Trots att Turkiet har en rik kristen historia – med platser som Efesos och Antiokia där de första kyrkorna grundades – är kristna i dag en liten och ofta utsatt minoritet. Endast omkring en promille av befolkningen är kristna.

Under det Osmanska rikets tid skedde flera massakrer på kristna grupper, särskilt armenier, syrianer och greker. Folkmordet 1915 resulterade i över 1,5 miljoner döda.

Kristna har sedan dess marginaliserats, och många har tvingats emigrera. Särskilt syrianer i sydöstra Turkiet, har utsatts för hot, diskriminering och godtyckliga arresteringar. Många flyktingar därifrån har kommit till Sverige.

Protestantiska kristna nekas ofta rätten att registrera sina kyrkor, utbilda pastorer eller ens samlas för gudstjänst. Utländska kristna har deporterats eller nekats visum, vilket isolerar de protestantiska samfunden.

Det moderna Turkiet med sin nationalistiska ideologi från republikens grundare Kemal Atatürk (”turkarnas fader”) ägnar sig åt historierevisionism i stor skala. Efter folkmordet på armenier, syrianer och andra och efter utdrivandet av de flesta grekerna samt undertryckande av kurderna anses alla medborgare vara turkar. Situationen för minoriteter som de kristna har inte blivit lättare under president Erdogan, som vridit utvecklingen i islamistisk riktning.

Turkiet under Erdogan
Sedan Erdogan 2003 blev premiärminister och president 2014 har Turkiet genomgått en gradvis islamisering. Moskéer har byggts i rekordfart, och religiösa uttryck har fått större plats i det offentliga. Förbud mot alkohol och könssegregerade skolor har föreslagits av islamistiska grupper som fått inflytande genom Erdogans allianser. Religiösa direktoratet Diyanet har fått ökad makt och sprider konservativa tolkningar av islam. Symboliska handlingar som att 2020 omvandla kyrkan Hagia Sofia från museum till moské har väckt internationell kritik.

Erdogans politik har skapat en miljö där icke-muslimska minoriteter, särskilt kristna, känner sig alltmer trängda. Samtidigt har Turkiets sekulära arv – en gång grundlagt av Atatürk – försvagats till förmån för en mer religiöst präglad nationalism.

Orhan Pamuk, 2006 års nobelpristagare i litteratur, född 1952, är tillräckligt gammal för att ha upplevt en tid när man ännu kunde påstå att Istanbul var en brygga mellan öst och väst. Under 2600 år var detta en grekisk stad, grundad ca 660 f.Kr. som Byzantion och blev 330 e.Kr. huvudstad i det romerska riket under namnet Konstantinopel, även om den under de senaste 500 åren också haft ett markant inslag av islam.

Enligt Nordisk Familjeboks ”uggleupplaga” uppgick befolkningen i Konstantinopel (namnet byttes först 1926 till sin turkiska uttalsform Istanbul) år 1910 till 1 106 000 personer: ”I detta antal äro nästan alla öst- och västerländska folk och religioner representerade. Muhammedanerna utgöra 43 proc., de fleste turkar, greker och armenier utgöra hvardera 18 proc., judar 5 proc. och utlänningar 16 proc., hvaraf en tredjedel greker från konungariket” d v s nuvarande Grekland utom norra delen. Om grekerna sades att de är ”bankirer, köpmän, läkare, arkitekter, sjömän och handtverkare”. Vidare fanns ”144 kristna kyrkor, hvaraf 61 grekiska, 38 armenisk-gregorianska, 14 armenisk-katolska, 26 romersk-katolska och 5 protestantiska, samt 41 synagogor”.

Så sent som 1950 skriver Svensk Uppslagsbok att ”staden med kanske större skäl än New York kan kallas en nationernas smältdegel. --- Ej mindre än 31 språk finns representerade i Istanbul. Därav är turkiska modersmål för 76,6 % av befolkningen, grekiska för 10,1 %, armeniska för 5 % och hebreiska för 3,5 %. Dessutom talas franska, tyska, italienska, spanska, ryska, engelska och arabiska.”

