General Johan Stenflychts minnen från det stora nordiska kriget

I översättning från franskan av Anders Brogren efter Johan Stenflychts egenhändiga manuskript.

Förord

I bouppteckningen efter Johan Stenflycht (1681–1758) nämns ”2:ne stycken rörande Gen-Lieutnantens lefnadslopp – utan värde”. Dessa ”värdelösa” böcker är förmodligen de två manuskript som numera finns i Riksarkivet under beteckningarna E 5659–5660 och som här föreligger i översättning till svenska.

     Böckerna är skrivna på franska förutom ett däri ingående brev till storhetmanen Pontocki som är skrivet på latin. Den första boken omfattar 126 handskrivna kvartosidor och behandlar tiden från Stenflychts uppväxt fram till förberedelserna för det norska fälttåget. Den andra boken, som skildrar fälttåget till Norge 1718, omfattar 27 sidor.

     Den första boken saknar titel eller överskrift. Titeln ”Minnen från det stora nordiska kriget” är, liksom kapitelindelningen med rubriker, min. Jag har även försett texten med årtalsrubriker.

     Den andra boken har titeln Relation de ce qui s´est passé dans l´invasion en Norvege l´ann 1718.

     Den första bokens händelser slutar vid påsken 1718. Inget nämns om den följande höstens fälttåg i Norge och Karl XII:s död, något som tyder på att Stenflycht skrivit sin redogörelse under sommaren 1718. Då pågick visserligen förberedelserna för anfallet mot Norge, men jämfört med det liv han tidigare levt uppfyllde en sådan tillvaro det krav på lugn och stillhet han refererar till i bokens inledning. Dessutom kunde han utnyttja de långa ljusa sommarkvällarna till att skriva.

     Men rådde det verkligen lugn och ro medan uppladdningen för det norska fälttåget pågick? Kunde han skriva ner sina personliga minnen samtidigt som han hela tiden befann sig i kungens omedelbara närhet och skulle handleda kungens systerson hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp samt dessutom göra upp planen för anfallet mot Norge? – Man kan också tänka sig att han började skriva ner minnena sedan han lämnat den svenska armén, c:a 1719–1720. Vid den tiden befann han sig i ”ett uselt och sjukligt tillstånd” och skötte en tid sin hälsa vid olika kurorter i Tyskland. Förklaringen till att han inte berörde det norska fälttåget och kungens död kan då vara antingen att han blivit avbruten av andra plikter eller att ämnet varit alltför politiskt känsligt att behandla så snart efter kungens frånfälle.

     Den andra boken tycks vara skriven långt senare. I motsats till den första har Stenflycht där lämnat jagformen och skriver om sig själv i tredje person. Han kallar sig för ”översten”. Där har han också övergått till modernare stavning. Utan tvekan är det dock Stenflycht själv som skrivit även denna bok eftersom handstilen är densamma som i den föregående. Den andra boken kan vara skriven när han på ålderdomen dragit sig tillbaka till Småland men innan han under de sista åren fick problem med synen.

     För bättre sökbarhet i förteckningar och register har jag så långt det varit möjligt försökt normalisera stavningen av person- och ortnamn. De flesta orterna har jag lyckats identifiera och då låtit dem få de namn som numera gäller i Lettland, Litauen, Polen, Tyskland, Slovakien, Ungern, Ukraina och Norge. Några exempel: Lviv (i st. f. Leopol), Zielona Góra (Grünberg), Ėrsekvadkert (Wattkier), Rakkestad (Raxta), Bergs kyrka (l´Eglise du Mont). Vissa platser har dock även sina hävdvunna tyska namn inom parentes. För att beteckna länder och historiska regioner har jag använt de namn som är brukliga på svenska, t.ex. Schlesien (i st. f. Śląsk). För tidsfärgens skull har dock den norska fästningen fått behålla manuskriptets Fredrikshall.

     Även stavningen av personnamn har jag försökt normalisera. Några exempel: Där Stenflycht skriver Welling har jag ändrat till Vellingk, medveten om att även stavningen Wellingk förekommer. Ekstedt är ändrat till von Eckstädt, Fleming till von Flemming, Clebofski till Klebowski, Potocky till Potocki etc.

     Hans felaktiga uppgift om det egna födelseåret har jag rättat enligt Hovs församlings kyrkoarkiv, C:1, Kyrkobok 1634–1710.

     Titeln Monsieur (för ståndspersoner) har jag lämnat oöversatt då den svenska motsvarigheten ”herr” med åren blivit devalverad. Så är visserligen även fallet med franskans ”Monsieur”, men genom att använda ordet i en översättning till svenska betonas dess exklusivitet.

     Eftersom författaren hyste stor beundran och tillgivenhet för Karl XII och mestadels skriver om honom som ”le Roy” resp. ”le Roi” har jag återgett detta med ”Konungen”.

     Stenflycht anger avstånd i lieue. 1 lieue motsvarar 4 kilometer.

     Myntenheter som förekommer är dels écu, motsvarande den internationellt gångbara riksdalern, dels livre, ett silvermynt som motsvarade en tredjedels écu. 1 livre innehöll 4 4/9 gram silver.

     Jag har avstått från att kommentera texten, dels av utrymmesskäl, dels för att mitt syfte framför allt varit att göra en värdefull historisk källa tillgänglig för en större läsekrets.

     För hjälp med översättning från latin tackar jag adjunkt Rolf Kihlgren, Falkenberg. För hjälp med att tyda vissa svårlästa avsnitt i manuskripten tackar jag översättare Inger Johansson, Lund. Framför allt tackar jag Elsa Segerstéen, Horn. Utan hennes envishet och övertalningsförmåga hade jag aldrig kommit på tanken att översätta vår gamle släktings levnadsminnen.

Falkenberg i maj 2012

Anders Brogren


Johan Stenflychts liv i sammandrag

Johan Segersten Stenflycht föddes i april 1681 på Säby rusthåll, Hovs församling i Östergötland.

     Blev trossdräng vid Östgöta kavalleriregemente 1701, korpral 1702, adjutant 1705. Misstänktes 1706 för att ha stulit krigskassan. I samband därmed rymde han efter en duell och tog sin tillflykt till Ungern, där han 1707 blev ryttmästare vid furst Rákóczis trupper mot de kejserliga. Opererade sedan i Polen med en friskara dragoner som överföll sachsiska förband. 1711 kom han till Stralsund och återinträdde i svensk tjänst. Blev på slagfältet vid Gadebusch den 9 december 1712 utnämnd till överstelöjtnant. Chef för general Smigielskis polska dragonskvadron 1713. Kom i fångenskap vid Tönningen 1713 men rymde till Stralsund.

     Överstelöjtnant vid Dnejsterska dragonregementet 1714, överste 1715. Tillfångatagen vid Stralsund 1715 men rymde till Polen, där han ställde upp en svensk-stanislawisk armé med eget livdragonregemente som i samverkan med den polska konfederationsarmén drev ut sachsarna ur Storpolen. Adlades Stenflycht 1716. Återvände till Sverige i mars 1717, där han blev nära medarbetare till Karl XII och planlade fälttåget mot Norge. Var dessutom guvernör för kungens systerson hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp. Deltog i det norska fälttåget 1718. Avsked ur svensk tjänst 1719.

     Generalmajor i hertigen av Holstein-Gottorps tjänst 1719. Rysk generallöjtnant i kavalleriet under början av fälttåget mot Persien 1722, därefter åter i Holstein-Gottorps tjänst. Som anhängare till det holsteinska partiet fängslad i Stockholm 1730 och av Svea hovrätt dömd till landsförvisning.

     Av kung Stanisław utnämnd till generallöjtnant 1733. Deltog i det polska tronföljdskrigets strider vid Gdańsk (Danzig), blev utnämnd till fältmarskalk och besegrade med de konfedererades armé sachsarna i slaget vid Kargowa (Karge) den 6 mars 1735 men måste svårt sårad dra sig tillbaka. Blev 1738 fransk generallöjtnant. Samma år blev han hanseatisk generallöjtnant och överkommendant i Hamburg, en tjänst han lämnade 1742.

     Svenska riksrådet föreslog honom 1742 som svensk överbefälhavare i hattarnas krig i Finland, något han avböjde. Följande år utsågs han av riksrådet att resa mot Dalarne för att lugna upprorsmännen. Flyttade sedan till Småland, där han 1746–52 arrenderade Oby säteri i Blädinge. 1751 inköpte han Nöbbeled Geta- eller Gästgivaregård i Vederslöv söder om Växjö, där han sedan bosatte sig. Hans huvudsakliga inkomst var då den pension han lyckats utverka från Hamburg. Han var även inblandad i drottning Lovisa Ulrikas misslyckade statskupp 1756, men dömdes milt och fick ”kommunarrest”, d v s han fick inte lämna Vederslövs socken. Död i Nöbbeled, Vederslöv den 21 juni 1758.


Minnen från det stora nordiska kriget

av Johan Stenflycht

Kapitel 1

Uppväxten. Reser till Kurland och ansluter sig till den svenska armén. Blir skadad och tillfångatagen i Darsuniškis. Deltar i slaget vid Kliszów och blir anställd som underofficer.

Då jag för tillfället har det lugnt och stilla skulle jag vilja ta vara på tillfället att förmedla en berättelse om mitt liv till er. Det gör jag inte bara för att ni skall få kännedom om några av de märkliga händelser som det kan finnas anledning att nämna något om. Av hela mitt hjärta vill jag också på detta sätt tacka min Skapare som i sin oändliga godhet intill denna stund har skyddat och bevarat mig till liv och lem så att jag nu är i stånd att nedteckna dessa händelser.

     Jag vill därför berätta för er att jag föddes i Östergötland år 1681. Min far var i tjänst hos den dåvarande svenske konungen Karl XI under krigen i Pommern och i Skåne. Därefter tjänstgjorde han åter vid Östgöta kavalleri med underofficers grad. Fastän han inte hade någon egen förmögenhet, beslöt han ändå att kosta på mig en utbildning, vilket i sin tur medförde att han själv inte lyckades spara ihop något kapital under sin levnad.

     Allt sedan barndomen har jag känt en dragning till det militära. Jag tyckte mycket om att lyssna till gamla soldater när de berättade om sina äventyr. Min morfar gav mig en polsk sabel och berättade ofta om de bedrifter som svenskarna utfört i Polen under Karl X Gustavs regering. Han hade själv tjänstgjort i detta krig. Jag var så rädd om min polska sabel att jag lade den under sängen på natten. Lusten till det militära upplivades ytterligare av de böcker jag läste om forntida krig mellan världens olika länder. Jag blev likväl tvungen att dölja denna passion för min far, som blivit utled på det militära och mest av allt önskade att jag skulle få en tjänst inom det civila.

1701

Min far dog år 1701. I september månad samma år beslöt jag omgående att överge mina studier. I slutet av oktober begav jag mig till Stockholm, där det låg fyra skepp som med rekryter från Värmlands regemente skulle avsegla till Liepāja (Libau) i Kurland. Vi lämnade Stockholm den 1 november som var en fredag, med gynnsam vind, och kunde sikta Kurland klockan 9 på lördag morgon. Där vi färdades såg vi spirorna på kyrktornen i staden Ventspils. Mot kvällen råkade vi emellertid ut för en kraftig storm som varade till söndag morgon. På förmiddagen den 3 november 1701 lade vi till i Liepāja.

     Jag hade fått 600 livres av min mor till reskassa. Jag avsåg att snarast möjligt uppsöka Östgöta regemente i dess läger i Kurland. Därför köpte jag mig först en häst i Liepāja.

     På måndagen uppsökte jag regementet som räknade 100 ryttare. Ett stycke in på nästa dag anmälde jag mig för kavalleriets kapten Schulman. Tillsammans med honom begav jag mig vidare till Skuodas, den första staden efter den litauiska gränsen. Där sammanträffade vi med överste Hummerhielm och hans 150 ryttare ur Livregementet till häst och 150 ryttare ur Smålands regemente. Från Palanga kom även major von Siegroth och anslöt sig till oss i Skuodas tillsammans med 150 dragoner samt några andra från överste Kruuses regemente. Vår avdelning kom därmed att bestå av 600 man förutom officerare och underofficerare.

     Genom att lyssna till andras berättelser hade jag lärt mig en hel del om krigskonsten, om hur man leder en trupp, hur man utformar en plan eller förbereder ett bakhåll. Jag kunde visa att min förmåga inte var överskattad. Med fast beslutsamhet använde jag mina kunskaper. Eftersom jag kunde latin blev jag tolk, varigenom jag blev föremål för Konungens bevågenhet samt förtroende från översten och från alla som deltog i marschen.

     Konungen anslöt till oss i början av december. Vi tågade mot Kaunas i Litauen. På väg mot floden och staden Tryškiai (Trisetski) mötte vi några fientliga styrkor. De hade förstört bron över floden Virvyte. Vi blev tvungna att simma över floden. Den är visserligen inte bred men däremot djup. Fienden tog till flykten och vi stannade kvar i staden.

     För första gången fick jag en kommendering. Jag fick i uppgift att få tag på ett par båtar någonstans längs floden för att vi skulle kunna forsla över vår packning. Jag hittade två båtar som jag lyckades få med mig. Nära floden upptäckte jag också en polsk herrgård, där bordet visserligen stod dukat med varm mat, men där inte en enda människa syntes till. Alla hade försvunnit utom vaktposten.

     Sedan jag rapporterat detta för översten, befallde han mig att tillsammans med åtta ryttare omgående bege mig tillbaka dit för att ta hand om matvarorna. När jag kommit tillbaka till herrgården fann jag också fyra vackra hästar med seldon, av vilka översten lät mig behålla en. Jag fick emellertid problem när jag skulle ta mig därifrån, eftersom fienden i samma ögonblick dök upp framför staden och gick in där, ända fram till torget, under högljudda stridsrop. Vårt garde bestod av endast tjugo ryttare. Alla våra mannar hade klätt av sig för att torka kläderna. Våra dragoner kom springande från sin förläggning och jagade bort polackerna från torget, medan kavalleristerna satt upp på sina hästar. De jagade sedan bort polackerna från staden och förföljde dem ända bort mot skogen. Eftersom jag hade fått en häst som byte kunde även jag inta min plats bland dragonerna på torget. På så sätt upplevde jag hur snabbt stridslyckan kan växla i ett krig.

     Lyckligtvis hade inte polackerna omringat herrgården, som låg en bit från staden, där Konungen och översten befann sig, endast skyddade av åtta ryttare. I annat fall skulle de ha blivit tillfångatagna.

     Nästa dag gav jag mig iväg med tolv ryttare för att leta rätt på fienden. I byarna mötte jag många som var sårade och som berättade att de tillhört en styrka om tvåtusen man som stått under befäl av Monsieur Oginski och att denne gett sig av till Keidainai. Överste Hummerhielm skyndade sig att följa efter fienden, dock utan att ta några fångar, och förde sin avdelning till kvarter i Kaunas.

     Konungen återvände till Kurland, ledsagad av fyra personer, med vilka han färdades 40 lieue genom fientligt område. Men först beordrade Hans Majestät 400 fotsoldater att komma och förstärka den styrka med vilken vi förenat oss i Kaunas i januari månad 1702.

1702

Medan vi vistades i Kaunas var vi för det mesta inte förlagda som trupp. Vi hade det bra hela tiden. Jag kunde delta i undervisning och hade tillfälle att studera landet vi befann oss i. Vid ett tillfälle var Monsieur Segerschiöld, kapten för kavalleriet, på kommendering med 70 ryttare. De anföll då en avdelning om 600 polacker, besegrade dem och tog ett ansenligt byte, nämligen tre standar, en puka med tillhörande pukslagare samt 200 hästar. Femton tovarische togs till fånga medan de övriga flydde ut i ett moras.

     Jag behöver inte gå in på alla smärre skärmytslingar vi hade med Oginskis styrkor, men i början av mars blev löjtnant Bråkenhielm med 25 ryttare avskuren från resten av truppen och omringad av polackerna. Några av de våra blev dödade och återstoden togs till fånga. Denna motgång upptände överstens vrede till den grad att han själv gav sig iväg med 130 ryttare och lämnade över befälet i staden Kaunas till major Örnestedt. Vidare beordrade han greve Lillje att tillsammans med dragonerna och kapten von Siegroth i två båtar med 200 man bege sig över till andra stranden av Niemunas (Niemen) och sedan ända till Darsuniškis (Darnitski). Det var överstens avsikt att på ett ställe hämta några kanoner för att åstadkomma skada för fienden, som av fruktan för honom redan tagit sig över till andra sidan av floden. Översten med sina 130 ryttare tågade omedelbart vidare till Rumšiškés, tre lieue från Kaunas, och inväntade infanteriet, som där steg i land och förtöjde båtarna.

     Sedan de kommit över begav han sig till Darsuniškis. Av ren nyfikenhet löpte jag ett stycke framför truppen och upptäckte då en fientlig vaktpost som stod på ett fält bredvid ett stort krucifix. Så fort denne upptäckte mig drog han sig tillbaka åt vänster in i skogen. Jag återvände samma väg jag kommit och rapporterade för översten vad jag sett och tillade att jag trodde att fienden gömde sig i skogen. Utan att tveka gav sig översten omedelbart iväg längs floden ända till Darsuniškis. Jag var ensam tillsammans med min chef då vi kom in i skogen intill Darsuniškis. När vi passerade ett snår lade jag märke till att där fanns många spår i sanden efter hästar. Utan tvekan hade en trupp befunnit sig inne i skogen.

     Jag återvände till översten och rapporterade för honom om spåren i skogen. Det dröjde emellertid bara en halvtimme, så visade sig fienden runt omkring staden och hade därmed redan stängt vägen för oss, så att vi inte kunde återförena oss med vårt infanteri. Överste Lillje med sina dragoner hade redan kommit fram till en by på motsatta stranden av Niemunas, mittemot Darsuniškis, och vårt infanteri fanns mindre än en lieue bakom oss med sina båtar. Vi skulle ha varit räddningslöst förlorade och inte kunnat fly om inte Messrs. Ogiński, Wisniowiecki, baron Taube, Sarnecki och Crispin fört fram sina enheter längs floden. Deras styrkor bestod av infanteriets dragoner med artilleri och ett antal polska avdelningar, allt som allt omkring 6 000 man.

     Några av officerarna ansåg att vi var tvungna att försvara oss i den vid floden belägna herrgården, fastän denna bara var en träbyggnad. De blev dock tvungna att överge den tanken, eftersom översten beslöt att med 100 kavallerister anfalla fienden på ett fält utanför staden. På torget i staden lämnade han kvar två kavallerikaptener, nämligen Schulman och Blomenskjöld, var och en med en trupp om femton kavallerister. Jag själv stannade kvar i närheten av Monsieur Schulman.

     Torget blev hårt ansatt. Fienden angrep oss till häst två gånger men trycktes tillbaka båda gångerna. Somliga av dem tog sig dock in i staden till fots, gick in i husen kring torget och började avlossa skott från fönstren. Några av de våra blev sårade, bland dem jag själv, medan andra blev dödade.

     Major von Siegroth skyndade fram i sporrsträck för att förena sig med oss och lyckades ta sig fram längs den gata invid kyrkogården som redan intagits av fienden, men då han passerade där blev han dödad. Slutligen bestämde vi oss därför att lämna platsen för att återförena oss med översten. Då vi passerade kyrkogården blev även kapten Schulman dödad. Han stupade över liket av sin gode vän major von Siegroth.

     Vi fick ta emot några gevärssalvor som sköts genom fönstren längs gatan. Kapten Blomenskjöld dödades, medan jag själv lyckades nå stadsporten tillsammans med sju kavallerister. Överste Hummerhielm var redan besegrad och hade blivit tillfångatagen. Jag såg inte till någon av de våra, utan fältet var fyllt av fiender. Mina sju kavallerister följde mig modigt. Vi lyckades lura polackerna och nådde fram till skogen. Vi red rakt fram i sporrsträck, genom fiendens led, medan vi avlossade gevärskott i alla riktningar. Utan att en enda av mina kavallerister dödades nådde vi ett snår vid en plats där det var omöjlig att ta sig igenom. Där vi kunde försvara oss till fots ända till dess att en skvadron med dragoner närmade sig. Jag kapitulerade då inför den officer som anförde avdelningen för att jag inte skulle bli berövad min utrustning eller mina pengar. Översten blev nämligen liksom de andra fångarna avklädd inpå bara skjortan. Han saknade också löjtnant Beckman från Smålands regemente. Antalet fångar var omkring tjugo man. Kapten Eric Gyllenbreider och en kavallerist försökte att simmande med hästarna ta sig över floden. På andra stranden blev han dock dödad av några bönder, medan kavalleristen lyckades undkomma.

     Vårt infanteri, som kommenderades av kapten von Siegroth, närmade sig med sina båtar, men fienden besköt dem med sin kanon. En av båtarna råkade olyckligtvis stöta emot en sandbank i floden och kunde inte komma loss. I den andra båten ansåg man sig inte kunna överge sina kamrater, varför infanteriet blev tvunget att kapitulera och lägga ner sina eldvapen för att, endast utrustade med sablar, eskorteras av fienden till Kaunas.

     Jag erhöll några skador i denna träffning. Den allvarligaste var ett gevärsskott som träffat mig i högra axelleden och där kulan satt kvar. En judisk fältskär kom till mig ute i skogen och förband mina sår. Han förde in en liten träplugg i axeln vid såret. Jag hade tyvärr inte nöjet att återse honom under de fjorton dagar som min fångenskap kom att vara.

     För att få behandling blev jag förd till ett hospital för gamla kvinnor i Darsuniškis där jag fick tillbringa den första natten. Jag blev tvungen att sova på golvet mitt i rummet, utan något halmknippe. Jag låg och vred mig hela natten för att hitta något ställe där jag kunde vila mitt huvud. Då jag närmade mig en av de gamla kvinnorna stötte hon bort mig. Likadant med portvakten, som sparkade bort mig till mitten av golvet. Detta hände flera gånger. Ingen visade mig medlidande eller gav mig något att ha under huvudet, fastän vi tidigare givit dem matvaror då vi några gånger kommit förbi denna plats.

     När de följande morgon tågade vidare blev jag medförd. En elak artillerist, som skötte stormkanonen, tvingade mig att gå till fots genom några moras där det var blött, för att jag skulle bli riktigt våt. De föste fram mig med en högaffel. Jag fick inget att äta utom en soppslev med halvkokta ärter någon gång under dagen.

     En polsk adelsman fick plötsligt för sig att jag var hans bror, vilken under föregående år varit värvad hos de sachsiska styrkorna. Han trodde att jag blivit så hänförd av svenskarna att jag avsvurit mig min religion, mitt fädernesland och mina föräldrar. En tysk kom och försäkrade mig att jag följande dag skulle slippa ut ur detta eländiga fängelse och att man beslutat att som pant ta ifrån mig de få pengar jag hade. Han lovade att ta vara på dem och återlämna dem till mig efter besöket hos adelsmannen. Jag anförtrodde honom även några andra småsaker. Han gav ifrån sig en lång harang och sedan såg jag honom aldrig mer. Vi tågade rakt mot den ryska gränsen där vi löpte risk att bli överlämnade i ryssarnas händer.

     Ryktet om mig spreds bland fienden. Man sade att jag var den djärvaste bland alla svenskarna fastän jag var yngst av dem. Kapten von Siegroth, som kapitulerat med sitt infanteri och sedan återvänt till Kaunas, hade rapporterat till Konungen på ett för mig fördelaktigt sätt. Denne hade med sin armé anlänt till Kaunas på tredje dagen efter vårt nederlag. Konungen skickade omedelbart en kurir med brev till prins Wisniowiecki för att lösköpa mig och mina sju kavallerister. Denna sakernas nya vändning medförde, Gud vare lov, att jag i den hopplösa situation jag befann mig repade nytt mod. Efter några långa dagar upphörde äntligen mitt slaveri. Tillsammans med en trumpetare och tio kavallerister kunde jag på fjärde dagen kasta mig för Konungens fötter och tacka honom, min husbonde, som gett mig nytt liv. Konungen frågade mig om både det ena och det andra. Jag svarade på sådant sätt att Konungen tycktes vara mycket nöjd. Mina kavallerister lät sig dock inte undslippa sig något beröm över min tapperhet.

     Konungen befallde att jag skulle inkvarteras hos hans fältskär, Monsieur Embrick, för att hos honom få all tänkbar läkarvård så att jag kunde tillfriskna. Fältskären var förvånad över att inte kunna finna trästickan i mitt sår. Den hade försvunnit. Mitt sår blev snart läkt. Då jag så snart som efter två veckor inte längre behövde något förband ville han veta vad det var för slags träplugg jag hade fått, men det visste jag inte. Vi gav oss av till den skog där den nämnde juden hade förbundit mig. Där fann vi olika sorters träslag, men visste inte vilket som var det rätta. Jag följde med hovet ända till Warszawa. Där lyckades Monsieur Embrick äntligen finna pluggen, den 24 juni. Han gjorde omgående ett snitt med sin rakkniv och tog ut kulan som han sedan med tillfredsställelse överlämnade till Konungen. Själv blev jag naturligtvis mycket glad och behövde inte längre tveka om att jag skulle tillfriskna, vilket tidigare varit fallet under några månaders tid.

     I slaget vid Kliszów erövrade jag en sachsisk fana. Jag anhöll hos general Mörner om att få bli antagen i hans harneskförsedda infanteriregemente. Han beviljade dock inte detta utan erbjöd mig i stället en befattning som underofficer, vilken jag accepterade. Konungen underrättades av general Mörner om min anställning. Hans Majestät svarade att det visserligen fanns en befattning som kornett vid Livregementet till häst som var avsedd för mig, men Hans Majestät godkände likväl mitt beslut att påbörja min tjänst ända från grunden.

Kapitel 2

Tar initiativ till att avskaffa harnesken. Till Krakow. Karl XII blir halt. Toruń (Thorn)  intages. Vinterkvarter i Warmia (Ermland). Lviv (Lemberg) intages. De konfedererade upplöser sin riksdag då kung August retirerar till Warszawa. Poznań (Posen) undsättes. Slaget vid Poniec (Punitz). Vinterkvarter i Storpolen.

Då vi tågade mot Krakow var jag sålunda förste korpral vid första kompaniet i Östgöta kavalleri. Hela tiden var jag dock tvungen att bära harnesk. Eftersom jag var ung hade jag svårt att bära denna tunga börda. När vi skulle ta oss över en flod till häst blev jag så varm i mitt harnesk att jag kastade mig i vattnet. Många av kyrassiärerna följde då mitt exempel. Man utredde händelsen och kom underfund med vem som var initiativtagaren. Jag fick arrest. Jag ursäktade mig med att jag visserligen klarade av att bära bördan av ett harnesk, men jag var även beredd att visa mitt mod utan harnesk. I den senaste bataljen hade jag lagt märke till att många av dem som stupat burit full mundering. Harnesket hade inte skyddat hertigen av Holstein från att bli dödad. Det hela utmynnade i att jag blev förlåten, alla harnesken kasserades och transporterades på floden från Krakow till Warszawa. Därefter såg man inte mer till några harnesk i Polen.

     Jag stod på post den natt när slottet i Krakow brann. Jag fick då i uppdrag att ta hand om våra sjuka. Därefter blev jag själv allvarligt sjuk.

     Under vår marsch mot Krakow blev Konungen vid två tillfällen utsatt för risken att dödas eller bli tillfångatagen av polackerna [ur kung Augusts trupper]. Hans Majestät beslöt därför att bryta upp tillsammans med fyra polska fanor [ur kung Stanisławs trupper].

     När vi slog läger på vägen från Krakow gav Konungen order till sina polacker att under stridsrop störta in i lägret för att överraska det. Hans Majestät for omkring bland våra tält så våldsamt att hans häst snubblade över repen och föll, vilket medförde att Konungen oturligt nog skadade benet. Konungens ben var redan krokigt efter en tidigare läkning och nu blev det likadant igen.

     Armén anträdde marschen längs Wisła mot Warszawa. Konungen lät sig bäras på bår av soldater från Livregementet till fots. Våra sjuka och sårade samt huvuddelen av artilleriet fördes vattenvägen till Warszawa, i vars omgivningar armén gick i kvarter under två månaders tid.

1703

I början av april anträdde Konungen marschen med halva armén i avsikt att anfalla sachsarna i närheten av Pułtusk (Pultusk). Han besegrade dem och tog två sachsiska generaler till fånga. Konungen följde efter sachsarna ända till Toruń (Thorn). Där stannade han för att belägra staden.

     Fältmarskalk Rehnsköld tågade med andra hälften av armén mot Łęczyca (Lentschitza). På så sätt kom Östgöta regemente under hans befäl. Jag beordrades att åtfölja överstelöjtnant Zülich ända till Wisła, som han sedan lämnade för att avlägga rapport till Hans Majestät. På återvägen skickades en avdelning ut för att söka efter Monsieur Swinarskis sachsiska friskaror, men vi träffade inte på några av dem. Efter denna expedition kommenderades vårt regemente att förena sig med Konungen. Jag fick då tillfälle att studera hur en belägring går till. När jag var ledig gick jag ofta omkring i skyttegravarna, något som Konungen lade märke till och lovordade i general Mörners närvaro.

     Staden Toruń hade en stor sachsisk infanterigarnison, som under fem månaders tid försvarade sig med stort mod, något den kunde göra eftersom vi på vår sida saknade artilleri. Ett sådant fraktades dock sjövägen från Sverige men anlände inte förrän i slutet av september. Då kunde emellertid staden beskjutas med så stor framgång att den började brinna på tre olika ställen. Dess garnison hade också krympt på grund av sjukdomar. Till sist gav den sig som krigsfångar enligt talesättet att hungern jagar ut vargen ur skogen.

     Vid början av belägringen avdelades Monsieur Creutz, major vid Livregementet till häst, att med 300 kyrassiärer bevaka passagen från floden Drwęca för att på så sätt säkra förbindelsen med Ostpreussen. Monsieur Śmigielski, en sachsisk partisan, anföll och inbjöd honom till strid ända upp mot trakterna av Brodnica (Strasburg), men sedan befriades han från bekymren med polackerna genom att hälften av dessa insjuknade i pesten.

     Sedan Konungen förstört fästningen i Toruń ämnade han förlägga sitt vinterkvarter till Warmia. Med ett överraskande anfall intog Hans Majestät staden Elbląg, där han utnämnde överste Ekeblad till kommendant. Konungen tog sitt vinterkvarter i Lidzbark Warmiński (Heilsberg) och Östgöta regemente i Reszel (Rößel), dit vi anlände i början av januari.

1704

Konungen gav order om att sätta upp fyra dragonregementen samt ett infanteriregemente och utnämnde därför Messrs. Stenbock, Meijerfelt, Dücker och Taube till överstar för dragonerna samt Monsieur Ekeblad till överste för infanteriet. Alla ville värva mig till sitt regemente, men general Mörner medgav inte detta.

