit på tal. 1804 skrev domkapitlet till landshövdingen och bad att denne »med sin kraftiga åtgärd» skulle se till att en tidigare framtvingad »överenskommelse» om att bygga en enda kyrka för hela pastoratet skulle verkställas. Det blev slutligen den kraftfulle prosten Gustaf Bratt som trots stort lokalt motstånd såg till att de fyra socknarna fick en ny gemensam kyrka, centralt belägen i Broddetorp. Denna blev färdig 1821, varpå Bratt fick tillfredsställelsen att utplåna de otidsenliga medeltidskyrkorna. Broddetorps dopfunt övertogs av den nya kyrkan medan de andra kyrkornas nu överflödiga dopfuntar kom till Statens historiska museum. Den driftige Bratt blev uppskattad av sina överordnade. 1825 kom han på domprostförslag och 1830 utnämndes han till teologie doktor.

Detta hände dock efter Rezelius tjänstgöring. Under hans tid firade man fortfarande gudstjänst i de fyra medeltida kyrkorna. I Broddetorps gamla kyrka, som var belägen några hundra meter öster om den nuvarande, vill man gärna tänka sig att han förrättade altartjänst framför det berömda antemensale, som numera finns i Statens historiska museum. Så var dock inte fallet. Detta förnämliga inventarium betraktades som gammalt skräp. Det hade sedan länge degraderats till att förvaras i sakristian eller hade rent av stoppats in under någon kyrkbänk.

Familjen Rezelius växte. Den unga hustrun i kapellansgården födde sex barn, varav fem uppnådde vuxen ålder. Efter tjugo år i Broddetorp blev det dock dags att dra vidare. 1798 blev Johan Rezelius utnämnd till kyrkoherde i grannpastoratet Kleva, Ullene och Bjurum (som i sin tur bildats 1768 genom sammanslagning av Hånger och Mårby). Tillträdet ägde rum den 1 maj 1800. I Kleva prästgård födde Anna Cajsa ytterligare en son, som dock avled i späd ålder. Själv avled hon i gulsot vid 37 års ålder i december 1804.

Mor till förste kyrkoherden i Hjo

Äldsta dottern Anna Beata, född 1787, gifte sig 1810 med regementsskrivaren Gustaf Sandsjö. De var bosatta på Bissgården (Biskopsgården) i Husaby, flyttade senare till Bro i Istrum och slutligen till Gullhammar i Vättlösa. Sonen Anders Nikolaus blev 1873 den förste kyrkoherden i Hjo sedan staden och dess landsförsamling skilts från moderförsamlingen Fågelås. Enligt Cederbom-Friberg var kyrkoherde Sandsjö en ståtlig man men »hans möjligen imponerande yttre motsvarades ej av inre begåvning» något som exemplifieras med dråpliga situationsbilder. Personligen var han dock »en stilla och oförarglig man, rättskaffens och oförvitlig i sin vandel.»

Kajsa tog hand om alla

Dottern Magdalena Kajsa, född 1789, gifte sig 1812 med Jonas Bornander (ej släkt med tidigare nämnda Bornander), först komminister och sedan kyrkoherde i Sjogerstad och Rådene. Makarna fick två döttrar, Emerentia Amalia, född 1814, och Sofia Charlotta Carolina, född 1818.

Enligt Cederbom-Friberg var Magdalena Kajsa en liten, livlig och välvillig kvinna, som vårdade sig om socknens fattiga. Hon tog även ta hand om en del släktingar, först och främst sin lillasyster Christina Charlotta men också några kusiner som blivit moderlösa. Hennes morbror Gabriel Söderlind, som var bruksinspektor i Visnum i Värmland, blev 1815 änkeman med fyra minderåriga barn. Också hans tre söner fick då bo i kapellansbostället Lunnagården i Sjogerstad, Johan som blev fil. doktor och rektor för S:ta Clara högre lärdomsskola i Stockholm, Gabriel som blev prästvigd och sedermera konsistorienotarie i Skara samt Torsten.

Den blivande kyrkoherden i Hjo Anders Nikolaus Sandsjö, mannen med ett imponerande yttre som alltså var hennes systerson, bodde som adjunkt några år hos Bornanders. Länge hade makarna även en fosterdotter, Lovisa Sofia Anna Fröding, dotter till Nils Fröding, under många år komminister i det närbelägna Borna (Borgunda) och 1826 död som nytillträdd kyrkoherde i Od. Dottern Emerentia Amalia Bornander kom sedan att gifta sig med fosterdotterns broder Magnus Fröding.

Jonas Bornander var from och godmodig till sitt väsen, klassiskt bildad samt synnerligen sparsam, vilket gjorde att han efter hand kunde förvärva ett antal gårdar i bygden. Under hans tid byggdes en gemensam kyrka för Sjogerstad och Rådene. Vid makarnas guldbröllop 1862 skänkte Bornander 100 riksdaler till den blivande kyrkan och till de fattiga. Han skänkte senare även 1500 riksdaler till koppartak på tornet. Biskop Butsch frågade om han som tack ville få Vasaorden eller bli utnämnd till prost. Då skall han ha svarat: »Då skall jag be att bli prost - för då har Mor lite nytta av det också.»