Men, skriver Pamuk, ”fler greker har lämnat Istanbul under de senaste femtio åren än under de femhundra åren efter 1453”, d.v.s. året för turkarnas erövring av Konstantinopel. ”Det kosmopolitiska Istanbul jag kände från min barndom hade försvunnit redan innan jag blev vuxen.” Grekernas uttåg tog fart efter 1953 då turkarna firade 500-årsminnet av ”Segern”. Detta jubileum kulminerade i 1955 års upplopp då huligangäng vandaliserade grekiska speceributiker och mjölkaffärer samt bröt sig in i husen och våldtog grekiska och armeniska kvinnor.

I dag är Istanbul en etniskt rensad jättestad,, Europas största, med 16 miljoner invånare, de flesta inflyttade turkar från den fattiga landsbygden.

Pamuk på spaning
Pamuk har ”på spaning efter sin hemstads melankoliska själ funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning” hette det 2006 i Svenska akademins prismotivering. Särskilt gäller detta i boken Istanbul – minnen av en stad (2003, på svenska 2006).

Pamuk vågar tala sanning om sin hemstads förflutna. Att detta inte är helt riskfritt visar åtalet som väcktes mot honom den 16 december 2005 sedan han i en intervju med den schweiziska tidningen Der Tagesanzeiger sagt att ”trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här och nästan ingen annan än jag vågar tala om det”. Han anklagades för att ha förolämpat republiken och "offentligt ha skändat den turkiska nationalkaraktären", men efter ett uttalande av justitiedepartementet den 22 januari 2006 beslöt domstolen att målet inte skulle drivas vidare.

Det är inte ofarligt att, som i hans Istanbulbok, tala om ”den snabba brutala turkifieringen efter de statliga sanktionerna mot minoriteter” som medförde att många av de talade språken trängdes ut. Han skriver att han som barn, d.v.s. så sent som på 1960-talet, blev vittne ”till denna kulturella rensning, för så fort någon talade grekiska eller armeniska för högt på gatan var det någon som ropade ’Medborgare, tala turkiska!’ Överallt syntes skyltar med samma text.”

Pamuk skriver att han som liten inte var särskilt intresserad av det bysantinska riket. Hans familj tillhörde den sekulariserade medelklass som blev samhällsbärande skikt efter Atatürks revolution. ”Bysantinerna hade försvunnit i tomma luften, eller så hade i varje fall jag fått lära mig. Ingen hade berättat för mig att det var deras barnbarns barnbarns barnbarn som nu drev skoaffärerna, bagerierna och sybehörsaffärerna i Beyoglu.”

Ursprungsbefolkningen har hela tiden drivits tillbaka med påföljd att Istanbul förlorat sin själ. Deras hus har fått förfalla eller brinna ner. Genom att fullfölja Atatürks europeiseringssträvanden har staden paradoxalt nog mer och mer avlägsnat sig från Europa. ”Det handlar om känslor av skuld, förlust och avund när de sista spåren av en stor kultur och en stor civilisation plötsligt försvinner – ett arv vi var oförberedda eller ovärdiga inför, i vår rasande strävan att förvandla Istanbul till en blek, fattig andra klassens imitation av en västerländsk stad.” Hela staden är sliten, präglad av nederlag. Pamuk sammanfattar stämningen i ordet hüzün, det turkiska ordet för melankoli, något som har att göra med en känsla av djup själslig förlust.

Som en seismograf fångar Pamuk in hemstadens stämningar. Han iakttar det mesta, väjer inte för något men förlorar heller aldrig sin humor. Något som saknas i hans analys är dock förståelsen för hur religionen präglar människor. Genom sin sekulära medelklassuppfostran har han lärt känna islam som något som tjänstefolket i hans hem ägnade sig åt. Hans familj ansåg sig upplyst och gick aldrig till moskén. Istanbuls urgamla kristna tradition är naturligtvis ännu mer främmande för honom, men han anar en rik historia i de nästan utplånade spåren av en kristen kultur.

