Biskop Carlzon, freden och DDR

av Anders Brogren

Det finns vänskapsföreningar för dem som intresserar sig för ett visst land. Under det kalla kriget blev sådana föreningar särskilt viktiga för de kommunistiska staterna, men utöver SÄPO var det inte många utomstående som ägnade dem något större intresse. Stor blev därför förvåningen när det efter Berlinmurens fall uppdagades att den pensionerade Stockholmsbiskopen Lars Carlzon var ordförande i Förbundet för förbindelser med Tyska Demokratiska Republiken. När DDR upphörde att existera blev det Carlzons uppgift att lägga ner föreningen.

Biskop Carlzons engagemang för diktaturregimen väcker många frågor. Själv har jag många obehagliga minnen från den östtyska polisstaten och minns fortfarande känslan av hur det klämde över bröstet när man i smyg träffade östtyska studenter. Var vi övervakade eller inte? Varför fick jag hösten 1967 besök av tre östtyska teologer, av vilka Heinrich Fink senare visade sig vara en framstående Stasiagent? Svaret finns i Stasiarkiven, varifrån jag väntar på besked.

Hur kunde en svensk biskop vilja representera en så rutten regim? Hur kunde han blunda och låtsas att allt stod väl till? Som ordförande i föreningen legitimerade han ju det som pågick i »arbetare- och bondestaten».

Biskop Carlzons son, Anders Westius, har i Dagen 2012-08-22 ryckt ut för att försvara sin far. Enligt Westius tog Lars Carlzon på sig ordförandeuppgiften för att stödja de kristna i öst.  »Ingen kan ge belägg för att Carlzon hade minsta sympati för kommunistdiktaturer.» Enligt Westius hade hans far fått biskopsmötets uppdrag att representera Svenska kyrkan i Östeuropa. Det gällde att göra det bästa möjliga för att stödja enskilda kristna i de länderna. Han hade kunnat formulera skarpa avståndstaganden från kommunistregimerna, men han valde en annan, svårare och »gråare», väg. Bara de som på något sätt blev berörda av det val han gjorde kan säga om det var rätt eller fel.

Så långt Westius, som i fjärde budets anda hedervärt försvarar sin far. Men frågan kvarstår. Måste inte Carlzon som ordförande i vänskapsföreningen anses ha representerat regimen i Östberlin och därmed legitimerat den? Eller såg sig Carlzon som en sorts agent som lyckats infiltrera kommunistblocket, något i stil med den ungerska säkerhetspolisens agent Zoltan Kaldy, som blev president för Lutherska Världsförbundet, om än med omvända ideologiska förtecken?

Lars Carlzon dog 2004 och, som Westius påpekar, kan han inte längre ge sin bild av saken. Emellertid finns en annan möjlighet, nämligen att ta reda på vad Carlzon sagt och skrivit i SVERIGE-DDR Medlemsblad, utgivet av Förbundet för förbindelser med Tyska Demokratiska Republiken.

Ville vara brobyggare

I nr.3/1981 av medlemsbladet uppmärksammades förbundets 25-årsjubileum. Tidningen uppmanade biskop Carlzon att uttala sig om förbindelserna mellan Sverige och DDR. Så här svarar han:

– Få ting är viktigare just nu än att bygga broar mellan folk och nationer – inte minst därför att mänskligheten står inför en av de viktigaste ödesfrågor som hon har att lösa, och har ganska kort tid på sig för det, och det är att undvika ett stort, förödande kärnvapenkrig.

I nr.3/1986 inför Erich Honeckers statsbesök i Sverige ombads bl.a. förre ärkebiskopen Olof Sundby samt Lars Carlzon att svara på några frågor. Båda betonar fredsfrågan. Carlzon anser det vara viktigt för freden att det byggs broar av vänskap mellan DDR och oss. »Det är ju vår rädsla som får oss att bygga murar och väpna oss mot varandra i vår splittrade värld. Ju bättre vi lär känna varandra och tycka om varandra, desto svårare blir det att få oss att tro att vi hotar varandra.»

