Anders Brogren:

Efter Nicea

När bandet till de judekristna kapades

Under 2025 har 1700-årsminnet av kyrkomötet i Nicea år 325 e.Kr. firats på många håll. Mötet har blivit känt för sin betydelse för den kristna dogmatiken. Där utformades preliminärt den nicenska trosbekännelsen, och kyrkans ståndpunkt i den arianska kontroversen fastställdes.

Men mötet fick också långtgående konsekvenser för kyrkans förhållande till judendomen och de kvarvarande judekristna grupperna. Den viktigaste frågan gällde då beräkningen av datum för påsken.

Mötet ägde rum i det östligt belägna Nicea (nuv. Iznik) eftersom den nya kejsarstaden Konstantinopel ännu inte var färdigbyggd.

Det var visserligen ett ekumeniskt möte, men representationen var långt ifrån fullständig. Av de cirka 250–320 biskopar som deltog (olika källor anger olika antal) kom nästan alla från den östra delen av det romerska riket. Italien var svagt representerade, medan Gallien, Spanien och Britannien helt saknades. Biskopen av Rom, påven Silvester som var till åren kommen, deltog inte personligen utan skickade två presbyter som ombud. Endast några få biskopar från Egypten deltog. Kyrkorna i Persien, Armenien, Etiopien och Indien deltog inte.

Några representanter för de judekristna församlingarna, som t.ex. den judekristne biskopen av Tiberias, var inte heller närvarande. Enligt den ihärdigt kättarjagande Epifanios av Salamis existerade fortfarande judekristna grupper av nazaréernas riktning, bl.a. i Kokabe och Pella i Östjordanlandet, där de hållit sig kvar sedan Jerusalems förstörelse år 70. Vidare fanns de i Galiléen och i trakten kring Damaskus.

Påskfrågan och kvartodecimanerna

Under 100- och 200-talet hade kyrkan debatterat huruvida påsken i anslutning till den judiska Pesach skulle firas den 14:e i månaden Nisan eller påföljande söndag utan hänsyn till den judiska kalendern. De som höll fast vid den förstnämnda seden kallades kvartodecimaner, dvs. »fjortondagingar», de som alltså höll på den fjortonde dagen i Nisan. De representerade den äldre traditionen som förknippades med judekristna miljöer i Mindre Asien.

Kyrkomötet i Nicea beslutade emellertid att påskdagen skulle firas den första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, en beräkningsmetod som inte var beroende av den judiska kalendern. Beslutet markerade därmed en tydlig avgränsning mot såväl judisk som judekristen praxis.

Konstantins cirkulärbrev

Efter mötet utfärdade kejsar Konstantin ett cirkulärbrev till kyrkans församlingar där han motiverade beslutet. Brevet, skrivet på grekiska, är återgivet av Eusebios i hans Vita Constantini, bok IV. Där uttrycker Konstantin sig med en starkt anti-judisk retorik. Här är några av de centrala formuleringarna:

– Före denna tid hade en annan synnerligen motbjudande oordning existerat och länge plågat kyrkan; jag menar skillnaden vad gäller den hälsobringande påskfesten. Ty medan den ena parten hävdade att den judiska seden skulle följas, bekräftade den andra att en exakt återkommande period skulle iakttas, utan att följa auktoriteten hos dem som hade fel och var främlingar för evangeliets nåd. Följaktligen var folket överallt splittrat i denna fråga, och religionens heliga ceremonier blandades under lång tid samman så att skillnaderna angående tidpunkten för att fira en och samma högtid orsakade den allra största oenighet mellan dem som firade den (kap. V).

– Det var nödvändigt att denna sak rättades till, så att vi inte skulle ha något gemensamt med den nation av fadermördare som dödade sin Herre. Eftersom detta arrangemang är förenligt med den hänsyn till god ton som iakttas av alla kyrkor i västra, södra och norra delarna av världen, och även av några i östra, är alla vid detta tillfälle ense om att anse att det är värt att antas (kap. XIV).

