av Anders Brogren

Inom den organiserade ekumeniken är 1925 års möte i Stockholm en milstolpe. Att detta kunde genomföras var resultatet av visionen, envisheten, övertalningsförmågan, lärdomen, arbetsförmågan och organisationstalangen hos en enda människa – ärkebiskop Nathan Söderblom. Att han med den tidens bristfälliga kommunikationer, utan budgeterad ekonomi, med en enda sekreterare som kanslistöd, lyckades förverkliga mötet vittnar om gåvor utöver det vanliga. Kanske hade professor Hugo Odeberg rätt när han spontant utbrast: »Söderblom var ett helgon!» I så fall ett helgon med förmåga att utföra mirakler.

I en krigstrött värld kom mötet till stånd i strålande sommarväder. Det skulle framför allt befästa den kristna enheten, men även fred och nedrustning var heta frågor, inte minst i Sverige där riksdagen i maj samma år i »aldrig-mera-krig»-anda beslutat om kraftig nedskärning av det svenska försvaret, en dåtida parallell till regeringarna Perssons och Reinfeldts försvarsbeslut 2004 resp. 2009. Snart släcktes förhoppningarna och följdes av nödvändig upprustning.

Som ekumenisk manifestation blev Stockholmsmötet dock ett lyckokast. Det inspirerade till en rad följande konferenser som 1948 utmynnade i bildandet av Kyrkornas världsråd. Visserligen utfärdades inte någon slutkommuniké, men det väsentliga var att mötet över huvud taget ägde rum. Höjdpunkten blev enligt många avslutningsgudstjänsten i Uppsala domkyrka, där den nicenska trosbekännelsen med stor inlevelse lästes på grekiska av patriarken Fotios av Alexandria.

I samarbete mellan Sveriges kristna råd och Stiftelsen Sverige och kristen tro har nu en antologi, Detta är endast en begynnelse, publicerats för att påminna om att det gått 100 år sedan Stockholmsmötet, samtidigt som man uppmärksammar att det är 1700 år sedan det ekumeniska konciliet i Nicea ägde rum.

Utifrån skilda aspekter reflekterar nitton mainstream-teologer över vad Stockholm och Nicea betyder för vår tids ekumenik. De tillhör ett skrå av konferensvana religionsfunktionärer som känner yrkesmässig samhörighet över konfessionsgränserna. Den akademiska jargongen svingar sig mot höga abstraktionsnivåer i den fasta insikten om att nutida västerländsk kristendom är särskilt väl rustad för att handskas med »framväxten av post- och transkonfessionella identiteter, understödda av sökandet efter autenticitet. Autenticiteten speglas i kompabiliteten mellan personliga andliga preferenser och den tradition man väljer att höra till» (Minna Hietamäki i kapitlet »Ekumenik i tro och handling – kyrkans utmaning till enhet i Stockholm och hundra år senare»).

Efter denna hyllning till den västerländska kristendomen beklagar dock ärkebiskopens teologiske sekreterare Jakob Wirén i sitt bidrag »Stockholmsmötet i religionsteologisk belysning» att enbart kristna kyrkor och samfund deltog i mötet. »Det finns ingen anledning att tro att Söderblom var motståndare till judiskt och muslimskt deltagande», skriver Wirén och tycks inte förstå att för Söderblom var judendomen inte någon »främmande religion» utan en nära släkting med gemensamma rötter, medan han var negativ i fråga om islam. Visserligen kunde Söderblom hos Muhammed identifiera reminiscenser av Gamla och Nya testamentet och kristna liturgiska sekvenser, men han distanserade sig från Muhammeds livsföring och den islamiska praktiken. Wirén har t.o.m. själv i sin bok Att ge plats för den andre (2021) citerat Söderblom när denne framhåller Muhammed som en »mindre originell epigon» till Gamla testamentets profeter och kallar islam för »kristendomens underliga ättelägg».

Det som undvikits
Enligt förordet representerar författarna »bredden av kyrkotraditioner i Sverige», något som dock kan ifrågasättas. Tvärtom framträder signifikanta begränsningar när man letar efter sådant som boken undviker att nämna.

Ett exempel: Faith and Orders första konferens i Lausanne 1927 får visserligen ett eget kapitel men däremot inte Lausannekonferensen 1974 då den s.k. Lausannerörelsen, en evangelikal motrörelse, startade. Denna anser sig vara efterträdare till världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910 och till det Internationella Missionsrådet, som införlivades i Kyrkornas Världsråd i New Delhi 1961. Lausannerörelsens senaste världsevangelisationskongress ägde rum i Seoul 2024. Men detta förtigs. Se vidare artikel i SPT 25/2024!

