Antikrist i Ribe

av Anders Brogren

Den 3 september 2015 ägde något märkligt rum i Ribe, Danmarks äldsta stad. Där står den mäktiga romanska domkyrkan från 1100-talet, förmodligen byggd där Ansgar på 800-talet lät uppföra Danmarks första kyrka (om man undantar Haithabu som numera ligger i Tyskland). Från 1940 fram till sin död var Rued Langgaard (1893–1952) organist i Ribe domkyrka.

Dessförinnan hade han utan framgång sökt ordinarie tjänster i olika Köpenhamnskyrkor. Han ansågs vara egensinnig, kontroversiell, på tvärs mot saklighetens och neoklassicismens musiketablissemang, ett original med för korta byxor. Till sist lät man honom emellertid bli domkyrkoorganist i Ribe ute på marsklandet vid Nordsjökusten, på behörigt avstånd från huvudstaden.

Langgaard är en av historiens många förlorare. Med sin betoning av känslan och musikens extas i traditionen från Wagner och Richard Strauss var han fel ute i en tid där den antiromantiske Carl Nielsen med sin »Uudslukkelige» framtidstro blivit Danmarks nationalkompositör. Redan på nyårsdagen 1901 hade liberala Politiken stakat ut riktningen genom att publicera den då 35-årige Nielsens Festpræludium til Aarhundredeskiftet på tidningens framsida.

Då var Langgaard sju år. Han fick musikundervisning i hemmet av sina föräldrar, kunde redan spela Chopins mazurkor och hade även börjat spela orgel. Vid elva års ålder debuterade han som organist och orgelimprovisatör vid en konsert i Marmorkirken i Köpenhamn. Föräldrarna anlitade Carl Nielsen som lärare i kontrapunkt för sin brådmogne son, men Nielsen stod bara ut med underbarnet några veckor. Det blev fadern, Siegfried Langgaard, som sedan tog över kompositionsundervisningen.

1913 fick den då tjugoårige Langgaard sin första symfoni, den timslånga Klippepastoraler, uppförd av Berlinfilharmonikerna. Den blev en omedelbar succé och fick sedan flera framföranden i Tyskland.  Men så kom kriget och den lovande tyska karriären avbröts.

Efter kriget fick Langgaard visserligen en del av sina symfonier uppförda i Tyskland, men då hade tidsandan förändrats. Idealism och romantik var något förlegat. I det Nielsendominerade Danmark blev han en kuf som utan framgång sökte organistbefattningar och bara sporadiskt fick sina verk uppförda.

Avantgardistisk romantiker

Det är dock fel att enbart uppfatta Langgaard som traditionalist och bakåtsträvare. I sin motsträvighet visade han också på dittills okända uttrycksformer inom musiken. I Insektarium (1917), en samling atonala pianostycken som försöker karaktärisera några av våra vanligaste insekter, skall pianisten bl.a. spela direkt på strängarna samt knacka på locket. Förmodligen är Langgaard först i musikhistorien med dessa avantgardistiska effekter (och inte Henry Cowell som hävdas i en artikel i Axess 1/2013). Orkesterverket Sfærernes Musik (1916–18) uppfördes i Tyskland några gånger i början av 1920-talet och blev sedan bortglömt till dess att en av avantgardismens huvudpersoner, Györgi Ligeti, råkade få se partituret i slutet av 60-talet och då, med glimten i ögat, konstaterade: »Jag är en Langgaardepigon!». Ligeti hade upptäckt att de tekniker med kluster och olika klangskikt han själv använt sig av redan fanns hos Langgaard ett halvsekel tidigare.

Den gamla världens politiska och kulturella upplösning efter första världskriget lockade dock inte Langgaard att hoppa på det modernistiska tåget. I stället arbetade han 1921–23 på Antikrist, en opera om den västerländska civilisations sönderfall och andliga undergång. Hellre än att följa flockens utveckling ville Langgaard med sin opera utmana den moderna tidens livsstil med dess högmod, materialism och förakt för andliga värden. Budskapet är att samhället gräver sin egen grav. Den enskilda människans räddning är att inse detta och öppna sig för Gud och Guds ord.

Tiden var emellertid inte mogen för att få en sådan opera uppförd på Det Kgl. Teater. Langgaard omarbetade operan 1926–30 men »Det Kongelige» var fortfarande lika kallsinnig. Resten av sitt liv gjorde Langgaard ytterligare omarbetningar och nya försök att få verket uppfört men det lyckades aldrig.

Först åtskilliga år efter hans död vaknade intresset för hans verk. Danmarks Radio (DR) uppförde några av symfonierna i slutet av 60-talet. I sin magistrala översikt Vår tids musik i Norden (1968) riktade den svenske musikforskaren Bo Wallner sin uppmärksamhet mot Langgaard som han betecknade som »en extatisk outsider». Intresset vaknade t.o.m. för Antikrist, som 1980 fick ett studiouppförande i DR. 1999 fick operan sin sceniska premiär på Tiroler Landestheater i Innsbruck. 2002 sattes den upp i Christiansborgs Ridhus i samarbete mellan DR och Det Kgl. Teater och med Thomas Dausgaard som dirigent. Denna version finns i sin helhet upplagd på YouTube.