     Under tiden i denna förläggning hade jag ett litet mellanhavande med kornetten Barlou, vilket slutade med att jag helt enkelt kastade honom av hästen utan att skada honom eller bryta hans värja. Detta gav mig ett gott anseende inför allt krigsfolket och Konungen förlät mig detta.

     När vi befann oss i vinterkvarteret passade general Mörner på att ta tjänstledighet och avreste till Sverige. Monsieur Burenskiöld utsågs till överste för Östgöta regemente. I slutet av april begav han sig på marsch med regementet genom Ostpreussen och slog läger i Pułtusk. Vi följde efter, gick över Wisła och förenade oss med fältmarskalk Rehnsköld i Sandomierz. Dessutom anslöt Konungen med en styrka.

     Hela den svenska armén hade slagit läger kring staden Jarosław med undantag av fyra regementen som var kvar i Storpolen. Dessutom hade 800 infanterister under general Horn fått i uppdrag att lämna understöd åt Konungens parti i den riksdag som de konfedererade just då höll i Warszawa för att välja polsk kung. Armén skulle på nytt dela upp sig och Konungen begav sig med kavalleri mot Lviv (Lemberg).

     Konungen ville överrumpla staden i gryningen. Därför marscherade vi hela natten. Eftersom det regnade och var dålig sikt gick vi vilse i skogen. Vi kunde inte ens samla ihop de spridda styrkorna genom att slå på trumma. Därför nådde vi inte fram till stadens omgivningar förrän vid middagstid.

     Vi anföll följande morgon, understödda av dragonerna och kyrassiärerna. Två kavalleriregementen blev nödsakade att vakta hästarna åt dem som deltog i själva stormningen, eftersom ett av deras regementen lät förstå att det inte ingick i kyrassiärernas tjänst att gå till fots när de skulle anfalla en stad. Jag hade turen att få tillfälle att utmärka mig under detta företag. Kommendanten, Monsieur Galetski, vojvod av Kalisz (Kalisch), blev tillfångatagen med hela sin garnison, medan kung August tågade raka vägen till Warszawa. De konfedererade återvände då [från riksdagen i Warszawa] till sina vojvodskap, medan general Horn och hans 800 infanterister blev inspärrade i Warszawas slott.

     Kung August kom då på att han kunde ge general Horn i uppdrag att överlämna några förslag till förlikning mellan honom och den svenske kungen. Därför bad han general Horn att uppsöka Konungen i Lviv. Horn begav genast sig dit, eftersom han hellre ville vara fri än i fångenskap.

     Vår trupp slog läger i omgivningarna [av Lviv] under två månaders tid, men sjukdomarna härjade i stor omfattning inom armén, eftersom våra soldater ätit för mycket av de plommon som i rikliga mängder fanns i trakten.

     General Stenbock avdelades för att vara behjälplig i trakterna av Przemyśl och Rzeszów. Nästan som i förbifarten erövrade han fästningen Zamość, vilket tillgick på följande sätt: Monsieur Samoiski kom personligen ut till de svenska förhandlarna och kom överens med dem om villkoren. Svenskarna drog sig sedan tillbaka till sina styrkor tills Samoiski beordrat sin garnison att öppna portarna och låta svenskarna komma in.

     Konungen fick då reda på att sachsarna och ryssarna tillsammans med en stor truppstyrka försökte inta staden Poznań (Posen). Instängda i dess garnison befann sig överste Lilliehök med två infanteriregementen samt general Meijerfelt med två kavalleriregementen. För att häva belägringen anträdde Konungen därför marschen med stor brådska. I Poznań hade fienden redan brutit igenom stadens murverk, men när de blev varse att Konungen närmade sig beslöt de att dra sig undan medan de ännu var välbehållna.

     Fyra lieue från Warszawa försökte kung August hindra oss från att ta oss över Wisła, men då han fick veta att vi där byggt en bro samt ytterligare en mitt för Warszawa beslöt han att dra tillbaka sina trupper. Själv gav han sig iväg med kavalleriet mot Krakow efter att först ha skickat sitt infanteri mot Storpolen.

     Under några dagar var vi inkvarterade i byarna vid [östra] stranden av Wisła. Vid ett tillfälle kring midnatt bröt det oväntat ut eld i den by där Östgöta kavalleriregemente hade sin förläggning. En del eldvapen och hästar brandskadades. I samma ögonblick kom en fientlig polsk styrka och jagade iväg våra vaktposter nära byn och anföll oss från två håll. De blev emellertid beslutsamt tillbakadrivna utan att någon av de våra blev dödad.

     Sedan Konungen gått över Wisła fortsatte han tillsammans med några kavalleriregementen i ilmarsch mot Storpolen. På vägen hann han upp den sachsiska eftertruppen vid Kalisz (Kalisch). Några av dem blev dödade eller tillfångatagna medan de övriga räddade sig undan. Konungens page, Monsieur Klinckowström, dödades där. Monsieur von der Schulenburg avancerade ända till Poniec (Punitz) med det sachsiska infanteriet och till dem som höll på att belägra Poznań.

     Den ryske generalen Monsieur Patkul tågade med sina 8 000 ryssar i riktning mot Poznań och mot Wschowa (Fraustadt). Han delade upp dem i två avdelningar. Konungen, som hade fyra regementen, förföljde sachsarna och anföll vänstra sidan av infanteriet i närheten av Poniec. Sachsarna försvarade sig modigt med gevärseld. Von Krassows dragonregemente drev infanteriet på flykt sedan han hittat dem i ett dike och i en häck, där de hämtade andan och formerade om sig.

     Eftersom natten närmade sig beslöt Konungen att uppskjuta anfallet till följande morgon. Han lade sig att vila intill två kanoner i lägret hos kavalleriet. Då den sachsiske generalen insåg att han var i underläge drog han sig tyst undan i skydd av den mörka natten, utan att någon märkte det, och tog sig välbehållen över gränsen till Schlesien en lieue därifrån. General Vellingk följde efter ryssarna med Östgöta kavalleriregemente samt två dragonregementen och hann upp dem vid en by en kvarts lieue från Wschowa.

     Som vi tidigare nämnt hade general Patkul under reträtten från Poznań delat upp sina ryssar i två avdelningar. Generalen gick rakt mot Zbąszyń (Bentschen), en stad vid gränsen mot Brandenburg. Han anlände välbehållen till Sachsen i närheten av Guben.

     Så snart dessa ovannämnda insåg att vår förtrupp närmade sig, gjorde de i all hast en barrikad med sina vagnar. Vi anföll dem till häst med värjan i hand. Jag steg upp på barrikaden tillsammans med några kyrassiärer. Min häst träffades av ett gevärsskott i huvudet och föll till marken. Tillsammans med mina kyrassiärer fick jag till fots dra mig undan farorna bland fienden. General Vellingk beordrade sina tre regementen att strida till fots. Vi anföll en andra gång till fots och besegrade ryssarna helt och hållet. Några hundra av dem retirerade till sina trossvagnar och försvarade sig där. Man satte eld på deras tillhåll så att de som försökt fly bort från striden brann inne. Deras kavalleri, som inte var så stort, insåg redan från början hurdan utgången skulle bli och räddade sig undan. Vi tog här ett ansenligt byte, nämligen elva bronskanoner, en stor kvantitet krut och kulor och mycket pengar ur deras krigskassa. Jag hade lyckan att kunna utmärka mig under detta uppdrag och blev därför utnämnd till adjutant. Överstelöjtnant Lewenhaupt blev dödad under detta uppdrag.

     Major Roxendorff skickades iväg med tvåhundra kyrassiärer för att följa efter den flyende fienden. Jag blev kommenderad att följa honom. Vi fick dock inte kontakt med fienden. Vid Zbąszyń vilade vi ut. Majoren skickade iväg mig för att rapportera för general Vellingk att den ryske generalen hade gått över floden Oder. General Vellingk sände mig vidare för att avlägga rapport för Konungen, som själv tagit över kommandot eftersom major Roxendorff blev tvungen att stanna kvar i Zbąszyń för att bevaka den polska gränsen och observera ryssarnas rörelser då de retirerade in i Sachsen.

     Tillsammans med hela kavalleriet tog Konungen sitt vinterkvarter i Rawicz (Rawitsch) i Storpolen.

Kapitel 3

De konfedererade håller riksdag i Warszawa. Slaget på Wolafältet. Erövringen av Hrodna (Grodno). Krigskassan blir stulen. Tvingas rymma efter duell. Möter tsar Peter. Kommer i ungersk tjänst hos prins Rákóczi. Slaget vid Trenčin (Trentschin). Försvarar Prešov (Eperies). Slaget vid Romhány (Vadkert-Romhányer).

1705

De konfedererade polackerna samlades i maj månad i Warszawa. Därför avskildes general Nieroth för att med Smålands och Östergötlands regementen samt med överste Kruuses regemente resa i förväg och trygga säkerheten på platsen så att fienden inte skulle kunna störa riksdagen. Major Roxendorff och hans styrka anträdde marschen från Zbąszyń och sammanstrålade med dessa tre regementen i Warszawa, där vi slog läger vid stranden av Wisła mellan staden och byn Wilanów.

     De konfedererade höll sina sessioner under lugna förhållanden. Deras huvuduppgift var att bestämma plats och tid för kröningen av den nyvalde kungen Stanisław. På general Nieroths vägnar hade jag ofta olika uppdrag vid dessa möten och kom på så sätt att göra bekantskap med alla de deputerade och konfedererade polska adelsmännen.

     Den sachsiske generalen Peickling med 3 000 man sachsiskt kavalleri samt Monsieur Ogonski med 6 000 litauer slog läger nära Praga på andra sidan Wisła. Tillsammans gjorde de upp en plan om att anfalla vår förläggning och jaga iväg de konfedererade polackerna för att på så sätt göra om intet deras möte. Därför lämnade de kvar tält och persedlar i sitt läger och marscherade under tystnad mitt i natten för att ta sig över Wisła fyra lieue från trakten av Zakroczym. General Nieroth fick emellertid reda på deras planer och avdelade Monsieur överstelöjtnant Bonde med 200 kyrassiärer för att spana efter fienden, som nu närmade sig. Han lämnade sin trupp i en skans och begav sig själv iväg för att speja i skogen vid stranden av Wisła. Ett stort antal litauer hade redan kommit över floden och gömt sig i skogen. Överstelöjtnanten omringade fienden och nedgjorde dem. Den del av truppen som blivit kvar i skansen beslöt att dra sig tillbaka till Warszawa.

     Jag blev beordrad att tillsammans med fyra underofficerare skaffa underrättelser om fienden. Jag fick tag i några litauer, av vilka tre togs till fånga och fördes till vår förläggning. Jag lade märke till att deras kulor innehöll ett sädeskorn och några glasbitar. Jag frågade om anledningen till detta. De svarade, att det sägs överallt att svenskarna är så härdade att vanliga kulor inte kan tränga in i deras kroppar. Därför hade man uppfunnit denna sorts kulor som under alla omständigheter skulle kunna tränga in. Jag frågade varifrån detta rykte kom, och de svarade att ”så sägs det överallt”.

     Den sachsiske generalen närmade sig Wolafältet i stridsformation [den 21 juli 1705]. General Nieroth gick fram på liknande sätt. Sachsarna bildade höger flygel medan litauerna utgjorde den vänstra. På vår sida bildade Smålands regemente höger flygel, Östgöta regemente den vänstra, medan överste Kruuses regemente utgjorde centern. Östgöta regemente anföll sachsarna som, efter två timmars strid och sedan deras befälhavare general Peickling tillfångatagits, led fullständigt nederlag, varigenom Östgöta regemente tillsammans med två kompanier från Kruuses regemente fick njuta tillfredsställelsen av att vinna seger och att sedan få vila ut på slagfältet. Fiendens vänstra flygel flydde över fältet, men blev då attackerad av Smålands regemente som följt efter på avstånd. Många officerare samt omkring trehundra kavallerister från Östgöta regemente blev då dödade, varför detta regemente i fortsättningen kom att känna avoghet mot smålänningarna, vilka på grund av detta olyckliga hugskott övergivit slagfältet för att i stället förfölja polackerna.

     Efter striden med sachsarna lät Konungen förstärka general Nieroths styrka med två infanteriregementen, nämligen Dalarnes och Upplands.

     Man utkämpade även en strid om en bro över Wisła, mitt emot Praga, för att möjliggöra för de deputerade som skulle vara på plats vid kung Stanisławs första kröning i Warszawa att komma över.

     Kung Stanisławs livregemente till fot sändes iväg för att inta sitt kvarter i Praga och bevaka bron från stranden där. En svensk infanterikapten med 100 infanterister fick hela tiden tjänstgöra vid bevakningen av sagda bro. En dag gick oförmodat den ryske generalen Ronne med 10 000 dragoner till anfall mot det polska regementet vid Praga. Han besegrade regementet i grunden och anföll därefter bron. I samma ögonblick kom överste von Daldorf tillstädes och ryckte fram med bevakningsstyrkan vid bron. Han jagade iväg ryssarna från brofästet men blev själv allvarligt sårad.

     Det svenska kavalleriet som befann sig i sin förläggning satte sig till häst och red över bron tillsammans med infanteriet. Den ryske generalen beslöt att dra sig tillbaka med äran i behåll, eftersom han redan lagt beslag på fyra fältkanoner samt många fångar från nämnda polska regemente.

     Vi blev kvar i vår förläggning ända till den 26 december, då det blev kallt och våra tält blev snötäckta. Då beslöt Konungen att anträda marschen för att anfalla ryssarna i Litauen. På vägen dit besegrades några smärre ryska enheter och trupperna kom sedan ända till Hrodna (Grodno). I staden befann sig 30 000 ryssar.

1706

Kung August och tsaren hade lämnat Hrodna dagen före vår ankomst, den förre för att förena sig med de sachsiska trupperna i det preussiska Polen, den senare för att utvidga gränserna för sitt kejsardöme.

     Redan i gryningen följande dag omringade Konungen staden med avsikt att storma den, eftersom han förstod att ryssarna tänkte hälla vatten på murarna så att de blev glatta av is. Därför lät Konungen trupperna inkvartera sig i byarna runtom. Under tiden fann ryssarna för gott att fly. Fastän de förföljdes av svenskarna undkom de välbehållna.

     Konungen fortsatte marschen längs svårframkomliga vägar, där man ofta var tvungen att bygga upp mot en halv lieue långa spänger genom träskmarkerna. Fram mot slutet av april lät han trupperna få återhämta sig i vojvodskapet Volynien, där vi vilade ut i tre månader.

     Under tiden hade fältmarskalk Rehnsköld i februari månad besegrat sachsarna vid Wschowa (Fraustadt) i Storpolen.

     I juli månad anträdde Konungen åter marschen. Kung August försökte spärra passagen över Wisła, men då han blev varse svenskarnas målmedvetenhet bröt han upp om natten och marscherade raka vägen hem till Sachsen.

     Jag hade vid det här laget blivit adjutant vid Östgöta regemente. När jag befann mig i överste Burenskiölds förläggning i Rötha gav jag order om att vagnen med krigskassan skulle placeras under överstens och kommissariens fönster. Där satte jag även ut en vaktpost. Några dagar därefter hade man dock flyttat vagnen till en avsides belägen plats, och kommissarien hade, efter vad som sades, utspritt nyheten om att krigskassan var borta. Underofficeren som stod på vakt med sina kyrassiärer kastades i fängelse, men inget uppdagades om vad som egentligen inträffat. Rakt på sak sade jag att allt var kommissariens fel eftersom denne inte förstått att ha uppsikt över vagnen då den blivit flyttad.

     Vid ett tillfälle blev jag inbjuden på supé hos Monsieur Fristedt. Där träffade jag Monsieur Olijn från samma regemente. Jag blev så förtretad över vad Monsieur Olijn sade att jag drog värjan ur slidan för att omgående duellera med honom. Då Monsieur Fristedt såg detta blåste han ut ljuset så man inte längre kunde se. Jag kom därvid att skada Monsieur Fristedt med vilken jag annars inte hade något otalt. Han ropade att han var svårt sårad.

     Jag flydde till Leipzig och lämnade hästar och packning kvar efter mig. Därifrån begav jag mig till Sulechów (Züllichau) i Brandenburg vid gränsen mot Polen, där jag anhöll om asyl för att kunna bevisa min oskuld. Men detta förmenades mig. Jag var vid denna tidpunkt tjugofem år gammal.

     Jag blev kvar i Sulechów i fem månader. Genom mina vänner i Polen försökte jag att få kung Stanisław att ta befattning med mina mellanhavanden i Sachsen, men jag hörde inget från honom. Därför kunde jag inte heller söka anställning hos någon annan trupp, utom hos dem som var fiender till den svenska kronan. Helst skulle jag ha velat bege mig till Frankrike, men det visade sig vara omöjligt. Med 20 dukater på fickan begav jag mig då genom Polen mot Ungern för att ta tjänst i prins Rákóczis styrkor.

1707

På väg genom Polen blev jag omringad av kalmucker, något som tvingade mig att fly in i ett kloster. Därifrån skrev jag till Monsieur Schoultz, överste och befälhavare för dessa trupper, och bad honom förse mig med ett giltigt pass för resan. Han skickade två kalmucker som eskorterade mig till honom. Monsieur Schoultz gav mig sex kalmucker som eskort ända till Rawa Mazowiecka, där den ryske generalen Stenski råkade befinna sig. Denne förde mig i sin tur till Warszawa där tsar Peter den store då befann sig.

     Sedan monarken informerats om min kalamitet och om läget för den svenska armén visade han mig stor välvilja. Han erbjöd mig tjänst som överstelöjtnant i general Gressows dragonregemente. Med största högaktning framförde jag min tacksamhet och sade, att om jag inte råkat vara svensk skulle jag inte söka tjänst hos någon annan än hos Hans Majestät tsaren. Eftersom jag emellertid haft oturen att falla i onåd hos min Konung på grund av en duell som ägt rum mot min egen önskan, så skulle min situation utan tvekan bli än värre om jag frivilligt inträdde i hans fiendes tjänst. Tsaren svarade och sade: ”Ni är en respektabel man fastän ni är så ung. Jag skulle önska att de mina var lika frimodiga.”

     Vid samma tid anlände greve Berczényi till Warszawa för att överlägga med tsaren om några angelägenheter. Jag delgav honom mina planer. Han gjorde upp ett kontrakt för tre år, och i juli månad trädde jag i tjänst hos prins Rákóczi som feu hadnack, det vill säga överste. I Warszawa anställde jag fyra officerare och fyra underofficerare i prinsens tjänst. Sedan gav jag mig iväg mot Ungern.

     Då jag kommit upp i bergen bortom Krakow mot gränsen till Ungern hörde jag ett fruktansvärt skrik bakom mig. Där kom då en polsk trupp springande med dragna sablar för att anfalla mig. Jag vände mig mot dem och avfyrade några pistolskott. För att få dem på andra tankar sparade jag inte på skotten. Fyra av dem föll döda ner på stället och de övriga drog sig skyndsamt tillbaka. Två av mina officerare satte sig i säkerhet genom att ta till flykten. En av de mina föll av hästen och blev strax därpå gripen av bönderna som kom springande från alla håll sedan de blivit larmade av kyrkklockorna. Också min vägvisare flydde, varför jag råkade vilse och tvingades tillbringa natten med min trupp uppe i bergen, i en skog nära en bäck.

     I gryningen följande dag upptäckte jag beväpnade bönder som kom över bergen i närheten. Eftersom många var ute och rörde sig höll jag mig kvar lugnt och stilla på denna plats ända till kvällen då jag steg till häst och red in i närmaste by. Där bad jag om en vägvisare som kunde föra mig till Bardejov, den första staden i Ungern från vår sida sett.

     Jag kunde inte förstå varför polackerna skulle förfölja och anfalla oss som om vi vore en skock tjuvar. Monsieur överste Lamarr, som kom till Ungern några veckor senare som sändebud för en kommission från franska regeringen, berättade då för mig att två av mina officerare i förbifarten hade stulit två hästar från en polsk adelsman vid namn Potocki. Adelsmannen hade skickat ut några män från trakten för att rida efter dem och ta tillbaka hästarna. De av mina officerare som satt sig i säkerhet genom att ta till flykten var tyvärr desamma som tagit hästarna. Sedan de blivit infångade tog adelsmannen emellertid tillbaka sina hästar. Om jag hade vetat om deras stöld hade denna händelse inte behövt ha till följd att fyra personer dog.

     Från Bardejov begav jag mig till Pataš, där prins Rákóczi just då befann sig, för att presentera mig för honom. Prinsen tog emot mig med största älskvärdhet. Greve Berczényi, som var locum tenens, kom tillbaka från Warszawa. Han skrev ett brev där han beordrade mig att förena mig med honom i Uzhhorod (Ungwar), där han uppehöll sig. Jag skulle ta mitt vinterkvarter i Levoča (Leutschau). Där skulle jag sätta upp 500 man karabinjärer till fots som skulle tjänstgöra som garde för greve Berczényi, som var locum tenens och fältmarskalk.

     Här ställdes jag inför mitt första problem, nämligen brist på pengar. På grund av penningbrist fick jag vara overksam i tre månader. Jag kunde inte göra annat än att bara vänta på att 500 karbiner och 500 par pistoler för den nya truppen skulle anlända från Krakow.

1708

I mars månad fick jag order att bege mig till Eger, där man samlat några husarregementen ur vilka jag fick lov att välja de bästa mannarna. De var väl utrustade och beväpnade då jag den förste juni gick ut med dem i fält. Halva styrkan befann sig hos greve Berczényi. Med den andra hälften samt 600 husarer gick jag över floden Váh mot staden Nové Mesto nad Váhom (Neustadt an der Waag). Samtidigt gick general Peckeri Lorentz över floden Váh med 6 000 husarer och gick sedan åt vänster mot Mähren. Jag intog en liten borg uppe i bergen, vars garnison utgjordes av en löjtnant med 40 infanterister. I borgen fanns också sex kanoner. Prins Rákóczi gick också över floden tillsammans med 20 000 man under sin artillerigeneral Monsieur de la Motte. General Peckeri Lorentz som redan gått in i Mähren kom och rapporterade att general Heister var på marsch med 8 000 man för att anfalla ungrarna. Med anledning av denna underrättelse återvände den ungerske generalen till fältet och mitt i natten, utan att ha tillkännagett sin ankomst, rusade han in i lägret där prins Rákóczi befann sig. Hans oväntade ankomst förde med sig en väldig uppståndelse i lägret. Man började ropa att tyskarna närmade sig och bara var åtta lieue bort. Slutligen blåste prins Rákóczi alarm, satte sig till häst och gav sig av utan dröjsmål. Han gick tillbaka över floden Váh och slog läger i trakten av staden Trenčin (Trentschin).

     Detta var fördelaktigt för min del eftersom jag föregående dag hade sänt en officer till prinsens läger. Denne kom nu tillbaka och rapporterade om förvirringen i armén och om dess reträtt. Jag återvände samma väg jag kommit med det byte jag tagit i borgen. Sedan jag gått över floden Váh begav jag mig till prinsen i hans läger. Han tycktes vara nöjd med min expedition.

     Ett infanteriregemente lämnades kvar för att vakta bron över Váh och för att riva den så snart alla kommit tillbaka över floden. Jag var den siste som gick över. Officeren hade sedan kunnat påbörja rivningen, men man uppsköt arbetet till morgonen därpå. Under natten närmade sig emellertid general Heister, eller snarare hans förtrupp, och anföll i gryningen. Vakten vid brofästet skingrades. De intog bron och gick över floden. Några få mannar ur detta regemente räddade sig genom att fly.

     Prins Rákóczi hade slagit läger två lieue från bron och en halv lieue från staden Trenčin. Floden Váh flöt en kvarts lieue från vänstra flygeln och högra flygeln täcktes av skog och några berg. Bakom lägret fanns inget annat än otillgängliga berg, som sträckte sig ända ner till floden och bara lämnade en så smal öppning att endast en bataljon eller skvadron kunde marschera där i formation. Framför lägret fanns en by och en skyttegrav som sträckte sig över fältet från skogen, där lägret för den ungerska arméns högerflygel började, ända till vänsterflygeln som på något sätt lyckats dölja sin förläggning.

     Sedan de kejserliga gått över floden vilade de ut. Nästa dag [den 4 augusti 1708] gav de sig iväg för att anfalla ungrarna. Enligt min uppfattning skulle dessa ha varit i stånd att hindra de kejserliga om de bara hade säkrat den smala luckan mellan floden och bergen. Men i stället för att vidta några sådana åtgärder lät man de kejserliga passera på stället utan att hindra dem, varför de kunde hålla sig längs floden och marschera rätt mot staden Trenčin.

     Den ungerske artillerigeneralen Monsieur de la Motte gav bevis på sitt stora förtroende för soldaternas skicklighet genom att han beordrade infanteriet och artilleriet att ockupera nämnda stad. För att själv slippa befatta sig med deras reträtt gjorde han så, att högsta befälet för den i söder uppställda armén utövades av prins Rákóczi när den skulle ta sig över nämnda skyttegrav, något som var lätt att genomföra. Till sist hade de kejserliga lyckats erövra fältet och ställde då upp sig för anfall mot den ungerska högerflygeln.

     Jag hade överste Janos Retay och hans husarregemente till höger om mig. Han blev emellertid hastigt sjuk och överlämnade därför befälet över sitt regemente till mig. Jag anföll först de kejserliga. Striden blev mycket häftig. De flesta av mina karabinjärer dödades. Till sist befann jag mig i handgemäng med tyskarna och det blev då min tyska klädsel som räddade livet på mig. Jag hade kommit långt bort från skyttegraven och drev de kejserliga i riktning mot högerflygeln vid skogen. Därifrån räddade sig ungrarna genom att fly. Genom att på samma sätt använda mig av skogen undvek jag själv att bli tillfångatagen. Större delen av infanteriet räddade sig upp i bergen, men all utrustning och artilleriet blev de kejserligas byte.

     Prins Rákóczi och greve Berczényi begav sig med trupperna till Senica (Senitz), 25 lieue därifrån. Jag dröjde kvar och undersökte om jag kunde samla ihop mannarna från mina styrkor. Trettio av mina karabinjärer samt 150 husarer från Janos Retays regemente hade lyckats undkomma från slagfältet. Lugnt och stilla marscherade jag med dem till Senica, dit jag anlände efter åtta dagar. I den ungerska armén hade man utspritt ett rykte att jag hade kapitulerat, det vill säga att man ansåg att jag i själva verket hade varit verksam för tyskarna. Därför blev glädjen kortvarig när jag återsåg det läger där jag tidigare trivts så gott.

     Greve Berczényi var inte nöjd med att jag skickat fram hans karabinjärer i slaget på ett så oerfaret sätt att de blev dödade. Därför lämnade han i stället befälet över dem till Monsieur Janos Jeusei-Nagi och samlade dem på nytt. De 150 husarerna från Janos Retays regemente blev kvar under mitt befäl.

     För att hålla mig sysselsatt var jag mestadels ute med min trupp. Jag utformade planer och övade bakhåll. Jag trivdes nästan hela tiden. Min trupp utökades för varje dag. Mina soldater tyckte om mig. Jag fick tag på soldater och vapen på de kejserligas bekostnad, men för övrigt tog jag inte något byte så som de gjorde. Man anförtrodde mig uppdraget att skydda några konvojer. Ingen av dem blev överfallen. Allt löpte utan problem.

     Prins Rákóczi fick stort förtroende för mig. Han gav mig i uppdrag att med 200 av mina husarer bege mig till Sárospatak för att tjänstgöra som hans livgarde under den riksdag som skulle inledas där i början av januari 1709.

1709

Jag anträdde marschen och lät resten av mina husarer bli kvar i trakterna kring Jasov. Under tjänstgöringen i Sárospatak övernattade jag utomhus i tio veckor ända till slutet av riksdagen. Mitt vinterkvarter var i byarna Keresztéte, Mád och Szerencs där jag fick livsmedel för min egen del och för mina soldater. Prins Rákóczi gav sig iväg till Mukachevo och jag vistades då under sex veckor i byn Michalovce.

     I början av maj slog vi läger nära Ceplack. Där kom man att kalla mitt läger för Suecus Tábora, det vill säga ”det svenska lägret”.

     Vid denna tid härjade pesten i Ungern. Byborna, som försåg oss med mat och dryck, dog ute på vägarna under sina vagnar, men smittan påverkade knappast soldaterna i mitt läger.

     De kejserliga förflyttade sig från Chemnitz och från Kremnica. Därför bröt jag upp och slog i stället läger i trakten av Jasov. Samma morgon som slaget vid Poltava ägde rum hade jag där en märklig dröm [den 28 juni 1709]. I den förläggningen anlade jag för första gången ungersk klädsel. Den 24 juni råkade jag olyckligtvis hugga huvudet av en sachsare med ett hugg av min sabel. Från fästningen i Muráň införskaffade jag alla behövliga förnödenheter. Jag förde befäl över 1 000 husarer med vilka jag dag och natt besvärade tyskarna.

     Över bergen kom general [eg.överste] Löffelholtz med en trupp om 4 000 kejserliga soldater för att förena sig med starosten prins Lubomirskis trupper från sju städer som förklarat sig stå på kejsarens sida mot ungrarna. De begav sig genast iväg från städerna Lewoča och Kežmarok. Jag beordrades att ge mig iväg och täcka staden Prešov (Eperies). Över bergen kom jag till prins Lubomirskis område. Jag bjöd strid mot en av prinsens trupper, som anfördes av överste Meijer. Mina husarer tog en del byte.

     I januari månad [här är något fel i kronologin] närmade sig general Löffelholtz med 3 000 man för att anfalla staden Prešov. Han medförde två mörsare och tjugo projektiler för att injaga skräck i borgerskapet och för att sätta eld på staden. Jag gick in i staden med mina husarer. De tyska soldaterna gick under natten in i förstaden för att plundra husen. På två ställen fann de tunnor med ungerskt vin av vilket de blev berusade. Jag gav mig ut med mina husarer och dödade många av dem.

     General Löffelholtz såg att projektilerna som sköts mot staden inte åstadkom någon större skada och inte satte något i brand. När han insåg att staden inte hade för avsikt att ge upp sitt försvar återvände samma väg han kommit.

     På morgonen märkte jag att de hade givit sig iväg. Jag bröt då upp med mina husarer. Jag delade upp dem i två styrkor. Den ena skulle anfalla förtruppen och den andra eftertruppen. Själv gick jag i spetsen för den senare. Jag tog en omväg runt bergen och anföll sedan de kejserliga från mitt håll. Min hadnack, Monsieur Ferenc Kemmeny, som förde befäl över den andra hälften av mina husarer, dök samtidigt upp. General Löffelholtz försökte ställa upp en bataljon av sitt söndertrasade infanteri. Under tiden pågick en våldsam strid mellan båda sidornas kavalleri. Några blev dödade. Mina mannar tog tjugo fångar och åttio hästar. General Löffelholtz fortsatte sin marsch mot Lewoča (Leutschau) och jag återvände till Prešov.