Johan Rezelius. Porträtt i Sofiedal, Loringa.

I byn Loringa lät Bornander bygga fastigheten Sofiedal, uppkallad efter dottern Sofia. Dit flyttade den ogifta svägerskan Christina Charlotta, född 1797 och hemmadotter i Vilske-Kleva, sedan hennes far Johan Rezelius 1828 avlidit och hon därför nödgats flytta ut från prästgården. Till Sofiedal medförde hon bl.a. ett porträtt av fadern som fortfarande finns kvar där. Rezelius är avbildad i tidstrogen peruk. Han håller upp en bok med texten till Psalt. 116:12-13: Huru skall jag Wedergälla HERranom alla hans välgierningar, som han mig giör? Jag wil taga then hälsosamma kalken, och predika HERrans Namn. Till Sofiedal flyttade även Magdalena Kajsa sedan hon 1871 blivit änka efter Jonas Bornander. På kyrkogården i Sjogerstad finns en stor gravvård med många namn, rest över den Bornander-Frödingska familjegraven.

Äldste sonen blev stockholmare

Äldste sonen i syskonskaran Rezelius var min farmors farfar Carl Johan, född 1790. Efter gymnasiet i Skara kom han till Uppsala, där han 1815 avlade kansliexamen. Han blev omsider expeditionssekreterare i civildepartementet. Efter pensioneringen 1855 flyttade han till Södertälje med hustrun Eva, född Tisell. Anledningen till flytten var dels att luften var mer hälsosam i Södertälje än i de många skorstenarnas Stockholm, dels att det var billigare att leva där. Han avled 1873 och begravdes på kyrkogården vid S:ta Ragnhilds kyrka. Gravstenen med texten REZELII GRAF finns fortfarande kvar längs gången som leder från torget mot tornet.

Om C J Rezelius skriver Jakob Pettersson i "Södertäljeprofiler under adertonhundratalet" (Täljebygden. Östra Södermanlands kulturhistoriska förenings årsskrift 1968-1969, sid. 67-70):

Strax utanför södra ingången till Södertälje kyrka finns en staketinhägnad grav [staketet är numera borttaget], vars flata sten bär inskriptionen 'Rezelii graf'. Under den stenen vilar expeditionssekreteraren Carl Johan Rezelius och hans fru Eva Charlotta Tisell. Makarna Rezelius inflyttade till Södertälje 1867, då expeditionssekreteraren var sjuttiosju och 'hennes nåd' sextiofem år. På den tiden var det för övrigt ganska vanligt, att pensionerade officerare och tjänstemän med sina familjer slog sig ned i Södertälje. Staden hade nämligen starka attraktioner: den täcka naturen, den friska luften, det redan från Berzelius´ tid berömda källvattnet, de goda kommunikationerna och de låga levnadskostnaderna.

Herrskapet Rezelius hade sin bostad i våningen en trappa upp i det Liliuska huset (Storgatan 8). Som mina föräldrar bodde i våningen därinunder, blev familjerna bekanta, och jag minns mycket väl från min tidigaste barndom såväl den blida, vänliga och deltagande 'tant Eva' som den bistre, tyste, vitskäggige 'gubben Rezelius'. Tanten var mycket omtyckt, gubben ansåg jag det var bäst att akta sig för. Av mina föräldrar hörde jag att han ej tyckte om barn och att han ej brukade umgås ned andra, utan levde för sig själv, ofta strövande omkring på långa promenader.

Följande lilla episod från makarna Rezelius` samliv har berättats för mig av min mor, som i sin tur fick den från 'tant Eva' själv.

Makarna Rezelius hade en son, Herman, som var jurist [min farmors far]. Denne tjänstgjorde som notarie hos domhavanden i Sotholms härad. Då han för första gången en vinter [1855-56] skulle hålla ting och för det ändamålet skulle i släde fara från Stockholm till tingsstället i Västerhaninge, hade den ömma modern låtit göra honom en tjock skinnväst med rött yllefoder till skydd mot den bitande vinterkylan. Men då dagen för tingsresan kom och den unge domaren skulle ge sig av, var den sköna skinnvästen försvunnen. Hennes nåd erinrade sig alldeles bestämt, att hon hade lagt den på en stol i Hermans rum dagen förut, men ingen hade tagit den därifrån eller över huvud taget rört den. Husets piga tigs i förhör, och hennes kista undersöktes men med negativt resultat. Skinnvästen var borta, och Herman måste ge sig av på sin tingsresa utan den.

Under lång tid efter denna händelse grubblade hennes nåd över det gåtfulla försvinnandet. Hon stannade slutligen vid den förklaringen att en tjuv dagen före tingsresan hade lyckats komma in i våningen och därvid funnit den vackra skinnvästen utgöra det enda lämpliga tillgreppsobjektet. Resultatet blev en förnyad allvarlig tillsägelse till alla familjens medlemmar ävensom pigan att alltid noga se till att tamburdörren hölls väl låst.

