Levande själar och döda

Anders Brogren

Man väntar sig inte att den som tagit sig genom de politiska partiernas granskning och lyckats bli biskop skall ha något intressant att säga. Biskopars herdabrev blir sällan några kioskvältare. Deras innehåll torde vara förutsägbart.

Vad som däremot skulle kunna väcka intresse vore ett herdabrev som talar om väckelse, omvändelse, salighetens grund, medel och ordning. Eller ett herdabrev som med allvar grep sig an problemet med Svenska kyrkans professionalisering där man inte på allvar räknar med sina medlemmar. Eller om en biskop tog upp frågan vad det innebär när antalet deltagare i söndagens gudstjänst understiger antalet anställda i samfälligheten. Hur tänker man när statsmakten efter att ha slimmat begravningsavgifterna i hela Sverige sedan fortsätter med att kommunalisera begravningsväsendet för att till sist göra Skatteverket till viljes och slopa uppbörden av kyrkoavgiften? Vad gör vi när antalet som vill betala kyrkoskatt närmar sig nivåerna i östra Tyskland (f.n. 16 procent av befolkningen)? Hur länge kan man hålla ihop en kyrka där många av medlemmarna inte ens tror på Gud? Vad kan vi lära av de växande kyrkorna i Asien och Afrika?

Herdabrevets uppgift är emellertid att uppmuntra, att leverera variationer på temat att allt står väl till. »Vi» når många. Dessa förnöjsamma kyrkomedlemmar bekräftar sin tillfredsställelse med tingens tillstånd genom att snällt betala sin kyrkoavgift. Visserligen är det varje år någon procent som lämnar kyrkan, men det kan man möta genom bättre kundanpassning. Att viktiga frågor inklusive lärofrågor avgörs inom de politiska partiernas kanslier är inget som bekymrar. Man biter inte den hand som föder en.

Följaktligen ignorerade jag även Antje Jackeléns herdabrev till Lunds stift när det kom ut 2011. Inte ens recensionerna av Ulf Jonsson recension i Signum 3/2012 eller Karl-Erik Tysk i SPT 9/2012 förmådde väcka intresset. Det var först Sten Hidals reflektioner i Signum 3/2013, som fick mig att spärra upp ögonen och verkligen läsa det.

Den gordiska knuten

Som väntat visar sig herdabrevet bjuda på en hel del intressant läsning, resonerande, sympatiskt i tonen. Men det var först Hidals förödande kritik av Jackeléns sätt att bedriva exeges i frågan om vigsel av homosexuella som gjorde mig nyfiken på henne som teologisk tänkare.

Nu vet vi visserligen att äktenskapsfrågan inte är en exegetisk utan en politisk fråga. Resultatet är givet, vad än exegesen skulle ge vid handen. Men just därför kan det vara intressant att se hur Jackelén behandlar utsagorna av Paulus, »Bibelns främste teolog» enligt hennes uppfattning (s. 67), i Rom. 1:24–28, 1 Kor. 6:9–11 och 1 Tim. 1:9–10, samtliga utsagor entydigt negativa gentemot homosexuella handlingar.

Så här går det till! Jackelén löser problemet genom att helt enkelt hugga av den gordiska knuten. Hon väljer att inte »gå in i detalj på hur argumentationen fördes. --- Skriftställena som handlar om homosexualitet är ytterst få och svårtolkade i sitt sammanhang» (s. 112–113). Efter att sålunda konstaterat att man inte behöver bry sig om vad Paulus har att säga, relateras frågan i stället till sex »nyckelord»: skydd, sakrament, skapelseteologi, skrifttolkning, samtidskunskap och synergi.

Och har man sett på maken! Som av en ren händelse råkar den av kyrkomötet knäsatta nya äktenskapsdefinitionen perfekt passa hennes uppställda kravspecifikation, som hand i handske. Illusionstricket är elegant genomfört, samtidigt som den bortkollrade läsaren lurats att titta åt annat håll och glömma själva problemet, nämligen vad Bibeln säger. Det är vid sådana tillfällen man önskar att Ingemar Hedenius skulle återvända från de döda, han som i sin jakt på trixande teologer utslungade sitt anatema över deras finurliga övertalningsdefinitioner.