– Bland andra stadgar dekreterar han [kejsaren] att ingen kristen får vara slav under en jude och bekräftar giltigheten av detta rådsbeslut. Han stiftade också en lag som innebar att ingen kristen skulle förbli i slaveri under en judisk herre, med motiveringen att det inte kunde vara rätt att de som Frälsaren hade friköpt skulle underkastas slaveriets ok av ett folk som hade dödat profeterna och Herren själv (kap. XVII).

– Och först och främst föreföll det ovärdigt att vi i firandet av denna allra heligaste högtid skulle följa judarnas sedvänja, de som ogudaktigt har befläckat sina händer med ofantlig synd och därför med rätta är drabbade av själsblindhet. Om vi överger deras sedvänja har vi i vår makt att förlänga det vederbörliga iakttagandet av denna förordning genom en sannare ordning även under framtida tidsåldrar. --- Låt oss då inte ha något gemensamt med den avskyvärda judiska folkmassan, ty vi har fått ett annat sätt från vår Frälsare (kap. XIII).

Retoriken visar att frågan inte enbart handlade om liturgisk enhet utan även om teologisk och social markering mot judendomen.

Mottagandet i öst och väst

I de östra provinserna, särskilt i Mindre Asien och Syrien, var kvartodecimanernas tradition starkast rotad. Där fanns grupper som ännu hade kontakt med den judiska kalendern och i vissa fall med sabbatsfirandet. Beslutet i Nicea innebar därför en tydlig marginalisering av dessa församlingar.

I de västliga provinserna, särskilt i Rom, hade man sedan länge firat påsken på en söndag, oberoende av judarnas kalender. Där mottogs beslutet i Nicea med större självklarhet. För västkyrkan innebar mötets beslut en bekräftelse på den praxis man redan följde.

Sammanfattningsvis kan man säga att västkyrkan upplevde beslutet som en bekräftelse, medan östkyrkan i högre grad upplevde det som en normativ förändring. Detta bidrog till att judekristna grupper i öst snabbare marginaliserades och tvingades antingen anpassa sig eller hamna utanför den stora kyrkan.

Beslutet i Nicea satte en norm för hur kyrkan i framtiden skulle förhålla sig till judiska bruk. Under 300-talet utfärdade flera synoder förbud för kristna att behålla judiska seder.

Synoden i Laodikeia (ca 363–364) fastställde i sin kanon 29 att kristna inte fick hålla sabbaten efter judiskt mönster, utan i stället skulle arbeta på sabbaten och fira söndagen som helig dag. Kanon 37 i samma synod förbjöd kristna att ta del i judiska högtider, t.ex. det osyrade brödets högtid eller andra judisk-bibliska festdagar. Kanon 38 förbjöd uttryckligen de kristna att ta emot judiska gåvor eller välsignelser, vilket understryker avsikten att skapa en gräns mellan kyrkan och judendomen.

Synoden i Antiokia (341) betonade en enhetlig kyrklig praxis i påskfirandet i linje med Nicea. Man varnade mot avvikelser som kunde ge intryck av att kyrkan fortfarande stod i beroende av judiska beräkningar.

Dessa konciliebeslut visar att Niceas hållning inte var en tillfällighet utan inledningen till en konsekvent politik, nämligen att avgränsa kyrkan från judiska seder och därigenom slutgiltigt utestänga de judekristna alternativen.

Teologiska och kyrkopolitiska följder

Besluten i Nicea bidrog till att de judekristna traditionerna ytterligare marginaliserades. Grupper som höll fast vid sabbatsfirande, kosherlagar eller den judiska kalendern hamnade nu i direkt konflikt med kyrkans officiella linje.

Konstantins ord visar också att kyrkans identitet alltmer definierades i motsättning till judendomen. Detta markerade ännu ett led i den sedan länge pågående processen där kristendomen, som ursprungligen var en judisk tro, avlägsnade sig från sina judiska rötter.

Med Nicea i ryggen byggdes det vidare på denna destruktiva teologi. Några exempel från senare kyrkofäder:

Ambrosius av Milano (c. 340–397):

Vissa människor [judarna], som avvisar Guds ljus, förblir i mörkret (Exameron 1:2).

Så vägrade judarna att erkänna profeterna, fastän de genom Kristus borde ha förstått sanningen (Homiliae super Lucam).