Kanske är det först nu som tiden hunnit ikapp Langgaard. En visionär, en som ser längre än andra, får finna sig i att vara oförstådd av samtiden. Det ligger i sakens natur. Langgaard såg på 1920-talet de andliga värdenas sammanbrott, materialismens och människoförgudningens seger. Operan Antikrist skapades under 1920-talet då diktaturer och massrörelser växte fram ur samhällets konvulsioner som framtidshopp i hopplösheten.

Langgaard var djupt oroad. Han trodde inte på president Wilsons visioner om en värld där nationerna skulle styra sig själva och där det därför aldrig mer skulle bli krig. Utifrån sin bibelläsning visste han att antikristiska rörelser skulle blända massorna och ge dem falskt hopp. Som förtrogen med svensk kultur hade han förmodligen läst Antikrists mirakler (1897) av Selma Lagerlöf, som hon skrev efter att ha sett Signorellis väldiga fresker i katedralen i Orvieto. I spåren av undergångsstämningen efter första världskriget uppmärksammades Oswald Spenglers Der Untergang des Abendlandes (1918–1922). Vid samma tid reste Langgaard runt i det kaotiska Tyskland där han fick flera av sina verk uppförda.

Tiden har blivit mogen

Åren gick, men den 3 september 2015 var tiden äntligen mogen. Då framfördes Antikrist för första gången enligt Langgaards egna regianvisningar i den miljö han tänkt sig, i en kyrka, i den domkyrka där han själv varit organist, med full orkester, solister och flammande gaslyktor i koret – så som Langgaard ville ha det. Till detta kom belysningseffekter av ett slag som inte var tekniskt möjliga när Langgaard skrev sin opera.

Thomas Dausgaard, den outtröttlige främjaren av Langgaard, höjde taktpinnen och Sønderjyllands symfoniorkester lät den suggestiva inledningsmusiken tona fram under de dunkelt upplysta romanska valven. Lucifer med svarta vingar, gestaltad av barytonen Jørn Pedersen, steg upp ur avgrunden »grupperet frit efter Luca Signorelli's Gruppe: Antikrist og Lucifer på Fresko-Billedet: ’Antichrist i Orvieto’» och proklamerade sina motbudskap: lammet – vilsenhetens ljus, sanningen – högmodet, den korfäste – missmodet, den uppståndne – begäret, den som dömer levande och döda, skökan, allas strid mot alla, förtappelsen.

Det är verkligen inte enkelt att reda ut handlingen, om det nu förekommer en sådan. Snarare är verket tematiskt. En del av de medverkande erkänner att de har svårt att förstå operan. Men det är nog Langgaards avsikt att man snarare ska ta till sig innehållet med känslan och det undermedvetna.

När det gäller textens upprepningen av uttrycket »Kirke-Øde», de tomma kyrkorna, är det inte svårt att känna igen sig i nutiden medan det kan vara svårare att komma till rätta med vad Langgaard har att säga om kvinnan som sitter på ett scharlakansrött odjur: »’Løgnen’ og ’Had’ maa her begge forstaas som ’Dyret i Skarlagen’ eller Dyret set fra dets to Sider, d.v.s. man ser ’Dyret’ baade fra sin løgnagtige og sin hadefulde Side fremstillet i to Skikkelser i Strid med Skøgen. Joh. Aab. 17,16.»

Mycket av innehållet gick nog över huvudet på prosaiska själar, som författaren av denna artikel. Det var inte lätt att uppfatta texten. De sju solisterna framförde sin recitativiska talsång i wagnerstil. Wagner var ju också en av Langgaards förebilder, ja, man skulle rent av kunna kalla Antikrist för en kristen Wagneropera. Till stor hjälp var att texten hela tiden projicerades på en duk högt uppe i valvet.

Dock lystrade nog alla i den fullsatta kyrkan när förtappelsens kaos plötsligt bröts av en dånande röst. Från predikstolen utslungade Ribes biskop Elof Westergaard, iförd svart »prestekjole» med pipkrage och biskopskors, ett »Effata! Mod Antikrist det evige Lyn!». Orkestern under den vid det laget genomsvettige Thomas Dausgaard växlade ner och landade i inledningens suggestiva tema inlett av en stigande septima. Ribe Kammerkor och Esbjerg Koncertkor iförda vita kåpor skred som en änglakör uppför mittgången och föll in i orkesterns tema med denna psalmvers:

Kun når Guds Effata i Sind 
slaar ned som Lyn og trænger ind,
det lysner over Dale;
da kvæger Livets Flod vor Aand,
og Læben uden Tungebaand
om Himlens Fryd kan tale.

Därmed hade den förut så utmobbade Rued Langgaard fått sitt visionära verk uppfört, precis så som han tänkt sig, och detta i sin egen domkyrka.

Artikeln är även publicerad i svensk Pastoraltidskrift 21/2015