     När de kejserliga närmade sig åt vårt håll tog prins Rákóczi sitt vinterkvarter i Mukachevo och greve Berczényi i slottet Uzhhorod vid gränsen till Polen.

     Under den sista striden mot de kejserliga blev jag så varm att jag drack kallt vatten, varigenom jag ådrog mig feber som varade i sex veckor. Jag blev inte botad av någon medicin utan snarare av surmjölk, vilken hade sådan verkan att jag fick en ovanligt stor och bestående aptit.

     I april månad slog jag läger vid Vinné för att mina mannar skulle få vila sig och för att mina egna rekryter skulle försättas i bästa skick.

     Under oktober månad föregående år hade vojvoden av Kiew dragit sig tillbaka med sina trupper till Ungern och ingått ett avtal med prins Rákóczi om att trupperna skulle få vara i vinterkvarter kring Zemplin och att de sedan skulle anfalla tyskarna. Man lämnade alla sina harnesk i lägret och Monsieur Grudzinski anträdde marschen för att genomföra denna plan tillsammans med prins Rákóczis trupper. Ungrarna bildade högerflygel och polackerna vänsterflygel.

1710

Man anföll de kejserliga i närheten av Ėrsekvadkert [slaget vid Romhány den 22 januari 1710]. Polackerna anföll de kejserligas högerflygel så tappert att de kejserliga tog till flykten, varpå polackerna plundrade deras läger och tillhörigheter alltmedan de kejserligas vänsterflygel drevs på flykt av ungrarna, och de som kom på efterkälken blev till byte. De blev alla besegrade.

     Trupperna under vojvoden av Kiew bestod av 50 polska fanor, av överste Zülichs regemente som anfördes av major Hasenc, av general Śmigielskis regemente som anfördes av överste Scharier och av kung Stanisławs livgarde som anfördes av Monsieur Buchholz. Prins Rákóczi framställde en begäran om att general Śmigielskis regemente, som hade satts upp i Polen av överste Bielke på franske kungens bekostnad efter medgivande av kung Karl XII, skulle få användas i Ungern i prins Rákóczis tjänst. Vid denna tid hade general Śmigielski brutit upp mot Sachsen. När regementet var på marsch mot Ungern tog Rákóczi över det och beordrade att det skulle stå under hans befäl.

Kapitel 4

Drömmer om Karl XII. Kapitulerar inför storhetmanen greve Sieniawski. Blir överfallen och bestulen nära Częstochowa. Överfaller med sin friskara sachsiska och ryska trupper. Smyger genom skogarna och tar sig slutligen in i Svenska Pommern.

Jag nämnde i förbigående att jag i Jasov samma natt som slaget vid Poltava ägde rum hade en dröm. Drömmen hade följande innehåll: Jag mötte Konung Karl XII. Han var alldeles ensam i en skog som bestod av kullar och dalar samt små granar över vilka jag kunde se Konungens huvud. Jag fylldes av glädje och gick närmare honom. Jag sade till honom att hans närvaro gav mig nytt mod men det smärtade mig att finna honom gående till fots alldeles ensam på denna avsides belägna plats. Han svarade och sade att inget är större än att ge sitt liv för fäderneslandet. Kom med mig i stället!

     Vi sprang tillsammans uppför backarna och ut ur skogen. Jag lade strax märke till att den ryska armén befann sig överallt runt omkring denna plats, åt öster, söder och väster. Åt norr fanns däremot inget som kunde hindra oss från att sätta oss i säkerhet genom att fly åt det hållet. Därför försökte jag övertala Konungen att dra sig undan åt norr, något som Konungen absolut inte ville. Han begav sig i stället i sporrsträck mot öster, mot Orienten. Jag fylldes av stor sorg vid tanken på hans olycka och ville leta efter honom i skogen. Jag använde mig av vingar, jag flög och flög. I själva verket vilade jag på en hård bädd av halm vid ett hus mitt i skogen och där vaknade jag.

     Även om Konungen inte hade stupat i min drömsyn så skrev jag ändå ner drömmen. Femton dagar senare, medan vi var i Ungern, fick vi reda på att ryssarna vunnit seger vid Poltava samma dag som jag haft min dröm och att Konung Karl XII hade retirerat i riktning mot Orienten.

     Efter den olyckliga expedition som de polska trupperna genomfört tillsammans med prins Rákóczis trupper mot de kejserliga vid Ėrsekvadkert, gick de in i sitt vinterkvarter. Där begärde prins Rákóczi att få tillgång till general Śmigielskis regemente, det som hade satts upp av överste Bielke på bekostnad av kungen av Frankrike. Prinsen drev sitt krav till den grad att han upplöste kung Stanisławs livgarde och sammanförde Zülichs regemente med general Śmigielskis. Han avlägsnade officerarna från deras uppgifter. De ville nämligen inte gå in i hans tjänst och bad därför om att bli lösta från sin trohetsed.

     Vojvoden av Kiew blev mycket förargad över detta. Åtföljd av Monsieur Grudzinski och Monsieur Zülich satte han sig till häst. De medförde sina polska fanor och tågade längs gränsen ända till dess de kunde förena sig med Konung Karl XII i Bender. Monsieur Potocki, som var den polska kronans kansler, blev kvar i sitt kvarter i Ungern, sedan han först gjort en privat överenskommelse för sin familjs och sitt hushålls säkerhet. Alla officerare som inte ville gå in i tjänst hos prins Rákóczi vände sig till mig liksom hela kung Stanisławs livgarde.

     För de förstnämnda skaffade jag pass så att de kunde återvända till Polen. För de senare gjorde jag en överenskommelse med kronans kansler att han skulle ta emot dem i sin by och betala var och en fyra écu i månaden ända till april. Det var vid samma tid som min överenskommelse med greve Bercsényi skulle löpa ut. Under tiden hade jag fullt upp med att få mina husarer i gott skick. Jag hade utbildat dem på egen bekostnad, eller rättare sagt med hjälp av de tio krigsbyten som mina mannar under min ledning under tre år tagit i Ungern. Bytet fick på så sätt tjäna mina framtidsplaner.

     Tiden började löpa ut. Med största älskvärdhet tog prins Rákóczi avsked av mig. Han beklagade att jag inte hade möjlighet att stanna ytterligare något år i hans tjänst.

     Kronans kansler lovade att komma och möta mig med femtio gardessoldater. Jag gav mig därför iväg tillsammans med mina 100 husarer och mina tjänare, alla utlänningar, för att utan dröjsmål bege mig till den avtalade platsen.

     Monsieur Bercsényi bad mig att på vägen undanröja ett hinder i form av Monsieur Miska Kurucz, som fattat posto med 300 husarer. Greve Bercsényi hade inte lyckats uppnå stridskontakt med Kurucz, men jag besegrade honom så han tvingades rädda sig till fots upp i bergen och lämnade kvar femtio fångar och ett stort antal hästar till mig. Tjugo av fångarna anhöll om att få tjänstgöra i min trupp. Jag kom överens med dem om villkoren och skickade de övriga till greve Bercsényis läger med ett brev i vilket jag klandrade hans befälsföring. Jag fortsatte vägen fram och anlände in i Polen till den avtalade platsen, där jag sedan förgäves väntade på kanslern i två dagar. Jag tyckte mig ha blivit sviken av hans löften, varför jag ändrade mig och i stället marscherade mot Wisła för att försöka ta mig över den floden och sedan med mina husarer bege mig till Svenska Pommern.

     Vid samma tid befann sig kung August och greve Sieniawski, kronans storhetman, i Warszawa. För att bättre dölja mina avsikter och kunna gå över Wisła utan problem utgav jag mig för att vara utskickad av en kommission för prins Rákóczis räkning till storhetmanen. Wisła bevakades på den motsatta sidan av polska trupper och på östra sidan av ryssarna. Man kände inte till mig utan uppfattade bara att det var en militär avdelning som såg hygglig ut och att allt tycktes vara i god ordning. Jag köpte matvaror för mitt följe. Monsieur Brouskoffski informerades om min ankomst till Polen och om mitt påstådda uppdrag. Han lät skicka efter en tovarisch som skulle åtfölja mig dit jag begav mig.

     Till min besvikelse hade kung August och storhetmanen skilts åt i Warszawa. Kungen hade gett sig iväg mot Gdansk och storhetmanen till Lublin och Sieniawa, något som omintetgjorde min plan att gå över Wisła för att sedan bege mig till Pommern. Så snart storhetmanen givit sig iväg mot Sieniawa funderade jag på hur jag skulle göra. Jag antog att storhetmanen var på väg till sitt slott i Bełz och att jag i så fall skulle kunna passera floden Bug vid Sokal eller på något annat ställe för att återgå till min första plan, nämligen att förena mig med kung Karl XII i Bender, där Monsieur Grudzinski redan hade varskott om min ankomst.

     Jag avverkade korta dagsetapper för att storhetmanen skulle hinna avlägsna sig till Bełz, men till min stora besvikelse blev han kvar i Sieniawa. Jag insåg då att jag i själva verket var omgiven av fientliga trupper och att floden Bug var lika väl bevakad av de polska fanorna som Wisła var. Jag såg ingen annan möjlighet att ta mig ur denna knipa än att skriva ett brev till storhetmanen om att jag tänkte bege mig till honom för att ansöka om att få göra tjänst för republiken. Jag bad att han skulle sända en av sina officerare till mig för att mönstra mina husarers utrustning. Innan dess hade jag inte möjlighet att komma till honom med mina mannar eftersom jag befann mig på en plats där döden härskade både bland människor och djur. Jag begärde att få stanna i karantän i sex veckor i Stare Miasto vid Leźajsk för att mina husarer där skulle kunna återhämta sig.

     Hetmanen samtyckte till det hela och jag begav mig till Leźajsk, en stad som tillhörde kronans kansler med vilken jag utformat hela planen. Ända till dess hade jag spelat min roll bra. Jag inbillade mig att jag kommit på hur jag från denna plats skulle genomföra min plan och fånga upp underrättelser om kanslern och hans folk. Också denne hade, med kung Stanisławs livgarde, kommit in i Polen, blivit upptäckt av överste Mijr och därefter anfallen. Några av livgardisterna blev dödade, tolv stycken togs till fånga och resten lyckades undkomma upp i bergen.

     Under tiden hade emellertid greve Bercsényi oturligt nog skrivit ett brev till kronans storhetman Sieniawski i vilket han meddelade, att jag hade lämnat min tjänst hos prins Rákóczi för att i stället söka tjänst i Sverige och återvända till mitt fädernesland, och han uppmanade honom att ta sig i akt.

     Denna underrättelse oroade storhetmanen i hög grad. Då han inte längre trodde sig vara i säkerhet i Sieniawa begav han sig till Bełz för att uppehålla sig på sitt slott där han också hade en garnison. Storhetmanen skrev ett mycket förbindligt brev till mig i vilket han inbjöd mig att komma till honom i Bełz med mina husarer för att göra upp med honom om kapitulationen. Han befallde också att jag skulle ta vägen via Sokol för att där på bästa sätt finna kost och logi för min trupp.

     Jag gav mig av för att möta honom vid den av honom föreslagna platsen, där jag blev väl mottagen. Efter middagen tog storhetmanen med mig på en promenad i trädgården varvid han delgav mig innehållet i det brev som greve Bercsényi skrivit till honom. Jag svarade att det inte innehöll annat än felaktigheter och sådant som berodde på olyckliga omständigheter. Jag gav upplysningar till honom med vilka han verkade vara tillfreds. Slutligen gav mig storhetmanen order om att jag skulle bege mig till hans läger fyra lieue därifrån, där generalmajor Kavenack för sin del fått order om att ombesörja min kapitulation.

     Jag gick in i lägret med mina husarer och visade upp dem för general Kavenack som fann att de etthundratjugo var väl klädda och utrustade. Efter inspektionen bad generalen att jag skulle komma in i hans tält. Han gav mig i handen ett pass som var underskrivet av storhetmanen med innebörden att jag tillsammans med mitt tjänstefolk och mitt bagage kunde resa i full säkerhet vart jag önskade. Muntligen tillade han att det var en särskild ynnest av storhetmanen att för den här gången låta mig slippa att bli fängslad. Han sade också att storhetmanen var tillfreds om jag lämnade ifrån mig mina husarer utan att kräva ekonomisk ersättning för mina utlägg.

     Jag lät honom förstå att jag alldeles nyligen underrättat storhetmanen om alla de felaktiga uppgifter som förekom i brevet från greve Bercsényi och som nu medförde att jag inte hade annat att göra än att avskeda mina husarer. Jag satte mig upp på hästen för att ta avsked av mina husarer och sade sedan så här till dem:

     ”Kära vänner! Jag kommer nu att lämna er på grund av några olyckliga omständigheter. Jag har verkligen inte velat avyttra er. Ni är mig så kära att jag inte skulle låta er ryckas ur mina händer bara för pengars skull. Ni vet alla att jag haft omsorg om er och försett er med vapen och utrustning för att ni skulle stå i min tjänst. Allt som ni har mottagit av mig har ni fått som gåva så att var och en själv äger sin häst och sina vapen. Ni äger er själva, så ni kan nu ta tjänst hos vem ni behagar. Av hela mitt hjärta tackar jag er för den lydnad och trofasthet som ni visat mig.”

     Vid dessa ord började de beklaga sig och bönföll mig om att inte lämna dem. Alla lovade att följa mig ända in i döden. Jag svarade att det just nu inte var lämpligt att möta våld med våld och att jag var angelägen om att överlämna dem i andras händer. Jag red iväg, lämnande lägret i upprivet tillstånd och begav mig mot staden Krakow som låg på en dryg dagsresas avstånd.

     Mitt följe bestod av femton tjänare. Ute på slätten, fyra lieue från Krakow, mötte mig tio man ur kung Stanisławs livvakt. De hade räddat sig från den skärmytsling som den polske kronans kansler haft med en avdelning ur överste Mijrs regemente. Jag var glad över att träffa på dem. Soldaterna å sin sida fick nytt mod när de blev upptagna i min trupp. De löpte annars risk att bli tillfångatagna av polackerna.

     Jag fortsatte mot Częstochowa. Efter att ha övernattat i en by tre lieue därifrån blev jag plötsligt attackerad av trettio polacker under befäl av en viss Wolski från vojvodskapet Brześć Kujawski. Jag låg och sov i ett fallfärdigt hus då denne Monsieur Wolski försiktigt öppnade dörren och smög in med några av sina mannar. Han hade ställt några av de sina på vakt utanför fönstren. Han väckte mig med tjugo muskötskott. Alla sköt mot platsen där jag låg och sov. Jag blev sårad av en kula men fick tag i mina pistoler som låg redo under huvudgärden. Utan att resa mig ur bädden sköt jag två skott med pistolerna och lyckades döda två av dem som trängt in i min kammare. Jag reste mig ur bädden, fick tag på min värja, varpå inkräktarna försvann ut ur kammaren. Jag laddade om pistolerna och jagade bort inkräktarna ifrån min farstu och ända ner till vägen, där två av dem blev genomborrade av pistolkulorna.

     Under tiden hade mina tjänare låst in sig i stallet, medan livdrabanterna i mitt följe, som befann sig inne i byn, hade vaknat av bösskotten och nu kom för att hjälpa mig. Medan jag var kvar inne i min kammare eller vid ingången till huset hade dessa banditer skjutit slut på sin ammunition. När jag kom ut på vägen blev jag därför utsatt för deras förolämpningar i stället för att bli mottagen av deras eld. Ute på vägen bland dessa banditer förlustade jag mig med värjan. Jag gick bort för att möta några av mannarna ur min trupp och återvände sedan tillsammans med dem, men då steg banditerna till häst och räddade sig undan fortsättningen.

     Under den korta tid jag varit borta från huset jag för tillfället bodde i hade banditerna passat på att förse sig med alla mina tillhörigheter så när som kläderna jag hade på kroppen. De hade dock inte kunnat ta sig in i stallet eftersom mitt tjänstefolk hade stängt dörren dit. De hade sålunda inte lyckats ta några av hästarna. Men min trupp blev tvungen att hämta tillbaka mina tillhörigheter. Omgående satt jag till häst för att följa efter banditerna, något som möjliggjordes genom att man kunde följa deras spår i den snö som fallit föregående dag.

     Jag följde efter dem ända bort mot fyra lieue från Wieruszów utan att lyckas ta någon av dem på bar gärning. Där fick jag lagt förband på mitt sår och vi kunde vila ut oss hos en av mina vänner vid namn Klebocki som bodde en halv lieue därifrån.

     Den ryske överstelöjtnanten Monsieur Meyer befann sig i grannskapet med en trupp. Jag sände honom ett brev i vilket jag berättade om den sammanstötning jag föregående dag haft med några banditer, vilka utplundrat mig så att jag stod på bar backe. Jag bad honom att låta hans trupper söka efter banditerna i grannskapet. Och verkligen, Monsieur Wolski, banditernas ledare, blev infångad av ryssarna, som satte honom i fotbojor och tog med honom till Lviv, där tsaren för tillfället befann sig.

     Emellertid visade storhetmanen Monsieur Sieniawski ett visst intresse för honom. Han tvingade överstelöjtnant Meyer att vara förekommande mot tjuven eftersom han fått så hård behandling av ryssarna under färden. Dessa visste att det i själva verket var Monsieur Sieniawski som sänt ut denne tjuv för att han skulle döda mig under min färd, detta trots att jag blivit försedd med pass.

     Jag fortsatte med diligensen till Gdansk. Där framförde jag mina klagomål angående storhetmanen till greve von Flemming, som vidarebefordrade dem till kung August. Jag fick greve von Flemming att tro att mina husarer varit avsedda för tjänst hos Polens kung, men att storhetmanen tagit dem ifrån mig och olyckligtvis behållit dem. Under förevändning att jag var svensk och kanske hade för avsikt att återvända till Sverige gjorde jag anspråk på en rättvis gottgörelse för överfallet och det försåt som Monsieur Wolski, storhetmanens tovarisch, genomfört mot mig under färden. Jag ville också ha återbetalning av de 1 200 écu jag fått då jag överlämnade mina 120 husarer. Till sist lyckades jag få greve von Flemmings uppmärksamhet, vilket medförde att denne skrev ett mycket skarpt brev till storhetmanen, i vilket han återkrävde alla mina husarer jämte deras militära utrustning så att de kunde komma i kungens tjänst. Vidare krävde han att jag skulle få ett pass så jag omedelbart skulle kunna hämta mina husarer.

     Jag gav mig iväg. På vägen mötte jag två av mina underofficerare, som underrättade mig om vad som hänt med husarerna. Sedan jag lämnat dem hade generalmajor Kavenack föreslagit att de skulle avlägga trohetsed till storhetmanen, något de alla vägrade. De sade att de var fria män, som blivit entledigade av sin kapten. Han hade försett dem med militär utrustning som de sedan fått i gåva när han lämnade dem. De begärde i stället att generalen skulle förse dem med pass så att var och en av dem kunde bege sig vart han ville.

     Detta svar hade uppväckt general Kavenacks vrede till den grad att han lät den gå ut över mina stackars husarer. Han förklarade dem för fångar. På hans order skickades de sedan till ett läger där artilleriet var förlagt och man satte ut vaktposter omkring dem. Därefter misshandlades de med hötjugor. Inte desto mindre förblev de orubbliga. Ingen ställde sin trohetsed till förfogande för att storhetmanen skulle kunna sprida ut dem i sin armé. Kanske kan man förklara storhetmanens beteende med att jag ”roat mig” på landsvägen med hans gode vän Monsieur Wolski.

     Under dessa omständigheter bestämde jag mig för att skicka iväg en av mina underofficerare till storhetmanen med greve von Flemmings brev och sedan avvakta resultatet i Krępiec (Krampitz).

     Jag berättade hur Monsieur Wolski blivit tillfångatagen av ryssarna och att överstelöjtnant Meyer tagit med honom till Lviv, där han i februari 1711 lämnat ifrån sig befälet över den ryska truppen till storhetmanen. Denne tovarisch, som informerats om min resväg till Krępiec, kom sedan och anföll mig sista dagen i mars i en by där jag gjorde måltidsuppehåll och just inte väntade mig några fientligheter. Han satt av hästen och gick in i det hus där jag vistades tillsammans med fyra kumpaner, var och en försedd med två par pistoler. Jag var ensam i rummet. Då dessa män inte i förväg anmält sin ankomst, antog jag att de var ute i onda avsikter då de öppnade dörren. Därför drog jag värjan och skyndade fram till dörren, något som skrämde dem så att de satt upp på hästarna och flydde hals över huvud. Snabbt satte jag mig till häst för att ta rätt på det där anhanget. Min trupp, som var inkvarterad i de andra husen, satt också upp till häst. Under tiden var jag ensam, omgiven av dessa banditer. Det blev skottväxling. Min häst föll offer för ett av skotten. Själv blev jag sårad i huvudet och i vänster hand av ett sabelhugg. I samma ögonblick anlände min trupp och räddade livet på mig eftersom jag fallit till marken och annars skulle ha blivit dödad av banditerna.

     Detta var sista gången jag fram till denna dag har blivit sårad, även om jag senare råkat ut för ännu större faror. På grund av min skada blev jag tvungen bli kvar där i två veckor. Jag bodde då hos en av mina vänner som var domare i Kujawien.

1711

I december månad följande år började jag korrespondera med kung Stanisławs hov i Szczecin (Stettin) genom Monsieur Kuczkowski, överhovjägmästare i Wieluń, som inte var i tjänst vid tiden för min framställan. Jag framhöll, att enligt den uppfattning som många polska adelsmän hyste, borde man enas om att göra kung Augusts syften om intet, eftersom hans handlingar hotade att ödelägga hela republiken. Jag kom att på olika sätt fortsätta denna korrespondens. I juni begav sig Monsieur general Śmigielski inkognito med postskjutsen till Wrocław (Breslau) tillsammans med en kammartjänare. Han skulle inträffa hos mig i Krępiec för att genomföra den plan vi uppgjort. Jag väntade på honom där.

     Måhända berodde det på ren glömska att general Śmigielski från Wrocław fortsatte till Monsieur Gniazdowski, hans gamle kapten för kavalleriet. Denne befann sig nämligen i Polen nära den schlesiska gränsen, en halv lieue från Ołobok (Mühlbock). I dessa trakter befann sig just då general von Eckstädts sachsiska regemente, som låg i kvarter. I all hast omgrupperade man en del av krigsfolket dit och överraskade detta regementes överstelöjtnant i en by. Denne blev sårad och man dödade också någon ur hans kavallerikompani. Resten av kompaniet togs till fånga tillsammans med sitt standar. Överstelöjtnanten, som var svårt sårad, erhöll en förkortad procedur så att han så snart som möjligt kunde komma till fängelset i Szczecin för att hans skador skulle läka. Någon förvissade sig om att kompaniet skulle komma iväg i god ordning, vilket medförde att andra i grannskapet blev oroade, vaknade och grupperade sig för att följa efter fienden.

     General Śmigielski skyndade sig att så fort som möjligt dra sig tillbaka med bytet. Från alla håll skyndade sachsarna fram för att täppa till passagen till Ołobok. De lyckades till och med återta sina fångar och en del av bytet. Även åtta polacker blev tillfångatagna. General Śmigielski tog sig med återstoden av truppen genom ett träsk och simmade över den lilla floden vid Ołobok. På så sätt räddade han sig in i Schlesien.

     Genom Monsieur Klebowski fick jag höra om detta äventyr. Jag satte mig till häst och gav mig ensam iväg för att leta reda på general Śmigielski. Jag fann honom i en by två lieue från Kępno (Kempen). Tillsammans fortsatte vi till den plats i Polen där min trupp befann sig.

     Samtidigt anlände kung August från Dresden till Wrocław. Vid sin ankomst fick han reda på vad general Śmigielski haft för sig i trakten av Ołobok. Därför begärde han eskort från staden Wrocław för att i säkerhet kunna bege sig till Brzeg (Brieg). Därifrån sände han sedan iväg en av kejsarens officerare med ett brev, egenhändigt skrivet av honom själv, till general Śmigielski. Denne officer föll emellertid i händerna på mina mannar och blev förd till mig. Jag tog hand om det nämnda brevet och lämnade det till general Śmigielski. Det löd enligt följande:

     ”Min käre general! Jag har alltid satt värde på den gamla vänskapen med er. Jag ber er att komma tillbaka i min tjänst. Ni kommer alltid att finna mig vara er nådige herre och er tillgivne konung.”

     Han fick följande svar: ”Alltsedan er abdikation och fredstraktaten i Altranstädt har jag troget tjänat kung Stanisław. Inför hela världen vill jag ge tillkänna att jag kommer att tjäna min nye herre lika trofast som jag tjänade den tidigare.”

     Kung August vilade ut i Brzeg till dess att en avdelning sachsiska trupper samlats i trakten av Częstochowa för att eskortera honom till Kraków.

     Underofficeren som jag skickat till storhetmanen återkom utan svar på det brev som fältmarskalken greve von Flemming skrivit till honom.

     Monsieur Gniazdowski anlände för att tillsammans med trettio polacker förena sig med mig. Min trupp bestod nu av tio av kung Stanisławs livgardister, var och en av dem en väl rustad tjänare. Dessutom fanns fyra underofficerare och tolv dragoner som blivit väl rustade på min bekostnad.

     Efter dessa förberedelser var vi beredda att gå ut och kriga i hela världen. Det första vi gjorde var att gå mot Wieluń, där Monsieur Vitri, kapten hos storhetmanen, legat i kvarter för att rekrytera soldater. Kaptenen togs tillfånga med sina mannar. Dessa åberopade då sin trohetsed. Därifrån tågade vi genom vojvodskapet Sieradz, från Kalisz (Kalisch) och Łęczyca (Lentschitza). På vägen nedgjorde vi små utspridda sachsiska och moskovitiska truppstyrkor som vi träffade på här och där. För varje dag blev vår trupp större. Sådana som redan förvärvat ett rejält byte gick efter oss i sina gångkläder men lämnade oss sedan frivilligt.

     Då vi anlänt till vojvodskapet Kujawien återvände vår förtroendeman från Toruń med nyheten att 150 vagnar fyllda med olika slags militär utrustning var på väg från Toruń till Nakło. Allt detta var avsett för de 6000 ryssar som avdelats för att tillsammans med sachsarna göra en inbrytning i Svenska Pommern. Vi tog oss dit för att inne i en skog täppa till vägen för dem. Följande dag mötte vi dem. Efter att med våra svärdsklingor ha gjort slut på den ryska eskorten om sjuttio dragoner, kunde våra mannar ta ett ansenligt byte. Återstoden med alla de moskovitiska vagnar som vi inte kunde ta hand om brändes upp på ett fält.

     Under tiden skyndade en mängd av de sachsiska och ryska trupperna i Storpolen till från olika håll för att försöka överrumpla vår trupp, något som var omöjligt för dem eftersom vi inte stannade mer än tre timmar på varje plats. Dag och natt satte vi av över stock och sten. Tre gånger inom loppet av ett dygn simmade vi över floden Warta.

     Till sist blev vi tvungna att lämna Storpolen och ta oss in i Preussen. Den sachsiske generalen Saint Paul hade slagit läger på andra sidan floden Brda vid Bydgoszcz där bron och därmed passagen in i denna provins befinner sig. Vi hade inte möjlighet att anfalla detta regemente och öppna vägen för oss. Därför tog vi i stället oss över nämnda flod med en färja tre kvarts lieue nedanför Bydgoszcz. Där hade sachsarna ett förråd med förnödenheter som vaktades av en underofficer och åtta dragoner. Vi tog dem till fånga. Under tiden som vår trupp transporterades över på färjan började de kasta ner förnödenheter i vattnet för att på så sätt försöka förstöra förrådet.

     En av kung Augusts kassaförvaltare och hans vagn, förspänd med sex hästar, föll i våra händer på andra sidan floden. Denne Seigneur togs om hand av vår trupp och fick följa med oss ända till Szczecin. Sedan vi lyckligt kommit över floden tog vi först av åt höger mot Wisła och kom till Fordon, där det fanns ännu ett sachsiskt förråd, vilket vi snabbt brände ner. En förvaltare för livsmedlen togs till fånga. Vi passade på att förse oss med bagare och andra fångar och lämnade kvar de övriga. Vi kom igenom några byar och upptäckte där 150 hästar på bete. I en annan by stötte vi på trettio stycken av administrationens vagnar som vi brände upp samtidigt som vi lemlästade hästarna. Vi tog av åt väster och kom genom skogarna till Kunice (Kunitz) och därifrån till Słubice (Dammvorstadt), där vi höll oss dolda för att ta oss närmare gränsen till Pommern. Vi stannade en natt i ett snår i skogen för att ge hästarna att äta och såg då hur en stor sachsisk truppavdelning gick fram längs stora vägen till Kunice i avsikt att anfalla oss. Vi var dock glada för att sachsarna inte upptäckte oss på denna plats.

     Till slut lyckades vi ta oss ut ur Polen utan att riskera vår packning och kom in i Pommern. Men på Brandenburgs område mötte vi en del svårigheter. Man ville inte låta oss passera utan barrikaderade sig i stället. Vi tog oss därför simmande över en liten flod och anlände lyckligen till Dąbie (Altdamm), en lieue från Szczecin, efter att ha varit på väg i tre veckor, under vilka vi förflyttade oss i skogsbrynen och hela tiden riskerade att omringas av fienden och falla i deras våld.

Kapitel 5

Spaningsexpeditioner och raider från Stralsund.

General Śmigielski hade förvarnat om vår ankomst till Szczecin. Där kunde jag låta vår trupp vila ut och hästarna fick beta. Jag skulle vilja påstå att jag sov oavbrutet ett helt dygn.

     Pommerns generalguvernör påbjöd att vi skulle ha vårt kvarter i staden Gartz, dit jag då begav mig med min trupp. Den ovan nämnde kassaförvaltaren försattes på fri fot mot att han i Szczecin erlade en lösensumma om 6 000 ecú, av vilken jag erhöll hälften. Min första åtgärd blev då att på egen bekostnad ställa upp femtio dragoner. För detta ändamål använde jag dessa 3 000 ecú samt hela mitt övriga byte.

     Fienden lämnade oss inte länge i fred utan föll in i Pommern från två håll. Kung Stanisław lämnade Szczecin och reste till Stralsund, medan jag med mina nyutrustade dragoner begav mig till Barth.

     Den danska armén närmade sig från kusten vid Damgarten, varför man förflyttade de utspridda svenska trupperna mot gränserna. De fick slå läger kring Stralsund, där man började bygga upp skyddsvallar och sätta förskansningarna i stånd vid den stadsport som heter Frankentor.

     Jag vann en mindre framgång då jag tog tjugo danska fångar i närheten av Langenhagen. Vid ett annat tillfälle tog jag trettio danskar vid Ketenhagen.

     Sedan förflyttade jag mig åt andra hållet för att ta reda på var sachsarna och ryssarna befann sig. Jag upptäckte att de slagit läger i trakten av Reinkenhagen. Jag ordnade ett bakhåll för dem. Jag anföll deras kavalleri i en by som heter Brandshagen och tog några till fånga.