I april 1987 höll vänskapsföreningen förbundsstämma i Stockholm, varvid eldsjälen Stellan Arvidson avgick som ordförande. Arvidson hade bl.a. varit riksdagsman (S) samt sekreterare i 1946 års skolkommission och betraktas som den svenska grundskolans fader. Han var även aktiv i Förbundet Sverige-Sovjetunionen samt i de av Sovjetunionen styrda Svenska Fredskommittén och Världsfredsrådet. (Se vidare Birgitta Almgren, Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949-1990, sid. 406 ff.)  Arvidson var aktiv ateist och gav gärna uttryck åt sin åskådning i diktens form. I den på sin mycket uppmärksammade Ateistens handbok (1964) skrev Arvidson kapitlet om kristendomen och skolan. I Stasiarkiven finns en rapport till DDR:s politbyrå som beskriver Arvidsons övertygelse att läroböckerna var viktiga för ateistisk skolning i den statliga religionsundervisningen. I DDR ansågs Arvidson vara expert på ateistisk fostran. Därför måste ett och annat ögonbryn ha höjts då han som ordförande efterträddes av en biskop i Svenska kyrkan, nämligen Lars Carlzon. Naturligtvis var beslutet i realiteten fattat i Berlin och därmed även förankrat i Moskva. En praktisk omständighet var att Arvidson och Carlzon bodde mitt emot varandra vid samma gata på Kungsholmen (Sveriges dödbok 1901-2009).

Valet hade föregåtts av stridigheter. I ett brev skriver Arvidson: »Men naturligtvis finns det medlemmar som är chockade av att en biskop tar över ledningen.» (Almgren, a.a., sid 440). Enligt medlemsbladet var valet av den nya styrelsen »en med stort intresse motsedd punkt på dagordningen. I en presentation av den nye ordföranden skriver Britta Stenholm (Arvidsons sambo) bl.a.: »Han har medverkat till att sprida en riktig bild av kyrkans ställning i DDR, av dess fredsarbete och av det förnämliga arbete som där läggs ned på att restaurera de gamla kyrkor och katedraler som förstördes under kriget.»

På tidningens ledarplats skriver den nyvalde ordföranden:

– Jag är övertygad att vi här alltfort har en stor och viktig uppgift som står i fredens tjänst genom att främja vänskapen mellan våra två folk och bygga en grund av förtroende mellan våra nationer.

Tyckte sig finna ny öppenhet i DDR

Hösten 1987 deltog Carlzon i en studieresa till DDR tillsammans med fem riksdagsledamöter. När han intervjuas om sina intryck av resan framhåller han att det märks en rad förbättringar på det materiella området:

– Men det mest anmärkningsvärda är kanske den förändring som märks i atmosfären. Folk uttrycker sig frimodigare. Man får en känsla av att människor i allmänhet i DDR är mera till freds. Den motvind som man tidigare tyckt sig märka verkar nu vara borta.

Carlzon får sedan frågan om han tycker sig finna en ny öppenhet i DDR:

 – Jag tycker nog det.  De fem riksdagsrepresentanterna som jag var tillsammans med under min senaste resa ställde många kontroversiella frågor och jag upplevde det som om de fick ärliga svar. De krystade svaren lyste med sin frånvaro.

I februari 1988 utgick en appell från Erich Honecker med inbjudan till en världskonferens i Berlin den 20–22 juni om fortsatt arbete för en kärnvapenfri och fredlig värld. Styrelsen för Förbundet Sverige-DDR beslöt att skicka brev till statsminister Ingvar Carlsson, till regeringen i övrigt samt till riksdagens ledamöter och vädja om stöd för Erich Honeckers initiativ. Förbundets ordförande Lars Carlzon skriver i detta brev:

– Det hör till rutinerna på vissa håll i vårt land att ifrågasätta ärligheten i DDRs fredsappeller. Man insinuerar därvid att allt tal om nedrustning och fred bara är försåtlig propaganda, när det kommer från DDR. »Tro dom inte!» utropade en av dessa misstrogna från en talarstol här i Stockholm ganska nyligen. Var och en som försöker erinra sig vad det tyska folket lidit under de två världskrigen och hur DDRs utveckling mot ett välfärdsland försenats och försvårats genom den enorma skadegörelse som drabbade landet under andra världskriget borde lätt kunna förstå att det finns en mycket djupt rotad fredslängtan i detta folk.

