Framtidens äktenskapslag?

Den nya könsneutrala äktenskapslagen godkändes av norska Stortinget i juni 2008 och trädde i kraft den 1 januari 2009. Bakom lagändringen finns en medveten ideologisk grund, strategi och retorik som gav den genomslagskraft, påvisar Jon Kvalbein.

Författaren är cand. real. i fysik och känd kyrklig debattör i Norge. Han har bl.a. varit redaktör för Fast Grunn, medlem av Kringkastingsrådet och gymnasierektor. Artikeln har publicerats i Svensk Pastoraltidskrift 15, 16, 17/2010 och i Kristet Perspektiv (Finland) 1/2010. Den är översatt till svenska av Stig-Olof Fernström.

Den nya förståelsen av äktenskapet representerar en radikalt förändrad syn på vad ett äktenskap är. Det har ju alltid betraktats som en institution som gäller man och kvinna. Förändringen har skett med anmärkningsvärd hast. I december 2000 beslöt parlamentet i Holland att ge samkönade par rätt till äktenskap, skilsmässa och adoption. Därefter följde Belgien år 2003, Spanien och Kanada 2005, Sydafrika 2006, Norge 2008, Sverige 2009 och Portugal 2010. Vissa delstater i USA har också infört enkönade äktenskap.

Upproret: Stonewall

Den internationella homorörelsen har varit en drivande kraft bakom förändringarna. Homofilernas strategi och retorik har sträckt sig över nationsgränserna och källan finns i hög grad i USA.

När jag i detta föredrag använder orden homofil och homosexuell vill jag precisera att beteckningarna omfattar både män och kvinnor som känner sexuell dragning till personer av samma kön. Låt mig också understryka att de homosexuella inte utgör någon enhetlig grupp. De kan ha starkt motstridiga åsikter. Många hyllar fri sex, men det finns också kristna homofiler som vill leva avhållsamt i enlighet med Bibelns etik. Somliga anser sin läggning vara medfödd, andra att den är formad av uppväxtmiljön, medan ytterligare andra säger att de själva har valt den. Någon säger sig kämpa med sin läggning medan andra är stolta över den. Trots denna mångfald har den organiserade homorörelsen haft en förhållandevis tydlig profil som är möjlig att beskriva och analysera.

Kampen för sexuell frigörelse fick sitt genombrott på 1960-talet. Men homorörelsens början kopplas ofta till den 11 juni 1969 då en grupp homosexuella gjorde uppror mot polisen vid Stonewall i New York City. På den tiden hade de homosexuella föga stöd både bland politiker och i folkopinionen.

På 1980-talet kom aids. Sjukdomen kallades till en början GRID (gay-related immunodeficiency disease) eftersom smittan sågs i samband med ett homosexuellt umgänge. Många homofiler hade ett mycket stort antal sexualpartners. Enligt en amerikansk undersökning 1973 hade 43 procent av de homosexuella flera än fem hundra partners under sin livstid. Aids spreds i huvudsak genom sexuella förbindelser men också genom användningen av orena sprutor eller genom blodtransfusioner. Epidemin spred stor skräck och kunde ha inneburit en katastrof för homorörelsen.

Strategin byggs upp

I februari 1988 höll 175 ledande homoaktivister från hela USA en viktig konferens i Warrenton, Virginia. Man samlades för att planera en framtidsstrategi. Kort därefter gav homoaktivisterna Marshall Kirk och Hunter Madsen ut en bok After the Ball: How America Will Conquer Its Fear and Hatred of Gays in the ’90s. Hur kan vi minska på rädslan och vinna sympati, frågade de.

– Aids ger oss en möjlighet att beskriva oss själva som en diskriminerad minoritet i behov av Amerikas särskilda beskydd, för författarna fram. Boken bygger på psykologiska insikter i propaganda och reklam, skriver marknadsexperten Paul E. Randeau från Regent University i sin bok Selling Homosexuality to America (2002) som analyserar Kirks och Madsens strategi.

– Det handlar om att förändra mänskors tankar och känslor genom att bryta ner negativa associationer till vår sak och ersätta dem med positiva, är budskapet. Vi måste använda ordet gay (som betyder livlig, lustig, glad) för att beteckna oss själva. Vi skall kämpa för ”gay rights” – homofilers rättigheter – utan att säga någonting om vilka dessa rättigheter är.    Därigenom får vi folk att tänka på oss som en diskriminerad minoritet. Alla i reklambranschen vet att det som upprepas tillräckligt ofta blir trott. Kampen om användning av olika begrepp är viktig eftersom orden styr våra tankar.