     Den sjunde september 1711 var danskarna i närheten av Pütte medan ryssarna fanns nära Andershof. De tänkte innesluta oss och började belägra själva staden Stralsund. Jag stötte på sachsiska husarer nära Andershof där deras kapten, Monsieur Glukoffski, blev tillfångatagen och någon av dem blev dödad. Dessa små framgångar uppmuntrade mina dragoner så att fiendens livgarde och deras vaktposter runt staden nu ständigt blev störda. Bland annat ansattes de både natt och dag av en av mina underofficerare vid namn Spaak som drev bort de fientliga vaktposterna. En gång sprang han snabbt rätt in det danska lägret och tog med sig kitteln med deras kokande korngrynvälling.

1712

Fienden fortsatte sin inringning och blev kvar till den 7 januari 1712, då belägringen hävdes och de drog sig tillbaka mot trakten av Greifswald, Grimmen och Tribsees. Hela det svenska kavalleriet transporterades till Rügen för kantonering och man lämnade kvar 400 dragoner i befästningen vid Frankentor. Vintern var sträng och man kunde inte förse livgardet med ved. De svenska dragonerna började fly sin kos. General Dücker beordrade mig att placera ut åtta av mina dragoner vid framskjutna vaktpostställen för att hindra de övrigas desertering. Mina dragoner tyckte inte om denna svåra uppgift, något som resulterade i att även trettio av dessa deserterade.

     Tidigt på morgonen samma dag som fienden hävde blockaden av Stralsund gav jag mig av för att patrullera. När jag kom till den plats där vaktposterna brukade befinna sig såg jag inte till en enda människa. Jag begav mig då till deras tidigare förläggning vid Frankentor och fann att också där var det alldeles tomt. Jag återvände samma väg till vår befästning och gav order till mina dragoner att sadla och tygla hästarna. Jag begav mig in i staden och underrättade general Dücker om vad jag sett och fått reda på.

     Det dagades och blev sådan dimma att man inte kunde se tio steg framför sig. Jag begav mig till bron över vallgraven där ryssarna hade byggt upp en liten befästning vilken jag nu fann vara övergiven. Jag red över vallgraven tillsammans med en pålitlig underofficer. Vi bar båda röda uniformskappor. Jag lämnade min trupp nära den stora bron och gick in i det fientliga lägret. Fienden hade redan gett sig därifrån. Jag tog av åt vänster och upptäckte då det sachsiska arriärgarde, som general Lützelburg förde befälet över, uppställt i stridsformation omkring Andershof. Helt lugnt fortsatte jag förbi dem, iförd min röda kappa, på tio stegs avstånd framför deras frontlinje, utan att någon brydde sig om mig. På tjugo stegs avstånd framför täten på de sachsiska trupperna fick jag se två officerare som ännu inte kommit ifatt sina trupper. Jag skyndade fram i sporrsträck och sköt ett pistolskott mot en av dem. Efter detta ville min häst inte längre gå åt vänster. Jag avlossade en hel del skott då jag red förbi den andra hälften av deras formation. Någon ropade att man skulle rycka av mig kappan eftersom den inte satt fast i kragen. Slutligen lyckades min häst hoppa över vallgraven på ett ställe där denna var tillräckligt smal. Min underofficer återvände till platsen där jag lämnat min trupp. General Dücker kom också tillstädes. Han var ängslig för att jag skulle ha blivit tillfångatagen eller dödad, men just då kom jag tillbaka för att återförena mig med min trupp. General Dücker blev förvånad över att min häst kunnat hoppa över vallgraven. Konung Karl XII var också angelägen om att få se detta ställe år 1715.

     Jag passerade vallgraven med mina dragoner och mötte de danska trupperna bortom Lüdershagen när de var på väg mot Grimmen. En dansk underofficer med åtta kyrassiärer blev omringad hundra steg från arriärgardet och togs till fånga utan att ett enda skott avlossades. Följande dag togs en dansk löjtnant med några kyrassiärer till fånga vid Barth och i byn Quitzin rönte två löjtnanter, två underofficerare och tolv soldater samma öde. Om jag bara haft mer folk med mig så skulle översten som förde befälet vid Grellenberg samt hans överstelöjtnant ha fallit i mina händer. Men jag kan inte redogöra för alla skärmytslingar jag hade med fienden utan håller mig bara till de stora dragen.

     Monsieur Silverstern, som var kapten för det danska kavalleriet, hade med 70 kyrassiärer tagit sitt kvarter i Ribnitz. Jag tog honom och alla hans mannar till fånga, förutom löjtnanten som gömt sig i avträdet. Vid ett annat tillfälle tog jag på samma plats två löjtnanter med 40 kyrassiärer till fånga. Dessa 40 kyrassiärer internerades i trakten av Hült och Marlow.

     Två gånger erfor jag framgångar mot sachsarna mellan den lilla befästningen och byarna Bremerhagen och Segebadenhau, men min häst, den som gjort det väldiga hoppet över vallgraven, blev tyvärr dödad där. Jag ordnade ett bakhåll för sachsiska husarer i trakten av Hildebrandshagen, Behnkenhagen och Engelswacht så att inte en enda av dem undkom mig, förutom en fänrik ur deras trupp som red på en vit häst vilken bar honom genom alla faror. Han blev omringad i trakten av Eijderstadt men inte desto mindre lyckades han undkomma genom att hoppa över fyra diken och två häckar. Men alla de andra blev tagna till fånga.

     Jag uppbådade ännu fler soldater. Detta är något som alltid varit min passion. Jag tänkte inte på att tjäna pengar. Jag värvade alla de ryska desertörerna för att de skulle tjäna min Konung och mitt fädernesland och utrustade dem med husarernas hästar. Mina egna dragoner blev inte försedda med något utöver matranson och foder för hästarna. Då Pommerns fältmarskalk greve Stenbock anlände var deras antal 500, alla väl utrustade och beväpnade.

     Medan allt detta pågick störde vi fienden från alla håll så att de inte ens kunde dra tillbaka hundra soldater från sina linjer utan att riskera att bli tillfångatagna. Mina mannar kom därför att kallas ”Śmigielskis dragoner” efter denne general som tidigare varit omtalad som partisankrigare i Polen.

     Den sachsiske generalen, hertigen av Weißenfels, hade gjort upp en plan att anfalla oss i vårt läger vid Frankentor en dag när vi var ute för att furagera, något han fått underrättelse om genom sina spejare. Men redan kvällen före gav jag mig iväg för att anfalla fienden i slottet i Zarrentin som tillhörde general Mœvius. Vid midnatt fick jag veta att fienden lämnat sin försvarslinje vid Tribsees.

     Jag återvände samma väg jag kommit, passerade staden Richtenberg och fick syn på sachsarna ute på slätten där de tågade mot Steinhagen. Jag tog av i sporrsträck åt vänster på vägen mot Hövet och lämnade truppen bakom mig. På vägen mötte jag överste Krassow tillsammans med furagörerna. Jag fick honom att återvända samma väg till vårt läger för att sadla hästarna och göra sig redo att ge fienden ett hett mottagande. Inne i staden väckte jag general Dücker. Han steg till häst för att vidta nödiga dispositioner. Man gav signal med kanonsalvor från Kniepertor för att regementena som slagit läger åt det hållet skulle komma närmare.

     Vid denna tid kantonerade jag vid byn Lüssow, varifrån jag gav order om att en patrull skulle utgå mot Seemühl för att ta reda på fienden, men patrullen kom tillbaka och rapporterade att den inte hade sett något. Jag fick veta att fienden hade tagit den närmaste vägen på andra sidan av sjön vid Seemühl och vi lyckades därför hitta dem bortåt Grimmen.

     General Dücker gav order om att 100 dragoner från Strömfelts regemente skulle ge sig av tillsammans med mig. Jag lät löjtnant Kathen leda förtruppen med 30 dragoner. Bortom byn Zarrendorf stötte vi på fem skvadroner med sachsare som lyckats ta sig fram genom morasen med självaste hertigen av Weißenfels i täten. Monsieur Kathen anföll dem i högra flanken, medan jag dristigt attackerade dem från vänster ute på det öppna fältet och kastade dem över ända.

     General Dücker anlände med tre dragonregementen. Sedan han tagit hand om fångarna beslöt han ta vägen genom morasen och följa efter fienden.

     Då hertigen av Weißenfels såg att hans planer var avslöjade bröt han omedelbart upp och återvände till sina försvarslinjer nära Eldena, något jag för min del inte hade möjlighet att observera eftersom skogen skymde sikten. General Dücker följde efter utan att få kontakt med honom.

     Nu gjorde fienden upp en plan som skulle visa sig bli mycket farlig för oss. Eftersom Hans Majestät tsaren hade anlänt till Pommern ville man göra något som kunde väcka hans intresse. Därför placerade man ut 8 000 man ur ryska och sachsiska infanteriet och lät dem gömma sig i skogen vid byn Hildebrandshagen, samtidigt som man förde kavalleriet till fälten en kvarts lieue från Zarrendorf. Genom spejare fick dock general Dücker reda på att fienden flyttat fram sina linjer. Han gav order till överste Marderfelt att med 400 dragoner hålla uppsikt över läget. Efter en andra expedition återvände jag själv till Ribnitz, varifrån jag medförde 45 danska fångar.

     Monsieur Marderfelt hade gett sig iväg med sin trupp en halvtimme före min ankomst. General Dücker uppmanade mig att åter sitta upp och ge mig iväg för att leta rätta på truppen men vara försiktig så att vi inte råkade ut för något bakslag. Jag fann truppen på vägen nära Zarrendorf. Vi passerade moraset och kom därefter in i skogen. Jag följde min intuition och bad överste Marderfelt att stanna kvar i skogsbrynet med truppen till dess att jag spanat i området. Jag hade följe av en underofficer och tolv dragoner. Nu hade det börjat skymma så man kunde inte längre urskilja varandra på mer än fem stegs avstånd.

     Jag gjorde en stöt mot husartruppen och blottlade på så sätt uppsåten hos fiendens kavalleri. Därefter förenade jag mig med vår trupp, som strax drog sig tillbaka samma väg den kommit och passerade genom moraset, varefter den gjorde halt. Jag skickade iväg en officer för att rapportera till general Dücker om vad som tilldragit sig. Under tiden letade jag reda på återstoden av fiendens infanteri, som hade gömt sig inne i skogen. General Dücker steg till häst med hela kavalleriet. Eftersom han blivit informerad om fiendens list tog han inte vägen genom moraset vid Zarrendorf. Därigenom fick inte fienden något tillfälle att anfalla oss och återvände därför till sina försvarslinjer medan vi återvände till vår förläggning. General Dücker var mycket belåten med att det gick som det gick, kanske mest för att hans 400 dragoner annars skulle ha fallit i fiendens händer, så som överste Grubbenhjelm med 300 infanterister hade fallit i danskarnas händer vid Dass då de hade skickats ut för att samla ved för staden Stralsunds behov. En annan gång tillfångatogs fanbäraren Monsieur Brummer tillsammans med tio kyrassiärer när de var ute på patrulluppdrag. Under dessa tre månader som general Dücker förde befälet i Pommern, intill dess att fältmarskalk Stenbock anlände, uppnådde fienden inga andra framgångar än att de lyckades ta dessa två Messieurs till fånga.

Kapitel 6      

Marscherar med Stenbock in i Mecklenburg. Snappar upp den rysk-sachsiska fälttågsplanen. Slaget vid Gadebusch. Vidare in i Holstein. Opponerar sig mot Stenbocks plan att förlägga trupperna till Tönningens fästning. Är nära att ta tsaren till fånga. Stenbock ger order om att avliva egna hästar på grund av foderbrist.

     Däremot fanns jag i täten under alla uppdrag som företogs. När fältmarskalk Stenbock tågade med den svenska armén mot Mecklenburg hade mina dragoner ständig patrulltjänst. Jag blev avdelad att täcka fiendens vänstra flygel så att de inte oförmodat skulle lämna sina linjer och anfalla oss i flanken under vår förflyttning.

     Jag blev kvar med min trupp en kvarts lieue från Franzburg i en liten by belägen på en kulle intill sjön vid Franzburg, där man under dagtid från hustaket kunde se allt som försiggick i omgivningen. Jag gav order till en kornett med tjugo kyrassiärer som nyss anlänt från Sverige att bevaka området kring dammen vid kvarnen i Franzburg. Vaktposten uppe på taket lade märke till några fientliga trupper som var på väg in i byn. Jag insåg omedelbart att dessa hade för avsikt att överfalla den vakthavande kornetten. Jag steg till häst tillsammans med larmstyrkan och skyndade iväg i sporrsträck för att rädda mina mannar. Jag fann kornetten i vild flykt och hela fördämningen fylld av kosacker. Jag anföll dem. Deras överste blev dödad och med honom många andra. Vi tog byte om 80 hästar samt 110 lansar, vilka vi överlämnade som ett minnesmärke till kyrkan i Damgarten.

     Fältmarskalk Stenbock med sin armé passerade därefter genom kärrmarkerna och över floden Recknitz och gick vidare in i Mecklenburg utan att hertigen av Weißenfels, som befann sig närheten, satte sig till motvärn vid deras passage.

     Fältmarskalken greve von Flemming begärde att få sammanträffa med greve Stenbock vilket denne samtyckte till. De båda fältmarskalkarna möttes i Marlow. Där kom de överens om två veckors vapenvila.

     Fältmarskalk Stenbock tog sitt kvarter i Schwaan och den svenska armén kantonerade i trakten runt omkring. Jag bodde i klostret i Rühn, allra närmast fiendens linjer. Fältmarskalk Stenbock gav mig order om att låta fyrtio dragoner med officerare stanna kvar för att samla in underrättelser om fienden. Därefter sände han iväg mig med återstoden av truppen för att vi skulle ta oss nära gränsen mot Holstein och där skaffa kunskap om alla danska trupprörelser, eftersom danskarna inte omfattades av vapenvilan. Jag upprättade mitt kvarter i Zarrentin, varifrån jag drev bort några som tillhörde överste von Bassewitz och som kom för att pressa ut de pengar jag skulle ha för att underhålla mina dragoner.

     Vid detta tillfälle var den danska armén förlagd vid Sachsen-Lauenburgs gräns i ett fältläger vid namn Granderheide på hertigen av Holsteins område. Jag hade ständigt spejare i fiendens läger. Jag höll mig underrättad om deras planer och informerade skriftligen fältmarskalk Stenbock, så att han kunde vidta erforderliga mått och steg för att anfalla danskarna i deras läger vid byn Wakenstädt nära Gadebusch innan de hunnit förena sig med ryssarna.

     Sedan jag anlänt till Zarrentin tillbringade jag natten i Wakenstädt. När jag sedan återvände därifrån var jag väl insatt i omständigheterna och visste att den danska armén slagit läger ute i skogen och i buskagen. Jag gav mig av för att möta fältmarskalk Stenbock i Uhlenkrog 2½ lieue från Gadebusch för att muntligen informera honom om alla förhållanden rörande den danska armén. Denna uppehöll sig just då i Gross Brütz, varför han beordrade mig att bege mig dit för att ta några danskar till fånga. Jag tog med mig 50 dragoner och lämnade de övriga i Klein Brütz.

     Jag gav mig av mot Gross Rogahn och Pampow. På vägen mötte jag två danska grenadjärer till häst som var utsända av Monsieur Slangenbusch, kapten vid den danske kungens livgarde. De var på återväg från den rysk-sachsiska armén med brev och instruktioner för dess samverkan med danskarna. De talade om för mig att jag skulle kunna få tag på kapten Slangenbusch längs samma väg. Tillsammans med de uppsnappade breven skickade jag dessa två som fångar till fältmarskalk Stenbock och skyndade sedan iväg för att överrumpla Monsieur Slangenbusch. Jag träffade på honom i en dunge mellan Gross Rogahn och byn Pampow. Som eskort hade han 22 grenadjärer till häst, vilka alla togs till fånga. Han försökte fly och kastade sig in i ett snår till höger om vägen, men ingen av dem kom undan.

     Under tiden som mina dragoner tog fatt på danskarna ute i buskagen steg jag själv tillsammans med 20 dragoner upp på en kulle för att iaktta läget kring Pampow. Vid kullens fot såg jag då en sachsisk trupp närma sig, och på andra sidan Pampow var hela fältet fullt av sachsiska skvadroner. Snabbt drog jag värjan för att anfalla nämnda trupp, vilken just vänt om för att förena sig med de sina. Sachsarna blev skrämda av detta lilla utfall eftersom de inte räknat med att det skulle finnas någon svensk trupp där. De delade upp sig på ömse sidor av vägen och försökte ta en annan färdriktning för att förena sig med danskarna, något de höll på med hela natten. Jag återvände med fångarna till fältmarskalk Stenbock som var mycket nöjd med denna prestation. Han gav order till armén om att marschera iväg två timmar efter midnatt för att utkämpa ett slag mot danskarna. Jag tog förtruppen i vår armé, och klockan åtta på morgonen fick jag syn på den danska armén. Jag stannade vid ett kärr som utgjorde den närmaste vägen in i skogen.

     Vår armés högerflygel marscherade i två kolonner och passerade på ett avstånd av två lieue. Väl förbi på andra sidan delade den upp sig till höger och vänster utan att danskarna hindrade dem. Vår armés vänsterflygel gick i stridställning och tog rast på fältet framför den skog som dolde fiendens högerflygel. Då klockan var nästan var elva anföll vi fienden med vår vänsterflygel. Vi kastade den ena bataljonen och skvadronen efter den andra över ända så att hela den danska armén krossades. Den lämnande efter sig artilleriet, trossen och mycket annat samt 5 000 fångar.

     Under detta slag hade jag en drabbning med general Mörner som förde befälet över den danske Konungens livgarde till häst. Han togs till fånga av mina officerare, och mina dragoner tog ett stort byte bestående av vita hästar. Jag tog upp förföljandet med mina två skvadroner samt med två skvadroner ur Monsieur Strömfelts regemente. Med kraft stod jag sedan emot i den sammandrabbning som den sachsiske generalen Monsieur Bauditz lät mig utkämpa på ett annat ställe.

     Därifrån återvände jag till fältmarskalk Stenbock för att gratulera honom till att ha vunnit slaget. Han svarade genom att uttrycka sin stora tacksamhet till mig som i så hög grad hade bidragit till den lyckliga utgången. Han skulle inte försumma att i sin redogörelse angående alla detaljer inför Konungen också framhålla mitt värde och mina förtjänster. Samtidigt utnämnde han mig till överstelöjtnant och sökte förmå mig att bruka alla till buds stående möjligheter för att leta reda på den ryska armén.

     För att inte oväntat falla i dess händer begav jag mig nattetid längs stora landsvägen mot Schwerin. Då jag fick reda på att några ryska truppförband hade gått över floden vid Schwerin, tog jag vägen åt höger mot bron över floden. När jag kommit dit klockan åtta om morgonen hade ryssarna hunnit bli underrättade om den danska arméns motgång. De hade därför under natten dragit sig tillbaka till andra sidan av floden och förstört bron. I den ryska armén bevittnade jag skräck och panik.

     Jag stannade kvar i den närmast belägna byn och sände iväg en officer för att informera fältmarskalk Stenbock om den aktuella situationen. Officeren fick också i uppgift att lägga fram den synpunkten att ett detachement om 1 000 eller 2 000 dragoner skulle kunna förmå ryssarna att skyndsamt lämna Mecklenburg. Fältmarskalk Stenbock gav mig order om att stanna kvar i trakten och lämna information om ryssarnas rörelser. Jag underrättade honom om att tsaren dragit sig tillbaka till Güstrow och där upprättat sitt läger.

     Fältmarskalk Stenbock gav sig iväg till Wismar och överlät högsta befälet till greven och generalen för gardet, eftersom general Dücker hade blivit sårad i slaget vid Gadebusch.

1713

Medan fältmarskalken befann sig i Wismar beordrade han mig att gruppera mig bort mot Güstrow för att göra observationer angående ryssarna medan den svenska armén gick in i Holstein. Då den sedan gått över Trave fick jag nya order om att följa efter armén.

     Jag hade till uppgift att alltid vara i arméns främsta linjer. Därför fortsatte jag förbi Oldesloe för att sedan inta mitt kvarter i slottet i Ahrensburg och därifrån observera fiendens rörelser längs floden Bille.

     Monsieur Thauvonius, en av mina officerare som var från Finland, fick order om att på egen hand informera sig om vad man hade att säga om fienden i Sachsen-Lauenburg. Han gav sig iväg med sin betjänt och snappade upp att en dansk underofficer med sex kyrassiärer under dagarna patrullerade området ända upp mot Trittau. Han tog sig till platsen och fick fram upplysningar om denna patrull. De fattiga invånarna fann det besvärligt att vara tvungna att förse danskarna med mat och dryck och havre till hästarna, samt att de övernattade i tre av husen där. Thauvonius beslöt då att gömma sig i en undanskymd vrå av byn och invänta deras ankomst.

     När danskarna kom tillbaka var de inställda på att äta och dricka i lugn och ro. Thauvonius gick lugnt och stilla in i huset där underofficeren och hans kyrassiärer befann sig. Han lade beslag på deras eldhandvapen, varefter han gick in i kammaren och förklarade att de var fångar och hotade att döda dem om de inte stannade kvar därinne. Värden i huset ålades att vakta dem. På samma sätt bemäktigade han sig de övriga och fick dem att sitta upp på hästarna, den ene efter den andre. Han bestämde sig för att hans underofficer skulle ta hand om alla de kvarlämnade vapnen när han kom tillbaka och skyndade i väg för att förena sig med honom längs vägen. Tänk så listig denne officer var när han alldeles själv, bara med hjälp av sin betjänt, kunde ta sju kyrassiärer till fånga! Sedan han fört dem till mig i Ahrensburg återvände han med en av böndernas vagnar och hämtade hem vapnen. De stackars danskarna tillhörde alla Brachdorfs regemente.

     Fältmarskalk Stenbock fortsatte marschen via Itzehoe och Heide till Friedrichstadt och därifrån till Husum där han höll krigsråd. Man hade överläggningar om vilken trupp som var mest lämplig att använda, ända till dess vi fick sachsarna, danskarna och den ryska armén i hasorna. Några föreslog då att vi skulle bege oss till Ejderstedtlandet för att där proviantera och för att förlägga en garnison av vår trupp i fästningen Tönningen. Därifrån skulle det bli möjligt att köpa proviant från Holland och England för att därefter invänta våren, då armén skulle kunna transporteras sjövägen till Göteborg.

     Jag invände att detta inte var någon bra placering. Ejderstedtlandet var alldeles för litet för att vi skulle kunna försörja oss där under sex veckor. En dansk fregatt i floden Ejders mynning skulle kunna blockera alla möjligheter att hämta förnödenheter sjövägen. Vi skulle dra in furstehuset Holstein-Gottorp i detta olyckliga krig, vi skulle tära på vårt hull i Tönningen och slutligen skulle vi bli inträngda i ett hörn ur vilket det inte funnes någon utväg. Mitt förslag var att vi i stället skulle fortsätta upp i Jylland där vi skulle kunna förse hela infanteriet med hästar, samtidigt som trakten kunde erbjuda oss tillräcklig med förnödenheter. Om vi fann det lämpligt skulle vi inte heller behöva lämna något efter oss av sådant som fienden skulle kunna livnära sina trupper av. Om fienden skulle komma att förfölja oss borde de komma längs båda kusterna. Vi skulle i så fall förflytta oss till häst ifrån den ena kusten och få till stånd en öppning mitt i fiendens trupp och därefter skövla den danske kungens land.

     Fältmarskalken svarade att detta var rena galenskapen. Överallt skulle det sägas att vi måste ha ätit och druckit opium sedan vi varit på väg från striden med danskarna kring Gadebusch. Om man följde Stenflychts åsikt skulle alla säga att vi var från vettet. Jag svarade och föreslog att man skulle skriva ner de båda åsikterna och sedan låta tiden fälla avgörandet om vilken som var den bästa.

     Fältmarskalk Stenbock sände ut mig för att fatta posto vid Treia för att spana på ryssarna. Man hade diskuterat och kommit fram till att man borde invänta fienden vid lägret i Rantrum för att där få till stånd ett slag. Den svenska armén stod uppställd i slagordning i tre dagar, men fienden behagade inte infinna sig för att anfalla. Eftersom denna vår postering var belägen bortom kärrmarkerna vid Hollingstedt och Treia, begav sig emellertid fältmarskalken ut på Ejderstedthalvön och gav mig order om att fatta posto i Husum. Där blev jag kvar ända till dess att den ryska armén uppenbarade sig på slättlandet. Jag intog min plats. Min uppgift var att försvara den stora vägen som förde in mot Witzwort och Oldenswort. För att sätta en liten udde under vatten lät jag därför öppna slussarna. Dessutom täppte jag till med vagnar som var fyllda med brända djur och satte långa humlestörar längs ett stycke av vägen för att man skulle tro att platsen var försedd med infanteristyrkor.

     Mina uträkningar kom inte på skam. Fienden, som infunnit sig för att på långt håll utforska vår postering med kikare, trodde verkligen att alla humlestörarna var långa lansar. Detta medförde att de vände om mot Schwabstedt, varifrån de gick ut på Ejderstedthalvön och först drev bort överste Mellins regemente från dess post. Fienden tvingade oss att lämna Friedrichstadt och större delen av Ejderstedt ända till Tönningen. Vårt kavalleri utposterades från Tönningen och Garding ända till Tating, där jag stannade enligt den slagordning som fältmarskalk Stenbock gjort upp. Där fanns dock inte hästfoder för mer än sex dagar. Fältmarskalk Stenbock beslöt därför att låta kavalleriet gå över floden Ejder och gav order om att Strömfelts regemente skulle utgöra förtruppen medan jag skulle utgöra eftertruppen. När hälften av Strömfelts regemente gått över floden utbröt ett åskväder så att vattnet steg i floden och det blev omöjligt att ta sig över. Fältmarskalk Stenbock sände mig order om att jag utan dröjsmål skulle inställa mig i Tönningen. Där gav han mig följande order:

”Vi utsänder härmed en avdelning soldater som under befäl av Monsieur överstelöjtnant Stenflycht skall utföra uppdrag i Holstein. I händelse av att man inte skulle få kvitterat att man gottgjort och betalat sina utskylder skall man i stället taga nöjaktigt antal män som gisslan och föra dem till den plats som muntligen överenskommits oss emellan.

Givet och undertecknat den 20 februari 1713 i Tönningen.

M Stenbock.”

     Ytterligare en sak blev avtalad oss emellan, nämligen att jag under återstoden av natten skulle stanna kvar vid stranden av floden Ejder. Man skulle låta mig medföra brev till den svenske Konungen, till rådet i Stockholm och till greve von Vellingk. Jag skulle inte bryta upp förrän jag tagit emot dessa brev.

     Jag begav mig till en plats där jag hade tillfredställande möjligheter att ta mig över floden. Jag var tvungen att skilja mig från mina dragoner och min uppassning för att rädda de fyra kompanierna av Strömfelts regemente. Jag tog inte med mig något mer än en häst, en uniform, en skjorta och en av mina dragoner som ordonnans. Jag mötte en bonde på vägen. Han sade: ”Monsieur, detta är ingen bra väg för er. Ni bör i stället lämna fästningen genom den östra porten.” Men jag underkastade mig hellre orderlydnaden och den gudomliga försynen.

     Jag tog mig över floden Ejder i en liten båt. Hästen och dragonen tog sig simmande över. Mannarna på andra sidan tog emot mig med glädje och började repa mod igen. Ejders stränder var översvämmade så man kunde inte komma iland torrskodd. Ovädret fortsatte till den grad att det såväl upptill som nertill inte fanns något annat än vatten. Det fanns varken en endaste brödsmula eller ett fång hö till hästarna att tillgå. Under dessa omständigheter stannade jag på platsen i två dygn och väntade på ovan nämnda expedition. På tredje dagen anlände tsaren tillsammans med general Bauer vid Lunden för att anfalla mig. Jag fattade posto vid fördämningen och anföll dem sedan därifrån – de kunde nämligen inte bilda någon front där – och det med sådan framgång att det var nära att ryssarna tog till flykten och tsaren löpte fara att bli tillfångatagen av mig.

     Efter denna bedrift anlände överste von Bassewitz till mig och överräckte en order från fältmarskalken om att jag skulle avliva alla hästarna och återvända till Tönningen, vilket verkställdes.

     Man fortsatte sedan åt andra hållet bort till fördämningen bortom Tönningen för att avliva alla kavalleriets hästar. För varje regemente lämnade man endast kvar 200 hästar, vilket innebar att 1 800 hästar dödades. Återstoden av vårt kavalleri bestod av följande regementen:

Västgöta med 1 000 hästar under befäl av överste von Löwenstern,

Bohus med 1 000 hästar under befäl av general von Ascheberg,

Bremiska med 800 hästar under befäl av greve Mellin,

Pommerska med 800 hästar under befäl av överste Wolffradt,

Strömfelts med 1 200 hästar under hans eget befäl,

Marderfelts med 1 200 hästar under hans eget befäl,

Marskalkens med 1 200 hästar under hans eget befäl,

von Bassewitz med 200 hästar under hans eget befäl,

Stenflychts med 200 hästar under hans eget befäl,

summa 7 000 hästar.

Den 24 februari återvände jag till Tating. Där förde jag befäl över Västgöta regementes kyrassiärer, dragonerna ur Strömfelts regemente samt min egen trupp. Under tiden därute inträffade inte något av betydelse utom att tjugo sachsiska husarer togs till fånga, så när som en som red på en vit häst och som lyckades undkomma.

Kapitel 7

Kapitulationen vid Tönningen. Tar sig tillbaka till Stralsund men behandlas illa av general Dücker. Får upprättelse när Karl XII anländer. Strider utanför Stralsund och på Rügen. Slaget vid Stresow.

Under tiden började våren komma. Vädret blev bättre. Hästkadavren började stinka. Frågan var vad man skulle göra med soldaterna. Dödligheten började nämligen stiga bland våra soldater och hästar. När vi enligt kapitulationsvillkoren vid Tönningen skulle avtåga genom den östra porten, så som bonden hade rått oss till, återstod av våra 5 000 infanterister endast 900 man och av kavalleriet 3 700 man. Enligt kapitulationsvillkoren skulle vi betala en lösen för varje man motsvarande en månadslön och sedan transportera oss till Sverige på egen bekostnad. Städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping försåg oss med hela lösesumman. Erforderliga fartyg skickades från Sverige till Åbenrå för att transportera hem oss. Den danska kronan använde sig av olika svepskäl och kom med ett antal obarmhärtiga påpekanden så att vår lösesumma skulle betalas till sista skärven. Sedan fick var och en försöka ta sig därifrån bäst han kunde.

