av Anders Brogren

Vilket år blev Jesus korsfäst? Vilket datum? Vem har rätt om nattvardens instiftande, synoptikerna eller Johannes? Var fanns nattvardssalen? Vem var mannen med vattenkrukan? Kan man fira påskalammsmåltid utan påskalamm? Vilket var det första aprilskämtet? Brukade Stora rådet sammanträda mitt i natten? Vad innebär den hebreiska överskriften på korset? Det är några av de frågor som utreds i denna artikel, som tidigare publicerats i Svensk Pastoraltidskrift nr 5/2018.

Den dag när Jesus dog på korset och försonade världens synd med Gud, är tillsammans med uppståndelsedagen den viktigaste dagen i världshistorien. Men när inträffade dessa avgörande händelser?

Jesus blev korsfäst på en fredag, som det året dessutom var en tillredelsedag inför den judiska påsken. När firas då den judiska påsken, pesach?

– Jo, efter första fullmånen efter vårdagsjämningen, den femtonde dagen i månaden Nisan, det judiska jordbruksårets första månad (det religiösa året inleds däremot den 1 Tishri, Rosh Hashana, i september–oktober). Dagen innan, den 14 Nisan, är enligt 2 Mos. 12:6 tillredelsedagen. Det året då Jesus blev korsfäst började påsken på en sabbatsdag, på en lördag.

I vårt sökande efter årtal som passar in på dessa förutsättningar utgår vi från Luk. 3:1. Där sägs att Jesus döptes av Johannes döparen i det femtonde året av kejsar Tiberius regering då Pilatus var styresman, hegemoneuontos, i Judéen. Tiberius hade tillträtt som kejsare år 14, sedan hans adoptivfar Augustus avlidit. Under antiken tillämpades inklusiv räkning, vilket innebär att år 14 räknas som det första året av Tiberius regering. Hans femtonde år infaller då i slutet av år 28 och i början av år 29.

Enligt evangelierna deltog Jesus under sin offentliga verksamhet i tre påskhögtider. Tidigast bör dessa ha infallit under åren 29, 30 och 31. I så fall är påsken år 31 den tidigast möjliga av dessa för korsfästelsen. Men år 31 inföll den 14 Nisan på en måndag. År 31 är alltså uteslutet.

Jesus kan dock mycket väl ha firat fler påskhögtider än de som blivit omnämnda i evangelierna, Joh.21:25. Inget hindrar att Jesu verksamhet varade ytterligare några år.

Isaac Newton är visserligen mest känd som upptäckare av gravitationen, men hans stora intresse var dock Bibeln. Han räknade fram när det under åren kring år 30 hade varit sådan nymåne som skulle ha kunnat inleda månaden Nisan. Han kom fram till att år 34 inföll den 14 Nisan på fredagen den 23 april (i själva verket inföll den 14 Nisan det året på måndagen den 22 mars).

Newtons beräkningar har granskats i vår tid. Bl.a. har astronomen Bradley Schaefer kommit fram till att Newton visserligen tänkte rätt men hade fel förutsättningar. Med ett bättre underlag borde han kommit fram till fredagen den 3 april år 33.

Cambridgeforskarna Colin J. Humphreys och W. G. Waddington har publicerat artiklar om datum för Jesu korsfästelse, som de fastställde till den 3 april år 33 (Dating the Crucifixion, Nature 1983, vol. 306, och Crucifixion date, Nature 1990, vol. 348). De fann att denna dag var det partiell månförmörkelse över Jerusalem. Den nådde sitt maximum med 60 procent av månytan i kärnskugga kl 17.15, men inte förrän ca kl. 18.20 gick månen upp vid Jerusalems horisont, och då var den till 20 procent skuggad av jorden. Förmörkelsen pågick till kl. 18.50. De satte denna händelse i samband med Joelcitatet i Petri predikan på pingstdagen i Apg. 2. Enligt Joels profetia skall »solen vändas i mörker och månen i blod förrän Herrens dag kommer».