Döda själar

Men egentligen var det något helt annat i Hidals reflektioner som framför allt väckte mitt intresse. Jackelén förnekar nämligen att människan har en odödlig själ. Jag ville gärna veta hur hon kommer fram till denna ståndpunkt.

Hon konstaterar att föreställningen om själen som någon sorts väsenskärna är djupt rotad framför allt i de kulturer som anser att deras civilisations vagga stod i Grekland, det vill säga hela den västerländska sfären (s. 66 ff.). Teologiskt sett är emellertid tanken på själens odödlighet ganska omstridd, fortsätter hon. Aposteln Paulus ansåg att när vi dör så dör vi utan att någon del av oss överlever. I stället skall vi uppstå tillsammans med Jesus Kristus. Hoppet om ett nytt liv baseras inte på en inneboende kvalité i människan utan på Guds löfte och makt att skapa liv ur död. Själen är inte kroppens motsats med egen existens, medvetenhet och handlingsförmåga. Numera har man lämnat det dualistiska sättet att tala om människan och gått över till mer holistiska och fysiska modeller.

Är detta verkligen sant? Att uppfattningen om själens odödlighet skulle vara begränsad till västerländska kulturer stämmer inte. Tanken finns även i det gamla Egypten, i indisk brahmanism, i Kinas och Japans kult av förfädernas andar, för att ta bara några exempel.

I det gamla Grekland var uppfattningarna däremot delade. Visserligen var Sokrates och Platon övertygande om ett liv efter detta, men Aristoteles tycks inte haft plats för en odödlig själ i sitt system, för att inte tala om de materialistiskt sinnade epikuréerna. Vad stoikerna ansåg varierade.

Det är visserligen sant att läran om själens odödlighet även varit ifrågasatt i kristna sammanhang, men det har då varit i marginella kretsar. I sin kyrkohistoria (VI:37) meddelar Eusebius (ca 260 – 340) att det fanns kristna i Arabien som hävdade att själen dör samtidigt med kroppen men skall komma till liv igen på uppståndelsens dag. Eusebius uppger att självaste Origenes tillkallades och att han argumenterade för den kyrkliga ståndpunkten med sådant eftertryck att »de som förut voro fångne i villfarelsen afstod från densamma». Läran levde dock vidare hos arabiska kristna. Johannes Damaskenos (676 – 749) fann anledning att bemöta och fördömde den som thnetopsychism.

Under reformationstidens turbulens uppträdde förespråkare för heldödsteorin bland vederdöparna. Därifrån kan man dra en linje fram till sjundedagsadventisterna och Jehovas vittnen. Dessa senare anser att den döde är utplånad och intill uppståndelsen bara finns i Jehovas minne.

Den allmänkyrkliga, katolska, uppfattningen innebär dock utan tvekan att själen är odödlig. Katolska kyrkans katekes, p. 366, lär att själen »förgås inte vid sin skilsmässa från kroppen i döden och skall på nytt förena sig med kroppen vid den slutliga uppståndelsen». Den östliga kyrkan och alla historiska kyrkor intar samma ståndpunkt. Enligt 1878 års katekesutveckling åtnjuter de trognas själar efter skilsmässan från kroppen »salighet hos Gud medan de otrogna äro i ångest under domens förbidan».

Heldödsteorin lever upp

Emellertid fick läran om själens förintelse en renässans i början av 1900-talet. Vid den tiden började man på medicinskt och psykologiskt håll att betona enheten mellan kropp och själ. En del trendkänsliga teologer tyckte sig då finna att detta stämde med Bibeln, särskilt med en del utsagor i Gamla Testamentet, eftersom israeliterna före den babyloniska fångenskapen tycks ha varit tämligen ointresserade av livet efter detta. Denna uppfattning fick vidare spridning, bl.a. genom den danske orientalisten Johannes Pedersen, vars digra tvåbandsverk Israel länge utgjorde kurslitteratur för teologer i Lund. Senare kom den tysk-franske exegeten Oscar Cullman att hävda att det är omöjligt att få Sokrates och Platons lära om själen att stämma överens med Nya testamentet. Cullman var i Basel fakultetskollega med sin tids dominerande teolog Karl Barth som med sin dialektiska teologi var trendsättande vad gällde att avgränsa Nya testamentet från filosofi och »naturlig» kunskap om Gud.