En viktig strategi enligt boken är också att få homosexuella att framstå i offentligheten som normala och sympatiska mänskor. Bort med fokuseringen på många sexualpartners och utsvävningar i sexlivet. Försök att vinna ingång genom att uppträda så lite provocerande som möjligt, manar de i sin framtidsstrategi.

Ytterligare en strategi var att framställa berömda historiska personer som homosexuella: Sokrates, Leonardo da Vinci, Abraham Lincoln, Jesus. Kirk och Madsen skriver att detta är nyttigt eftersom alla dessa dels omtalas i positiva ordalag i alla läroböcker, dels är avlidna och saknar möjligheter att förneka ”sanningen”.

Samtidigt bör man koppla samman motståndet mot en homosexuell livsföring med personer som av alla betraktas negativt. Hitler torterade och gasade ihjäl homosexuella. Kirk och Madsen argumenterar så här: Kristna tvingas att offentligt ta avstånd från Hitlers behandling av homosexuella och sådana förklaringar kommer att leda våra motståndare in på ett sluttande plan i riktning mot ett erkännande av de homofilas rättigheter.

Vidare: Den stora allmänheten bör få veta att homofili är medfödd liksom kön och ras. Diskriminering av homofiler är därför lika förkastlig som diskriminering på grund av kön eller ras. Kristna institutioner som erbjuder terapi till homosexuella som önskar reorienteras bör motarbetas eftersom de sätter en negativ stämpel på homosexuella. Kristna som påstår att homosexuell livsföring är synd är orsak till att homosexuella blir mobbade och förföljda och sedan begår självmord. Det intrycket önskar homorörelsen befrämja.

Ytterligare en strategi var att i medierna föra fram homosexualiteten så mycket att folk slutar reagera. Med tiden ger folk upp och rycker på axlarna. De tröttnar på att finna motargument och i följande omgång är kampen avgjord.

Mediernas roll

Massmedierna har spelat en mycket viktig roll för homorörelsen, inte enbart för att en oproportionerligt stor del av journalistkåren är kulturliberal, utan också för att många homosexuella har ett starkt inflytande på medierna. National Lesbian and Gay Journalists Association (NLGJA) har blivit en formidabel organisation i USA. På dess konferens år 2000 diskuterades huruvida medierna var skyldiga att ge utrymme för synpunkter som gick emot de homosexuellas intressen. Nej, det fanns ingen orsak att ge utrymme för intoleranta mänskor i en civiliserad debatt. Detta var en utbredd uppfattning på konferensen.

Homorörelsens strategi har lyckats. En rad gallupundersökningar har visat hur opinionen dramatiskt har förändrats i många länder. Ett traditionell kristet tänkande om rätt och fel har blivit ersatt av en samtyckesprincip: det som två vuxna önskar göra med varandra – hur abnormt det än må vara – är OK så länge de inte skadar varandra. David Kupelian beskriver i sin bok The Marketing of Evil (2005) hur kulturliberala krafter har befrämjat moralisk anarki förklädd till frihet.

Starka krafter inom homorörelsen arbetar nu på att undertrycka all offentlig kritik mot homosexuell livsföring. Den yttrandefrihet som homorörelsen har använt sig av för att befrämja sin syn vill man frånta sina kritiker. I Norge blev denna inställning tydlig när homorörelsen protesterade mot att Nina Karin Monsen på våren fick ta emot Yttrandefrihetspriset.

I en artikel i Vårt land (29.10) har Øivind Benestad pekat på att homorörelsens kamp har skett i tre faser. Först handlade det om en kamp för att bli accepterad, därefter en kamp för jämställdhet, och nu en kamp för kriminalisering av dem som håller fast vid en klassisk kristen samlevnadsetik. Ledaren för Åpen Kirkegruppe, Gard Sandaker-Nielsen uttryckte i Vårt Land den 21 oktober hoppet att ”ungdomsorganisationer som diskriminerar förlorar rätten till statsunderstöd”. Den nya barn- och jämställdhetsministern Audun Lysbakken tillhör SV (= Sosialistisk Venstreparti), som i sitt program utsäger att trossamfund ”med mededeltida inställningar” skall förlora rätten att vägra anställa personer som lever i en homosexuell relation och statsunderstödet.