Den nämnde Bradley Schaefer har dock kritiserat Humphreys och Waddington. Han anser att månförmörkelsen knappast var synlig för blotta ögat, dels för att den var partiell, dels för att det var fullt dagsljus medan den pågick, varför man inte hade kunnat uppfatta månen som blodröd (Bradley E. Schaefer, Lunar Visibility and the Crucifixion, Quarterly Journal of the Royal Astronomical Society, Vol.31, No. 1 March, 1990).

De rumänska astronomerna Liviu Mircea and Tiberiu Oproiu vid observatoriet i Cluj kom 2003 fram till samma datum, alltså den 3 april 33.

Datorn löser problemet
Numera har vi tekniska möjligheter som Newton och andra tidigare forskare saknade. Med datorn kan vi på några sekunder göra beräkningar som förr var besvärliga och tidskrävande. En pionjär på det datorkalendariska området var Alan Corré, datorkunnig professor i hebreiska studier i Milwaukee, som konstruerade en omvandlare för hebreisk, juliansk och gregoriansk kalender. Han avled tyvärr i november 2017, och hans räknarförsedda hemsida har därför blivit nedstängd.

Men det finns andra möjligheter. Man kan gå till www.rosettacalendar.com eller till www.timeanddate.com. Där finner man att den 3 april år 33 enligt den då i Rom använda julianska kalendern motsvarar den 14 Nisan år 3793 efter världens skapelse enligt judisk tideräkning. Då var det dessutom fredag, med fullmåne.

Även år 36 inföll den 14 Nisan på en fredag med fullmåne, men det är i senaste laget. Då är vi redan framme i Apostlagärningarnas tid. På sommaren det året avsattes dessutom Pontius Pilatus som præfectus över Judéen. Datum för Jesu korsfästelse enligt juliansk kalender bör därmed vara fredag den 3 april år 33.

Enligt kejsar Augustus självbiografi utfärdade han ett påbud om folkräkning år 8 f. Kr., den som nämns i Luk. 2:1 (det var hans andra skattskrivning av sammanlagt tre). Kung Herodes dog år 4 f.Kr., och då hade han redan hunnit genomföra morden i Betlehem på tvååriga gossar, Matt. 2:16. Jesus bör ha blivit född däremellan, 1 à 2 år före barnamorden, ca 6 à 7 år före vår tideräknings början. Om hans jordiska liv avlutades med korsfästelsen år 33 innebär det att hans utblottelsetid på jorden omfattade fyrtio år, kanske »på ett när», 2 Kor. 11:24.

Talet fyrtio står i Bibeln i samband med syndens följder och tillståndet utanför paradiset. Syndafloden varade i fyrtio dygn. I fyrtio år vistades Israels barn i öknen. Mose bad för Israel i fyrtio dagar. Nineviterna fastade i fyrtio dygn. Lika länge varade moderns orenhet efter en gosses födelse. Fyrtio dagar och nätter fastade Jesus i öknen innan djävulen frestade honom.

Men när synden blivit försonad på korset lyftes också förbannelsen bort från talet fyrtio. Då heter det om den uppståndne att han »under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike», Apg. 1:3.

Olika kalendrar
Ett sedan länge svårlöst kalenderproblem vad gäller Jesu sista påsk är den skenbara motsägelsen mellan synoptikerna och Johannesevangeliet. De förra tycks förutsätta att påskmåltiden enligt judisk sed ägde rum på kvällen den 14 Nisan, medan Johannesevangeliet däremot förutsätter att Jesus och lärjungarna varit samlade dessförinnan, »före påskhögtiden». Efter nattvardsfirandet fängslades Jesus, blev förd till översteprästen och senare till Pilatus. Om detta skriver Johannes i 18:28: »Från Kajafas förde de Jesus till residenset. Det var tidigt på morgonen. Själva stannade de utanför, för att inte bli orena utan kunna äta påskmåltiden.» När Jesus stod inför Pilatus hade han alltså i motsats till folkhopen redan firat sin påskalammsmåltid.