Inte heller får man veta vad en högmässa med nattvard i Engelbrektskyrkan betydde för en av mötesdeltagarna, den unge prästen Gunnar Rosendal. Den upplevelsen fick honom att skriva boken Kyrklig förnyelse (1935), en bok som satte igång den högkyrkliga rörelsen med efterverkningar inom hela den Svenska kyrkan. Utan Rosendals aha-upplevelse hade gudstjänstlivet i dag sett annorlunda ut, åtminstone till det yttre. Den högkyrkliga estetiken har segrat snart sagt överallt, medan den teologi som är estetikens motivering ofta hamnat i bakgrunden eller rent av förkastats. Många har med förtjusning beskådat presentförpackningens glansiga omslagspapper med de stiliga rosetterna, de tjusiga skrudarna, ljusen, processionerna, mässfirandet, men sedan inte brytt sig om att packa upp innehållet.

Ytterligare ett exempel: I sin artikel »Ekumenik i Sverige efter 1925» nämner Anders Wejryd visserligen det första ekumeniska riksmötet i Göteborg i augusti 1972: »En världsvid karismatisk väckelse från 1970-talet förde också samman kyrkotraditioner, ofta utan kyrkoledningarnas engagemang.» Här finns också en bild från G72 som visar biskop Bertil Gärtner (som saknas i personregistret) tillsammans med pingstledaren Lewi Pethrus. I Joel Halldorfs artikel »Pethrus kom inte» får man veta att Lewi Pethrus bojkottade Stockholmsmötet 1925, men på bilden på sid. 177 ser man att han kom väl överens med Bertil Gärtner.

Däremot upplyser inte Wejryd om att Gärtner är den ende svenske biskopen som startat en ekumenisk väckelserörelse. Det var Gärtner som ledde det första ekumeniska riksmötet och sedan många andra möten, samtidigt som han mobbades av det kyrkliga etablissemanget. Gärtner inte bara pratade om ekumenik, han inspirerade och visade vägen. Se vidare artikeln till Gärtners hundraårsdag i SPT 25/2024!

En händelse som ser ut som en tanke är att förlaget Artos samtidigt med denna utgåva av antologin om Stockholmsmötet också ger ut en bok om den av Gärtner ledda karismatiska förnyelsen i Göteborgs stift, Andens efterlängtade beröring, där fjorton skribenter delar med sig av egna erfarenheter.

Elefanten i rummet
Hundra år efter Stockholmsmötet lever gräsrotsekumeniken, medan konferensekumeniken har gått i stå. Franciskanen Henrik Roelvink, som i många år representerade den katolska kyrkan i de officiella ekumeniska sammanhangen, är ofin nog att bryta tystnaden och nämner elefanten i rummet. I sina memoarer Låt mig avlägga räkenskap (2012) konstaterar han att den ekumeniska processen saboteras av att de politiska partierna tolkar skrift och tradition utifrån sina egna intressen. Endast det som stämmer med de¬ras egen politik blir accepterat och genomdrivs. Om ekumeniken med Svenska kyrkan skall komma till något verkligt resultat, måste de icke-teologiska faktorerna avlägsnas. Det innebär att den politiska styrningen av Svenska kyrkan måste försvinna. Men Roelvink inser också att politikerna knappast frivilligt ger upp sin makt.

Ett exempel på den politiska styrningen är hur den s.k. Borgåöverenskommelsen behandlats. Överenskommelsen innebär bl.a. att medlemskyrkorna ska samråda med övriga kyrkor inom gemenskapen innan de fattar beslut som påverkar kyrkans lära eller grundläggande ordningar. Men detta struntade man i när riksdagen den 1 maj 2009 införde könsneutralt äktenskap. Då blev det bråttom i kyrkomötet, som redan den 1 november samma år kunde införa nyordningen i Svenska kyrkan. Den smidige ärkebiskopen Anders Wejryd, som tidigare uteslutit könsneutrala vigslar i kyrkan, fogade sig, vände på klacken och konstaterade oproblematiskt att »vi utvidgar äktenskapet». Den bibliska äktenskapssynen i Matt. 19:3–12 blev plötsligt obsolet. Med ens var frågan grundligt utredd. Wejryd blev en entusiastisk förespråkare för nyordningen, samtidigt som han lovade att kämpa för alla prästers rätt att slippa förrätta sådana vigslar.

Wejryds handlande befrämjade knappast ekumeniken. År 2013 skulle Wejryd besöka Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien, världens största lutherska kyrka, men denna förklarade då att den inte längre ville samarbeta med Svenska kyrkan eftersom Svenska kyrkan sagt ja till samkönade äktenskap. Wejryd var inte välkommen. »Det här ställer till det», var Wejryds kommentar.

