Anders Brogren:

Vår resa till Armenien

Publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 26/2009

En grupp SPT-läsare gjorde en resa till Armenien i september 2009. Resmålet tycks fortfarande vara ganska ovanligt. Min incheckare på Kastrup var tvungen att ringa och kolla bestämmelserna eftersom han aldrig tidigare haft någon resenär till Jerevan, huvudstaden i landet. Förväntansfullt sammanstrålade hela gruppen i Prag, varifrån vi genom natten flög vidare till det lilla landet högt uppe i Kaukasus.

Armenien (Hajastan) har 3 miljoner invånare på en yta som motsvarar Smålands. Landet utropade sig som självständig republik 1991. Men många har flyttat därifrån eftersom det är svårt att försörja sig. Sedan självständigheten har befolkningen minskat med 1 miljon. Yngre män reser till exempel till Moskva där de tar arbete på byggen. Sedan generationer bor de flesta armenier utomlands, bland annat i Ryssland, USA, Frankrike, Turkiet, Libanon. Diasporan anses omfatta 6–7 miljoner.

Utsikt över Jerevan

Öster om Armenien ligger det omtvistade Nagorno-Karabach (Artsakh), en självständig armenisk republik som efter pogromer mot armenier i Azerbajdzjan utropade sin självständighet 1991. Inklusive erövrade azerbajdzjanska områden är denna republik till ytan av Skånes storlek med 140 000 invånare, Huvudstaden heter Stepankert. Republiken är inte internationellt erkänd. Den är helt beroende av moderlandet och använder den armeniska valutan.

Det grönskande Nagorno-Karabach anses vara något av den armeniska nationens hjärta. Under tider när den armeniska nationen var underkuvad av perser och osmaner lyckades man där bevara sin frihet. Stalin, som visste att armenierna är ett frihetsälskande och stridbart folk, använde sig av principen divide et impera (härska genom att söndra). Under hans tid som folkkommissarie, 1923, överfördes Nagorno-Karabach med dess armeniska befolkning som en autonom delrepublik till sovjetrepubliken Azerbajdzjan. Till Azerbajdzjan överfördes dessutom ett annat armeniskt område, Nachitjevan, som inte har landförbindelse med Azerbajdzjan, en exklav inklämd mellan södra Armenien och Iran, och med en livsviktig minimal landgräns mot Turkiet. Turkarna har i sin tur, av solidaritet med azererna (som är ett turkfolk), stängt sin gräns mot Armenien. Som resultat av krigen i början av 1990-talet med tillhörande flyktingsströmmar är såväl Armenien som Azerbajdzjan idag etniskt rensade. Armenien har i stort sett inga azerer och Azerbajdzjan endast ett fåtal armenier.

Karta över Armenien.

Sedan 1994 råder vapenstillestånd i Nagorno-Karabachkriget. Gränsen mellan det utvidgade Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan bevakas av den lilla republikens egna beväpnade styrkor med hjälp av armeniska soldater. Ibland förekommer skottlossning. De armeniska och azeriska presidenterna har flera gånger mötts till fredsförhandlingar, senast i mars 2009.

Kaukasus har alltid varit ett omstritt område. Under otaliga krig har gränserna för det armeniska området gång på gång flyttats. Armenierna själva framhåller ofta att den nuvarande republiken endast omfattar tio procent av det historiska området. Vid århundradet före vår tideräknings början sträckte sig Armenien ända ner till Medelhavet men trängdes sedan tillbaka mot Kaukasus av bland annat den romerske legaten Quirinius, bekant från julevangeliet. Under korsfarartiden och fram till slutet av 1300-talet fanns ett armeniskt kungadöme med centrum nere i Cilicien. Minnet av den tiden lever fortfarande kvar i namnet på det lokala ölet, Kilikia.

Författaren framför en MIG-17, konstruerad av armeniern
Artem Mikojan, bror till den på sin tid beryktade
politbyråmedlemen Anastas Mikojan.

Den allt överskuggande händelsen i nationens kollektiva medvetande är folkmordet som turkarna genomförde under åren kring 1915, då en och en halv miljoner armenier förintades. Vid freden i Sèvres 1920 erkändes den demokratiska republiken Armenien. Enligt fredstraktaten med det osmanska riket skulle denna republik även innefatta Västarmenien med Trabzon, Erzurum och Van, ett område där nobelpristagaren Orhan Pamuks roman Snö med sina tomma armeniska hus och kyrkor utspelar sig (se SPT 18/2007, sid. 559). De turkiska nationalisterna under Atatürk vägrade dock att släppa området. Pressat av turkiska angrepp, i valet mellan ”pest och kolera”, lät sig Armenien då bli införlivat i det bolsjevikiska Ryssland, som i sin tur släppte Västarmenien till den nya turkiska republiken. Detta har armenierna aldrig kunnat förlåta Lenin.