Under kommande år blir förmodligen de som drar upp moraliska gränser motarbetade och anklagade för diskriminering. Den gränslösa toleransen tolererar nämligen allt förutom just gränser. Relativismen kan vara fröet till en ny totalitär ideologi.

Manipulerande språkbruk

Låt mig nu rikta ett kritiskt sökljus på den retorik som användes för att genomföra den nya äktenskapslagen.

Språket kan användas för maktutövning. Orden ”jämställdhet” och ”diskriminering” har visat sig vara synnerligen lämpliga som vapen när det gäller att bryta ner ordningar, sanningar och normer, som hindrar mänskan att fritt utforma sin livsstil. Orden är slagkraftiga eftersom de utlöser endast ett fåtal kontrasterande åsikter. Allt som hotar jämställdheten är diskriminerande och därmed förkastligt. Så tänker vi. Men är det sant – alltid?

Vi skall först slå fast att jämställdhet är positivt i många sammanhang. Vi önskar att män och kvinnor skall få lika lön för lika arbete. Vi önskar att ingen skall diskrimineras på grund av ras. Sjukhus skall inte prioritera rika framom fattiga. Alla barn skall ha lika rätt till allmän skolgång. Alla medborgare skall lika yttrandefrihet och religionsfrihet. Så här kunde vi fortsätta. Vi vill ha jämställdhet, inte diskriminering.

Men just på grund av att dessa ord väcker starka känslomässiga associationer kan de missbrukas och bli manipulativa vapen i en ideologisk strid.

Då ministeriet lade fram sitt förslag till ”en gemensam lag för samkönade och osamkönade par” var uttryckligen ”jämställdhet” och ”diskriminering” centrala begrepp i ministeriets argumentering. Det man önskar är ”en jämställdhet mellan homofilt partnerskap och äktenskap”, läser vi. Ministeriet skrev: ”Det finns inget skäl till att äktenskapslagstiftningen skulle göra åtskillnad på mänskor utifrån deras sexuella orientering.”

Kapitel 4 som motiverar behovet av en ny äktenskapslag sammanfattar – och jag ber er lägga noga akt på språkbruket:

”Genom lagstiftning har man genom tidigare ändringar sörjt för att äktenskapet gradvis har ryckts loss från familjen, från kyrkans inflytande och från förtryck från patriarkaliska traditioner. Genom att utvidga äktenskapslagen till att också gälla samkönade par kan lagstiftaren nu rycka loss denna institution från äktenskapets heterofila monopol. En sådan utveckling kan betraktas som det (för närvarande) sista ledet i en samhällsutveckling där man försöker ta bevara något av de traditionella värderingar som kan knytas till äktenskap och familj samtidigt som man vill rikta in sig på ett allt mera rättvist och mindre diskriminerande samhälle.”

Ministeriets språkbruk är manipulerande. Det traditionella äktenskapet knyts här till familj, kyrka och undertryckande patriarkaliska traditioner. Från allt detta är det viktigt för ministeriet är att rycka sig loss. Ministeriet vill ”rycka lös” äktenskapet från ”äktenskapets heterofila monopol”, stod det. Att här tala om ”monopol” är meningslöst. Det är ett faktum att äktenskapsbegreppet är knutet till man och kvinna. Endast äktenskapet mellan man och kvinna skyddas av deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Den handlar om den skillnad som motiveras biologiskt, historiskt, sociologiskt och rent sakligt.

En av språkets viktigaste uppgifter är att diskriminera – i betydelsen göra skillnad på, att särskilja, urskilja. Det är ingen diskriminering att använda olika ord för förhållanden som är väsensskilda. En katt är någonting annat än en hund. Ett äktenskap är något annat än partnerskap. Ett partnerskap kan aldrig bli få egna gemensamma barn. Inget barn är en frukt av en homofil relation.

Barnen i kläm

För ett samhälle är det viktigt att skillnaden mellan äktenskap och partnerskap upprätthålls, både språkligt, juridiskt och i mänskors medvetande. Inte minst för barnens skull. I FNs barnkonvention sägs att ett barn har rätt att så långt det är möjligt växa upp med sin biologiska mor och far.

Men homofila par kan visst vara lika goda omsorgspersoner, får vi höra. Och vidare: Många heterofila äktenskap slutar med upplösning och det ger inte barnen goda uppväxtförhållanden.