Men när expeditionssekreteraren många år senare gick till sina fäder [1873], hittades i en lönnlåda i hans chiffonier den för Herman avsedda nya skinnvästen med det röda yllefodret.

Det är lätt att förstå den spartanske expeditionssekreterarens dilemma. Han ville icke, att hans son skulle förvekligas genom att vänjas vid onödiga klädespersedlar. Men han ville icke - eller kanske vågade icke - för den sakens skull inlåta sig i en ordväxling med sin fru. Att övertyga henne om lämpligheten av att låta den älskade sonen sitta i släden och frysa torde nämligen ha framstått såsom ett alltför hopplöst företag. Ur denna knipa fanns endast en utväg: att låta skinnvästen spårlöst försvinna.

Som avslutning på denna historia bör kanske meddelas, att den unge notarien Rezelius inte tog skada till sin hälsa av tingsresan i vinterkylan. Han blev med tiden hovrättsråd och divisionsordförande i Svea hovrätt.

[Anm.: Händelsen med västen måste ha ägt rum vintern 1855-56 eftersom Herman 1855 - 1858 tjänstgjorde som vice häradshövding. Västen fanns tydligen inne i chiffonjén under flyttningen från Stockholm till Södertälje.]

Lillebror hade ett svårt äventyr

Näste son, Anders Gabriel, född 1792, råkade illa ut. Enligt Warholm hade han »ett svårt äventyr i Uppsala» där han blivit student 1812. I februari 1813 dömdes han för förfalskning i avsikt att få ett diskontolån. Han relegerades från universitet, bytte namn till Noordh och blev regementskvartermästare vid Mörnerska husarregementet. Då han var förlagd till Helsingborg fick han ett »oäkta barn» med pigan Bengta Andersdotter, sedan betecknat som trolovningsbarn. Denna dotter, Anna Beata, född 1835, fick heta Rezelius i efternamn. Efter faderns död 1849 flyttade flickan till sin faster i Sjogerstads prästgård. 1854 blev hon guvernant på Höjentorps kungsgård i Eggby. 1863 ingick hon äktenskap med Johan Holmgren, då komminister i Kinneved, senare komminister resp. kyrkoherde i Vilske-Kleva. Hon fick alltså som prästfru flytta in i sin farfars prästgård.

Hennes man Johan Holmgren var »svag, sökande råd av alla utan att själv kunna giva något. Ödmjuk och undfallande fick han aldrig någon position i omgivningen. Hans ord aktades föga», enligt vad Cederbom-Friberg uppger. Makarnas son Hugo Holmgren utvandrade 1891 till Amerika, där han blev präst i Episkopalkyrkan i Pawtucket, Rhode Island och sedan i St. Bartholomew på Manhattan i New York, som hade en särskild svensk avdelning. På stifts- och landsbiblioteket i Skara finns c:a 160 brev som Hugo Holmgren skrivit till sina föräldrar. Där berättar han att »vi hafva Augustanasynoden med dess prester till våra värsta fiender.» Vidare skriver han att »Luther var en lumpesamlare inom Guds rike, ingenting annat. Låt honom fara. Låt oss behålla Kristus.»

Stenhuggeri och kalkbruk

Vad Warholm uppger om Johan Rezelius tycks bygga på uppgifter från tiden i Kleva. Han uppger att Rezelius varken förtärde kaffe eller te eller något slags spirituosa, utom någon gång öl (möjligen har den genen gått i arv till mig). Han var rörlig och liten till växten, red gärna och lär ha somnat på hästen och fallit i marken utan att skada sig. Han var mycket tankspridd. »En gång gick han under gradualen från altaret ur kyrkan och begav sig ut på gärdet, för att se på grödan, där han blev av klockaren återfunnen.»

En insats för det lokala näringslivet gjorde han genom att anlägga ett kalkbruk på prästgårdens ägor. Av Lindskogs beskrivning av Skara stift, som utkom 1810 och till vilken uppgifterna om Kleva sannolikt är lämnade av Johan Rezelius själv, framgår att man ur prästgårdens åkermark kan gräva upp s.k. orsten (stinksten), »hvilken till myckenhet årligen upköres och sedan medelst alunskiffer förbrännes till kalk». På den s.k. häradsekonomiska kartan, som framställdes 1877-82 är ett kalkbruk utmärkt på prästgårdens ägor.

Han såg också till att få tag på skickliga stenhuggare från Kinnekulle som kunde lära församlingsborna att bearbeta kalkstenen. Ett bestående resultat av detta stenhuggeri är hans ståtliga gravvård vid Vilske-Kleva kyrka.

Anders Brogren

Artikel är tidigare publicerad i Skara Stiftshistoriska Sällskaps medlemsblad nr 4/2011.