Armenisk utrikespolitik är således en balansgång på slak lina. Den stängda gränsen i väster mot Turkiet bevakas med hjälp av den ryska armén. Ett avtal om att öppna den slöts emellertid i oktober 2009 som ett resultat av de diplomatiska samtal som kom igång sedan Armenien och Turkiet blivit lottade i samma kvalgrupp i fotbolls-VM.

Klostret Khor Virap ligger intill gränsen mot Turkiet.
I bakgrunden berget Ararat som ligger på den turkiska sidan.

Det kustlösa och instängda Armenien måste således ha goda relationer med de återstående grannarna, Georgien och Iran. Kraftledningsnätet är numera hoppkopplat med Iran så att energi kan exporteras på sommaren och importeras på vintern. Genom Georgien finns järnvägsförbindelse till hamnstaden Batumi vid Svarta havet och till Ryssland. Det finns även planer på att bygga järnväg till Iran, eftersom den gamla banan söderut har hamnat inne i den azerbajdzjanska exklaven Nachitjevan. Nu går importen från Iran på en mängd skraltiga långtradare som långsamt segar sig upp genom bergspassen längs den gamla Sidenvägen. På kvällen får dessa bilar samsas på vägen med boskapshjordar som kommer ner från betet uppe i bergen, pådrivna av sina herdar.

Ekonomin är svag. Ännu har Armenien inte helt hämtat sig efter den stora jordbävningen 1988. Efter jordbävningen följde sovjetväldets sammanbrott, som innebar att den armeniska industrin, med undantag av konjaksfabriken Ararat, blev i det närmaste obsolet. Många industriarbetare blev tvungna att återgå till jordbruket för att kunna försörja sig. Landskapet ”pryds” på många håll av fallfärdiga fabriker med utslagna rutor i vars närhet man kan se grupper av arbetslösa män. Det är ont om exportprodukter och turismen är obetydlig. De flesta turisterna är besökande diasporaarmenier från USA, Frankrike med flera länder.

Fattigdomen är utbredd. På landsbygden gäller naturahushållning. I en by mötte vi en bonde på att fylla bakluckan på sin gamla Lada med lök. Han skulle sedan köra upp genom Selimpasset, 2400 meter över havet, till en by på andra sidan Vardenisbergen där han kunde byta löken mot potatis. Vi blev inbjudna till en familj där jag kunde jag konstatera att husen höll ungefär samma standard som i den by jag besökte för 25 år sedan i södra Kina.

Lök som skall bytas mot potatis på andra sidan Selimpasset.

Man eldar med torkad kospillning för att klara de stränga vintrarna.

Mor och dotter bjuder in till sitt hem.

I centrum av den livliga huvudstaden Jerevan ser man ofullbordade byggen av kontorshus och lyxbostäder, där verksamheten har avstannat på grund av den akuta krisen i världsekonomin. Hade det inte varit för stödet från diasporaarmenierna hade det ekonomiska läget varit ganska hopplöst. Det är till exempel den armenisk-amerikanske kasinokungen Kirk Kerkorian som till stor del bekostar upprustningen av vägnätet. Bland annat har han skänkt en ny vägtunnel under Sevanpasset.

Världens äldsta nationalkyrka

Som framgår av namnet härleder den armeniska apostoliska kyrkan sin historia till apostolisk tid. Apostlarna Taddeus och Bartolomeus skall ha lidit martyrdöden år 68 tillsammans med den armeniske kungens dotter och syster som de vunnit för den kristna tron. Taddeus räknas som den armeniska kyrkans förste patriark.

Under följande århundraden blev de kristna förföljda. I slutet av 200-talet blev Grigor Lusaworic (Gregorius upplysaren) av kung Tirdats III kastad i en fängelsehåla i nuvarande klostret Khor Virap (den djupa hålan) vid foten av Ararat. Senare förgrep sig kungen på den vackra nunnan Hripsime som flytt till Armenien undan kejsar Diokletianus närgångna uppvaktning. Tirdat skall då ha drabbats av teriantropi. Han trodde sig vara ett vildsvin (jfr. Daniel 4). I en dröm fick kungens syster en uppenbarelse om att Grigor skulle kunna bota kungen. Grigor hämtades upp ur fängelsehålan. Med bön åstadkom han att kungen återvände till sina sinnen. Kungen beslöt då att hans folk skulle bli kristet. Detta skall ha skett år 301. Sedan dess har Armenien varit en kristen nation. Idag tillhör 94 procent av befolkningen den armeniska apostoliska kyrkan. Även den flesta utlandsarmenier tillhör kyrkan. Den är alltså en folkkyrka i ordets verkliga mening.