Till det får vi svara: Det är ett tragiskt faktum att många äktenskap slutar i skilsmässa, men trots det är äktenskapet den bästa samlivsform vi har. ”Skilsmässa” mellan heterofila sambor är 3-4 gånger så vanligt som mellan äkta makar. Tio år efter att man har flyttat samman är sannolikheten för separering mellan lesbiska i partnerskap tre gånger så hög som för ett äkta par. I partnerskap mellan homofila män är risken för separering en och en halv gång så hög. Brustna relationer är ofta personliga tragedier som åtföljs av psykiska problem, missbruk av rusmedel och nedsatt arbetsinsats. Utgifterna för samhället är stora och långvariga, inte minst när krisen går ut över barnen.

Internationell forskning visar att barn mår bäst när de får växa upp med sina biologiska föräldrar, som håller ihop samman inom äktenskapets ram. Det finns goda skäl till att samhället i sin lagstiftning prioriterar äktenskapet mellan man och kvinna som samlevnadsform. Eftersom ”könsneutrala äktenskap” har införts i ett fåtal länder och är en ny företeelse finns det ytterst lite forskning gällande vad barnets uppväxt med två föräldrar av samma kön kan medföra. I en omfattande undersökning har man emellertid kunnat påvisa negativa konsekvenser för barn som växer upp utan far eller mor. Det handlar om både skolresultat, missbruk av rusmedel, tonårsgraviditeter, kriminalitet och hälsa.

Att upplösa det traditionella äktenskapet mellan man och kvinna och göra äktenskapet till en gemensam betäckning för två personer som tycker om varandra oberoende av kön, är i sig redan en kulturrevolution.

Har det verkligen gått upp för oss att den äktenskapsinstitution som förutsätter att äktenskapet ingås mellan man och kvinna och som är utgångspunkt både för de mänskliga rättigheterna och det kristna äktenskapet nu i juridiskt hänseende är avskaffat i Norge?

Alla äktenskap som har ingåtts före den 1 januari 2009 är från och med nu registrerade som ”könsneutrala äktenskap”. Alla äktenskap som har ingåtts efter detta datum likaså. Ingen av oss som gifte oss före detta datum har tillfrågats om vårt samtycke till ändringen. Medan homofila i partnerskap fick välja om de önskade fortsätta som registrerade partners hade heterofila inget val. Och lagen gjordes retroaktiv. Detta är utgångspunkten för den rättegång mot staten som Nina Karin Monsen tog initiativet till och som det finns all orsak till att stöda.

Vi måste på det kraftigaste avvisa att hänsyn till jämställdhet gör det nödvändigt att introducera en ”könsneutral” äktenskapsinstitution. Tvärtom: Lagförändringen har medfört en ny diskriminering av barn som med statens godkännande har fråntagits far eller mor. Och det har uppstått en ny diskriminering av dem som vill hålla fast vid det traditionella äktenskapsbegreppet. De har tvingats att inordna sig i den nya äktenskapsinstitutionen – eftersom staten efter den 1 januari 2009 endast erkänner ett äktenskap, nämligen det s.k. ”könsneutrala”.

De homofilas rättigheter

Gång på gång har vi fått höra att de som bekämpar det ”könsneutrala äktenskapet” kämpar mot ”de homofilas rättigheter”. Rättighet är ett positivt ord med associationer till de mänskliga rättigheterna. Att stå emot ”de homofilas rättigheter” låter intolerant och klandervärt.

I den röd-gröna regeringens Soria Moria-deklaration från 2005 fanns ett särskilt avsnitt kallat ”Homofilas rättigheter” – utan att dessa rättigheter definierades. Här kunde vi läsa: ”Regeringen kommer att gå in för ändringar i äktenskapslagen som öppnar vägen för äktenskap mellan två personer av samma kön, med samma rättigheter som för äktenskap mellan två av motsatt kön.” Detta gick regeringen in för utan att frågan hade utretts på förhand! Regeringen hade förvissat sig om att lagen skulle få majoritet i Stortinget. En grundlig utredning och debatt ansågs varken nödvändig eller önskad.

Låt mig tillfoga att det i kap. 10 i deklarationen finns ett avsnitt om barn och familj. Jag citerar: ”Regeringen önskar säkra och stärka barnens rättigheter och skall aktivt följa upp rekommendationerna från FN:s expertkommitté för barn som ser till att FN:s barnkonvention åtföljs.” Men regeringen har inte åtföljt barnkonventionen. Tvärt om! Samtidigt med den nya äktenskapslagen fick vi ordningen med ”medmor” i stället för far vilket leder till att barn med myndigheternas välsignelse fråntas möjligheten att växa upp tillsammans med sin far.