Hieronymos (c. 347–420):

Judarnas sorg är de kristnas glädje (Epistel LX).

De [judarna] håller envist fast vid Mose lag, men har förlorat ljuset som leder till frälsning (Adversus Jovinianum).

Johannes Chrysostomos (c. 349–407):

Judarna är mördare av profeter, fiender till Gud och hånar Kristus i sitt hjärta. – De lever i mörker, fyller världen med brott, och deras själar är korrumperade. – Var och en av dem är ett hinder för Gud och för människornas frälsning. – Ni får inte låta judarna lura er – deras ord är som gift. – Hela deras folk är förrädiskt, avskyvärt och ondskefullt, och vi bör undvika deras sällskap (Homiliae in Iudaeos 1:1, 3:2, 4:4, 5:2, 8:1).

Augustinus (354–430) i det nordafrikanska Hippo upplevde emellertid hotet från arianska visigoter och vandaler som större än det judiska hotet. Han kunde därför tänka sig en tillvaro där judarna tilläts att existera. I De Civitate Dei 18:46 skriver han: Därför har Gud mitt ibland hennes fiender judarna visat sitt medlidandes nåd för kyrkan, eftersom, som aposteln säger, deras brott har blivit till hedningarnas frälsning [Rom. 11:11]. Därför har han inte dödat dem, det vill säga, han har inte låtit deras medvetande om att de är judar gå förlorat hos dem, trots att de blivit besegrade av romarna, för att de inte skulle glömma Guds lag, och deras vittnesbörd då inte skulle vara till någon nytta.

Som förlorare i kampen mot kyrkan skulle de alltså tjäna som avskräckande exempel.

Paulus profetia om judarna

Gemensamt för många kyrkofäder är att de spiritualiserade och omtolkade Gamla testamentets positiva löften till Israels folk till att gälla för kyrkan, medan de negativa utsagorna endast gällde judarna. För att parafrasera 2 Kor 3:15, så hängde ett »täckelse» framför ögonen på dessa kyrkofäder när de läste Romarbrevet, just den skrift där Paulus behandlar frågan om judarnas »förnekelse».

Visserligen är evangeliet en kraft till frälsning »först och främst för juden» (Rom. 1:16) skriver Paulus, men sedan har »Gud givit dem sömnaktighetens ande, ögon som de inte kan se med och öron som de inte kan höra med. Så är det ännu i dag» (11:8).

Det är alltså Gud som är skuld till att större delen av judarna inte accepterar Jesus som Messias. Men detta har skett för att bereda plats åt hednafolken som inte blivit utkorade enligt det gamla förbundets ordning. Några av grenarna av Israels folk har brutits bort för att de som är av det vilda olivträdet, de hednakristna, skall kunna bli inympade i det äkta olivträdets saftrika rot (11:17). Värdfolket, Israel, får vänta medan gästerna tar för sig.

Judafolkets förhärdelse (πώρωσις) skall dock upphöra när fullheten av hedningarna (τὸ πλήρωμα τῶν ἐθνῶν) har kommit in i Guds rike. Då skall hela Israel bli frälst (11:25, 26).

Den antisemitism som befästes i Nicea har haft ett fast grepp om den kristna kyrkan både i väst och öst. Visst har det funnits ljuspunkter, men det är först under senare århundraden vi börjat se en teologisk förändring. I Svenska kyrkan antogs dokumentet »Guds vägar – judendom och kristendom» av kyrkomötet 2001. Men låt oss under detta ekumeniska jubileumsår inte glömma Niceamötets ödesdigra roll i antisemitismens historia.

Sammanfattning

Kyrkomötet i Nicea 325 innebar visserligen inte en formell fördömelse av judekristna som grupp, men genom påskbeslutet och Konstantins retorik markerades ett avgörande steg bort från judiska traditioner. Senare koncilier, som Laodikeia och Antiokia, bekräftade och förstärkte denna linje genom uttryckliga förbud mot sabbat, judiska högtider och gemenskap med judar. Processen förstärktes genom kyrkofäders polemik.

Niceamötet kan därför ses som en beklaglig milstolpe i den process som ledde till judekristendomens marginalisering och utvecklingen av en kyrklig identitet skild från – och ofta i motsättning till – judendomen.