Det innebär att själva korsfästelsen ägde rum på påskens beredelsedag, på långfredagen, dagen före sabbaten, samtidigt som påskalammen slaktades inför kvällens sedermåltid (f.ö. de lamm som var uppfödda av översteprästernas anställda fåraherdar på ängarna utanför Betlehem). Man hade bråttom med att stöka undan korsfästelsen innan sabbaten började på kvällen.

Det finns en lösning på problemet som på senare tid börjat lyftas fram efter att under några decennier ha befunnit sig i skuggan. Annie Jaubert (1912–1980), professor vid Sorbonneuniversitetet i Paris, framförde 1957 en teori om att Jesus firade påskmåltid enligt den esseiska kalender som tillämpades av Qumranförsamlingen nere vid Döda havet. Där följde man en solkalender, som alltid hade påskens inledning på en onsdag. I den officiella månkalender som användes vid Jerusalems tempel skiftade däremot veckodagen (Annie Jaubert, La date de la Cène. Calendrier biblique et liturgie chrétienne, «Études Bibliques», J. Gabalda & Gle, Paris, 1957, gr. in-12 de 160 p samt Annie Jaubert, The Calendar of Qumran and the Passion Narrative in John, s. 62-75 i John and the Dead Sea Scolls, ed. by James H. Charlesworth, Christian Origins Library, New York, 1990).

Med dessa olika kalendrar kunde hon förklara den skenbara motsägelsen. Synoptikerna, som följde en äldre tradition inom den kristna församlingen, skulle då liksom Jesus själv ha följt den esseiska kalendern. Enligt denna ägde påskmåltiden rum på kvällen före den 15 Nisan. Eftersom det då inte fanns rituellt slaktade lamm från Jerusalems tempel att tillgå firades påskmåltiden utan lamm, så som det efter templets förstöring år 70 ännu går till bland alla världens judar. Den djupare innebörden är att något påskalamm inte behövdes eftersom Jesus själv är det sanna påskalammet.

Det senare tillkomna Johannesevangeliet följde däremot den officiella kalender som tillämpades av de ur esseisk synpunkt avfälliga prästerna vid templet. Enligt den officiella kalendern var Jesus och lärjungarna samlade »före påskhögtiden», vilket gjorde det möjligt att genomföra korsfästelsen dagen före sabbaten, d.v.s. på fredagen.

Annie Jauberts hypotes om de båda kalendrarna möttes på sin tid med skepsis av de flesta exegeter. Vad fanns det för anledning för Jesus att följa esséernas kalender?

Frågan kom i nytt ljus genom arkeologen Bargil Pixner (1921–2002), som i många år var verksam i Dormitioklostret på Sionsberget i Jerusalem. 1977 grävde han där ut en stadsport, som han identifierade med den hos Josefus nämnda esséerporten. Nedanför porten fann han resterna av ett avträde och ett miqvabad för reningar. Av olika skäl drog han slutsatsen att det på platsen för den nuvarande nattvardssalen (Coenaculum) på Jesu tid funnits en esseisk kommunitet, ett kloster (se Bargil Pixner, Sion III, "Nea Sion", Topographische und geschichtliche Untersuchung des Sitzes der Urkirche und seiner Bewohner samt Der Sion, Sitz Zweier Religionsgemeinschaften, der Essener und der Judenchristlichen Kirche, i Das heilige Land, Köln, nr. 2-3/1979 resp. nr. 2-3/1981, samt With Jesus in Jerusalem, Corazin Publishing 1996, sid. 85 ff).

När lärjungarna Petrus och Johannes skulle gå och tillreda påskmåltiden sade Jesus till dem enligt Mark. 14:13–15: »Gå in i staden. Där skall ni möta en man, som bär en kruka med vatten. Följ honom. Och där han går in skall ni fråga den som förestår huset: 'Mästaren frågar: Var är mitt härbärge där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?' Då skall han visa er en stor övervåning, belagd med mattor och färdigberedd.»