”De homofilas rättigheter” har blivit en trollformel som ständigt upprepas för att öppna nya dörrar. Men man preciserar aldrig för oss vilka dessa rättigheter är och det är inte att förundra sig över. Den som ser efter närmare kommer att märka att de homofila inte har några speciella rättigheter bland de mänskliga rättigheterna. Diskriminering på grund av kön och ras omnämns och avvisas i de mänskliga rättigheterna. Men en sexuell inriktning omtalas aldrig jämsides med kön och ras.

Homofiler har samma mänskovärde som alla andra. Att mobba och förtrycka mänskor för att de är homofiler är förkastligt. Men det existerar inte någonting som heter ”de homofilas rättigheter”. Att använda ett sådant uttryck i kampen för att homofiler skall kunna ingå äktenskap är manipuleration.

Planering på lång sikt

Vilken är homorörelsens egentliga målsättning?

Landsforeningen for lesbisk og homofil frigjøring (LLH) – som nyligen har ändrat sitt namn till Landslaget for lesbiske, homofile, bifile og transpersoner – är väl medveten om att endast ett fåtal homosexuella kommer att ingå ett ”samkönat äktenskap”. För LLH är det ”könsneutrala äktenskapet” först och främst ett viktigt steg mot det långsiktiga målet som är en fullständig jämställdhet mellan alla sexuella uttrycksformer som bygger på frivillighet.

På LLH:s hemsida läser vi: ”LLH önskar ett samhälle där individen själv fritt kan välja mellan olika identitetskategorier.” Bland sådana kategorier nämns uttryckligen de lesbiska, homofila, bifila, sadomasochister, fetischister och transvestiter. LLH önskar avskaffa ”det heteronormativa könsrollsmönstret i vårt samhälle”, d.v.s. ett samhälle som beskriver samlivet mellan man och kvinna som det normala.

Lägg märke till att LLH räknar med att identitetskategorierna kan väljas. Här betraktas inte homofili som medfött. På den punkten råder olika uppfattningar bland homofiler. Men det är naturligt att vänta sig att mänskor som betonar ideal såsom frihet och självförverkligande skall vara böjda att betrakta också identiteten som någonting man väljer.

Det finns en motsägelsefull dubbelhet i homofilernas argumentering och strategi: Å ena sidan argumenterar man för jämställdhet och för de ”homosexuellas rättigheter” genom att hänvisa till att homofili är medfött på samma sätt som kön och ras. Därför riktas kraftiga beskyllningar mot all slags terapi som siktar till att den sexuella inriktningen ändras. Å andra sidan talar man om att sexuell identitet fritt kan väljas som ett led i självförverkligandet. Självmotsägelsen är uppenbar.

Mycket talar för att införandet av ”könsneutrala äktenskap” inte är det slutliga målet.

I den internationella homorörelsen finns det framträdande personer som talar för ”samkönat äktenskap” medan de samtidigt är motståndare till äktenskapet som institution. Ellen Willis, professor vid New York University och en av de främsta förkämparna för ”enkönat äktenskap” i USA argumenterar att ”en legitimering av äktenskap mellan homosexuella kommer att bli ett angrepp mot äktenskapsinstitutionens hjärta och befrämja en demokratisering och sekularisering av det personliga och sexuella livet”. Maria Bevacqua vid Minnesota State University hävdar att kampen för homofila äktenskap ”oupplösligt måste knytas till en fortgående kritik av äktenskapet som institution”. Äktenskapet bör antingen radikalt omformas för att uppnå jämställdhet – eller avvecklas, hävdar hon.

Vi kan observera att regeringen i sitt utkast till ny lag kallar införandet av äktenskap mellan homosexuella ett ”tillfälligt” (!) sista led i en samhällsutveckling ”mot ett mera rättvist och mindre diskriminerande samhälle”. Det uppenbara målet är ett samhälle utan ”diskriminering”. Det är svårt att förstå detta annorlunda än att ministeriet och LLH har samma målsättning, nämligen att alla former för samliv som bygger på frivillighet skall jämställas.