Men skam den som ger sig. Sommaren 2024 beslutade kyrkostyrelsen att ta nya tag. Man avsåg att ingå ett fördjupat samarbete med Mekane Yesus-kyrkan. Ärkebiskop Martin Modéus besökte Etiopien och hoppades kunna skriva under en överenskommelse. Men det blev inget undertecknande. Kyrkans president Yonas Yigezu Dibisa uppgav att det inte blir någon fördjupad samverkan. Däremot finns det fortfarande många inofficiella förbindelser mellan Svenska kyrkan och Mekane-Yesus. Gräsrotsekumeniken lever. Se kommentar i SPT 1/2025 och recension i SPT 2/2025!

Den katolske biskopen
Ett annat exempel på hur det kyrkliga etablissemanget i praktiken ser på vardagsekumeniken är Jesusmanifestationerna i Stockholm. Den första maj 2008 samlades 12–15 000 deltagare i Kungsträdgården. De kom från många olika samfund, från frikyrkor, från katolska, ortodoxa och syrianska kyrkor, från många av de nya invandrarförsamlingar och från Svenska kyrkan. Mötesledare var Stockholms förre domprost Hakon Långström. Dock saknades den officiella Svenska kyrkan. Dåvarande ärkebiskopen Anders Wejryd befann sig på ett klimatmöte i Bryssel, men han kunde åtminstone ha försökt verka intresserad och sänt någon representant till Stockholm. Men den katolske biskopen Anders Arborelius ställde gärna upp.

Ledningsgruppen inför 2009 års manifestation försökte nå ännu bredare ekumenisk uppslutning genom att bjuda in den nye domprosten Åke Bonnier som Svenska kyrkans representant, men Åke Bonnier hoppade själv av för att hans »teologiska hållning har blivit ett problem».

Följande år, 2010, samlades ännu fler, drygt 25 000. Det blev trafikkaos. För tredje gången deltog även biskopen Anders Arborelius. Men ingen biskop från Svenska kyrkan.

Den tålmodige Arborelius gav dock inte upp ekumeniken. Han lyckades till och med få självaste påven Franciskus till Sverige för att fira 500-årsminnet av reformationen. I närvaro av kungaparet och ärkebiskop Antje Jackelén ägde det historiska mötet rum i Lund den 31 oktober 2016, 499 år efter Luthers uppspikande av teserna. Lutherska Världsförbundets dåvarande ordförande Munib Younan och påven undertecknade ett dokument där de båda förband sig och sina kyrkor att arbeta enligt fem ekumeniska imperativ.

Men bläcket hann knappt torka förrän Antje högg påven i ryggen. I ett uttalande krävde hon att den katolska kyrkan skulle införa kvinnliga präster samt öppna sitt nattvardsbord för icke-katoliker. Hon antydde att påven bara var en inskränkt gammal man. Mer än så betydde inte de högtidliga orden om att »utgå från enhetens, inte splittringens, perspektiv och stärka det gemensamma» och »att låta sig ömsesidigt förändras genom de andras trosvittnesbörd». Antje visade sig vara såväl ohyfsad som sakna förståelse för katolsk teologi. Kanske var det därför som påven särskilt lyfte fram saligprisningen bienaventurados los mansos (saliga är de ödmjuka) i sin predikan på Malmö fotbollsstadion, där han uppmanade alla att lämna det som skiljer och som stör enheten. Följande år utnämnde han den saktmodige Arborelius till kardinal.

En f.d. brobyggarkyrka
Bland antologins alla knastertorra artiklar finns det en som sticker ut, nämligen en »epilog» med titeln »Längtan efter landet Ekumenien». Den serbisk-ortodoxe prästen Misha Jaksic, samordnare för de ortodoxa i Sveriges kristna råd, överraskar med en underfundig novell. Han lever sig in i tankarna hos en intellektuell från Svenska kyrkan konverterad (påhittad) ortodox nunna, som skall hålla ett anförande vid 100-årsjubileet av Stockholmsmötet. I nattens timmar får hon besök av självaste Selma Lagerlöf. Författaren passar också på att leverera några kärleksfulla nålstick till »den lutherske biskopen» och till försoffade ortodoxa biskopar. Man förnimmer ett hjärta som klappar.

Att i dag läsa om 1925 års storslagna möte är ett sorgearbete. Brobyggarkyrkan har blivit en kyrka som river broar. Den är som en glasstrut i solen där strukturen står kvar medan innehållet sakta försvinner genom hålet i botten. Men gräsrotsekumeniken lever.

Almut Bretschneider-Felzmann, Jan Eckerdal, Olle Kristenson (red.):
Detta är endast en begynnelse. Ekumeniska mötet i Stockholm 1925.
Stiftelsen Sverige och kristen tro, Artos & Norma bokförlag 2024. 372 sidor.

Denna artikel har tidigare varit publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 12/2025.

www.brogren.nu