Vår grupp fick tillfälle att besöka Khor Virap på Marie födelses dag den 8 september, en av de sällsynta dagar då solen bröt igenom molnen runt Ararats snöklädda topp. I klosterkyrkan fick vi vara med om liturgin tillsammans med en liten kör och menighet. Vår spänstigaste deltagare klättrade till och med ner i Grigors fängelsehåla. Följande söndag, då man firade Korsets upphöjelse, kunde vi även besöka den kyska Hripsimes grav i kyrkan Surb Hripsime några mil väster om Jerevan, inte långt från katedralen i Echmiadzin.

Nedgången till Grigor Lusaworics fängelsehåla i klostret Khor Virap.

Av de tidiga ekumeniska kyrkomötena var Nicea 325 det enda där den armeniska kyrkan var representerad. Dock erkänner den alla de förkalcedonska mötena. I sitt avvisande av Kalcedonbeslutet 451 gick man samma väg som syrianer och kopter, i medveten avgränsning mot nestorianerna. Kyrkan har sedan dess odlat sin egenart, inte minst mot det på sin tid dominerande Konstantinopel, något som även märks i gudstjänsten. Kyrkorna har ingen ikonostas och är över huvud taget ganska bildfattiga, ofta med kala väggar av den svarta vulkaniska tuffstenen. Under tillredelsen döljer man det kraftigt upphöjda koret genom att dra för ett draperi. Annars är det fri sikt till altaret. Biskopsmitran är inte av den ortodoxa kronmodellen utan liknar den romersk-katolska, ett vittnesbörd om medeltidens förbindelser med västerlandet. Biskopsstaven är av västerländsk modell. Mässkrud förekommer inte utan prästen celebrerar i korkåpa.

Liturgin firas i Khor Virap vid Marie födelses fest.

Nattvarden utdelas under båda gestalterna. Prästen knäböjer vid kanten av det upphöjda koret och räcker ner sakramentet till de troende i form av det traditionella osyrade lavashbrödet, ett sorts tunnbröd, som doppas i vinet, vilket inte blandas med vatten. Kören sjunger till orgelackompanjemang, som i mindre kyrkor kan utföras på en keyboard. Musiken låter ömsom västerländsk, ömsom orientalisk.

Armenierna antog 1924 den gregorianska kalendern. Den mest bekanta egenheten i deras kyrkoår är att de firar jul vid Epifania, den 6 januari, samtidigt som de också firar en vattenvigningsfest, en reminiscens av Epifanias ursprungliga anknytning till Jesu dop. (Som bekant firar de bysantinska kyrkorna juldagen den 25 december, vilket för de kyrkor som fortfarande tillämpar den julianska kalendern för närvarande motsvarar den 7 januari.)

Klostret i Tatev.

Armenien har i historien varit känt för sina skickliga arkitekter med förmåga att bygga jordbävningssäkert i detta geologiskt oroliga område. Ända fram till vår tid har kyrkorna byggts av huggen tuffsten i en kvadratisk grundstruktur som bär upp en kupol, vilken på utsidan fått en koniskt tak, lämpligt i denna snörika trakt. Taken täcks ofta av sinnrikt lagda stenplattor. Under vår resa fick vi se åtskilliga exempel på denna byggnadskonst, som i de avsides belägna klostren Noravank och Tatev i söder, i de ofta avbildade tvillingkyrkorna vid den högt belägna Sevansjön samt i det världsarvsklassade klostret Haghbat längs i norr. (Klostren är inte i bruk. Det enda aktiva klostret i dagens Armenien är den manliga kommuniteten vid kyrkans centrum i Echmiadzin.)

En gammal kulturnation

En morgon i det världsarvsklassade grottklostret Geghard fick vi lyssna till den professionella vokalensemblen ”Garni”, som i den efterklangsrika grottakustiken sjöng kyrkliga hymner av Komitas (1869–1935). Denne munk nämns ofta som den armeniska musikens fader. Därför har musikkonservatoriet i Jerevan uppkallats efter honom. Han lyckades knäcka koderna för den gamla notskriften och kunde överföra dittills ohörd armenisk kyrkomusik till modern notskrift. Men nästan allt hans arbete var förgäves. Manuskripten gick förlorade i folkmordet. Själv tappade han förståndet efter fasorna och dog på ett sinnessjukhus i Paris. Dock finns många av hans egna vokala och instrumentala verk bevarade.

Monument över Mesrop Masjtot och det armeniska alfabetet.