Efter att ha citerat Honeckers inbjudan anför Carlzon att man från förbundets sida självfallet kommer att stödja detta viktiga initiativ. »Men därutöver är det angeläget att var och en av oss utnyttjar sina möjligheter att stöta på inom organisationer och grupper, så att initiativet blir känt och inbjudan ger resultat.»

Om det svenska deltagandet i Honeckers fredskonferens skriver Birgitta Almgren (a.a., sid.134 f):

– Det var uppen­barligen av stor vikt för DDR att få grepp om den svenska opinionen. Vid fredskonferensen i Berlin exempelvis hade Sveriges delegat inte fått hålla det tal som han förberett. Det hade nämligen upptäckts när talet skulle översättas till tyska att delegaten tänkt föreslå att muren i Berlin skulle avskaffas med hänvisning till Helsingforsavtalets principer från 1975. Men detta stoppades och han fick inte hålla sitt tal. – När arrangörerna i Östberlin insåg vad han skulle säga, blev han helt enkelt bortplockad från talarlistan. Intressant är i vilket sammanhang som tidskriften sedan bäddar in denna intervju: I samma nummer av tidskriften [Sverige-DDR Medlemsblad 3/1988] intervjuas även biskop Lars Carlzon, ordförande i Förbundet Sverige-DDR, som också deltog i konferensen. Biskop Carlzon gör allt för att tona ner händelsen och framhåller hur det i Ber­lin argumenterades och diskuterades »fullständigt fritt» på ett mycket »konstruktivt sätt».

Palmes vän

I oktober 1989 firade DDR sitt 40-årsjubileum. Nr.3 av medlemsbladet var fyllt av hyllningsartiklar. Föga anande man att detta nummer skulle bli föreningens sista. Ordförande Carlzon hade en lång ledare, som huvudsakligen handlade om freden. Carlzon lyfte fram DDR:s »mycket envisa och målmedvetna arbete på att öka säkerheten i Europa och i världen i sin helhet». Sedan berättade han, inte utan stolthet, att han haft förmånen att som ensam svensk representant få delta i en internationell säkerhetskonferens som hölls i Berlin i slutet av juni som en uppföljning av föregående års konferens om kärnvapenfria zoner. Han fortsatte:

– Eftersom jag sedan flera år tillbaka är ledamot av »Nordiskt forum för säkerhetspolitik» som ju speciellt inriktat sig på att få Norden erkänt som en kärnvapenfri zon och i de sammanhangen kommit att deltaga i olika konferenser och samlingar kring de här frågorna, anser jag mig ha rikligt jämförelsematerial, när jag säger att Berlin-konferenserna legat på en mycket hög nivå, både när det gäller det substantiella innehållet och representativiteten vad beträffar deltagarna.

Det är ingen tvekan om att fredskämpen Carlzon kände sig betydelsefull. Lika lite som någon annan anade han att inom några månader skulle muren falla och fredsfrågan få sin lösning genom att Warszawapakten upphörde. Vid konferensen hade han som Olof Palmes landsman blivit ombedd att ge några synpunkter på hur man i Sverige såg på Palmes initiativ att söka åstadkomma en kärnvapenfri korridor genom Centraleuropa. Han hade då berättat om hur han bara två veckor före mordet haft ett samtal med Palme om världsläget. Palme hade förklarat att en kärnvapenfri korridor rakt genom Europa blivit en hjärtesak för honom. Det retade Palme att många inte ville tro på idén. Allt för många goda fredsinitiativ har torpederats, hade han sagt. Det får inte gå så med den här. Det skall jag med all kraft försöka förhindra. Carlzon fortsätter:

– Ungefär så föll hans ord när vi sida vid sida promenerade genom Gamla Stan i Stockholm. Som vanligt var han starkt engagerad – i ord och gester. Tyvärr satte ju mördarens kula en punkt för hans möjligheter att fullfölja sina avsikter. – Vi är många i Sverige som känner ansvar för Olof Palmes korridorplan. Därför hälsar vi, herr Ordförande, med stor glädje och tacksamhet DDR-regimens fasta beslutsamhet att målmedvetet arbeta vidare mot korridorens förverkligande.