Den s.k. Lutherrenässansen anknöt till dessa strömningar. Eftersom Luther själv tycks ha ansett att själen befann sig i omedvetet sovande tillstånd från dödsstunden till uppståndelsens dag menade man att han omfattade heldödsteorin. Av särskild betydelse blev Göttingenprofessorn Carl Stanges arbete Das Ende aller Dinge (1930). Som många andra tyska teologer ville Stange efter första världskriget avgränsa sig från idealismen. Han menade bl.a. att den lutherska antropologin stod i principiell motsats till den katolska klyvningen mellan kropp och själ.

Genom den av Stange grundade Lutherakademin i Sondershausen upprätthölls kontakter med svenska teologer. För en svensk läsekrets presenterades Stange och andra anti-idealistiska tyska teologer i lundadocenten Folke Holmströms avhandling Det eskatologiska motivet i nutida teologi (1933). I Eskatologisk nyorientering (1937) skrev Folke Holmström att kritiken mot odödlighetstanken inte ville beröva den kristna tron något positivt värde utan bara ta bort skeva och riskabla stöttor. Det bibliska evangeliets äkta grundtankar skulle komma till klart uttryck. Det var överflödigt att bygga på hoppet om själens odödlighet, eftersom den kristna tron förfogar över sin egen visshetsgrund, det som Gud gjort vid Jesu Kristi uppståndelse och lovat att i framtiden göra med oss vid de dödas uppståndelse. »Äkta kristen tro kommer till stånd icke tack vare, utan trots det naturliga förnuftets rationaliserade frälsningsväg.» 

Detta synsätt passade väl samman med den s.k. lundateologin. Eftersom kristendomen sysselsätter sig med en annan, högre verklighet och har sin egen inre visshetsgrund, är den sann inom sitt eget slutna sammanhang. Sådant som ligger utanför, förnuft, forskning, upplevelse, erfarenhet, vardagslivets villkor, kan därmed aldrig hota den kristna tron. Själen behövde inte leva vidare. Kristendomen kunde leva trygg inom de egna definitionernas värld. I händelse av illasinnade angrepp kunde man försvara sig med att frågan var fel ställd.

Med facit i hand kan man tycka att Barth, lundateologerna m.fl. konstruerade motsättningar som egentligen inte existerade. Det finns inget i Nya Testamentet som tyder på att Jesus eller Paulus i frågan om själ och uppståndelse skulle haft någon annan uppfattning än sin tids judendom. (Dock avgränsade de sig mot sadducéerna som varken trodde på själens odödlighet eller kroppens uppståndelse.) Den judiska bakgrunden till Paulus uppfattning i 1 Kor. 15 har blivit utredd av Hans Clemens Cavallin (mera känd för SPT:s läsare som broder Cæsarius) i hans doktorsavhandling Life after death: Paul's argument for the resurrection of the dead in I Cor 15. Part I: An Enquiry into the Jewish Background (1974). Cavallin har gjort en inventering av vad den judiska litteraturen i nytestamentlig tid har att säga om »kroppens uppståndelse» och »själens odödlighet». Han finner att det råder stor pluralism. De båda synsätten kombineras utan svårigheter på många olika sätt. Genomgående är tanken på en yttersta dag där Guds rättfärdighet återställs. Detta utesluter emellertid inte en omedelbar frälsning för de döda strax efter dödsögonblicket. Läran om ett mellantillstånd i den rabbinska judendomen är slutresultatet av en utveckling som börjar i tidig intertestamental litteratur och är fullt utbildad från ca 100 f.Kr. Denna lära åstadkommer harmoni mellan »uppståndelse» och »odödlighet». – Tyvärr har Cavallin aldrig utkommit med del II av sin avhandling.