Armeniska kyrkor i snö
Så är det också i hans roman ”Snö” (2002, på svenska 2005). Den turkiska originaltiteln är Kar. Författaren har sagt att den är hans ”första och sista politiska roman”. Handlingen tilldrar sig 1992 i staden Kars i nordöstligaste Turkiet vid foten av berget Ararat, nära den stängda gränsen till Armenien, i det område som förr kallades Västarmenien. Det snöar i nästan hela romanen så att staden blir isolerad från omvärlden. Den blir därmed en metafor för det isolerade Turkiet. Människorna, inklusive huvudpersonen Ka, som annars lever som landsflyktig i Tyskland, är utlämnade åt varandra, vare sig de är kemalister, kommunister, islamister, kurder eller bara vanliga arbetslösa som försöker få dagen att gå på de många tehusen. Man både beundrar och föraktar det gudlösa Europa.

Under sina många promenader passerar huvudpersonen Ka ofta förbi tomma armeniska hus och kyrkor. Hela staden är full av sådana. Det är Pamuks sätt att visa på det som inte får sägas rent ut, nämligen att Kars genom århundraden har varit en armenisk stad, ända fram till första världskriget. Från 1878 till första världskriget lydde området under Ryssland, varför där också finns en hel del förfallna ryska byggnader, somliga till och med i baltisk stil. När ryssarna drog sig tillbaka kom turkarna och mördade den armeniska befolkningen. Detta är inte klart utsagt i boken men de stumma kyrkorna talar sitt tydliga språk.

I dag utgör de kristna i Turkiet bara någon promille av en befolkning på 82 miljoner, detta i ett land som berömmer sig av att ha en sekulär konstitution. I ett muslimskt grannland som Syrien var före de senaste årens krig inte mindre än 10 procent kristna. I Irak fram till Saddams fall utgjorde de kristna 3 procent av befolkningen. I mullornas Iran räknas nästan 1 procent som kristna (där finns dessutom ett snabbt växande antal underjordiskt kristna) och det strängt islamistiska Pakistan har mer än 2 procent kristna.

För hundra år sedan såg det helt annorlunda ut. Den del av det osmanska riket som i dag utgör Turkiet hade då ungefär 22 procent kristna. Andelen kristna har alltså reducerats till en obetydlighet på bara ett sekel.

Främst beror detta på folkmordet 1915–1923. Det gamla osmanska imperiet var mångkulturellt. Under muslimsk överhöghet skötte de kristna många viktiga samhällsfunktioner. När imperiet började falla samman tog de ultranationalistiska och sekulära s.k. ungturkarna över makten. De såg de kristna som ett hinder för den turkiska identiteten.

Under första världskriget kom de kristna att betraktas som femtekolonnare. Fram till 1923 dödade den turkiska armén, med hjälp av kurdiska frivilliga, omkring 2 miljoner armenier. Dessa tillhörde den armeniska kyrkan, världens äldsta folkkyrka, grundad redan år 301. Dessutom tog man livet av 350 000 greker, tillhörande den grekisk-ortodoxa kyrkan. I sydöstra Turkiet gick förföljelsen ut över de syrianska kristna. Här är dokumentationen sämre men antalet dödade anses vara mellan 100 000 och 200 000. Överlevande från denna kristna folkspillra kom under slutet av 1900-talet att fly undan ytterligare förföljelser till bl a Sverige. Men än i dag förnekar den turkiska staten att något massmord över huvud taget ägt rum.

Oviss framtid
De kristna i Turkiet är hårt pressade. Konstantinopel var en gång ett centrum för kristenheten. Till och med svenska vikingar blev där kristna då de värvade sig i den östromerske kejsarens livvakt. På läktaren i f.d. Hagia Sofiakyrkan har t.o.m. en viking som tidsfördriv ristat in namnet Halfdan i runskrift.

Fortfarande är staden säte för patriarken, högst i rang inom de grekisk-ortodoxa kyrkorna. Men kanske är Bartolomaios, född 1940, den siste patriarken i Konstantinopel. De turkiska myndigheterna godkänner som ny patriark enbart den som är född i Turkiet som turkisk medborgare. Patriarken måste visa sig vara en god turk. Det första man i dag lägger märke till när man kommer till patriarkatets område i stadsdelen Fanar (nuv. Fener) är en jättelik röd turkisk flagga med halvmåne som vajar över porten.