-----------------------------------------

Sten Hidal:

Niceamötet och de judekristna

I SPT nr 23 har Anders Brogren några reflexioner med anledning av Niceajubileet och den betydelse som konciliet haft för relationen mellan den kristna kyrkan och judendomen. Till detta vill jag foga några synpunkter.

Att de kristnas förhållande till judarna lämnar mycket övrigt att önska, måste erkännas av alla. Det räcker med att kasta en blick på den fornkyrkliga litteraturgenren Adversus Iudaeos, för att inte tala om det som skett i senare tid. Även om debattklimatet i äldre tider var betydligt mera högljutt än vad nu är fallet i religionsdialogens tidsålder, är det likväl beklagligt.

Det sista försöket i fornkyrkan att seriöst föra en dialog med judendomen kan sägas vara Justinus Martyrens Dialog med juden Trypho c:a 150. Men den judiska dialogpartnern representerar den hellenistiska, kulturöppna judenheten som vid den tiden redan var utdöd eller starkt försvagad. Nu var det fariseismen och dess torastudium som satte agendan.

Frågan är dock om just mötet i Nicea 325 här haft någon större betydelse. Kejsar Konstantins brev ‒ där Eusebios är den enda källan – var inte en del av mötesbeslutet. Datum för påskfirandet hade mycket riktigt de första kristna gemensamt med judarna, men eftersom firningsämnet redan från början skilde sig åt – för judarna uttåget ur Egypten, för de kristna Jesu uppståndelse – är det inte att undra över att olika datum så småningom uppkom. Långt fram i tiden fastställdes inte heller påsken efter astronomiska beräkningar utan efter särskilda tabeller (lat. computus) som kunde vara mer eller mindre exakta. Variationer förekom därför allmänt, även i väst.

Det är lätt att göra sig en överdriven föreställning om Niceas betydelse. En välinformerad kyrkofader i väst, Hilarius av Poitiers, skriver att han ännu på 360-talet inte hört talas om att det skulle ha varit ett kyrkomöte i Nicea. De båda nyckeltermerna homoousios (»av samma väsen som») och homoiousios (»av liknande väsen som») var för honom helt synonyma. Säkerligen har kyrkomötena i Konstantinopel 381 och Kalcedon 451 haft större betydelse. Deras beslut kunde spridas på bättre kommunikationskanaler än Nicea. Det får inte glömmas att mötet i Nicea hölls omedelbart efter den stora förföljelsen, då kyrkan ännu slickade sina sår.

Det stämmer att västkyrkan var dåligt företrädd på Nicea, men Hosius, biskop i Cordoba i Spanien, var i sin egenskap av teologisk rådgivare åt kejsaren med på mötet och spelade en viktig roll.

Så till de judekristna grupperna. Numera anses inom patristiken Epifanios lista över judekristna vara högst otillförlitlig. Han var, som Brogren skriver, »ihärdigt kättarjagande» och ville fylla på med så många grupper som möjligt, av vilka några säkert aldrig har funnits. Av utrymmesskäl måste jag här nöja mig med att hänvisa till samlingsverket Jewish Believers in Jesus, red. Oskar Skarsaune and Reidar Hvalvik, Hendrickson Publishers 2007, där jag själv medverkar.

Men även om det i fornkyrklig tid inte har funnits några judekristna församlingar, så hindrar det inte att det har funnits en vänskaplig interaktion mellan judar och kristna. Det vittnar flera kyrkofäder vältaligt om, och just att de varnar för sådant visar att det verkligen har förekommit. Hos Origenes kan vi läsa om hur kristna besökte judiska gudstjänster, firade judiska fester och liknande. Även arkeologin ger belägg för detta. Men det skedde på ett mera folkligt plan och av sådana som inte läste kyrkofädernas skrifter eller konciliebeslut.