Godtrogen idealist

Med händelserna på avstånd kan man inte annat än skaka på huvudet åt Lars Carlzons naivitet. Man frestas använda en viss beteckning som sägs ha Lenin som upphov. Förstod inte Carlzon att han i skuggan av Warszawapaktens SS 20-robotar var ett verktyg för Pax Sowjetica?

Carlzon hade även kontakter med den sovjetstödda Kristna Fredskongressen i Prag. Han trodde uppenbarligen på den kommunistiska fredsretoriken. Att döma av vad han skrivit i sitt medlemsblad tycks engagemanget för världsfreden ha varit hans drivkraft. Han hade sett förödelsen i Tyskland efter kriget och tycks ha burit med sig den ödesmättade stämning av att leva »i atombombens skugga» som var så stark i 1950-talets debattklimat. Även om han var mer än lovligt naiv var hans engagemang dock äkta.

Carlzon var ett fynd som »dörröppnare» åt den annars misskända DDR-regimen. Det gick ut order om att han vid sina besök i DDR skulle beredas ett »hövligt mottagande» i passkontrollen och tullen. DDR-vännerna vakade över sitt guldägg och ordnade intressanta program för honom. Frågan är hur mycket han i den positionen kunde uträtta för förföljda kristna. I praktiken kunde han ju bara umgås med de kyrkliga ledare som själva var styrda av regimen.

En progressiv biskop

I nära 20 år verkade Carlzon inom Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, föregångare till SKUT, något som passade honom väl. Han var den praktiska handlingens man och hade lätt för att ta folk. Själv träffade jag honom vid några tillfällen och tyckte att han var en trevlig och lättsam person. När han vid 61 års ålder till sin egen förvåning blev utnämnd till biskop i Stockholm kände han sig nog som en sparv i tranedans. Vid den tiden hade biskopsämbetet fortfarande hög status. Han hade varit en kompromisskandidat och biskoparna brukade annars vara teologie doktorer. Hur skulle han som teol. kand. kunna profilera sig i detta sällskap?

Socialdemokrat var han sedan länge. Vid denna tid med Palme som partiordförande ansågs det progressivt att tillhöra den fållan. Det var på vänstervågens tid. Carlzon brukade delta i demonstrationståget på första maj och fick tillfälle ett fredstala på Norra Bantorget.  Något sådant gjorde ingen annan av biskopskollegerna. Men inte nog med detta. Jan-Olof Johansson skriver i minnesteckningen vid prästmötet i Växjö 2005:

– Han la sig raklång på Sergels torg i protest mot USA:s inblandning i El Salvador. Den gula knappen »Atomkraft - nej tack» bar han med självklar­het. Han var pionjär när han i sitt engagemang för de homo­sexuella inbjöd till kärleksmässa i Storkyrkan. Han utnämndes till de kvinnliga prästernas egen S:t Göran och han prästvigde kvinnor som ingen annan dittills gjort. Han var banbrytare för det som skulle bli kyrkans fastställda ordning när han klubbade beslutet i domkapitlet 1980, att ingen skulle kunna bli kyrkoherde som var emot ordningen med kvinnliga präster. Likaledes meddelade han kort därefter, att han som biskop inte ämnade prästviga någon med den uppfattningen.

Den frispråkige Växjöbiskopen Sven Lindegård var snabb i sitt omdöme om biskopskollegan i Stockholm. »Han är opportunist» undslapp sig Lindegård, medan Carlzon å sin sida inte kände sig välkommen i sitt hemstift. »De gillar mig inte i Växjö stift» sade han vid ett av de sällsynta tillfällen han blivit inbjuden till en Smålandsförsamling.

Så blev det 1990. DDR höll på att upplösas. Lars Carlzon stod bland pärmar och arkivkartonger med den föga avundsvärda uppgiften att avveckla sin vänskapsförening. Hur kunde han råka så illa ut? Var det för att han var en godtrogen idealist som ville profilera sig? I vilket fall som helst är han ett varnande exempel.

Tidigare publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr.3/2013

Till Anders Brogrens Hemsida