Nära-döden-upplevelser

En viktig fråga är hur teologin skall ställa sig till den numera omfattande forskningen om nära-döden-upplevelser (NDU). När sjukvården blev i stånd till att allt oftare kunna väcka upp patienter som haft hjärtstillestånd, visade sig många av dem ha haft märkliga upplevelser medan de varit kliniskt döda. På 1960-talet väckte forskare som Elisabet Kübler-Ross och Raymond Moody sensation med sina böcker. Veckotidningarna fylldes med NDU-reportage. Det teologiska etablissemanget tycktes dock inte vilja vidröra företeelsen ens med tång. I medicinska kretsar sökte man, naturligt nog, materiella förklaringar. Fenomenen berodde på syrebrist i hjärnan etc.

Jackélen skriver att den materialistiskt sinnade hjärnforskaren skulle kunna komma med »samma replik som den materialistiske astronauten: Jag var därute och hittade ingen Gud; jag såg in i hjärnan och hittade ingen själ.» Bortsett från att det var Chrustjov som lade dessa ord i Gagarins mun (Gagarin var i själva verket troende ortodox kristen, Pravmir.com, Apr 12th, 2013) så skulle nog inte en seriös hjärnforskare uttala sig på det viset idag. Fram till 1997 var det visserligen ont om data från objektiva vetenskapliga studier, men numera vet man att vid hjärtstillestånd upphör hjärnans elektriska aktivitet inom åtta sekunder. När hjärtat stannat slutar hjärnan att fungera, men sinnet kan trots detta leva vidare. Pionjärer inom detta forskningsområde är holländaren Pim van Lommel, Sam Parnia och Peter Fenwick i England och Stuart Hameroff i USA. Fenwick har tillsammans med hustrun Elisabeth gett ut The Truth in the Light (1995) med över 300 dokumenterade fall av NDU samt uppföljaren The Art of Dying (2008).

Nya testamentets undervisning

Det avgörande för en kristen är naturligtvis den undervisning vi kan hämta i Nya testamentet. Här följer några informativa bibelord:

Matt. 10:38: »Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen.» Jesus avvisar »heldödsteorin».

Luk. 16:19: Före Jesu försoningsdöd kom de döda, utan kropp men fullt igenkännbara, till sheol, som var indelat i en sämre och en bättre avdelning (pinorummet resp. Abrahams sköte).

Luk. 23:43: I och med Jesu försoningsdöd öppnades låset till den stängda paradisporten. Den botfärdige rövarens själ kom strax efter dödsögonblicket in i paradiset och fick där vara tillsammans med Jesus.

2 Kor. 5:8: »Vi är vid gott mod och skulle helst vilja flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren.» Paulus visste vad som väntade.

2 Kor 12:2–3: »Jag vet en man som lever i Kristus och som för fjorton år sedan – om det nu var med kroppen eller utan den vet jag inte, men Gud vet det – han blev i alla fall uppryckt till den tredje himlen. Och jag vet att den mannen – om med kroppen eller utan, det vet bara Gud ...» Paulus var inte främmande för tanken att medvetandet kunde existera utanför kroppen.

Fil. 1:23: »Jag längtar efter att bryta upp och vara hos Kristus.» Efter det kroppsliga uppbrottet väntar en tillvaro hos Herren.

Hebr. 12:1: »När vi är omgivna av en sådan sky av vittnen.» Hädangångna trosvittnen följer oss i vår kamp.

Hebr. 12:22–23: »Nej, ni har kommit till Sions berg --- till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen.» De som gått före är hos Jesus i himlen.

1 Petr. 3:18–19: De döda i dödsriket var vid medvetande och kunde lyssna till budskapet: »Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse.»

Upp. 6:9: »När Lammet bröt det femte sigillet, såg jag under altaret deras själar som hade blivit slaktade för Guds ord skull.»

Som präst har jag talat med och till tusentals människor om livets förgänglighet och döden. Åtskilliga församlingsbor har berättat om dödsbäddar och upplevelser i dödens närhet. Många har lämnat detta livet i förvissningen om att få återse sina nära och kära. Det har då varit stort att få förkunna den bibliska helhetssynen och vittna om vad Guds ord säger. Jesus väntar på andra sidan och där får vi vara tillsammans med honom i väntan på uppståndelsens dag.