Armenien är en gammal kulturnation. Sedan Mesrop Masjtot år 405 konstruerat det armeniska alfabetet med dess 36 bokstäver (ytterligare tre tillkom under medeltiden) översattes Bibeln men även antika grekiska auktorer som Aristoteles. Somliga antika verk finns bevarade till eftervärlden endast i sin armeniska översättning som Om livet enligt naturen av Zenon av Kition, några bibelutläggningar av Filon av Alexandria samt biskop Eusebius krönika. I de armeniska klostren utvecklades en imponerande intellektuell verksamhet. Man framställde illuminerade handskrifter av hög kvalitet. Arkiven i Matenadaran, institutet för gamla manuskript, i en tempelliknande byggnad som reser sig på slutningen vid slutet av Jerevans huvudgata Masjtotsavenyn, innehåller mer än 100 000 äldre manuskript. Samlingen växer fortfarande. Det är inte att ta miste på stoltheten när denna institution blir förevisad. Handskrifterna och det de representerar är av största betydelse för den armeniska identiteten.

Kyrkolivet restaureras

Den armeniska kyrkan lider av att ha varit undertryckt, först av det osmanska väldet, sedan av Sovjetunionen. Sedan hundratals präster fängslats eller dödats gick det kyrkliga livet på sparlåga. Under sovjettiden hölls gudstjänst endast i enstaka kyrkor. Den kyrkliga seden dog ut. Men kyrkoledningen övergav aldrig den apostoliska läran. Sedan självständigheten har kyrkan därför börjat utföra ett omfattande och målmedvetet restaureringsarbete.

I dag anses som sagt 94 procent av befolkningen räkna sig som kyrkotillhöriga. Många har blivit döpta som vuxna eftersom dopfrekvensen under kommunisttiden var låg. Nu finns cirka 300 fungerande kyrkor i själva Armenien. Till detta kommer alla kyrkor i diasporan.

En nybyggd kyrka.

På många håll i Armenien ser man nybyggda kyrkor där man ofta har övergivit den traditionella kvadratiska grundplanen och byggt i mer västerländsk stil med långhus och bänkar att sitta på. På den stora kyrkogården i staden Spitak, epicentrum vid jordbävningen 1988, finns till och med en kyrka i plåt, som stod färdig redan 40 dagar efter katastrofen. I Jerevan har man byggt en ny västerländskt inspirerad jättekatedral med fyra bänkkvarter i främre delen och tusentals ståplatser bakom. Även en vanlig dag mitt i veckan sitter många därinne och ber.

I den nya katedralen i Jerevan.

Prästbristen är stor men rekryteringen till de sexåriga studierna vid prästseminarierna i Echmiadzin och Sevan är god. Det var imponerande och uppbyggligt att se prästkandidaterna när de på söndagen i långa led gick in till gudstjänsten i Echmiadzin.

Prästseminarister på väg till liturgin i Echmiadzin.

Kyrkan satsar på undervisning och på att åter bygga upp den kristna seden. Man har söndagsskolor, ungdomsklubbar, katekumenundervisning. Kristen kunskap sprids via böcker, tidningar, tidskrifter, tv, dvd. En översättning av Bibeln utkom 1994 men redan pågår arbetet på en ny.

Kyrkans ledare, katholikos, är den energiske och målmedvetne Karekin II, född 1951. Han har bl. a. studerat vid universiteten i Wien och Bonn, är ekumeniskt sinnad och har flera gånger besökt Rom. ”Tack vare den apostoliska ledningen lyser Kristi strålande ljus åter i Armenien och man kan höra evangeliets räddande ord”, sade påven vid hans senaste besök i maj 2008. Karekin var själv närvarande då vi deltog i söndagens liturgi i Echmiadzin.

Liturgin i Echmiadzin vid det heliga korsets upphöjelses fest.

Före gudstjänsten fick vi tillfälle att träffa fader Petros som tjänstgör i kyrkans sekretariat. Jag informerade honom om läget i den svenska kyrkan. När jag i min redogörelse kom till kyrkomötena 1957 och 1958 med införande av kvinnliga präster såg jag en ryckning i hans mungipa som tecken på att han började inse vad det handlade om. Fader Petros lovade att framföra informationen om den politiska styrningen av Svenska kyrkan, om enkönade äktenskap och annat till katholikos så att denne vid ekumeniska möten i framtiden har kännedom om var representanterna för Svenska kyrkan har sina lojaliteter. Fader Petros lovade också att den armeniska kyrkan kommer att be för de kristna i Sverige och för Svenska kyrkan.

I ett land där den kristna seden nästan utplånats under 70 år av kommunism restaurerar man målmedvetet sin kyrka. Svenska kyrkan mycket att lära av den armeniska apostoliska kyrkan.