Ironiskt nog är dock halvmånen en gammal symbol för staden Konstantinopel, långt innan den blev associerad med islam. Den användes redan under den bysantinska eran. När turkarna erövrade Konstantinopel år 1453, övertog de stadens symbol och gjorde den till en del av sin egen identitet. Halvmånen sattes på flaggor och moskéer, och blev så småningom en symbol som ofta förknippas med islam – även om den inte har något religiöst ursprung i islam.

De syrianska kristnas situation har vi fått kännedom om genom de tusentals flyktingar som kommit till Sverige. Nu har många kristna flyktingar från Syrien och Irak kommit till Turkiet där de lever i en marginaliserad tillvaro.

Nya attentat
Den 5 februari 2006 mördades den katolske prästen Andrea Santoro när han öppnade dörren till sin kyrka i Trabzon vid Svarta havet. Den 3 juli blev ytterligare en katolsk präst, Pierre Brunissen, svårt knivskuren i Samsun, en annan kuststad vid Svarta Havet.

Den 18 april 2007 mördades efter flera timmars tortyr tre protestantiska kristna i Malatya i sydöstra Turkiet. De var tyske medborgaren Tilmann Geske samt turkarna Necati Aydin och Ugur Yuksel. En av mördarna, Emre Gunaydin, hade upplevt att den kristna aktiviteten ökat i Malatya. Han ville skrämma de kristna så att de slutade med sin propaganda, men när de sa att ”ni kommer alla att tro på Jesus tappade jag besinningen och minns inte vad jag sedan gjorde”. Änkan Susanne Geske fick stor uppmärksamhet sedan hon i turkisk TV sagt att hon ville förlåta gärningsmännen. Hennes attityd chockade många i den traditionellt hämndinriktade turkiska kulturen. En tidning skrev att det som hon sade i en mening betydde mer än vad tusen missionärer uträttat under tusen år.

Andrew Brunson, en amerikansk pastor från North Carolina, fängslades i Turkiet år 2016. Han anklagades för kopplingar till Gülenrörelsen och den kurdiska PKK-gerillan, vilket ledde till terrorismanklagelser och hot om ett långt fängelsestraff. Efter två år i turkiskt fängelse frigavs Brunson i oktober 2018, mycket tack vare påtryckningar från president Donald Trump.

Det har tyvärr förekommit attacker mot kristna i Turkiet även under senare tid, särskilt ett uppmärksammat attentat i Istanbul i januari 2024. Två beväpnade män stormade Santa Mariakyrkan under en katolsk mässa och sköt ihjäl en person. Terrororganisationen Islamiska staten (IS) tog på sig dådet och hävdade att det riktades mot kristna under deras "polyteistiska ritualer". Kristna ledare har uppmanat till lugn och fortsatt gudstjänstfirande, men antalet kyrkobesök har minskat efter attacken. Det finns en oro för att våldet kan eskalera, särskilt med islamistiskt hot mot religiösa minoriteter i regionen.

Politiska och juridiska faktorer
• Religionsfrihet på papperet: Turkiets konstitution garanterar religionsfrihet, men i praktiken finns stora begränsningar.

• Begränsat kyrkoerkännande: Endast tre kristna samfund är officiellt erkända – Armenisk-ortodox, Grekisk-ortodox och judisk.

• Brist på rättigheter: Svårigheter att äga kyrklig egendom, utbilda präster och driva religiösa skolor.

• Byråkratiska hinder för att registrera kyrkor och utbilda präster

• Social diskriminering, särskilt i det konservativa inlandet.

• Ökad nationalism, där kristna ofta ses som en västerländsk påverkan.

• Utvisningar av utländska kristna missionärer, över 60 sedan 2020.

• Konvertiter under press: Muslimer som konverterar till kristendom riskerar att bli utstötta av familj och samhälle.

• Attack mot kyrkor: Vandalism och våld mot kyrkobyggnader har ökat, inklusive dödliga attentat. Dock har faktiskt en ny kyrka blivit byggd under senare år: Mor Ephrem-kyrkan i Istanbul invigdes 2023. Det är den första nybyggda kyrkan sedan republikens grundande.

Kristna i dagens Turkiet

Armenisk-ortodoxa ca 35 000

Syriansk-ortodoxa ca 18 000

Romersk-katolska ca 20 000

Grekisk-ortodoxa ca 5 000

Protestanter ca 7 000–8 000