     I kapitulationen var avtalat att den danske kungen skulle utfärda ett pass till varje regementschef och general i armén för den händelse att denne önskade bege sig till Hamburg eller Lübeck. Jag blev utsedd att ledsaga fältmarskalken och ständigt vara till hands där han befann sig. Vi kom till Flensburg, som vi sedan lämnade för att göra visit hos hertigarna av Glücksburg och Augustenborg. Fältmarskalken bestämde att jag skulle ge mig iväg till Bender för att lämna en utförlig rapport om allt som inträffat i Holstein. Han skrev till Köpenhamn för att skaffa mig ett pass för resa till Hamburg, men därifrån kom order om att jag skulle åtskiljas från fältmarskalken för att i stället bege mig till Tønder och där vara i fångenskap. Fältmarskalken uppdrog då i stället åt Monsieur Silversparre, major vid Kalmar regemente, att resa till Bender.

     Genom försorg av brigadör Schack, som var befälhavare för danske kungens livgarde till fots och som nu i oktober månad befann sig i kvarter i Tønder, fick jag ett av den danske kungen utfärdat pass för att resa till Lübeck med villkor att jag skulle bege mig raka vägen till Lübeck via Flensburg utan några omvägar in på Holsteins område. Detta var dock bara något man hittat på för att hindra mig från att besöka fältmarskalken i Schleswig. Den lojalitet jag hade mot den svenske Konungen och vänskapen med fältmarskalken fick mig därför att handla på ett annat sätt.

     Under färden, mitt ute på det platta slättlandet, skickade jag iväg mitt tjänstefolk med vagnen mot Lübeck. Själv steg jag till häst och mitt i natten red jag in i staden Schleswig. Jag gömde min häst i värdshuset Hamburg hos Monsieur Faleker och stannade inkognito under tre dygn i det härbärge i Sandhagen där även fältmarskalken var inlogerad.

     Avskedet blev vemodigt. Han beordrade mig att berätta hela sanningen för Konungen och att sätta in denne i detaljerna rörande det ena och det andra så snart jag hade möjlighet att träffa Hans Majestät. Som en rättskaffens karl gjorde jag detta år 1714, efter hans återkomst från Turkiet. Konungen blev informerad om hur danskarna hade tagit till våld vid kapitulationen från Tönningen. De hade upphävt sitt löfte om att alla skulle erhålla ett pass och i stället beordrat var och en att bege sig till Pommern för att tjänstgöra i deras trupper.

1714

Jag lämnade Lübeck i januari månad 1714 och begav mig mot Stralsund där jag fick erfara att general Dücker satte värde på min ankomst. Utan dröjsmål underrättade jag honom om allt som hänt i Holstein alltsedan den dag han skildes från armén efter slaget vid Gadebusch. I det han sade lät han framskymta att han inte var någon större vän av fältmarskalk Stenbock, men som jag aldrig brukade köpa grisen i säcken och inte heller hade något tänjbart samvete försvarade jag fältmarskalkens goda avsikter. Detta behagade inte general Dücker, vilken därför under de följande nio månaderna vägrade att ge mig förplägnad medan jag var i Pommern och i stället utsåg Monsieur Wittinghof till sin adjutant, trots att jag var överste. Denne omflyttades emellertid från sitt uppdrag och fick följande år träda tillbaka från sin uppgift som överste. Jag utstod allt detta med min vanliga stolthet eftersom jag visste att jag egentligen var den förste i rang och att min position skulle förbättras då Konungen återvände. Mycket riktigt började general Dücker att utbetala de ordinarie ransonerna så snart han i september månad fått underrättelse om att Konungen skulle komma tillbaka från Turkiet.

     Konungen anlände välbehållen till Stralsund den 22 november, något som orsakade allmän upprymdhet i staden. Hans Majestät tog sitt kvarter hos general Dücker men lämnade inte sin lilla kammare under hela dagen. Följande dag samlades alla generalerna och regementscheferna hos honom. På tredje dagen blev dock allt som förvandlat då Konungen visade sig offentligt och gick runt på stadens gator.

     En dag skickade general Dücker bud om att jag skulle infinna mig hos Konungen. Jag fann generalen ensam med Konungen. Generalen ville dra sig tillbaka och lämna mig ensam. Konungen avstyrde detta och befallde mig i stället att ge en noggrann beskrivning av allt som inträffat i Holstein. Jag dolde inte något. Jag berättade om hur greve von Vellingk hade övertalat fältmarskalk Stenbock att gå in i Holstein och att beskjuta staden Altona samt att avlägsna sig från floden Trave under förespegling att den ryska armén inte skulle marschera in i det området. Därefter lämnade jag karaktärsteckningar av de generaler som tjänstgjort under fältmarskalkens befäl. Jag redogjorde för vad som avhandlats vid det krigsråd som hölls i Husum, nämligen att det enligt min mening varit mycket bättre att förlägga kriget till Jylland än att söka sin olycka i Ejderstedtlandet. Sedan berättade jag om allt som förevarit i Tönningen där fältmarskalken hållit krigsråd sedan jag återvänt från andra sidan av floden Ejder, hur han sedan lät avrusta kavalleriet genom order om att avliva 7 000 hästar och hur han därefter föreslog att vi från denna avskurna landtunga skulle anfalla fienden i alla riktningar, något som inte gillades eftersom det möjligen kunde genomföras av mannar vid gott mod men inte under dåvarande förhållanden. Slutligen bemödade jag mig om att försöka ursäkta fältmarskalkens befälsföring under de förhandenvarande omständigheterna.

     Konungen svarade att det rapporterats till honom att fältmarskalken druckit för mycket under hela tiden och att han efter middagen ofta inte kunnat skilja mellan vitt och svart. Jag svarade att det visserligen var sant att han druckit, men att det tycktes mig som att han i drucket tillstånd varit både tapprare och hyggligare än de andra generalerna då dessa steg upp ur sina stora tältsängar. Konungen hade roligt åt detta och sade att detta var sista gången som befälhavaren för hans armé skulle vara beroende av ett riksråds finurliga spekulationer, han åt vilken armén blivit anförtrodd och som utrustats med betydande befogenheter. Men jag kan också säga, efter att ha tänkt igenom det hela, att fältmarskalk Stenbock trots allt inte hade mist hela sitt förtroende hos Konungen.

     Från den dagen började Konungen att utmärka mig inför de andra officerarna genom att han lät mig bli insatt i detaljerna angående olika ärenden. I allt detta stod det klart för mig att min egen avsikt var att tjäna Konungen och fäderneslandet.

1715

Konungen gav mig bekräftelse på den utnämning till överstelöjtnant som jag erhållit av fältmarskalken efter slaget vid Gadebusch, varpå Hans Majestät tilldelade mig Dnjesterska dragonregementet. I avsikt att förödmjuka mig intrigerade general Dücker så att Konungen skulle tillkännagiva att det var Monsieur Urbanowicz som var överste för Dnjesterregementet, fastän han inte var tillstädes och aldrig någonsin vare sig setts till vid eller fört befäl över regementet.

     Våra dragoner anlände för att fatta posto längs floderna Peene och Recknitz. Generalmajor Wolffradt förde befäl över den vänstra flygeln bort mot Anklam. Den bestod av greve von Dernaths regemente, von Kirchbachs regemente samt marskalkens regemente. Överste Leutrum hade fattat posto med infanteriet vid Loitz medan jag förde befälet över högerflygeln som bestod av dragoner till häst från Strömfelts, Marderfelts och benderska regementena samt dragonerna från det dnjesterska. Jag tog mitt kvarter i Nossendorf, en halv lieue från Demmin. Jag bevakade floden Recknitz från Demmin ända till Damgarten genom posteringar jag satt ut.

     Under natten gick en preussisk avdelning över floden Peene och anföll en mindre postering som stod under befäl av överste Leutrum i närheten av Loitz. De förde bort en fånge och en häst. Det var det första tecknet på fientlighet från det hållet.

     Sedan Konungen blivit underrättad om denna händelse begav han sig omedelbart till Loitz, och därifrån till mig i Nossendorf, där han med sin sedvanliga älskvärdhet undrade om jag inte skulle kunna göra något i samma stil som preussarna. Jag svarade att detta uteslutande var avhängigt av Hans Majestäts order och att jag i så fall skulle kunna göra på två olika sätt. Konungen godkände att jag gjorde det mitt på ljusa dagen vid dammen i Loitz och vid den tidpunkt när preussarna hade vaktavlösning.

     Preussarna hade uppfört en mindre befästning vid änden av fördämningen, där fyrtio infanterister och trettio kyrassiärer var posterade. Jag hade med mig 200 man av högerflygeln. Överste Leutrum förde befäl över 200 man av sitt infanteriregemente. Vi marscherade tillsammans längs dammen för att storma befästningen. Då preussarna såg oss komma lämnade de sina löpgravar. Deras kavalleri retirerade mot Demmin och deras infanteri mot Anklam. Jag följde efter deras kavalleri som bestod av sextio man, två officerare och fyra underofficerare, vilka samtliga blev tillfångatagna. Större delen av infanteriet flydde ut i morasen och skogarna kring Anklam.

     Konungen såg till att jag fick 100 hästar från vänsterflygeln. Jag fick också ytterligare 300 man. Jag trängde fram genom området ända till Neubrandenburg. Då jag återvände hade jag med mig 150 preussiska krigsfångar som jag tagit vid olika posteringar längs gränsen mot Mecklenburg. Min avsikt var att bevaka vägarna från Recknitz och hålla uppsikt över den danska arméns rörelser åt det hållet.

     Den danska armén närmade sig och gick över Recknitz, medan ryssarna och sachsarna gick över Peene. Våra trupper blev därför tvungna att retirera till befästningarna runt Stralsund. Jag hade också en skärmytsling med danskarna vid Püttersee, med vilken Konungen tycktes vara nöjd. Därefter drog jag mig in i förskansningarna framför stadsporten mot Tribsee och slog läger med min trupp runt Konungens tält. Jag hade ingen brist på mannar som ville tjänstgöra hos mig, vilket gjorde att jag väckte förslag om att jag en kväll skulle ta mig ut genom Knieperporten för att skapa oro i danskarnas läger. Konungen föreslog att jag skulle medföra hundra dragoner ur Strömfelts samt de benderska och dnjesterska regementena. Jag delade upp dem i fem olika trupper och förorsakade att den danska armén fick stå i ställning hela natten.

     När det dagades fick danskarna syn på några mindre avdelningar svenskar utspridda här och där. Jag såg att mina trupper befann sig i närheten av fiendens befästningslinjer. Därför beordrade jag dem att dra sig tillbaka därifrån. I detsamma kastade sig danskarna över dem från tre håll. De mina, utspridda i terrängen, räddade sig dock in bakom stadens murar.

     Några av våra dragoner, som befann sig nära ett hönshus vid en plats som heter Heidenholtz, blev sårade och tagna till fånga. Jag förde tillbaka de mina efter att ha stuckit värjan i kroppen på den danske officer som förde befälet. Sedan tog jag upp förföljandet av dem som förföljt mig och tog 45 fångar samt 60 hästar. Det var första gången under min karriär som mina soldater drog sig tillbaka i oordning, något som i hög grad förtretade mig och fick mig att avleda min vrede mot danskarna. Jag gav dem inte någon pardon utan gav mig på vem som helst med värjan och förföljde dem ända bort mot deras grupperade infanteri som var posterat bakom deras befästningslinje.

     Efter denna skärmytsling utanför på landsbygden kom Konungen fram till mig och fann att jag var mycket uppretad. Med största älskvärdhet sade han till mig: ”Ni har ingen anledning att vara vredgad eftersom ni tillfogat fienden en fyrfaldig vedergällning.” Hans Majestät samtyckte till att jag skulle skicka en trumslagare till danskarnas förläggning med förslag om att utväxla fångarna. Detta genomfördes samma dag, något varken förr eller senare inträffade under detta krig. Under tiden vidtog jag åtgärder för att låta skörda säden ute på landsbygden och få den transporterad till min förläggning. Detta genomfördes lyckligt och befäste Konungen i den gynnsamma uppfattning han fått om mina förtjänster.

     För att ge min trupp någon vila befallde Konungen att jag skulle flytta den över till ön Rügen, där jag kantonerade i staden Garz med omgivningar. Några dagar därefter visade sig danske kungens marinkår mitt för Rügen omkring ön Ruden. Konungen gav order om att jag skulle omplacera mig ut till den yttersta delen av Rügen och kantonera i byarna på Mönchgut, i Thiessow, mitt emot den danska marinarmén.

     Jag hade ansvar för att förse garnisonen på Ruden med förnödenheter på småbåtar. En gång lyckades jag med hjälp av ett kanonskott och en slup bemäktiga mig ett örlogsfartyg med last av sill och vin som var avsett för fienden. Det var ett kap utan motstycke. Jag skickade hela lasten till garnisonen på Ruden utan att själv ta ett enda krus vin därav. Överstelöjtnant Monsieur Löwen som var kommendant på Ruden åt och drack med sin garnison varefter han sålde fartyget, som om det tillhört honom, till Karlskrona.

     Ett bestyckat fartyg vid namn Branden led skeppsbrott nära Klein Zicker. Jag tog hand om matroserna, krutet, seglen, tågvirket och kompassen, medan det som blev kvar fick tjäna som vedbränsle. Jag for över med båt för att undsätta Konungen när han befann sig på Usedom, men tillfället var då redan förspillt, och jag fick återvända med oförrättat ärende.

     Då det sedan blev ett sjöslag vid det så kallade Nya Djupet och de små svenska örlogsfartygen inte kunde stå emot det överraskande kraftiga anfallet från de platta danska farkoster som kallas pråmar, retirerade tre svenska fartyg in till min postering bakom ett berg vid byn Groß Zicker och kom följaktligen att stå under mitt befäl. De fyra övriga fartygen räddade sig in till Ruden där en svensk garnison var förlagd.

     Försvaret av den udde på Rügen som heter Mönchgut hade blivit anförtrodd åt mig, eftersom det var den plats där fienden hade lättast att landstiga. Vid foten av berget vid Klein Zicker och Thiessow lät jag uppföra två batterier om vardera två kanoner. För att försvara området tog jag också två små kanoner från ett fartyg och lät fästa dem med rep på två kärror. Några gånger förde jag runt en trädstam i omgivningen, stor som en kanon, så att fienden från sina fartyg skulle tro att platsen var bestyckad med ett försvarligt antal artilleripjäser och därför inte ge sig på mig.

     Fienden förde in ett stort antal trupptransportfartyg till Greifswald för att anfalla oss på ön Rügen. En dag hissade de segel och närmade sig den plats som heter Zudar, där Konungen väntade dem. Då fienden kommit i närheten av Zudar vände de sina transportfartyg åt höger och begav sig in i Putbusbukten och gick i land vid Stresow klockan tre om eftermiddagen. Så snart de fientliga trupperna kommit i land började de uppföra befästningar. Konungen skyndade sig från kusten vid Zudar för att kunna gå till attack. Först två timmar efter midnatt anlände Hans Majestät och fann då att befästningarna var färdigbyggda samt försedda med pikar. Konungens trupper bestod av 1 800 man såväl till fots som till häst. Hans Majestät anföll fienden med kraft. Hästen som Konungen red på blev dödad och föll över honom i en grop, så att man endast med stora svårigheter kunde dra bort Konungen från faran.

     Generalerna Grothusen och von Bassewitz, överstarna Wolffradt och Torstensson blev dödade. General von Daldorf blev allvarligt sårad och fördes till Stralsund. Till sist blev även Konungen lätt sårad och återvände därför samma väg till Stralsund samt överlät befälet till generalmarskalk Dücker som anträdde marschen mot Altefähr mitt emot Stralsund.

     Genom en officer erhöll jag order från Konungen om vad jag skulle göra under dessa förhållanden då jag var så gott som avskuren ute vid Thiessow. Min trupp bestod av 200 dragoner och 300 infanterister från Rügens regemente, som nyligen blivit uppsatt på ön, samt matroser med officerare från de tre örlogsfartygen. Då den nämnde officeren inte kommit tillbaka syntes det mig bättre att embarkera mina mannar på de tre örlogsfartygen till Ruden eller Stralsund än att bana sig väg rakt genom fiendens flotta. Men vinden låg emot oss och omintetgjorde därmed mina planer.

     Officeren kom tillbaka fram mot aftonen och meddelade nyheterna om Konungen och förklarade att jag fick handla som jag själv ville. Fienden hade åter täppt till vägen ut mot Thiessow. Jag gav order om att sätta eld på de tre örlogsfartygen och anträdde marschen med två små kanoner. På ett avstånd av en halv lieue lyckades jag passera förbi de befästningar där fienden under natten höll till. Jag beordrade mina dragoner att bege sig till Bergen för att därifrån ta sig till Stralsund och underrätta Konungen om mitt återtåg. Själv ämnade jag bege mig raka vägen till Jasmund och vidare till Wittow och därvid endast behålla en löjtnant med 20 dragoner för min räkning. Detta var om lördag afton.

     På söndagen lät jag offentliggöra i kyrkorna runt Bergen att jag skulle bege mig till Jasmund och Wittow och inbjöd alla krigsmän som var utspridda i området att retirera med mig. Hjälpt av mina matroser fick jag med mig mitt stora fartyg med förnödenheter ända till Wittow samt dessutom tre slupar som man kunde dra över en smal landtunga. En stor del av infanteriet gömde sig vid kullen ute på Schwarbe. Återstoden av våra tidigare trupper kom och mötte upp hos mig på Wittow, där jag fattade posto på den lilla ön Hiddensee. Jag samlade småbåtar från Schaprode för att kunna transportera de mina från Stralsund när vinden blev gynnsam.

     Generalmarskalken, som vid tillfället förde befäl över de svenska trupperna på Rügen, tågade mot Altefähr på lördagen och fattade posto i befästningarna där under söndagen. Enligt mina order begav sig alla mina dragoner samma dag mot Stralsund. Under måndagen närmade sig fienden Altefähr och omringade denna ort. Generalmarskalken gjorde upp om en kapitulation med fienden mitt för ögon på Konungen, trots att det var honom han skulle försvara. Så blev han [generalmarskalken] då krigsfånge tillsammans med tre generalmajorer, nämligen greve Mellin, baron Strömfelt och Monsieur Wolffradt, samt 2 000 man, vilket innebar att Stralsunds garnison kraftigt reducerades.

     Någon av mina fiender, som hört att jag enligt order dragit mig tillbaka från Thiessow, ville spela mig ett spratt och föreslog Konungen att han skulle sända en order till mig om att jag skulle försvara mig i skjutshållet i Wittow med upplysning om att det var försett med försvarsverk och några kanoner. I själva verket hade det varit en sorts befästning femtio år tidigare, men under sådana förhållanden var detta rena dumheterna. Jag upptäckte två kanoner utan lavetter, utan kulor och utan krut. Där fanns helt enkelt inte några som helst försvarsanordningar. De två officerare som hämtat ordern från Konungen till mig medan jag befann mig på Hiddensee, nämligen Monsieur Slucki och Monsieur Darewski, skickade jag för att inspektera denna lantliga fortifikation så att de sedan kunde ge Konungen en klar beskrivning. I sin slup återvände de sedan till Stralsund. Jag tillbringade tio dagar på denna ort och gav tillåtelse till Monsieur Lewe, som var danskfödd och fartygskapten, att med sex matroser och sin slup återvända till Sverige. Trots att det blev storm på havet anlände kaptenen lyckligt till Skåne.

     Då vinden blev mera gynnsam gick jag ombord, hissade segel och anlände lyckligt till Stralsund, åtföljd av 600 man ur olika regementen. Fienden hade redan satt upp batterier såväl från kusten av Rügen som från Pommern så det utbröt en kanonad när jag passerade utanför Parow.

     Konungen väntade mig på bryggan där jag skulle stiga i land. Han tog emot mig med största välvilja och sade: ”Allt vad ni sagt mig under det gångna året har inte gått att bestrida. Att däremot generalmarskalken med sin vapenbroder greve Mellin gjorde upp med fienden om en kapitulation vid Altefähr och frivilligt överlämnade 2 000 man som krigsfångar, fastän han hade ett stort antal båtar med vilka han kunnat förena sig med oss i Stralsund, förvånar mig inte”, sade Konungen. ”Och den usle fältmarskalk Stenbock har med sina mannar ställt till det för sig. Dessa har hittills stått under min lydnad men nu blir dessa generalmarskalkars namn liksom Mellins strukna ur rullan över svenska generaler.” Varpå Konungen slog samman deras regementen dels med Monsieur överste von Tettenborns, dels med generalmarskalkens brors.

     Fienden närmade sig vår kontereskarp. I gryningen gick jag ut med Konungen. Han förde mig till batteriet vid Frankentor där jag märkte att en granat närmade sig. Jag sade till Konungen att denna granat kommer att falla ner i närheten av oss. Konungen svarade då att den kommer att falla långt borta från oss. Vi befann oss i en vrå mellan muren och kanonen. Granaten föll ner på kanonens hjul, bara tre steg från oss, som vore den på villovägar. Ett fanns att göra: att helt anbefalla sig åt viljan hos den Allsmäktige, som bestämde att granaten inte skulle krevera. Konungen sade endast till mig att ”jag visste inte att ni kunde så mycket om artilleri”.

Kapitel 8

Blir sachsisk fånge efter Stralsunds kapitulation. Rymmer ur fångenskapen för att samla de konfedererade styrkorna i Polen. Polsk riksdag. Intar Poznań (Posen) och Toruń. Slaget vid Kowalewo (Schönsee).

Så snart det blev känt i Polen att Konungen återvänt från Turkiet började man från polsk sida att skriva brev till honom och beskriva det förtryck som Polen utsattes för av sachsarna och bad om hans bistånd. Konungen gjorde en utfästelse om att detta skulle kunna göras om man i all försonlighet kunde få till stånd en konfederation mellan det polska kungadömets stater för att sedan nyttja dess arméer mot sachsarna.

     Jag fick i uppdrag av Konungen att upprätthålla sambandet med polackerna. Dessa bildade i Tarnowskie Góry (Tarnowitz) en konfederation samt utsåg Monsieur Lydokovski till generalmarskalk såväl över de polska staterna som över storfurstendömet Litauen. Den polska armén samlades också under befäl av en viss Górecki, vilket fick till följd att krigshandlingarna mellan Sachsens och republikens trupper i juni månad inleddes i hertigdömena samt i Volynien och Podolien.

     Efter våra truppers misslyckande på Rügen under generalmarskalkens befäl erövrade fienden kontereskarpen och angrep den stora bastionen vid Frankentor. Dessutom blev det nu så kallt att fästningsgravarna frös till is. Garnisonen var alltför liten för att man skulle kunna hacka upp isen två gånger varje natt. Till sist blev det nödvändigt att vidta åtgärder för att inte staden skulle bli utsatt för ett generalangrepp. Konungen instruerade mig beträffande åtgärder angående den polska konfederationen. Jag skulle bege mig från staden i en liten slup för att gå ombord på ett fartyg vid Gellen nära Hiddensee. Där skulle jag lämna kapten Skogh och 30 dragoner ur det dnjesterska regementet, vars överste jag var.

     Konungen anlände välbehållen till Sverige, och min kapten vid Hiddensee med dragonerna lyckades också undkomma till Skåne med en annan båt.

     Kapitulationen ägde rum den 24 december då staden överlämnades i danskarnas händer. Överste Stackelberg, som var stadens kommendant, två överstar med 1 000 infanterister och deras officerare förklarades vara fria att bli transporterade till Sverige så snart årstiden tillät.

     General Dücker och de övriga till ett antal av 2 000 man förklarades som krigsfångar, varav hälften skulle tillfalla kungen av Danmark och den andra hälften kungen av Preussen.

     Vi lämnade staden den 26 december. Vid uppdelningen blev jag preussisk krigsfånge tillsammans med mina mannar. På det fält där uppdelningen genomfördes gjorde sachsarna anspråk på byte från sin seger. Den preussiske kungen förklarade omedelbart att de dnjesterska och benderska regementena skulle tillfalla sachsarna. Jag blev då sachsisk krigsfånge.

     Det gällde att anpassa sig efter omständigheterna och foga sig i sitt öde under greve Wackerbart som förde befäl över de sachsiska trupperna i Pommern. Av honom erhöll jag tillstånd för mig och mina officerare att uppehålla oss i Pommern och Mecklenburg. Han överlämnade pass till var och en av oss. Jag sände kapten Kathen till de sachsiska truppernas auditör för att han skulle byta ut våra parollbrev och enligt order av greve Wackerbart sända de ovan nämnda passen till den plats där vi skulle hållas fångna så att vi där skulle kunna avhämta våra pass. Kapten Kathen lyckades bluffa auditören och återvände med mitt och hans eget parollbrev. Jag begav mig sålunda till Güstrow där jag sedan vistades.

1716

I januari månad 1716 återupptog jag min korrespondens med de konfedererade i Polen sedan den legat nere i fem månader. De blev så bekymrade över nyheten att Stralsund intagits att de övervägde att ingå förbund med sachsarna i Piotrków Trybunalski (Petrikau) och Radom. Jag ansträngde mig för att med alla upptänkliga skäl gjuta nytt mod i dem och gav dem i Konungens namn ett muntligt löfte om alla fördelar de skulle komma i besittning av genom att kämpa mot sachsarna.

     Jag skrev ett brev till fältmarskalk von Flemming i vilket jag begärde tillstånd att få resa till Sverige men fick inget svar. Jag skrev ett andra brev som jag adresserade till Monsieur Neugebaur, den sachsiske residenten i Wrocław, för att han skulle vidarebefordra och utverka svar åt mig från fältmarskalken. Tillsammans med min kapten Kathen och två tjänare gav jag mig iväg till Wrocław. Jag beklagade mig hos Monsieur Neugebaur över att jag inte fått något svar på mina två brev. Jag sade att jag var tvungen att bege mig till Warszawa för att utverka ett muntligt svar eftersom fältmarskalken vägrat att ge mig ett skriftligt.

     Den sachsiske residenten svarade att det var både besvärligt och farofyllt att bege sig till Polen och att jag under vägen kunde bli tillfångatagen av de konfedererade. Jag tillstod att så kunde bli fallet, men att jag under förhandenvarande omständigheter inte kunde fatta något annat beslut. Jag bad residenten att utfärda intyg åt mig om att jag till honom överlämnat två brev ställda till greve von Flemming på vilka jag inte erhållit något svar. Residenten Neugebaur gav mig ett sådant intyg.

     Sedan jag inköpt sex hästar för resan gav jag mig iväg mot Warszawa. Man hade låtit de konfedererade få veta vilken väg jag skulle ta till Warszawa. De skickade en polsk fana för att eskortera mig till dem. Där mötte jag Monsieur Gniazdowski, en av deras ledare, samt min gamle vän från Lészno, den sachsiske översten Monsieur Berner, som blivit tillfångatagen av de konfedererade nära Vidava. Tre veckor efter det att jag infunnit mig hos polackerna hade de återupptagit kriget mot sachsarna, detta föranlett av att greve Friesen utövat sådant övervåld mot en kastellan i trakten av Sandomierz att han låtit hänga honom i galgen.

     Monsieur Gniazdowski förklarade att den nämnde översten nu var svensk krigsfånge enligt samma formella ordning som den preussiske kungen kungjort angående mig fyra månader tidigare. Jag lät överste Berner ge sig iväg mot Warszawa för att där tjänstgöra i de sachsiska trupperna på villkor att de inte skulle ställa några anspråk på mig.

     Fältmarskalk von Flemming blev ursinnig, befriade Monsieur Berner från hans ställning som fånge och förklarade att om jag så skulle skicka honom tio sachsiska överstar, så skulle han inte desto mindre ändå betrakta mig som sachsisk fånge.

     Jag lät mig inte nedslås av hans hotelser utan betraktade dem som ett rent hugskott. Min huvuduppgift var att förmå de konfedererade att välja en marskalk för Storpolen. För den sakens skull församlades adeln i Śrem (Schrimm) i maj månad. Före denna riksdag ombesörjde jag en ”uppvaktning” av några polska fanor mot gränsen till Brandenburg. I närheten av Międzyrzecz (Meseritz) fick jag med mig Monsieur Prependows dragonregemente vars trohet jag försäkrade mig om. Under tiden erövrade general Zeidlitz, som anförde de sachsiska styrkorna i Storpolen, staden Lészno (Lissa), där han blev kvar med 1 000 infanterister. Hans kusin, överste Zeidlitz, förde befälet över garnisonen i Poznań, vilken bestod av 2 000 man, alla infanterister, och därtill 100 husarer.

     Medan riksdagen avhölls utarbetade general Zeidlitz en plan för att marschera mot Śrem och där anfalla oss från två håll. I den avsikten skrev han ett brev från Lészno till överste Zeidlitz i vilket han beordrade denne att anträda en marsch med 600 infanterister och sex fältkanoner för att anfalla de konfedererade från två håll där de var församlade i Śrem. Generalen skulle gå fram till Lészno för att stänga till passagen för oss, medan översten skulle anfalla oss från andra stranden av floden Warta. Detta brev råkade falla i mina händer, och efter att ha läst det lät jag sända det vidare till Poznań.

     Överste Zeidlitz marscherade enligt sin generalorder raka vägen mot Śrem. Jag inväntade honom på en plats där jag kunde ligga i bakhåll. Han blev anfallen från två håll och hans trupp blev tillfångatagen utan att en enda man lyckades undkomma. Detta oväntade angrepp skänkte nytt mod åt polackerna. Knappt hade jag hunnit återvända till Śrem förrän de konfedererade ville att jag även skulle anfalla generalen Seidlitz på den andra flanken. Jag lyssnade välvilligt till deras önskemål eftersom jag inte kommit dit för att bara syssla med bagateller. Men vid nyheten om att översten Seidlitz blivit besegrad drog sig generalen Seidlitz tillbaka till Poznań som en försiktighetsåtgärd.

     I sin eufori utsåg de konfedererade Monsieur Skorzewski till marskalk över Storpolen, densamme som även jag föreslagit. Man hade beslutat att hela Storpolens adel skulle församlas kring staden Kościan (Kosten) i början av juni månad för att komma överens om utskrivning av soldater.

     Vid samma tid passerade den ryske generalen Monsieur Bauer med några tusen man genom Storpolen på väg mot Mecklenburg, där jag tidigare råkat få syn på den ryske generalen Anikita Repnin. Monsieur Bauer bemödade sig om att få till stånd ett sammanträffande med mig, men försiktigheten bjöd att inte ta denna risk. I stället lät jag Monsieur Gniazdowski ge sig iväg för att lyckönska honom till ryssarnas aktion mot svenskarna samt för att å de konfedererades vägnar försäkra honom om att vi inte hade någon annan målsättning än att tvinga ut de sachsiska trupperna ur kungadömet och få bort den beskattning som sachsarna ålagt vojvodskapet.

     Så snart fältmarskalk von Flemming av överste Berner fått höra att de konfedererade fröjdats över min ankomst beordrade han general von Eckstädt att avtåga med 3 000 man ur kavalleriet för att förstärka general Seidlitz. Monsieur von Eckstädt gick via Dolsk för att förena sig med general Seidlitz i Poznań.