Kan det möjligen vara så att nattvarden instiftades hos esséerna på Sionsberget? Pixner ställde några frågor, som kan besvaras med esséerhypotesen:

a) Var kunde man på den tiden hämta vatten i Jerusalem? – Endast vid Siloadammen. Där mötte alltså lärjungarna mannen med vattenkrukan.

b) Varför var det en man som hämtade vattnet? Det är ju alltid en kvinnosyssla i Orienten. Var det en man som inte hade någon fru, en esseisk munk?

c) Vad skulle vattnet användas till? – Kanske till ritualbaden. I så fall gick det åt mycket vatten. Munkarna var ofta nere vid Siloadammen och fyllde sina krukor, varför lärjungarna inte behövde vänta länge innan någon av dem dök upp.

d) Varför gick inte lärjungarna in tillsammans med mannen? Var de tvungna att vänta vid porten på den munk som hade hand om de besökande?

e) Varför skulle de fråga efter »härbärget», katalyma, samma ord som förekommer när Josef och Maria söker efter rum i Betlehem? Var det fråga om esséernas gästhus? Esséerna var kända för sin gästfrihet och hade gästhus för grupper som ville fira påsk med dem. Varför frågade lärjungarna efter »mitt härbärge», katalyma mou? Var Jesus väntad?

Pixners arkeologiska upptäckter och iakttagelser i Bibeln stärker Annie Jauberts förslag till lösning av kalenderproblemet. En bättre lösning än denna har nog ingen hittills kunnat presentera.

Tisdag i stället för torsdag
Jesus skulle därmed ha instiftat nattvarden på tisdag kväll den 31 mars och sedan ha varit tillsammans med lärjungarna i Getsemane under natten mot onsdag den 1 april, då han blev förrådd av Judas Iskariot. Judas lurades med en hälsningskyss, som därmed blev det första »aprilskämtet».

Vi behöver inte längre undra över, hur det var möjligt att på några timmar mitt i natten mellan torsdag och fredag hinna genomföra förhör hos överstprästen, Stora rådet och Herodes Antipas för att sedan i arla morgonstund få företräde hos Pilatus. Vad gäller dateringen ska vi inte heller låsa oss vid att vi enligt kyrklig sed firar nattvardens instiftande på skärtorsdagen. Den seden uppkom först under 300-talet.

Jesus ställdes alltså inför översteprästen m.fl. på onsdagen och torsdagen samt inför Pilatus på fredagen, varefter han fördes ut till Golgata och dog på korset samtidigt som alla påskalammen slaktades i templet. På den följande sabbaten, vår påskafton, predikade han för de andar som hölls fångna i fängelse, 1 Pet. 3:19, »nederstigen till dödsriket». På tredje dagen, den första veckodagen, söndagen, stod han upp från de döda.

I motsats till synoptikerna brydde sig alltså inte Johannes om att anknyta till den esseiska kalendern. Han skrev inte sitt evangelium förrän vid det första århundradets slut, och då var redan esséernas olika centra utplånade. En hel del esséer hade kanske blivit kristna. De johanneiskt influerade församlingarna i Mindre Asien kom därför att fira påsk på kvällen till den 15 Nisan.

I Rom och Alexandria använde man däremot det äldre tidsschemat, som byggde på esséernas kalender. Där firade man Jesu tillfångatagande på onsdagen, korsfästelsen på fredagen och uppståndelsen på söndagen. Onsdagen och fredagen blev fastedagar året om och har så förblivit.

Dessa olika traditioner ledde så småningom till en av de allvarligaste kontroverserna i fornkyrkan, den s.k. påskstriden i slutet av andra århundradet. Den utmynnade i att påven för första gången försökte göra sitt primat gällande och genomdriva den romerska ståndpunkten också i österns kyrka.

Krucifix i Vinbergs kyrka

www.brogren.nu