Den syrisktalande kyrkan erbjuder ett exempel på en kyrka som hade många judiska drag och sedvänjor, men som likväl rymmer teologer med starkt negativa ord om judarna. Efraim Syriern är den mest kände, men än mera ”judaiserande” är hans äldre samtida Afrahat. Denne levde i perserriket och vi vet inget om honom mer än att han efterlämnade 23 traktater, som nästan uteslutande handlar om förhållandet mellan kyrkan och judendomen. Här gäller liksom fallet är i Matteusevangeliet: man kan vara påverkad av judendomen i mycket, men likväl motståndare i den avgörande teologin. Se Matteus 23 och jämför med 1 Thess 2:14–16 (den äldsta texten i Nya testamentet).

Nej, Niceamötet har knappast haft någon ödesdiger betydelse i detta hänseende. Knappast heller några uttalande av kyrkofäder, som inte hade någon större spridning. Men saker och ting kan gå illa även om det inte är ett kyrkomöte som sätter igång det.

--------------------------------------------------

Anders Brogren:

Svar om judekristna

Jag tackar min högt värderade vän Sten Hidal för upplysningar som kompletterar min artikel om Nicea!

Niceamötet präglades av improvisationer och provisorier. I och för sig var det en prestation att få detta möte till stånd i en kristenhet som trätt fram i dagsljuset efter att nyss ha varit en ”underjordisk” kyrka. Många f.d. dissidenter liksom de tillströmmande nykristna hade förmodligen ingen aning om att mötet pågick. Niceamötets formuleringar om kristologin fick dock efter hand den allra största betydelse.

Samtidigt fanns inom kristenheten en utbredd avoghet mot den tidigare konkurrenten judendomen, som vid denna tid upplevdes som besegrad. Kejsaren var ingalunda ensam om sin antijudiska inställning. Efter Niceamötet hölls denna inställning vid liv, t.ex. av de av mig citerade kyrkofäderna. Vidare blev kyrkans seger över judendomen ett populärt motiv i den kyrkliga konsten, där judendomen brukar symboliseras av en kvinna med bindel för ögonen.

Men naturligtvis existerade lokala variationer. Kanske fanns t.o.m. kristna grupper som såg de judekristna som bröder i tron och bad för dem som avvisade tron på Jesus.

Efter Bar-Kochbaupproret 132–135 drevs judarna ut från Judéen. Då blev Galiléen och närliggande områden ett centrum för judar. Även Jesustroende riktningar som nasaréer sökte sig dit och även till Syrien. Eftersom de judekristna var ganska få till antalet och dessutom klämdes mellan den rabbinska judendomen och de hednakristna är dock källor sparsamt förekommande.

Så småningom kunde emellertid den judekristna församlingen i Jerusalem återupprättas. På Mount Zion har arkeologiska undersökningar intill Dormitiokyrkan funnit spår av en judekristen synagoga (Pinkerfeld, Bagatti, Pixner). Pixner menar sig även kunna urskilja denna på Madabakartan (500-talet). Pilgrimen från Bordeaux (300-talet) nämner en judekristen församling på denna plats liksom Kyrillos av Jerusalem (300-talet) och Eucherius av Lyon (400-talet). Pilgrimen Theodosios (500-talet) nämner i De situ terrae sanctae att här fanns en kristen församling med gamla traditioner utan samhörighet med kyrkan i övrigt. Enligt Antiochus Strategos detaljerade statistik dödades dess medlemmar vid den sasanidiska invasionen 614. Därmed upphör spåren efter den judekristna Jerusalemsförsamlingen.

Mosaik i Santa Sabina, Rom (Wikimedia)

I kyrkan Santa Sabina uppe på Aventinen i Rom finns en mosaik som föreställer två kvinnor mot gyllene bakgrund, som håller upp var sin bibel. De symboliserar Ecclesia ex circumcisione, kyrkan av omskurna, resp. Ecclesia ex gentibus, kyrkan av hedningar. Enligt mittfältets gyllene text mot blå bakgrund grundlades kyrkan då Celestinus I var påve, dvs. 422–432. Då existerade tydligen fortfarande judekristna församlingar, som levde i harmoni med den hednakristna kyrkan.

Men alltför många i den segrande hednakristna kyrkan försummade att, enligt Paulus uppmaning i Rom. 11:11–15, »väcka avund» hos judarna genom sitt sätt att utöva den kristna tron.