     Detta ägde rum samtidigt som de konfedererade avslutade sin rådplägning i Kościan, där adeln församlat sig ute på ett öppet fält för att hålla överläggning. Allt föregick utan någon särskild ordning ända till dess att Monsieur Swinarski råkade säga något som uppfattades tala till sachsarnas förmån, vilket förargade de församlade till den grad att de steg till häst och återvände in till staden huller om buller. På vägen dit avfyrade någon ett par pistolsalvor, vilka allvarligt sårade överste Swinarski så att han avled tre dagar senare. Monsieur Gniazdowski blev lätt sårad. I övrigt beslöt man under denna sammankomst enligt mina önskningar.

     Sedan dessa båda generaler hade sammanstrålat i Poznań insåg jag att det inte var möjligt att med framgång åstadkomma något i Storpolen. I stället använde jag mig av en list. Jag visste att dessa båda generaler var riktiga girigbukar. Jag tänkte därför inge dem falska förhoppningar om att det fanns tillfälle att komma över pengar. Vi drog oss undan ett stycke och lyckades sprida ut ett rykte att de konfedererade i Storpolen hade beslutat att gå över Wisła för att tillsammans med de andra vojvodskapen bilda en armé och därefter erbjuda sachsarna en drabbning i trakten av Lublin.

     Jag vidtog mina förberedelser i Kalisz (Kalisch). Jag bestyckade ett antal vagnar. Vi talade inte om annat än att gå över Wisła och utkämpa ett slag mot sachsarna vid Lublin. Detta rykte fägnade högeligen de båda sachsiska generalerna. Inget tydde på annat än att det förestod en övergång av Wisła. Under tiden hade jag mina spioner bland de sachsiska trupperna. Monsieur Bezan hade fattat posto med en polsk fana på ena sidan och Monsieur Prusinski med de sina på andra sidan av Poznań för att iaktta fiendens förehavanden.

     De båda generalerna Seidlitz och von Eckstädt kom överens om att gå åt var sitt håll så att var och en av dem kunde ta för sig av bytet, den ene i Storpolen, den andre i polska Preussen. Båda grep sig an verket att samla på sig ägodelar. General von Eckstädt tågade raka vägen till Preussen. General Seidlitz skickade hälften av sin garnison från Poznań i vojvodskapet Poznań till Osieczna (Storchnest), Śmigiel (Schmiegel), Kościan (Kosten) och Międzyrzecz (Mesertiz). Inget som hände undgick min uppmärksamhet. Jag oroade general von Eckstädts kavalleri i trakten av Nakło nad Notecią (Nakel). För att förvilla dem lät jag föra samman några pråmar nära Płock (Plock) fastän jag i själva verket befann mig 20 lieue därifrån.

     General Seidlitz, som drog omkring med ett antal officerare från garnisonen i Poznań, anfölls av Monsieur Bezan. Då han retirerade stupade tre av officerarna i hans följe och överstelöjtnanten vid hans regemente sårades, blev tagen till fånga och avled efter det att han anlänt till mitt läger i Kolno.

     Under de två månader jag vistades i Polen kom jag i besittning av 700 infanterister genom segern över överste Seidlitz. Jag fick också ett byte bestående av 600 gevär förutom annan krigsutrustning. Jag gav order om att Monsieur Ulatowski, som titulerades överstlöjtnant, skulle anträda marschen för att förflytta sig längs floden Warta till Poznań. Fredag kväll steg jag till häst med åtta kompanier, bestående av dåligt utrustade dragoner, och alla de övriga konfedererade och gick åter över floden Warta för att spärra vägen för dem som blivit utskickade att samla ihop tillgångar och förnödenheter i vojvodskapet Poznań. I gryningen söndag morgon anlände jag till Osieczna (Storchnest), där jag i slottet träffade på 200 infanterister och 30 husarer. Jag beordrade dem att ge upp, men de vägrade att överlämna sig som krigsfångar. Då samlade jag ihop stegar för att storma slottet och intog det måndag morgon efter att ha dödat några man och tagit resten som fångar. En av mina officerare samt fem polacker blev dödade, men modet hos de konfedererade växte avsevärt.

     En annan avdelning, bestående av 150 sachsiska infanterister som sänts iväg mot Śmigiel (Schmiegel), anfölls under tisdagen och togs till fånga. 300 sachsiska infanterister samt 30 husarer överlämnade sig på tisdagen till mig i staden Kościan (Kosten). Jag övervägde däremot aldrig att följa efter de fiender som sänts iväg mot gränsen till Brandenburg. I stället skyndade jag mig att smida medan järnet var varmt, det vill säga att rikta anfallet mot själva staden Poznań. Jag ställde alla fångar som inte var sachsare i tjänst hos de konfedererades republik, vid detta tillfälle 500 man. Ett antal svenska officerare anslöt från olika håll.

     Garnisonen i Poznań bestod av greve Seidlitz regemente samt några andra smärre avdelningar ur den sachsiska armén. Jag gjorde mig underrättad om förhållandena inne i staden genom dem som nyligen avlagt sin trohetsed. Det återstod inte mer än ungefär 1 100 man inne i staden. Jag ställde upp mina trupper framför Poznań på torsdagen och tog mitt kvarter i prästgården till S:t Martins kyrka, inte mer än ett bösskotts avstånd från stadsmuren och Wrocławporten (Breslauporten). Jag fyllde S:t Martins kyrkogård med mina 500 infanterister och skickade sedan en officer med trumslagare för att uppmana till kapitulation. General Seidlitz avgav ett nedlåtande svar i vilket han meddelade att han var irriterad över denna uppvaktning, nämligen för att en svensk överste i spetsen för några luffare kom och visade upp sig framför staden och gav honom ett oförskämt erbjudande. Han var ju dock generallöjtnant i den sachsiska armén, fortsatte han. Om jag inte såg till att förpassa mig från prästgården, så skulle han se till att jag kom därifrån fortare än kvickt.

     Medan man med kanoner besköt prästgården och S:t Martins kyrka ställde jag under natten upp ett batteri i trädgården mitt emot stadsporten på det ställe där ryssarna hade gjort en bräsch vid sitt överfall år 1704 när general Meijerfelt hade försvarat platsen.

     Tidigt på fredag morgon skickade general Seidlitz ut några soldater som skulle avhysa mig från mitt kvarter. Dessa drevs tillbaka efter att på platsen ha lämnat kvar trettio stupade.

     Jag lät 100 dragoner gå ut i skogen för att tillverka faskiner, som de hästburna polackerna sedan hämtade fram mot fredagkvällen. Jag gav order om att staden skulle anfallas från fyra håll. Själv skulle jag anfalla från S:t Martin genom den gamla bräschen med mina dragoner samt 200 infanterister. Monsieur Ulatowski skulle anfalla Garvarbastionen med 300 infanterister. Överstelöjtnant Monsieur Hahn skulle med 150 man rikta ett anfall mot jesuitkonventet och Monsieur Wiesniewski sattes att med 300 infanterister gå till attack mot Wronkiporten. Dessutom lämnade jag 200 man att försvara S:t Martins kyrkogård. När alla enligt denna plan fått sina order och då varje trupp anlänt till sin post, gav jag order vid aftonen om att slå på trumman för att ge den signal på vilken varje trupp svarade med sin egen signal. I samma ögonblick började vardera truppen att anfalla staden. Varje soldat ur min trupp bar en faskin på axeln. Änden på faskinen lyftes upp så att hälften befann sig över huvudet, vilket fick till följd att varje soldat i skymningen såg ut att vara jättelik. Varje gevärssalva som fienden sköt gick över huvudet genom faskinerna.

     Min trupp anlände till kontereskarpen och fyllde upp vallgraven respektive sumpmarkerna med faskinerna. General Seidlitz själv gjorde motstånd bakom den gamla bräschen tillsammans med sina grenadjärer. Med sina granater satte generalen igång ett ståtligt fyrverkeri, som han sköt iväg mot mig. Men eftersom platsen var sumpig, avståndet kort och kanonröret långt var det redan från början dömt att misslyckas. Genom den gamla bräschen intog jag slutligen några palissader och rev ner dem. Jag tvingade general Seidlitz att dra sig tillbaka till stadens slott. Sedan tog jag av åt höger mot Wrocławporten, där vi framför den sachsiska vaktstyrkans värjspetsar öppnade porten i riktning mot S:t Martins kyrka och dess prästgård. Jag såg till att Monsieur Ulatowskis och Monsieur Hahns styrkor kom in genom porten eftersom de inte med någon större tapperhet lyckats fullfölja sina order. Monsieur Ulatowski fick inta en ny postering på gatan vid kungliga slottet för att ta hand om motståndsmän och för att flytta över fångarna från Garvarbastionen till S:t Martin. Monsieur Hahn med sin trupp placerades med en liknande order längs stranden av floden Warta bort mot Judebastionen. Själv tog jag torget i besittning med mina mannar.

     Jag hade verkligen inte sparat min värja under anfallet. När anfallssignalen gavs tände jag min pipa där jag stod i första ledet med mina soldater. Innan jag rökt upp tobaken hade jag intagit staden med undantag av själva slottet till vilket general Seidlitz dragit sig tillbaka med 300 infanterister.

     Alla de polska konfedererade tillsammans med sin marskalk Monsieur Skorzewski hade varit på en tacksägelsegudstjänst bakom franciskanerkonventet, utanför kanonernas skottvidd, men till sist steg de till häst, red in i staden och började plundra den. Jag skickade en officer till den sachsiske generalen i slottet för att få veta hans uppfattning. Generalen anhöll om att få kapitulera. Då officeren kom tillbaka skickade jag dit honom en andra gång med svaret att tiden nu var inne för att begära kapitulation eftersom det syntes som om generalen ville överlämna sig i mitt våld tillsammans med alla de andra där inne i slottet. I så fall skulle jag ansvara för hans liv, något som krävdes eftersom stor vrede väckts upp mot honom i hela Storpolen. General Seidlitz accepterade dessa villkor med största nöje. Jag gav mig av till slottet, åtföljd av överste Mirowski, kapten Kathen och löjtnant Gienberg.

     General Seidlitz kastade sig i mina armar och sade: ”Jag hoppas, min överste, att eder godhet är lika stor som eder tapperhet. Jag är nu eder fånge, tillsammans med Monsieur Sauer, den ansvarige redogöraren för våra trupper samt alla övriga som är här i eder åsyn.” Jag väcktes i hög grad till medlidande av dessa ord. Jag tog i betraktande hur mycket där fanns av olika slags vapen. Jag fick också klart för mig att det fanns 260 man i slottet.

     Jag utsåg kapten Kathen till att fråga samtliga om att det fanns någon i truppen som hellre skulle vilja träda i tjänst hos de konfedererades republik. Alla svarade som en man: ”Ja, förvisso!” Jag sade då, att om ni troget vill tjäna oss kommer jag att utröna vilka som är sachsare och sedan åtskilja dessa från de övriga. Jag gav order om att dessa senare, uppgående till ett antal av 186, genast skulle avlägga trohetseden. Deras uniformer var röda med blått foder. Jag beordrade dem att vända sina kappor med det blåa utåt. Kapten Kathen stannade kvar i slottet med ett hundratal man. Löjtnant Gienberg avgick med 40 man för att besätta ett hus för mitt kvarter och för att skydda den sachsiske generalen från att bli överfallen av polackerna. Överste Mirowski förde återstoden av de sachsiska fångarna över vallgraven ända till kyrkogården vid S:t Martin.

     I enlighet med talesättet ”ingen ros utan törnen” fann jag allt vara i kaos då jag återvände från staden. Jag fann att alla var sysselsatta med att plundra. Överallt hörde jag rop på hjälp. På gatorna fann jag många berusade mannar. Jag blev varse hur de som återvänt från staden spridit ut ett rykte om att general von Eckstädt närmade sig med det sachsiska kavalleriet. Detta falska rykte medförde att man gav sig iväg från staden, var och en mot sin hemort.

     Monsieur Denell, som varit kapten för mina dragoner, hade blivit dödad tillsammans med sju av dragonerna. Tjugo mannar hade blivit lätt sårade under stormningen. I arsenalen fann jag 4 020 gevär och runt stadsmuren 40 kanoner med tillhörande ammunition.

     Jag stannade kvar i Poznań i två veckor. Där satte jag i stånd ett artilleri bestående av 24 fältkanoner, ställde de 500 bästa dragonerna under mitt befäl, utrustade infanteriet, som vid det tillfället bestod av 2 400 man, försåg republikens dragoner med eldhandvapen, förpackade 4 000 gevär och tog dem med mig för blivande rekryter samt jämnade slutligen bastionen vid Wrocławporten med marken, därtill hjälpt av bönderna, och fördelade återstoden av vapnen bland adeln i Storpolen. För att inte sachsarna skulle få tag på några gevär gav jag order om att general Seidlitz, Monsieur Sauer och dennes hustru skulle eskorteras tillsammans med de sachsiska fångarna till Schlesien. De två förstnämnda fick vid frigivandet ur fängelset avge en skriftlig försäkran att foga sig i att vara i fångenskap tills vidare. De senare fick avlägga ed att aldrig mer återvända till Polen. Eftersom jag tidigare låtit sachsare som tagits till fånga vid stormningen få löpa till Schlesien på samma villkor men dessa senare likväl återvänt till annat område i Polen, gav jag dessutom order om att skära av hälsenorna på deras hästar. Annars skulle det vara som att låta vargen vakta fåren för den händelse att jag ännu en gång skulle ertappa dem i Polen.

     Jag återgav också full frihet till två av fältmarskalk von Flemmings sachsiska gunstlingsofficerare. Den ene var överstelöjtnant och den andre major vid fästningsregementet. Båda tillhörde fortifikationen. Jag sände dem till Warszawa för att de där skulle kunna tjänstgöra vid de sachsiska trupperna. Min välvilja mot överste Berner och dessa två officerare upptände fältmarskalk von Flemmings vrede till den grad att han införde en kungörelse i tidningen i Warszawa, av vilken det framgick att han utlovade en belöning om 50 000 écu åt den som snarast kunde överlämna mig själv eller mitt huvud till honom.

     Under tiden förnöjde jag mig med att åter få soldaterna utrustade i god ordning för att inte deras brist på ordning skulle ge fienden anledning att gå till anfall.

     En dag när jag anföll slottet i Osieczna (Storchnest) fick jag veta att en sachsisk officer, beledsagad av en polack, var på väg för att överlämna ett kungligt brev angående vapenstillestånd mellan bägge parterna. Då jag fick veta detta sände jag strax iväg två av mina officerare jämte två polacker för att ta emot honom och låta honom tillbringa kvällen hos en av mina vänner där det fanns vin och några musikanter. Man roade sig utan uppehåll ända till dess att den sachsiske officeren blev höggradigt berusad. När han fallit i sömn befriade man honom från det kungliga brevet, vilket visade sig innehålla ett förslag till vapenvila som skulle ingås på sådant sätt att allmänheten inte skulle kunna klandra någondera parten.

     För att denne officer, som satt i sig åtskilliga glas vin, inte skulle hamna i fängelse, gav jag mig av från Poznań och Storpolen och marscherade i tre kolonner mot det polska Preussen. Högerflygeln bestod av den konfedererade adeln och deras wiprawer, det vill säga rekryter, som stod under befäl av deras marskalk Monsieur Skorzewski. Vänsterflygeln bestod av polska fanor under befäl av Monsieur Gniazdowski. Armén bestod av 2 400 infanterister med artilleriträng samt 2 200 dragoner, de flesta avsuttna.

     Så snart jag gått över Noteć (Netze) och kommit förbi Nakło (Nakel) ställde jag mig i täten för 400 dragoner och sex polska fanor för att gå in i Preussen och ta reda på storleken och kvalitén på det sachsiska kavalleriet. Då general von Eckstädt, som anförde sachsarna, fick veta att vi närmade oss, gick han skyndsamt över Wisła och fortsatte mot Warszawa. Monsieur Skorzewski, marskalkens broder, fick i uppdrag att följa efter dem. Han störde sachsarna och anföll ideligen deras eftertrupp och tog därvid många fångar. Mina avsuttna dragoner jämte infanteriet stannade kvar i trakten av Fordon vid Wisła.

     Man hade redan utnämnt fyra polska krigskommissarier, vilka gjort upp en lista och genomfört en fördelning mellan de kungliga städerna och byarna beträffande antalet hästar, sadlar, stövlar, skor, benkläder och annat som var och en kunde behöva utrusta sig med för att sätta upp en trupp till häst och till fots, en trupp som saknade allt förutom vapen och krut. Monsieur Malinski och Monsieur Wisnewski skickades till Gdansk (Danzig) för att begära tyg, kragar, skinnbyxor och andra liknande ting som inte kunde erhållas i mindre byar.

     Jag skickade ut mina officerare och dragoner över hela Preussen för att från alla håll samla ihop sådana ting. Själv gick jag över Wisła med infanteriet och begav mig till Toruń. Där fick jag i en tidning från Warszawa reda på vilket pris greve von Flemming satt på mitt huvud. Jag lät då sätta in i tidningen i Toruń att jag inte hade någon tanke på att betala 50 000 polska denarer till den som, död eller levande, överlämnade den sachsiske fältmarskalken till mig. 180 denarer i Polen motsvarar en fransk livre. Konungen av Sverige hade mycket roligt åt denna lilla mantalspenning om 300 livres på greve von Flemmings huvud. Genom mina officerares bestyr med allt detta under tio dagars tid fick jag till sist vara med om att alla mina dragoner blivit väl utrustade. Därtill fanns 300 hästar och 20 par oxar för artilleriet.

     De två officerare som skickats iväg som sändebud återvände från Gdansk med försäkringar om att staden Gdansk hade beviljat allt jag begärt och att man skulle sända förnödenheterna på floden till Toruń. Jag visste emellertid inte huruvida Monsieur Skorzewski och Monsieur Gniazdowski fått tag på några skor då nu staden Gdansk skulle betala det hela.

     Jag fick reda på både det ena och det andra genom några brev som uppfångats från illasinnade personer, bland dem fältmarskalk von Flemming, som i ett brev skrivit till Monsieur Sauer att allt han skrivit till honom rörande marskalk Skorzewski är i och för sig gott och väl, men han skulle aldrig lita på honom. Emellertid kunde jag inte göra något annat än att vara tillsammans med dessa män, vilka jag rustat som om jag skulle haft fullt förtroende för dem, samtidigt som jag på avstånd vidtog mina mått och steg för egen del. Fältmarskalk von Flemming höll på med störningar för att inte låta mig få någon längre vila så att jag kunde samla krafter i Preussen. Han använde sig av alla möjliga medel för att hindra att mina trupper ökade i antal genom att utså split bland polackerna.

     Monsieur Szaniawski, biskop av Kujavien, bemödade sig om att öka splittringen bland de konfedererade. Hans polska fana bemödade sig huvudsakligen om att utnyttja oenigheten och att övertala de andra att vända kappan.

     Fältmarskalk von Flemming församlade 8 000 man elitsoldater ur den sachsiska armén och tågade mot Preussen under ledning av general Bozen.

     Monsieur Lidakowski, generalmarskalk och överbefälhavare för konfederationen, beordrade Monsieur Branitski, som var marskalk för kronans trupper, att komma till min undsättning, men de sachsiska pengarna hade redan vunnit hans hjärta, så han kom aldrig i närheten av mitt läger. Emellertid kom Monsieur Sokolnicki, som förde befäl över aderton polska fanor, till min hjälp.

     Monsieur Potocki, som var marskalk för de konfedererades och för storfurstendömet Litauens trupper, kom med 3 000 man och anslöt till mig i trakten av Kowalewo Pomorskie (Schönsee) där sedan slaget skulle äga rum.

     Även Monsieur Urbanowicz, ställföreträdare för de konfedererades generalmarskalk i några hemliga kommissioner, anlände och det hölls ett krigsråd för att vidtaga lämpliga åtgärder. Om inte denna missämja hade funnits mellan huvudaktörerna skulle jag haft gott hopp om att nå framgång. Jag bemödade mig verkligen om att få osämjan mellan dem att upphöra och föreslog att man skulle undvika stridskontakt med sachsarna innan man hunnit störa dem ute på öppna fältet under en veckas tid. Detta förslag föll emellertid inte i smaken. Man ville ovillkorligen slåss med sachsarna i närheten av Kowalewo. Jag lyckades få en infanteribataljon med fyra fältkanoner att anlända från Toruń, medan 8 100 infanterister med 26 fältkanoner samt fyra kompanier dragoner blev kvar i Toruń under marskalken av Storpolen.

     Högerflygeln av de konfedererades armé bestod av 3 000 man av kronans trupper, vilka anfördes av Monsieur Gniazdowski och Monsieur Sokolnicki. Vänsterflygeln bestod av 3 000 man litauiska trupper anförda av deras marskalk Monsieur Potocki.

     Armékåren bestod av fjorton kompanier med dragoner samt av 600 infanterister med fyra fältkanoner, efter hand nästan 2 000 man. Dagen före slaget skickades Monsieur Urbanowicz iväg med 400 man för att få stridskänning med fienden. Vid midnatt återvände han utan att ha tagit en enda fånge och sade att fienden hade grupperat sig ute i buskagen och i skogen så att det inte varit möjligt att bespeja deras styrkor. Jag bemödade mig om att övertala de övriga att undvika alla sammandrabbningar under följande dag, och att i stället slå läger på någon annan plats. Alla instämde. I gryningen tågade armékåren iväg för att upprätta ett nytt läger.

     En avdelning ur vänsterflygeln, som Monsieur Potocki sänt ut för att rekognoscera fiendens styrkor, återvände och rapporterade att sachsarna, likbleka av fruktan, skulle ta till flykten om man anföll dem. Monsieur Potocki, som red sin häst med lösa tyglar, fick tag på mig ute på ett fält en halv lieue därifrån. Han berättade för mig om den fruktan som gripit sachsarna och vädjade till mig att jag själv skulle bege mig tillbaka till den gamla lägerplatsen och undersöka förhållandena. Jag vidhöll mitt förslag om att undvika något slag innan jag själv hade sett vilken styrka och förmåga den sachsiska armén hade i fält. Men han lät sig inte talas till rätta.

     Jag återvände samma väg och tog slagfältet i besittning. Fram mot klockan ett på natten började de sachsiska trupperna att samlas mitt emot vänsterflygeln. De formerade sig i god ordning längs skogsbrynet och förflyttade sig sedan längs skogen mot vår högerflygel. Monsieur Gniazdowski kunde inte klara situationen när högerflygeln närmade sig fienden. Han tog till flykten utan att ha avfyrat en enda salva. Jag blev indragen i fientligheterna genom mina grenadjärer till häst som anfördes av kapten Haudring. Även ett kompani dragoner under befäl av kapten von Schwanewede nedgjordes. Jag förlorade min infanteribataljon och de fyra fältkanonerna. Om inte litauerna hade anfallit sachsarna i flanken hade ingen av oss undkommit.

     Litauerna nedgjorde sex sachsiska skvadroner och tog hand om deras standar. För att inte den sachsiske generalen Monsieur Bozen skulle dra nytta av slaget samlade jag ihop mina dragoner bortom Kowalewo. Jag skickade iväg en officer till Toruń med order att han med alla trupperna där skulle avtåga för att förena sig med mig vid Drwęca (Drewenz).

     Följande dag anträdde jag marschen mot Płock dit jag anlände efter sex dagar. Där mötte jag Monsieur Gniazdowski, som var utom sig av skam till följd av högerflygelns insats under den sista träffningen. Jag var fullt sysselsatt med att få tag i pråmar för att vi skulle kunna ta oss över Wisła och sedan anfalla de utspridda sachsarna i deras kvarter mellan staden Łowicz (Lowitsch) och Warszawa, då jag mottog några brev från Monsieur Lidakowski. Av dessa framgick att de konfedererades republik redan accepterat ett medlingsförslag från Hans Majestät tsaren för att få slut på meningsskiljaktigheterna mellan republiken och de sachsiska trupperna. Två saker hade förmått republiken att ta detta steg, nämligen, för det första, att tsaren inte skulle finna någon anledning att landstiga med sina trupper i Skåne utan återvända med sin armé till Polen, och, för det andra, att trupperna skulle återgå, så att de konfedererade trupperna, som eljest alltid varit segerrika men nu blivit slagna vid Kowalewo, enligt vad republiken beslutat skulle få ge uttryck åt sin sorg. Monsieur Lidakowski bad mig att genom en härold ge tillkänna att vapenvila ingåtts, att förlägga mina trupper i kvarter samt att dra mig tillbaka till en plats där jag trodde mig vara i säkerhet eftersom man enträget uppmanade republiken att överlämna mig i sachsarnas våld.

Kapitel 9

Beger sig till Wrocław, varifrån han skriver brev till greve Potocki. Kämpar mot ryktesspridning. Flyr under falskt namn. Åker postskjuts tillsammans med en preussisk kunglig sekreterare. Reser via Berlin ut till kusten, varifrån han far över till Skåne. Återförenas med Karl XII i Lund. Följer denne till norska gränsen. Karl XII anar en sammansvärjning och ämnar därför avlägsna några generaler.

Efter att ha gjort upp alla mellanhavanden med Monsieur Gniazdowski och Monsieur Stefan Malinski, generalmarskalkens brorson, gav jag mig iväg enligt det råd jag fått, eskorterad av femtio av mina dragoner samt i följe med Monsieur Urbanowicz och några svenska officerare. När jag gick över Wisła påminde jag mig patriarken Jakobs ord: ”Jagh är för ringa til all then barmhertighet och all then trohet som tu medh tinom tienare gjordt hafwer; förthy jagh hade icke meer än thenna stafwen tå jagh gick öfwer denna Jordanen och nu är jagh til twå skaror worden” [1 Mos. 32:10 enl. Karl XII:s bibel]. Då jag åtta månader tidigare begav mig in i Polen åtföljdes jag av en officer och två betjänter. Sedan dessa hade jag rekryterat 2 400 infanterister, 600 dragoner och 30 fältkanoner utan någon som helst krigshandling. Jag hade besegrat sachsarna sex gånger. Allt jag förvärvat hade jag använt för republikens bästa. Nu var jag redo att via Schlesien återvända till mitt fädernesland.

     I Kalisz mötte jag Monsieur Jan Malinski, marskalk för vojvodskapet Łęczyca (Lentschitza), tillsammans med några andra ur den konfedererade adeln. De förde mig till Przygodzice, där vi tillbringade några dagar tillsammans. Vid gränsen till Schlesien tog jag avsked av mina 50 dragoner samt överlämnade hästarna och vapnen till dem som gåva.

     Jag har tidigare berättat om Monsieur Sieniawski, kronans storhetman, som år 1710 berövade mig mina husarer och tillfångatog en del av kung Stanisławs livgarde, vilket stod under beskydd av Monsieur Potocki, kronans kansler. Monsieur Potocki, som vid denna tid var vald till marskalk för Volynien, låg i krig med Monsieur Sieniawski. Han tog denne som fånge i Lviv (Lemberg), satte honom i arrest och gjorde anspråk på återbetalning, dels för de utlägg han haft för kung Stanisławs livgarde, dels som skadestånd för mina husarer. Slutet på historien blev att Monsieur Potocki, trots protester från Monsieur Sieniawski, ålade de städer och byar som tillhörde sagde general att erlägga stora utskylder, dock utan att han hade minsta tanke på att gottgöra mig.

     I december månad anlände jag till Wrocław (Breslau), varifrån jag skrev följande brev till Monsieur Potocki [brevet är skrivet på latin]:

”Högt berömde Herre!

Förra sommaren när jag var i Polen fick jag äran att brevväxla men däremot ej tillfälle att samtala med Eders Excellens och på så sätt erbjuda mina tjänster som hedern enligt gammal vänskap kräver. Jag har nu försökt fullgöra vad som återstår härvidlag.

     Enligt det senaste beskedet jag erfarit från Edert residens har jag till min glädje insett att nästan hela rikets armé sätter det största hopp till Eders Excellens duglighet och ståndaktighet, då den i hög grad insett hur stor skadan skulle bli av att så många utmärkta män förskingrades och odugliggjordes.

     Dessa fördärvliga ansatser synes likna det avtal som vargen i sagan en gång velat ingå med fårens herde, nämligen att han ville leva i fred med denne om bara fårens försvarare, de trogna hundarna, avlägsnades så att han i deras frånvaro lättare skulle få tillfälle att sönderslita hela hjorden. Samma historia utspelas med Eder armé, men Gud vare pris för att de konfedererade börjar vädra sig till denna trolöshet och i sitt trångmål kräver beskydd och ledning av Eders Excellens. Intet är mera rättmätigt än att dessa försvarare av fosterlandet och av sin egen frihet ser sig om efter en sådan ledare, vilkens tapperhet och kärlek till fosterlandet de genom så många bevis blivit övertygade om. Likaså är intet berömligare för eder värdighet än att de med all iver fullgör den trohetsed som de av hela sitt hjärta avlagt inför Eders Excellens.

     Ej heller må detta högst ädla tillfälle gå till spillo att rädda fosterlandet från den yttersta undergången, så att det med Eder som ledare kan återvinna sin forna glans – en ledare vilken alla fosterlandets uppriktiga söner skulle visa sin lydnad och på så sätt skaka av sig det outhärdliga slaveris ok som hotar Edra axlar. Dessa tappra företag kommer inte att sakna nådiga tillskyndare. Självaste tysk-romerske kejsaren önskar intet annat än att republiken Polen får fred på rättmätiga villkor så att dess frihet fullständigt bevaras.

     Tsaren överväger fred med Konungen av Sverige, och tillräckligt förmånliga villkor har redan överlämnats till Sverige, något som i hög grad ökar hoppet om att inom några få månader få se freden återställd mellan dessa två mäktiga krigförande i Norden. Polackerna skulle då låta tsarens trupper söka vinterläger i Polen, så att de blir nöjda med sitt uppehälle och inte sätter i gång något företag mot de konfedererade utan hellre ger dem sitt bifall.

     För min egen del begär jag inte att skörda någon vinst eller nytta av detta, förutom att jag efter mitt samvete velat skriva samman ovanstående.

     Eftersom jag under många månader räknat mig som den främste bland förkämparna för Polens frihet, skulle inget vara mer tillfredställande för mig än att polackerna uppnådde det önskade målet. Om emellertid republiken Polen nu vägrar att hörsamma och efterkomma de framställningar som jag gjort i min Konungs namn och som min ytterst nådige Herre fått sig förelagda, kommer jag att upprepa mina framställningar, och i efterhand kommer staten att nog och övernog beklaga sitt förvirrade tillstånd. Men för att Eders Excellens skall vara desto säkrare på hur starkt övertygad jag i det här läget är om de goda förutsättningarna och om den lyckliga utgången av Eder armés ädla bemödanden, erbjuder jag mig själv jämte många andra att på nytt, så snart jag erhållit svar, förena mig med Eder för att något bidraga till Eder gemensamma välgång.

     Må den högste världsdomaren trygga denna välgång och stärka Eders Excellens i denna befrielsegärning. På så sätt skall Edert högt berömda namn förbliva i högeligen tacksamt minne och överlämnas åt eftervärlden.

     Högt ädelborne Herre! Jag anförtror mig åt Eder gunst och är med den uppriktigaste tillgivenhet ända till livets slut Eders Excellens ödmjukaste tjänare.

Wrocław den 31 december 1716.”

1717

Därtill var jag fullt upptagen med att sända likartade skrivelser till mina olika vänner i Polen. De sachsiska friskarorna försummade samtidigt inte något tillfälle att framkalla sådant som kunde väcka misstänksamhet bland de konfedererade. Det fick till resultat att i februari månad upprättades ett fördrag, i vilket kung August utfäste sig att inom loppet av sex veckor dra tillbaka alla sachsiska trupper till sitt kungadöme, med undantag av 1 200 man vilka kungen önskade vidmakthålla för sitt eget bruk i gardet i Warszawa. Man upprättade en ny organisation för republikens trupper, vilka man drog ner till en ringa numerär, nämligen 9 000 man av kronans trupper och 6 000 från storfurstendömet Litauen. Så var då republiken avrustad på ett sätt som ingen hade kunnat tänka sig utom i komedier och förlustelser vid hovet i Dresden.

     Jag lät Monsieur Kathen via Kassel och Holland avresa till Sverige för att lämna noggranna underrättelser till Hans svenska Majestät om allt som dittills förevarit i Polen. Han skulle även inhämta nya order om huruvida jag åter skulle försöka upptända de konfedererades vrede mot sachsarna.

     Fältmarskalk von Flemming gjorde allt som stod i hans makt för att ställa till förtret för mig i Wrocław genom att sända dit tjugo sachsiska officerare för att röva bort mig för den händelse att jag skulle bege mig mot staden.

     Det fanns en officer som för tillfället tjänstgjorde hos baron von Freiberg och som jag kände från tidigare då han var underofficer i Östgöta regemente. Utblottad och naken hade han kommit till mig då jag var i Polen. Jag klädde honom och gav honom en häst. Han fick alltid äta vid mitt bord. Denne officer uppehöll sig nu i Kalisz. Under mottot att kläderna gör mannen ämnade han nu komma och tala illa om mig. Denne man, som blivit mutad av fältmarskalk von Flemming, anlände några veckor senare till Wrocław som en skrävlare, iklädd röd rock och med plymer i hatten, och han började falskeligen svärta ner mitt rykte ute på gatorna. Han gick runt i staden och försäkrade att jag aldrig någonsin hade stått i den svenske Konungens tjänst, att jag var en landstrykare, att jag hade hemliga förbindelser med turkarna och prins Rákóczi och hyste planer på att ställa mig i spetsen för ett antal missnöjda polacker och några tusen tatarer för att få till stånd en revolution och tända upprorselden i hela Schlesien. Då jag genom mina officerare fick kännedom om dessa förolämpningar, stämde jag honom, genom förmedling av den svenske residenten Monsieur Beije, inför stadens magistrat med begäran att man skulle häkta denne ”brännvinsmajor” (det var det öknamn mina officerare givit honom i Polen).

     Magistraten meddelade honom att han omgående skulle lämna staden. Där var man tacksam över den svenske residentens yrkande att få slippa denna person och därmed låta alla de okvädningsord han uttalat om en i allas ögon aktad person återfalla på honom själv.

     Brännvinsmajoren lämnade omedelbart Wrocław, men efter en tid återvände han för att driva gäck med mig. En andra gång blev han avvisad från staden. Likväl funderade jag på att lära honom en läxa. Jag överlade om saken med en av mina officerare. Jag instruerade denne att låtsas vara missnöjd med mig för att på så sätt uppnå samförstånd med min ovän. Så snart min officer vunnit brännvinsmajorens förtroende bibringade han honom uppfattningen att jag en dag skulle bege mig till Rawicz för att träffa Monsieur greve Saphiea och att denne var beredd att inlåta sig i hans företag. Om man skaffade honom tjänst hos kung August, så fortsatte lögnen, skulle han genast bege sig till Rawicz och ordna med ett bakhåll. Jag hade redan avtalat med greve Saphiea om att kasta denne bakdantare i fängelse och sedan skicka honom till Sverige när tidpunkten gjorde det möjligt. Han blev kvar i fängelset i fyra månader till en kostnad av en livre och en écu per månad, allt för att förbättra hans uppförande och lära honom att jag hade många strängar på min lyra.

     Fältmarskalk von Flemming drog i många olika trådar. Han försökte övertyga hovet i Wien om att jag förfogade över några polska fanor som skulle ställa sig på turkarnas sida, vidare att jag hade förbindelser med min tidigare herre, prins Rákóczi samt att jag skulle leda en ansenlig styrka med tartarer och missnöjda polacker vilka, enligt fältmarskalk von Flemmings uppfattning, skulle bege sig in i Schlesien för att skövla hela området. Till sist blev Monsieur greve von Flemming min bittraste fiende.

     Det kejserliga hovet anförtrodde ärendet till den svenske ministern Monsieur Stiernhök och klagade därvid på att mitt beteende tilldragit sig deras uppmärksamhet. Jag svarade att Monsieur greve von Flemming inbillade sig saker som aldrig skulle inträffa. Man borde inte inbilla sig att detta var sant, eftersom jag inte fått någon instruktion i den vägen av Konungen av Sverige, vilken var min härskare.

     Under tiden mottog jag ett brev från den officer som jag via Holland sänt iväg till Sverige. I detta brev underströk officeren för mig den stora ynnest och tillfredsställelse som Hans Majestät visat med avseende på hans redogörelse angående allt som ägt rum i Polen. Konungen hade vid flera tillfällen bett honom att, i närvaro av ett flertal generaler, infinna sig vid hovet för att upprepa redogörelsen för vad som hänt. Konungen hade gjort några för min del förmånliga påpekanden om gott ledarskap. Detsamma gällde mitt handlande bland de konfedererade och min duglighet i olika träffningar med sachsarna. Konungen hade därför blivit övertygad om att jag var en rättskaffens man, det vill säga sannfärdig, ädelmodig, oegennyttig, noggrann i mitt tal, en god kamrat, öppenhjärtig mot fienden, utan hämndlystnad, snar att förlåta och att ingå försoning.

     Jag har alltid strävat efter att vara sådan. Det har alltid varit mitt ideal. Jag har aldrig haft en tanke på att berika mig själv. Den ynnest och välvilja som Konungen ådagalagt gentemot mig har varit lön nog. Andra i Sverige har dock i sin avund utspritt illvilliga rykten om mig, som att jag skulle ha bemäktigat mig krigskassan år 1706 i Sachsen då jag flydde med anledning av duellen.

     Så snart jag mottagit dessa nyheter gav jag mig så fort som möjligt av mot Sverige och lämnade därvid efter mig alla mina tillhörigheter och hästar att disponeras av Monsieur Urbanowicz. Jag förställde mig och kallade mig Kahlen, kommande från Mecklenburg. Jag reste ensam med den ordinarie postskjutsen till Berlin.

     På vägen mötte jag en sekreterare hos den preussiske kungen som var på väg tillbaka till Berlin med samma postskjuts. När denne sekreterare erfor att jag kom från Wrocław började han tala med mig om överste Stenflycht, om huruvida jag kände till honom och om jag möjligen hade sett honom i Wrocław. Jag svarade att jag inte kände till honom och inte hade sett honom. I vilket fall som helst hade jag inte stannat mer än tre dagar i Wrocław. Han fortsatte att berätta om vad han inhämtat rörande överste Stenflychts levnadsvanor, nämligen att denne inte drack vin, inte var särskilt talför och att han hela tiden rökte pipa, enligt vad som rapporterats av Monsieur Hahn, greve von Flemmings sekreterare, som vid ett annat tillfälle tjänstgjort vid Ekeblads regemente och utforskat detta då det passerade genom Berlin och därvid haft hela sin uppmärksamhet inriktad på att få denne Stenflycht i sitt våld.

     I denna situation lade jag mig till med ett annorlunda uppförande när jag var tillsammans med honom. Jag lät bli att röka pipa, jag talade mycket, jag drack vin när vi var i Zielona Góra (Grünberg). Efter hand utvecklades en nära vänskap mellan oss. Vi anlände till Berlins stadsport. Den gode sekreteraren, som var välkänd av den vakthavande officeren, uppgav att jag var hans gode vän. Vi passerade utan ytterligare kontroll vid något postställe. Vi skildes åt och lovade varandra att vi senare skulle gå och äta middag tillsammans på ett värdshus.

     Jag skyndade mig dock därifrån så fort som möjligt med postskjutsen till Fehrbellin och därifrån till Plau i Mecklenburg, där två ryska kompanier låg i kvarter. Vakten vid stadsporten frågade mig vad jag var för en. Då jag svarade att jag till yrket var fältskär berättade man för kommendanten, en kapten som var svårt sjuk, att en läkare hade anlänt till staden. Man uppsökte mig i gästgivargården och bad mig att komma till den sjuke. Jag tog pulsen på honom och skrev ut en medicin som han borde kunna få tag i från apoteket i Güstrow, med andra ord en riktigt hästmedicin.

     Den sjuke var mycket nöjd med vad jag hade att säga om hans sjukdom och med det medel varigenom han skulle komma att bli bättre. Han trugade mig att ta emot en fransk livre av honom för mitt besvär. Jag lämnade honom och begav mig från staden till fots, sju lieue, ända till Beestland, där jag träffade Monsieur Hoven, min gamle vän, som försåg mig med en häst som sedan förde mig till Fischland. Jag skrev ett brev till Monsieur sekreteraren som hjälpt mig att komma in i Berlin under förevändning att jag var hans gode vän. På så sätt avslöjade jag mig och tackade honom för vinet.

     Jag höll mig inkognito i Fischland i tre veckor tills det blev tjänlig vind för att segla över Östersjön. Tillsammans med en underofficer och två matroser eller fiskare gick jag ombord på en liten båt som inte kunde ta mer än fyra passagerare. Jag for över Östersjön och följande dag om aftonen landade vi lyckligt i Trelleborg i Skåne. Tre andra större båtar med sammanlagt 120 svenska officerare som satte segel samtidigt med mig blev emellertid tillfångatagna av danska krigsfartyg.

     Vid midnatt anlände jag till Lund i Skåne, där jag väntade i Konungens förrum till dess att Konungen steg upp, utan att någon kände igen mig. När Konungen till sist kom gående genom sitt förrum hälsade jag vördnadsfullt på honom. Utan att någon kände igen mig följde jag Konungen in i bottenvåningen på hans bostad. Där tilltalade jag honom en andra gång och sade: ”Ers Majestät, utan tvivel är det så att ingen har känt igen mig fastän jag är överste Stenflycht.” Konungen svarade: ”Är det möjligt att ni är överste Stenflycht?” i det att han tog av mig peruken och hälsade mig med största värme.

     Efter den dagen sov jag alltid i närheten av Hans Majestät. Han gjorde aldrig någon resa utan att vara utsedd att följa honom. Jag åt alltid vid hans bord. Under våra resor sov jag alltid på en halmkärve i hans närhet.

     Jag ansträngde mig för att avslöja vem som var upphovsman till den illvilliga tolkningen av mitt avsked från Östgöta regemente i Sachsen, men det är som att försöka hämta ner månen. Man ser på denna sak som på sagan om storken, som något som bara är till för att roa. Inte desto mindre har detta gått mig till sinnes till den grad att jag inte tänker på annat än att hämnas.

     För att få tyst på det hela blev det slutligen så att Konungen skriftligen förklarade att alltsammans var osant. Monsieur Fahlström kungjorde offentligt och muntligt på Konungens order att överste Stenflycht tog för givet att de som drev med honom på detta ondsinta sätt var dåliga människor. Jag gav överste Düring i uppdrag att för min räkning säga till Monsieur Silfverhielm, att det var tur för honom att han befann sig i Skåne, annars skulle han ha fått smaka på käppen för sina gliringar.

     Före min ankomst till Sverige hade Konungen i sin välvilja förordnat om att man via Holland skulle utbetala 1 000 écu för mina omkostnader under resan från Wrocław. Jag hade dock redan gett mig av därifrån när svarsbrevet ankom. I min frånvaro fick översten Monsieur Urbanowicz denna summa utbetald till sig. De konfedererades republik hade satt upp en kommission i Radom för att kompensera alla som hjältemodigt verkat för deras frihet. Den utbetalade 2 000 écu till Monsieur Urbanowicz för att i någon mån hålla mig skadeslös för mina utgifter. Av dessa pengar fick jag av honom aldrig mer än 300 dukater, efter konung Karl XII:s död. Dessutom tog han hand om den ekonomiska behållningen efter min utrustning i Wrocław.

     Under detta år hände annars inte något särskilt, inte annat än att jag gjorde några mindre resor med Konungen bortåt gränsen till Norge och till Strömstad. Man föreslog att jag skulle anta erbjudandet att bli chef för livgardet, något jag undanbad mig.

1718

Vid det tillfälle under år 1718 då Konungen samtidigt skulle utnämna aderton generalmajorer, ville man att även jag skulle bli generalmajor, något jag tackade nej till. Jag avböjde med anledning av att jag hellre ville vara den äldste av överstarna i trupptjänst än inbegripas i mängden av generaler, för att på så sätt visa att jag ville delta i den förestående invasionen av Norge.

     Konungen erbjöd mig ersättning för de 150 dragoner som jag i Pommern på egen bekostnad ställt till Konungens och fäderneslandets tjänst. Jag avböjde även detta på grund av de kopparmynt som kallades ”mynttecken” och som för tillfället var gångbara i Sverige.

     Efter hand visade Konungen mig allt större förtroende. Han förordnade mig att ständigt vara i närheten av hans systerson, hertigen av Holstein, vilken han uppskattade, och söka dennes sällskap för att göra honom insatt i militära angelägenheter, ge honom känsla för det krigiska och ge honom tillfälle att träna sig både till fots och till häst.

     Vi firade påsk vid gränsen till Norge i närheten av Eda skans, där de högre ämbetsmännen var angelägna om att få äta middag hos arvprinsen av Hessen-Kassel, som höll ett bord av högsta klass, något som medförde att Konungen åt sitt bröd för sig själv tillsammans med hertigen av Holstein och mig.

     Konungen återvände till Holmedal och beslöt att rida med endast mig i sitt sällskap för att låta mig se den plats där Hans Majestät gått in i Norge år 1716. Den dagen rådgjorde Konungen med mig om på vilket sätt han nu från detta område skulle falla in i Norge.

     Konungen hade genom vissa omständigheter insett att det i hemlighet smiddes ränker beträffande tronföljden i Sverige. Han talade med mig om saken och bestämde sig för att följande år avlägsna några av generalerna i armén och insätta dem som ståthållare i provinserna.

SLUT


Redogörelse för händelserna vid invasionen i Norge år 1718

I redogörelsen för fälttåget till Norge 1718 skriver Stenflycht om sig själv i tredje person, som ”le Colonel Stenflycht”, som om det vore någon annan som skrivit redogörelsen. Den har mer av officiell redogörelse över sig än hans tidigare levnadsbeskrivning.     Redogörelsen är emellertid skriven med samma handstil som de tidigare memoarerna, alltså Stenflychs egen. Dock ser det möjligen ut som om han gjort tätare uppehåll mellan varje nedskrivningstillfälle än när han skrev ner sina tidigare memoarer.

     Förklaringen kan vara att redogörelsen för det norska fälttåget är skriven betydligt senare. Händelserna har kommit på längre avstånd, Stenflycht själv har blivit en mer etablerad person men också äldre och tröttare. Han syn blev också sämre med åren.

     Något som tyder på att Norgeskildringen är skriven i en senare tid är att han skriver ”le Roi”, Konungen, i stället för att som i de tidigare memoarerna använda den äldre stavningen ”le Roy”. Han anger också Karl XII:s dödsdatum till ”le 30 du Novembre selon le vieux Calendrier”, den 30 november enligt den gamla stilen, vilket tyder på att redogörelsen är skriven efter 1753 då den gregorianska kalendern infördes i Sverige.

     En parafras över Stenflychts redogörelse har skrivits på norska av kapten Johan Wahl i Norsk Militär Tidskrift, bind 65 (1902) i artikeln ”Oberst Stenflychts manuskript vedrørende felttoget 1718”. Wahl har även använt sig av andra källor. Publiceringen i Norge var förmodligen ett led i den försvarsberedskap som i början av 1900-talet byggdes upp mot ett eventuellt svenskt anfall.

     Enligt anteckning på baksidan av titelbladet har Riksarkivet inköpt Stenflychts manuskript i januari 1936 av ”kapten Silfverstolpe”.

År 1718 vidtogs i Sverige alla möjliga förberedelser för att anfalla Norge. I synnerhet ägnade man stor omsorg åt att såväl sjövägen som landvägen fylla magasinet i Strömstad med alla slags förnödenheter, såväl proviant som ammunition. Till att börja med anförtroddes tillsynen av magasinet åt generalmajor Ribbing och överste Staël von Holstein, men mot slutet befriade Konungen dem från denna uppgift och placerade dem i stället i ledningen för sina respektive regementen så att de skulle kunna delta i fälttåget. Uppgiften att öva tillsyn över magasinet anförtroddes då åt generallöjtnant greve de la Gardie.

     Även två andra mindre livsmedelsmagasin anlades vid norska gränsen, nämligen vid Västra Ed (Dals Ed) och vid Eda skans i Värmland, där generalmajor Bildstein fick befälet.

     Samtidigt färdades Konungen med ett mindre följe fram och tillbaka längs norska gränsen, från Strömstad förbi Västra Ed och Holmedal ända till Eda skans, för att genom sin personliga närvaro uppmuntra alla att med största skyndsamhet fullgöra sina uppgifter.

     Överste Stenflycht var ständigt med i detta följe och tog vara på varje tillfälle att skaffa sig upplysningar om förhållandena i området. Genom att fråga bönderna i trakten tog han reda på platser där det var möjligt att tränga in mellan bergen, över vilka sedan överstelöjtnant Loos gjorde en karta.

     Danskarna försummade emellertid inte att befästa sina gränser. De arbetade dygnet runt med att förbättra sina försvarslinjer och befästningar, belägna fem lieue därifrån, från Svinesund ända till Basmo fort.

     Vid ett tillfälle begav sig Konungen i sällskap med några generaler från Strömstad till Sundsborg vid Svinesund för att utforska de danska linjerna mitt emot Sundsborg. Där såg han hur man låtit genomskära branten vid danskarnas kust med tredubbla förskansningar, varför generalerna kände sig föranlåtna att delge Konungen sin åsikt. Man riskerade, menade de, att förlora halva armén om man här försökte ta sig över fjorden och sedan uppför berget på andra sidan.

     Konungen gav överste Stenflycht en blick av samförstånd och svarade generalerna med ett vänligt leende att här fanns intet att frukta. Vi kan bygga två träbroar, sedan följa efter fienden och på så sätt bereda oss utrymme. Danskarna kommer inte att göra något större motstånd, ansåg han.

     Konungen själv hade emellertid redan rådslagit med överste Stenflycht om hur man skulle göra infallet i Norge utan att ta större några risker. Inte desto mindre fortsatte man här med att anskaffa allt som behövdes för att bygga en bro. Order utgick också från Konungen till alla regementen att försätta sig på marschfot. Alla order avpassades så att de sista trupperna skulle kunna anlända till Svinesund den 31 oktober.

     Två infanteriregementen och ett dragonregemente hade gjort uppehåll kring Eda skans. Befälet över dessa gavs åt generallöjtnant von Albedyl med order att han med sina tre regementen skulle tåga mot Ørje bro förbi Töcksmark och Urskog för att besätta passagen vid Ørje bro.

     Runt Västra Ed var fem infanteriregementen inkvarterade, nämligen Upplands, Södermanlands, Västmanlands, Östergötlands och Västergötlands, vart och ett bestående av två bataljoner. Fem av dessa bataljoner stod under befäl av generalmajor Trautvetter och de övriga fem under generalmajor Ribbing. Även livgardet uppehöll sig där och försörjde sig under några dagar från det magasin som där inrättats. Senare kom även Livgardet till häst och Livgardesdragonerna samt Östgöta och Västgöta dragoner tillstädes och blev förlagda där, medan alla övriga regementen till häst och till fots tågade mot Svinesund.

     För att hålla det hela hemligt skulle general Dücker tidigt om morgonen den 24 oktober säga åt överste Stenflycht att bege sig tillbaka till Västra Ed, där han skulle mottaga sina order från Konungen. Han gav sig iväg omedelbart och Konungen slog sedan in på samma väg. Om aftonen den 25 oktober anlände de båda tillsammans till Västra Ed, där Konungen tillbringade tre dagar. Vid detta tillfälle gav Konungen order till överste Wallenstierna och till översten greve Thure Bielke att de var och en med 400 ryttare från sina regementen skulle bege sig till Fossane bro. Även överste Rosokatski med 100 polska ryttare skulle bege sig dit, eftersom detta var platsen från vilken man skulle anfalla och göra infallet i Norge.

     Anfallsplanen hade nämligen redan utarbetats av överste Stenflycht. Den gick ut på att 600 grenadjärer under befäl av överste Clausen, som låg i kvarter nära Clausenborg, samt 300 gröna dragoner skulle samlas vid Fossane bro, där överste Stenflycht skulle överta befälet och försöka öppna passagen därifrån ända till Iddesletten framför Fredrikshall.

     Den 29 oktober sade Konungen till överste Stenflycht att han personligen ville följa med till Fossane bro för att förvissa sig om att alla order blivit omsorgsfullt verkställda. Därför gav de båda sig iväg utan att Konungen hade låtit förstå att planen blivit ändrad till att endast omfatta kavalleriet.

     Samma afton anlände Konungen tillsammans med överste Stenflycht till Fossane bro. Han sade: ”Se så, här har ni 900 ryttare under tre överstar. Nu får ni genomföra det som ni har planlagt. Jag kommer att följa efter som en volontär och iaktta hur ni går till väga, på samma sätt som jag gjorde när jag följde Hummerhielms trupp år 1701 från Skuodas vid gränsen mot Kurland ända till Kaunas i Litauen, vilket ni själv då kunde bevittna.”

     Överste Stenflycht svarade att han var nöjd med den förändring Konungen låtit göra så att kavalleriet fick äran att öppna en passage för infanteriet mellan bergen. Dock var han mycket förvånad över Konungens beslut att på detta sätt låta sig utsättas för risker. Han bönföll Hans Majestät att vända tillbaka samma väg i stället för att följa efter. Konungen svarade: ”Låt mig få följa efter er! Jag kan strida lika bra som dragonerna och kavalleristerna.” Sålunda ändrades betingelserna. Överste Stenflycht tog med sig 50 dragoner och 50 kavallerister och begav sig mot Prestebakke medan Konungen blev kvar med de övriga över natten vid Fossane bro.

     Det var avtalat med bönderna som skulle tjänstgöra som spejare att en norsk bonde skulle låta sig tas till fånga av en svensk trupp, för att det sedan skulle se ut som om han tvingats vara deras vägvisare. Därför gjorde överste Stenflycht halt utanför den första norska byn vid namn Berby och avdelade en underofficer ute i skogen att tillsammans med några dragoner få tag på bonden vid den avtalade platsen, men de kunde inte förstå varför denne inte infann sig. De blev därför tvungna att fortsätta mellan bergen trots att tvivel och misstämning rådde hela natten. Till sist träffade de på en dansk förpost som avlossade en salva men inte sårade någon av svenskarna och som sedan tog till flykten. Därefter kom de ut på öppen mark och ryckte fram mot Prestebakke, där den danske kaptenen Krogh var posterad med 150 man. Dessa drog sig tillbaka till andra sidan av älven och rev bron efter sig. Efter att ha konstaterat att det var möjligt att ta sig över älven till häst bivackerade överste Stenflycht med sin trupp vid Prestebakke.

     Vid middagstiden den 30 oktober anlände Konungen med de övriga till Prestebakke. Överste Stenflycht gick då över älven med två hundra ryttare och ryckte fram mot Lundene. Här och där såg han några ur ortsbefolkningen uppe längs bergssidorna men lyckades inte ta någon till fånga utom en kvinna som kunde bekräfta kapten Kroghs reträtt till nämnda plats. Svenskarna anlände till Lundene. Inte en människa syntes till. Medan förberedelser vidtogs för att bivackera och sätta ut vaktposter fick överste Stenflycht syn på en dansk vaktstyrka uppe på ett berg en kvarts lieue därifrån. Med tanke på att den kunde tänkas tillhöra kapten Kroghs trupp tog han med sig 50 dragoner och gav sig med dem in i skogen till vänster. Där kom han till en bäck som inte var särskilt bred men desto djupare. Han hade turen att finna några stockar som fällts av bönderna. Med hjälp av dessa kunde han ta sig över bäcken till andra sidan. Han marscherade under största möjliga tystnad längs bäcken ända till bergets fot, där man kunde höra ljud från danskarna uppifrån toppen. Därifrån marscherade svenskarna åt vänster i skydd av skogen utanför Fredrikshall och tog danskarna bakifrån utan att dessa först hade märkt något. Danskarna blev överraskade och tvingades fly hals över huvud medan de lämnade kvar några gevär och det mesta av sin utrustning. Endast en dansk soldat samt bondhustrun på Lundene togs till fånga.

     På så sätt öppnade överste Stenflycht passagen. Han lät reparera bron, avlägsnade brötarna över vägen och tillbringade natten i Lundene i lugn och ro. Han avdelade också kapten Kathen att tillsammans med fången underätta Konungen om vad som tilldragit sig och att be om tillåtelse att följande dag få marschera ända till Snekketorpkleven.

     Den 31 oktober fortsatte överste Stenflycht framryckningen ända till de danska befästningarna på höger sida, vilka var övergivna. Där stannade han och sände ut löjtnant Maclier för att utforska vägen till Sillekleven.

     Så snart löjtnant Maclier återvänt fortsatte översten sin marsch mot Bøkleven. Han fann vägen spärrad vid en plats mellan två berg. Det fordrades en hel del arbete för att ställa vägen i ordning och ta bort de träd som fällts över den.

     Översten utfärdade förbud för truppen att göra upp eld samt gav order om att iaktta tystnad och om att varje trupp skulle förse sig med bränsle för att kunna tända eldar från olika håll när så befanns lämpligt. Han sände också ut en löjtnant med 20 ryttare till bergets fot för att hålla vakt och hindra danskarna om de gav sig ut att patrullera.

     Översten hade emellertid inte blivit underrättad om att polackerna under förlidna afton hade jagat danskarna på flykten. Han hade nämligen bestämt att detta skulle äga rum först den 1 november då han ryckt fram till den plats där man kunde hindra danskarna att passera på deras reträtt till Fredrikshall om dessa kom på avvägar ute på Iddesletten.

     Mot midnatt patrullerade den polske majoren Monsieur Mysitsky vid Bøkleven där löjtnantens trupp befann sig. Löjtnanten försökte hindra dem från att passera, men majoren undkom lyckligtvis utan att någon i hans trupp blev tillfångatagen. Han återvände till Konungen och kunde då berätta att han först efter stora svårigheter lyckats undkomma danskarna. Översten trodde att det kunde röra sig om en fientlig spaningspatrull. Därför beslöt han att de skulle tända eldar i sådan mängd att man fick intryck av att berget var fullt av flera tusen soldater.

     Underrättelserna oroade Konungen som för den sakens skull höll sig vaken hela natten. Han trodde att överste Stenflychts trupp hade besegrats av danskarna uppe i bergen och att de sedan under dagen skulle gå till anfall mot honom själv. När dagen grydde kände de emellertid igen varandra. Stenflychts trupp kom då ner från bergen till Iddesletten, där Konungen uppehöll sig i några byggnader vid en bäck som rinner fram mitt på slätten.

     Överste Stenflycht tog med sig 30 polska kavallerister och tågade tillsammans med sin trupp om 200 ryttare förbi två byar vid namn Lille och Store Bjørnstad. Slutligen rekognoscerade han Tistedalen och gav order åt ryttmästare Schay att stanna kvar med 30 ryttare i Lille Bjørnstad. Själv fortsatte han längs Femsjøen till Ganerød och stannade sedan i Hølene, varifrån han skickade ut kapten Kathen för att rekognoscera omgivningarna och de danska linjerna ända till Ørje bro, där han hoppades finna de tre regementen som stod under befäl av Monsieur generallöjtnant von Albedyl.

     Allt detta ägde rum den 2 och 3 november. Samtidigt skickade Konungen också order till generalmajorerna Trautvetter och Ribbing om att anträda marschen för att sammanstråla med Konungen på Iddesletten den 4 november.

     Överste Stenflycht lämnade kvar sin trupp vid Hølene och gav sig samma dag iväg för att informera Konungen om hur danskarna hade formerat sina linjer och befästningar från Tistedalen ända till Ørje bro och Basmo fort samt för att rådgöra med Konungen om anfallet. Det beslöts att 600 infanterister skulle avtåga i gryningen den 5 november under befäl av överste Stenflycht i avsikt att anfalla danskarna i deras befästningar mitt för Hølene.

     Konungen red tillsammans med överste Stenflycht. Under vägen mottogs en underrättelse från ryttmästare Schay om att danskarna mitt för Lille Bjørnstad, där ryttmästaren var posterad, hade gett sig av under den gångna natten. Strax därefter kom en polsk kavallerist från Hølene med en liknande underrättelse om att danskarna föregående afton i smyg gett sig av från sina befästningar och att den polska truppen vid midnatt intagit ett litet fort mitt emot Hølene. Där hade danskarna lämnat efter sig två förnaglade kanoner samt några hackor och yxor. Konungen blev inte glad över denna nyhet utan sade att nu får vi inte tag på danskarna på denna sidan Glomma.

     Konungen återvände till sitt läger medan översten med sina 600 infanterister begav sig raka vägen till Tistedalen. Där fann han att bron var förstörd och han blev därför tvungen att med infanteriet vada över älven vid sågverken längre ner. Där fanns två smärre fort som var övergivna av danskarna. De togs i besittning. Där fanns några förnaglade kanoner samt material för befästningsarbeten.

     Först och främst gällde det nu för översten att upprätta förbindelsen med Tistedalen genom att bygga en liten bro. Han valde ut en plats vid Venevad ett stycke nedanför Tistedalen där det fanns ett pålverk tvärs över floden för att hindra isflak från Femsjøen att slungas iväg och förstöra sågverken.

     Sedan skickade översten order till sin trupp i Hølene att komma ner till Venevad sedan den rekognoscerat vägen och omgivningarna på andra sidan Femsjøen.

     För att uppföra bron använde man sig av kraftiga trädstammar. Sådana fanns i stora mängder vid stranden av Femsjøen. Sedan de kapats och fästs ihop med varandra fördes de ner till pålverket, varpå man där uppförde en flytbro för infanteriet. Man fick också tag på ett antal brädor så att Konungen som anlände vid tvåtiden kunde rida över till häst.

     Truppen anlände till Venevad klockan fem om eftermiddagen och hade då inte träffat på någon längs vägen.

     Den 6 november i gryningen avtågade översten med kavalleriet. För att lättare kunna fullgöra sitt uppdrag lämnade de kvar packningen i skansarna hos infanteriet. Han genomkorsade trakten längs dalgångarna ända fram till Bergs kyrka. Därifrån fortsatte han genom bergstrakterna vid Svinesund mitt emot Sundsborg och kom sedan till Torpum. På vägen togs fyra danska matroser till fånga. Truppen hindrade danskarna från att sätta eld på ett litet magasin en halv lieue från Torpum. Detta innehöll havre, havremjöl och några centner järn. Inte heller fick danskarna tillfälle att förstöra det furage som fanns i byarna omkring, något som varit deras avsikt.

     Översten tågade vidare förbi Ingedal tills han var en kvarts lieue från Skjebergs kyrka. Där träffade förtruppen på 50 danska kyrassiärer som fattat posto vid en bro över den bäck som rinner över fältet. Danskarna var i färd med att riva bron. Polackerna avbröt deras verksamhet. Danskarna tog till flykten och retirerade till sitt läger beläget en halv lieue därifrån, men polackerna följde efter dem. Med undantag av den danske ryttmästaren blev alla tagna till fånga. Polackerna lade också beslag på 50 kor som gick på bete vid lägret.

     Polackerna fick förstärkning av 30 svenska dragoner. Eftersom natten föll på stannade översten vid bron för att vila. Då dök det upp en dansk patrull om tolv ryttare från Skjebergs kyrka. De närmade sig bron i tron att de där skulle finna sina kamrater. De blev tagna till fånga utan att ett enda skott avfyrades, liksom var fallet då de 50 första blev tagna.

     Av dessa fångar fick översten reda på att ett danskt kavalleriregemente var förlagt bortom Skjebergs kyrka, varifrån de tolv ryttarna skickats ut på patrull. Ett annat danskt regemente, från vilket de 50 ryttarna skickats ut för att bevaka bron, hade med fyra infanteribataljoner slagit läger vid en annan by längs vägen till Fredrikstad. Överstens trupp bestod för tillfället av 200 ryttare jämte 30 polacker. De hade tagit 96 fångar, inberäknat dem som tagits vid magasinet. Översten vände sedan tillbaka samma väg. Han lät soldaterna värma sig och lät mot kontant betalning utfordra hästarna vid Torpum, där han lämnade kvar en underofficer med åtta kavallerister som vakt. Därefter kom han åter han till Venevad den 7 november vid tiotiden på förmiddagen.

     Konungen stannade kvar i sitt läger på Iddesletten medan överste Stenflycht uppehöll sig vid Venevad och Tistedalen. Till sina 200 uttröttade ryttare med hästar gav han order att ta kvarter i byn Skotsberg.

     Livgardesdragonerna anlände den 8 november till Iddesletten. Samma dag gick greven, överste Thure Bielke över bron vid Venevad för att inta kvarter i byarna kring Bergs kyrka. Överste Wallenstierna med Bohus kavalleriregemente gick mot Lund.

     Den 9 november gick översten med 200 livgardesdragoner samt alla fångarna, omkring 150 man, mot Bergs kyrka dit han anlände i gryningen. Därifrån gick han med sina 200 man mot Svinesund. Av Konungen hade han fått i uppdrag att överbringa en hälsning, dels till arvprinsen av Hessen-Kassel, dels till general Dücker, vilka befann sig vid Sundsborg, om att Konungen utan problem gått fram genom bergstrakterna och förbi danskarnas linjer utan att ha förlorat en enda soldat. Det var bara en polsk fänrik som blivit sårad i vänster arm vid Hølene på grund av egen oförsiktighet. Hans Majestät önskade nu att man skulle lägga ut en bro vid Svinesund och låta trupperna gå över där under innevarande dag. Man skulle också sända krigsfångarna till Stockholm, Norrköping och Göteborg. Dessa kunde själva ge upplysning om var de blivit tillfångatagna. Sedan översten fullgjort detta uppdrag fortsatte han förbi Torpum och Ingedal och tillbringade sedan natten i Skjeberg.

     Tidigt om morgonen den 10 november steg översten till häst med sina 400 dragoner och begav sig i gryningen till Hafslund, som ligger vid Glomma. Sedan ägnade han dagen åt att rekognoscera längs älven, båda ovanför och nedanför Hafslund. Han stötte inte på någon på denna sidan av älven men såg danskar överallt på den andra sidan. Då översten tillsammans med 30 ryttare mot kvällen närmade sig Sannesund blev han varse att danskarna med hjälp av några soldater där höll passagen över älven öppen för att underlätta för bönderna att fly. De hade inte hunnit fullborda sina befästningar. Han återvände till Hafslund i avsikt att gå till anfall påföljande dag.

     Samma afton fick han bud genom en ordonnans att arvprinsen av Hessen-Kassel med generalmajor Silfverhielm och hans kavalleri närmade sig Skjebergs kyrka och att Hans Höghet avsåg att sammanträffa med överste Stenflycht i Hafslund tidigt om morgonen. Därför beslöt översten att invänta Hans Höghet på sagda ställe för att senare gå till anfall mot danskarna vid Sannesund.

     Tidigt om morgonen den 11 november anlände arvprinsen. Han visade stort intresse av att få reda på allt om vad som tilldragit sig vid infallet i Norge. Överstens redogörelse gjorde honom nöjd, varpå översten sade att han nu åter ville gå till anfall mot danskarna vid Sannesund. Arvprinsen, som var Sveriges generalissimus, förbjöd detta anfall. Därför gav översten i stället order om att greve Thure Bielkes dragoner över Ise bro skulle bege sig ända till Rakkestad, medan livgardesdragonerna skulle återvända till Skjebergs kyrka för att där invänta sitt regemente. Översten återvände samma dag till Konungen som nu befann sig i Tistedalen och avlade rapport till honom om allt som inträffat.

     Generalmajor Silfverhielm stannade vid Hafslund med sitt kavalleri. Generalmajor Strömfelt med sitt kavalleri skulle stanna vid Skjeberg och dess omgivningar upp mot Ise bro.

     Så snart Konungen fått reda på att arvprinsen förbjudit överste Stenflycht att gå till anfall vid Sannesund beordrade Konungen översten att skriva en order till generalmajor Silfverhielm om att denne utan dröjsmål skulle gå till anfall mot danskarna vid Sannesund.

     Detta anfall ägde rum den 13 november med förlust av en enda häst, som dödades av en kanonkula från andra sidan Glomma. Danskarna genomförde reträtten med hjälp av båtar och pråmar utan att någon blev tillfångatagen.

     Arvprinsen av Hessen-Kassel tog sitt kvarter i Torpum, där översten vid föregående tillfälle hade satt ut vakt eftersom där fanns proviant i överflöd samt furage.

     För hertigen av Holstein ordnades kvarter i Tistedalen så att den unge prinsen hela tiden skulle kunna följa Konungens göranden och låtanden och framför allt se hur man går till väga för att komma närmare försvarsmurarna till en stad som ligger på toppen av tre berg, så som de tre forten på Fredrikshall gör.

     De kavalleriregementen som gjort halt i Västra Ed anträdde marschen förbi Sillekleven och Bøkleven till Iddesletten.

     Livregementet till häst gick vidare över Vatvedts bro mot Degernes socken och sedan förbi Rakkestad till Trøgstad.

     Bohus kavalleriregemente gick från Lund förbi Rakkestad till Askims socken nära Onstadssundet.

     Thure Bielkes dragonregemente fortsatte sin marsch från Bergs kyrka förbi Rakkestad till Eidsbergs socken vid Grønnsund.

     Östgöta kavalleriregemente begav sig från Iddesletten förbi Ganerød och Hølene till Degernes socken.

     Västgöta kavalleriregemente tog samma väg och stannade i Hærlands socken.

     Generalmajor Hierta med Konungens livgardesskvadron gick över bron vid Svinesund och fortsatte förbi Rakkestad till Mustorp.

     Hela det svenska infanteriet posterades vid sluttningarna runt Fredrikshall på en kvarts lieue eller kortare avstånd där marken var tillräckligt jämn för att slå upp tält för en eller ett par bataljoner. Gardesregementet till fots kantonerade i några av byarna eftersom de inte var klädda och utrustade för årstidens dåliga väder.

     Fronten började nu med vänsterflygeln vid Hafslund och slutade med högerflygeln ända uppe vid Trøgstad. Det svenska kavalleriet behärskade en sträcka längs Glomma om 15 norska lieue, det vill säga 24 tyska lieue.

     Den 12 november överlade Konungen med general Dücker och generalmajorerna Benett och von Schwerin om att få tag på två officerare som vore lämpliga som kvartermästare. Den ene skulle ha ansvar för provianten, även med avseende på Konungen och hans stab, och svara för transporterna från magasinet i Strömstad. Den andre skulle ha ansvar för att distribuera furage till alla förläggningar i Norge. Var och en av generalerna ville att någon av hans egna officerare skulle utnämnas till dessa befattningar.

     Händelsevis kom överste Stenflycht förbi. Konungen berättade för honom vad det hela handlade om och frågade vem han ansåg vara passande för denna befattning. Överste Stenflycht svarade att han hade två mycket skickliga officerare men att han själv behövde dem för att på olika ställen utföra Konungens befallningar. Konungen beslöt enligt överstens förslag och förordnade att kapten Kathen skulle ha ansvar för distributionen av furage till de olika kvarteren och att kapten Mask skulle sörja för provianten. För denna tjänstgöring erhöll de överstelöjtnants rang. Dessutom gav Konungen översten tillåtelse att ta dem i sin tjänst när så behövdes.

     Generalerna blev avundsjuka för att översten hade Konungens förtroende och sade i hemlighet till varandra: ”Varför frågade Konungen oss när han sedan ändå gjorde som översten sade?”

     Karaktären hos generalmajor von Schwerin var sådan att han kände sig tvungen att föra innehållet i detta samtal vidare till Konungen för att på så sätt erhålla dennes förtroende och stärka sitt anseende bland de andra. Konungen kunde därför underrätta översten om den avundsjuka som generalerna hyste mot honom, men tillade han att han i högsta grad skulle fortsätta att hysa konungslig ynnest och förtroende för överste Stenflycht i beaktande av alla de betydelsefulla tjänster genom vilka översten utmärkt sig under aderton års tid, i synnerhet för planeringen och genomförandet av infallet i Norge, i vilket inte en enda man stupat.

     Dessa vackra ord yttrade Konungen tidigt om morgonen den 14 november. Han gav översten order om att utarbeta en plan för att driva bort danskarna från andra sidan Glomma, dock utan att någon skulle få reda på Konungens avsikter.

     Översten ansåg att Konungen borde beordra en infanterikolonn att erövra några byar längs bergen till vänster om den bro vid vilken han tagit 50 danska fångar. För den sakens skull skickades generallöjtnant Stackelberg med sin infanterikolonn till detta område.

     Om Konungen så ansåg borde översten också rekognoscera hela trakten med passagerna över Glomma och, om det var nödvändigt, förflytta kavalleriet.

     Konungen gav sitt bifall. Samma dag bröt översten upp från Tistedalen och tog vägen mot Vatvedts bro. Som eskort hade han tio polska kavallerister. Vid midnatt ankom han till general Silfverhielm vid Hafslund, som han lämnade i gryningen med 80 ryttare som eskort. Han tågade längs Glomma till en ström vid namn Nipa. Han ville nämligen inte avlägsna sig från Glomma och gå över vid Ise bro där det fanns en fast bro över älven. Översten fick nu syn på några stockar som var sammanfogade med furagestreck, förmodligen hämtade från Fredrikstads fästning. Han lät sina mannar lägga dem i ordning och binda samman dem med rep, varpå han genast gick över strömmen på dem. Fyra båtar med danskar visade sig högre upp i Glomma, men de vågade inte komma närmare. Därifrån tågade översten till Hasle där han för första gången sedan ankomsten till Norge träffade på en bonde. Denne hette Oluf Davidsen i Ulvetangen. Han anlitades som vägvisare och skulle få god betalning om han visade vägen för truppen till Varteigs socken, men då natten var mörk gick han vilse och de kom i stället till Berby, där översten lade sig att sova.

     Enligt sin uppgjorda plan fortsatte översten den 16 november till Sikkeland, sedan förbi Brusevoll till Klemstorp. Där fanns en dansk skomakare som de tog med sig jämte hans verktygsutrustning. Där uppe i berget stötte man också på ett hundratal kor och får. Nu hade man gått vilse. Därför återvände man samma väg till Brusevoll och därifrån till Belsby med Askerby på höger sida. Därefter gick de genom Vartevoll och kom sedan fram till Varteigs kyrka. Där lät översten eskorten få vila sig i lugn och ro. Han fortsatte därifrån, endast beledsagad av fyra polacker, för att rekognoscera vid Basken, Hauger, Småberg, Lunde och Kongsrud. Han förordnade ryttmästare Ridderborg att anföra eskorten för att sedan sammanstråla med dem vid Kokkum eller Gryte. Därifrån återvände ryttmästarens trupp förbi Ise bro till Hafslund med alla korna och fåren. Översten behöll hos sig endast en underofficer med sex kavallerister och tio polacker. Med dessa fortsatte han mot Bø och därifrån genom en ödemark till Bønedalen och Revelsby, där de tog tre bönder till fånga, nämligen Sven i Gryteland, Måns i Rønnerud och Lars i Kopperud. Den sistnämnde var den som visste mest och kunde ge översten upplysningar om läget på andra sidan Glomma åt Christiania till. Bönderna fick gå till fots och vara vägvisare och ledde översten förbi Båserudkleven, Korum och Rud över Brekkeforsen till Vestby i Os socken där översten gick till vila. Här lät översten sin underofficer med de sex kavalleristerna samla in proviant och furage.

     I gryningen den 17 november steg han till häst för att rekognoscera Suteren, varifrån han fortsatte förbi Nordby, Røsæk, Grøterud, Langbråten, Lislerud, Torp, Skjørshammer, Lysaker, Hauger, Tveitebekken och Huseby och anlände därpå till greve Thure Bielke, som med sitt dragonregemente låg i kvarter i Eidsbergs socken. Båda överstarna gav sig sedan av för att rekognoscera vid Grønnsund.

     Överste Thure Bielke återvände till Eidsberg medan överste Stenflycht gav sig av till Lekumfoss varefter han tog sitt nattkvarter i Haug. Därifrån sände han iväg de tio polackerna till överste Rosokatski som hade sitt kvarter en kvarts lieue därifrån och fick i stället tio andra som eskort.

     Den 18 november begav sig överste Stenflycht till de andra byarna i Eidsbergs socken och rekognoscerade Vammafossen och Kastdalen, där danskarna föregående kväll bränt upp några vattenkvarnar. Därifrån fortsatte han för att sammanträffa med överste Wallenstierna i Askim. I dennes sällskap rekognoscerade han förbi Sulusund, Svineklefossen, Kykkelsrudfossen, Sandlosund, Bovumfoss och Langnessund till Onstadsundet. Överste Stenflycht gav order om att polackerna jämte löjtnanten ur Bohus regemente med 30 kavallerister skulle förena sig med honom där. Han tågade sedan till Holter, Skårud, Tømt, Hobøl, Heller, Radderud och hade då Solberg och Åser till vänster om sig och Olberg och Lunder till höger. Genom Tosebygda kom de till Raknerud som är den vackraste trakten i Norge. Därifrån begav de sig tillbaka över Bekkeoset, Myrer och Mellegård till Berger där han gick till vila.

     Den 19 november steg översten till häst för att rekognoscera Gåsenakken vid änden av Øyeren där Glomma börjar sitt lopp, som här är mycket trångt. Där finns på andra stranden ett skogklätt berg som nästan hänger ut över älvfåran. Det liknar till formen en gåsnacke, varför det fått namnet Gåsenakken.

     För tillfället var det så litet vatten i älvfåran att man lätt kunde rida över den för att spana i området. Översten red över och hörde två gevärssalvor inifrån skogen på andra sidan, vilket han uppfattade som en signal.

     Därefter fortsatte översten till Sand för att sedan möta sin eskort vid Ågropen, varvid han gick över älven vid Strønes Nordre. Han hoppades att där finna två kompanier ur Livgardet till häst, men dessa kompanier hade redan föregående dag gett sig av mot Mysebro. Översten förväntade sig inte heller någon ytterligare eskort från Trøgstad, där överste Koskull kantonerade. Han fortsatte därför över Fagerås, Skofsrud, Raknerud, Grimsingrud, Olberg Kirkeby, Enger, Rud, Hvammer, Kopperud, Klufterud, Lund, Fjøs och Seter till Teigsflåtten.

     I Fjøs fanns 50 danska dragoner, men de tog till flykten då svenskarna närmade sig. En dansk dragon, som kommit bort från sin häst, togs till fånga. Danskarna glömde också kvar sin trumma vid lägret. Översten följde efter dem upp till Teigsflåtten, men de hann dra sig tillbaka till andra sidan av ån. Av fången fick översten reda på att hälften av det regemente han tillhörde hade slagit läger en kvarts lieue bakom motsatta sidan av Teigsflåtten och den andra hälften tillsammans med en infanteribataljon vid Høland för att bevaka ån och för att upprätthålla förbindelsen med Blaker skans och Basmo fort.

     Översten vände tillbaka till Lund för en stunds vila. När det blivit natt fortsatte han nedåt längs Øyeren förbi Nes, Brøsholen, Bjørnstad, Hvesser, Gapestad, Gillingsrud, Muggeby, Evenrud, Skattalen och Lille Båstad.

     Danskarna hade sänt ut en trupp från Høland till Båstad kyrka för att skära av svenskarnas reträtt. Översten genomskådade deras list, varför han blev kvar vid Lunder ända till aftonen för att det skulle vara svårare att upptäcka hur han förflyttade sig. Han gick sedan åt höger där danskarna väntat sig att han skulle gå åt vänster. Han såg hur danskarna tänt upp en eld vid Store Båstad och passerade då Dramstad, Østby, Aslakby, Nattrud, Agnes och Sand, tog sig över isen tillbaka över Ågropen och anlände i gryningen till Grevegg i Tosebygda.

     Den 21 november gav översten order om att löjtnanten med eskort skulle bege sig till sitt regemente vid Askim. Med sina 15 polacker gav han sig själv iväg förbi Eikebergs bro och mötte upp hos överste André Koskull. Därifrån red han över älven vid Lekumfoss, eftersom han inte ville ta sig över vid Mysebro, och sammanstrålade med general Hierta vid Mustorp. Han tillbringade natten hos generalen för att tillsammans med honom besluta om ändringar för inkvarteringen av högerflygeln.

     Den 22 november fortsatte översten sin rundresa till ett flertal byar och sökte upp Västgöta kavalleriregemente i Hærlands socken. Där tyckte han sig inte längre behöva någon eskort eftersom han väntade att kolonnen under befäl av generallöjtnant von Albedyl skulle komma från Basmo. Han fortsatte därifrån till Lundeby där han tog sig över älven på bron och sedan till Elgtun. Därifrån tog han av åt höger för att inte med sina 15 polacker behöva passera över Hungerkleven. I stället kom han över Linto och Fonnerud till Lund, där han rastade till klockan fyra om morgonen den 23 november. Han red sedan vidare över Kallak, Toketorp, Huser, Kinn, Vikeby, Taraldrud, Folkenborg och Skislett till Ba, som ligger nedanför kontreskarpen vid Basmo fort. En dansk underofficer med tre soldater, vilka var utsatta som vaktposter, togs till fånga. Om översten hade haft bättre kännedom om hur Basmo fort var uppbyggt och om han hade haft med sig en infanteribataljon hade han kunnat erövra fortet.

     Dagen inleddes med att översten återvände samma väg till Lund. Därifrån fortsatte han till Krosby, Kåtorp, Vik, Ysterud mitt emot Ørje, Ørnås, Årnes och Djupedal till Bernhus, där man intog sitt nattkvarter.

     Stabskvartermästare Kathen, som sänts ut av Konungen för att upprätta samband med generallöjtnant von Albedyl, mötte översten på vägen och blev sedan kvar hos honom.

     Fiendens befästningslinjer började vid Vik där Basmosjön slutar och en älv börjar som rinner ner mellan bergen mot Ørjesjön. Där Ørjesjön sedan slutar finns en älv som strömmar ner mellan bergen till sjön Asperen. Där Asperen slutar rinner en älv mellan bergen till Femsjøen, som slutar vid Venevad, varifrån älven rinner genom Tistedalen och faller ut i Idefjorden.

     Danskarna hade med hårt arbete och skicklighet låtit bygga en försvarslinje över berg och dal, dels av trä, dels av jordvallar, ända från Vik till Tistedalen. Där det var alltför lätt att komma förbi hade man byggt små försvarstorn. Allt detta skulle emellertid inte tjäna något syfte i händelse av ett anfall, eftersom ingen skulle ha möjlighet att komma till undsättning på grund av alla bergpass, moras och klippor samt de stora avstånden.

     Tidigt om morgonen den 24 november fortsatte översten längs danskarnas försvarslinje. Han färdades på ett avstånd av en kvarts eller halv lieue ifrån den för att kunna passera utan att stöta på några hinder. Under vägen kom han förbi följande byar, nämligen Nygård, Yttersrud, Åsmundrud, Halvorsrud, Søgård, Sambøl, Slevika, Siljeholt, Lervik, Rive, Holt, Følingen, Teigen, Buer och Skolleborg, dit han anlände vid midnatt. I dessa trakter behövde man inte iaktta någon tystnad eftersom vägen är föga befaren. I hela Norge hade översten inte funnit någon sämre väg än denna. Översten gav order om att kvartermästaren Block skulle stanna kvar här med polackerna.

     Själv fortsatte han den 25 november till Skakkstad och Tromopp, red över älven vid Skotsberg samt anlände till Søndre Aspernstrand, där han tog rätt på sina hästar och sin utrustning. Här vilade han ut till fram mot midnatt, då han gav sig iväg över Hølene och Ganerød för att i gryningen den 26 november komma fram till löpgraven framför Fredrikshall. Där sammanträffade han med Konungen och kunde då avlägga muntlig rapport om sin expedition. Han kunde också lägga fram sin plan om hur man med kavalleriets högerflygel skulle kunna skära av danskarnas förbindelse med Christiania och landet däromkring och få dem att dra sig tillbaka mot havet och mot Glomma och på så sätt tvinga dem att antingen slåss mot svenskarna eller låta sig bli tillfångatagna.

     På grund av närvaron av de två kavallerikolonnerna vid Hafslund och Skjeberg samt generallöjtnant Stackelbergs infanterikolonn hade danskarna varken kunnat dra sig tillbaka till Fredrikstad eller gå tillbaka över Glomma utan att riskera sitt manskap. Till sist hade råttfällan gillrats från alla håll så att det bara återstod att låta den slå igen. Därför gav Konungen order till generalmajor Leutrum att omgående ta befäl över den kolonn som befann sig hos generallöjtnant von Albedyl. Enligt Konungens instruktion skulle den sedan, utan att förlora någon tid, marschera mot Ørje bro, för att därifrån gå över Hungerkleven mot Hærland. Därifrån skulle den anfalla Blaker skans. General Leutrum utförde detta uppdrag med största ackuratess och mod då han den 1 december anföll Blaker skans och erövrade den.

     Under överstens frånvaro hade Konungens trupper ryckt fram ett gott stycke genom löpgravarna framför Fredrikshall. De hade redan beskjutit fortet Gyldenløwe med kanoner. Detta fort var byggt som en fästning med centraltorn och kontreskarp. Konungen ville anfalla fortet redan samma afton, men då översten avrådde från detta på grund av brist på stormstegar ändrade Konungen åsikt och lät förfärdiga stegar för följande afton. Anfallet ägde rum på kvällen den 27 november, varvid endast fyra man förlorades av vilka en var en fransk ingenjörskapten. Konungen ville själv visa sig modig under anfallet, något som översten lyckades förhindra. Gyldenløwe intogs på ett ögonblick. 

     På order av Konungen den 28 november skulle generalmajor Hierta med Kungliga livgardesskvadronen och Livregementet till häst ge sig iväg för att anfalla Blaker skans, men detta var bara en list för att ge plats för annat och för att de skulle vara på en överenskommen ort då Konungen anlände för att gå över Glomma.

     Generalmajor Cronstedt var mycket idog vad gällde att få batterierna färdiga och föra samman all utrustning som behövdes för att beskjuta fästningen. Under allt detta var Konungen synnerligen belåten med planens utformning och avlägsnade sig inte från översten ens för ett ögonblick, i det han försäkrade honom att han skulle bli ännu mer nöjd och belåten när de väl kommit över på andra sidan av Glomma. Då skulle Konungen ge honom en utmärkelse framför de andra officerarna och på så sätt visa vem som var den främste av dem. De kom överens om att avtåga den 29 november för att genomföra planen.

     Den 28 november utförde man under natten reparationer på fortet Gyldenløwe och arbetade på att färdigställa löpgravarna. Då befann sig Konungen tillsammans med översten på kontreskarpen framför arbetena ända till dess att löpgraven blivit fullbordad. Därefter gick de båda ner och satte sig i löpgraven. Där somnade Konungen lutad mot överstens högra axel.

     Hela tiden sköts granater från båda fästningarna. Det pågick en intensiv beskjutning av Gyldenløwe så att klipporna både här och där krossades till småsten. Den natten hade de båda kunnat bli dödade. Översten träffades två gånger. Andra gången vaknade Konungen vid att en liten sten lätt träffade översten i huvudet på ett ställe där han blivit träffad vid ett tidigare tillfälle. Detta gjorde att han reste sig upp och yttrade att var och en som i motsats till dragonerna inte hade något där att göra i likhet med honom själv skulle dra sig undan från skottlinjen. Detta medförde att Konungen då gick därifrån. I löpgraven mötte han generalmajor von Schwerin och upprepade för denne vad översten sagt samt att danskarna nu hade uppväckt överstens vrede.

     Konungen gick då in i sitt tält som bestod av några brädor för att värma sig vid elden och vila sig. Översten som hade ont i huvudet gav sig i sina franskläderstövlar av till fots över stock och sten ner i Tistedalen i syfte att tvätta såret med brännvin. Han nådde fram till den med risknippen befästa löpgraven efter att ha fallit omkull några gånger på vägen.     Den 29 november steg översten till häst i gryningen för att uppsöka Konungen i löpgraven. Denne undersökte såret i överstens huvud och fann att det var godartat sedan nu översten fått det tvättat. Konungen beslöt att ge sig av för att uppsöka general Dücker vid Venevad och till denne överlämna befälet i sin egen frånvaro. I samma ögonblick kom Konungen olyckligtvis att mottaga ett brev från baron Görtz, som var på väg för att träffa Hans Majestät och efterhöra Hans Majestäts senaste beslut om förhandlingarna med tsaren angående Åland. Konungen beslöt sig för att invänta baron Görtz ankomst och att under tiden inte visa sig.

     Den 30 november, enligt gamla stilen, lämnade Konungen löpgraven vid tvåtiden på morgonen och begav sig med översten ner till Tistedalen. Där började han genast med skrivarbete och fortsatte därmed ända till gryningen, då hans kammartjänare, Monsieur Neuman, kom och sade till Konungen att det var första advent och undrade om inte Hans Majestät skulle ta och byta kläder. Konungen svarade: ”Hämta fram nya kläder åt mig!”

     Konungen firade sedan gudstjänst, både högmässa och aftonsång, efter vad som var brukligt i hans kvarter. Denna dag åt hans sina måltider tillsammans med sin systerson hertigen av Holstein och de närvarande generalerna. Mot aftonen tog Konungen avsked av hertigen av Holstein och förbjöd denne att följa efter honom ner i löpgraven.

     Den dagen greps överste Stenflyckt av fruktan och osedvanlig bävan utan att veta eller kunna utröna orsaken härtill. Han höll sig i sitt kvarter som låg visavi Konungens och åt inte ens en skiva bröd på hela dagen. När han klockan två på morgonen fick se Konungen på sin engelska häst funderade han på att sälla sig till honom i löpgraven.

     Överste Staël von Holstein kom klockan elva samma afton och talade om att den store Konungen hade stupat.

SLUT


Källor

Riksarkivet, E 5659: Johan Stenflychts manuskript med hans memoarer.

Riksarkivet, E 5660: Johan Stenflychts manuskript med Relation de ce qui s´est passé dans l´invasion en Norvege l´ann 1718.

Referenslitteratur i urval:

Almqvist, Sten: Äventyrlig brukare av Oby säteri. En berättelse om trossdrängen som blev general (Värendsbygder, Norra Allbo hembygdsförening). Alvesta 1973.

von Beskow, Bernhard: Minne öfver riksrådet grefve Karl Gustaf Tessin (Svenska Akademins handlingar ifrån år 1796, Trettioåttonde delen). Stockholm 1864.

The British Observator, London, March 10–11, 1735.

von Dalin, Olof: Anmärkningar för mig själv på min resa (Olof von Dalin, Sagan om hästen och annan prosa, utg. av Sven G. Hansson). Stockholm 1977.

Davenport, R. A.: Perilous Adventures or Remarkable Instances of Courage, Perseverance and Suffering. New York 1841.

Dumas, Alexandre: Grefvinnan de Charny. Stockholm 1908.

Dumas, Alexandre: La Régence et Louis Quince. Paris 1850.

von Fersen, Axel Fredrik: Annotationer och anecdoter öfver Drottning Ulrika Eleonoras och Konung Fredrik den I:s tidehvarf. Utg. av Rudolf Mauritz Klinckowström. Stockholm 1867. 

Horn, Vivi: Den sturske Montgomery, kvinnotjusare, kungagunstling, statsfånge. Stockholm 1938.

Leszczyński, Stansisław: Œuvres du Philosophe Bienfaisant. Tome premier. Leipzig 1764.

Lewenhaupt, Adam: Karl XII:s officerare. Biografiska anteckningar.1-2. Stockholm 1921.

von Linné, Carl: Skånska Resa. Stockholm 1975.

Petri, Gustaf: Kungl. Första livgrenadjärregementets historia. Tredje delen. Stockholm 1958.

Stenhammar, Waldemar: Östgöta kavalleriregemente i Karl XII:s krig. Linköping 1918.

von Stromberg, Chr.: Ehrenbreitstein, Feste und Thal. Historisch und topographisch dargestellt (Denkwüdiger und nützlicher Rheinischer Antiquarius, Mittelrhein, Der 2. Abtilung 1. Band). Koblenz 1845.

Swedenborg, Emanuel: Drömboken. Journalanteckningar 1743-1744 redigerade och kommenterade av Per Erik Wahlund. Stockholm 1964.

Wahl, Johan: Oberst Stenflychts manuskript vedrørende felttoget 1718 .(Norsk Militär Tidskrift, bind 65). Kristiania 1902.

von Warnstedt, Christopher: Släkten Segersten/Stenflychts äldsta historia. I –II. (ÖGF-Lövet, Medlemsblad för Östgöta Genealogiska Förening, september 1996, maj 1998).