En frukt av tidsandan

De starka ideologiska trender som i Västerlandet har gett underlag för en könsneutral äktenskapslag är i hög grad en frukt av det allmänna andliga klimatet, det som vi brukar kalla tidsandan.

Vi kan använda många stickord som utgångspunkt för en beskrivning av vår egen samtid. Vi kan tala om postmodernism, kommersialism, relativism och individualism.

Individualismen kan definieras på olika sätt. I detta sammanhang avser jag med individualism en ideologi som gör mänskan till herre över sitt eget liv. Det finns ingen överordnad auktoritet över mig. Varje enskild mänska är fri att forma berättelsen om sig själv utgående från sina egna tankar om vad som är rätt och fel.

”Självbestämmande” är ett slagord i tiden. Dagens mänskor önskar vara självständiga individer. De vill förverkliga sig själva. De önskar bestämma över vad som är sant och rätt för dem själva. De vill välja och utforma sin egen lycka. De vill handla fritt i samhällets stora supermarket. De är kunder som vill fingra på varorna, köpa det de gillar och slänga det som inte fungerar som de önskar. Formen för samliv och valet av sexualpartners blir i detta sammanhang bara en del av marknadens erbjudanden.

Den norska kulturliberalismen är en viktig förutsättning för förståelsen av den nya äktenskapslagen. Grundtanken är att varje individ själv måste kunna forma sitt liv utifrån sina egna behov och prioriteringar. Samlivet är en privatsak. Ingen har rätt att säga att en viss form för samliv eller för sexuell inriktning står etiskt högre än någon annan.

Detta tänkande fick starkt genomslag i anknytning till studentupproret år 1968. Herbert Marcuse var upprorets främsta teoretiker. Hans målsättning var en total frigörelse från sexuellt, kulturellt och ideologiskt förtryck. Man skulle bekämpa det borgerliga rollmönstret. Det ledde till att man upprättade kollektiva boendeformer som alternativ till kärnfamiljen.  Feminister gick till angrepp på familj och äktenskap eftersom dessa var institutioner som ”formade och band dem som kvinnor”. Studenterna förklarade krig mot de s.k. ”reproducerande institutionerna” – familjen, kyrkan, skolan och universitetet. Den nya politiska rörelsen angriper dessa institutioner inifrån skrev Rune Slagstad i tidskriften Kontrast 1973/3.

Det är anmärkningsvärt att detta kulturliberala tänkande nu har slagit igenom över partigränserna. Från den politiska vänstern framförs stark – och delvis berättigad – kritik mot kapitalismen där mänskor med mycket pengar kan bli rika på bekostnad av de fattiga, samtidigt som man blundar för hänsyn till klimat och föroreningar. Men den politiska vänstern blundar för att samma egoism gör sig gällande på samlivets område med ännu större negativa konsekvenser. Där skall fritt fram få gälla.

Högern har profilerat sig som ett homoparti. Vänstern är kulturliberal. Centern har blivit liberal. Bara KrF Kristelig Folkeparti – och, kanske som en överraskning för många, Fremskrittspartiet – röstade mot lagen. Men saken fick tyvärr ingen framträdande plats i valkampanjen vid höstens val till Stortinget. Inte att förundra sig över att KrF efter valet fått kritik för just detta av många av partiets egna väljare.

Feminismen en bakgrundsfaktor

Kulturliberalismen fick stort inflytande på den nya kvinnorörelsen som framträdde i Norge på 1970-talet. Den inspirerades av tänkare inom den politiska vänstern såsom Marcuse, Jean Paul Sartre och Simone de Beauvoir. Kampen för kvinnors rätt till utbildning och lika lön var viktig. Men det var också en kamp mot ”husmorsrollen”, en kamp för fri abort och en kamp för att kunna ”förverkliga sig själv i ett samhälle som var organiserat på männens premisser”, som man påstod. Kvinnorna förtrycktes i de etablerade samhällsformerna, ofta utan att själv veta det, hävdade man. Kvinnorna skulle därför frigöras från falska samhällsideologier och medvetandegöras, så att de kunde göra uppror och bli frigjorda. Detta blev ett feministiskt program.

I detta medvetandegörande var det viktigt att personliga relationer sågs som en viktig del av politiken. Allt var politiskt och allt kunde ändras på. Det gällde att trotsa etablerade kvinnomyter och traditionella könsroller. Kvinnor måste vika ut sina erfarenheter med sin egen kropp och sexualitet och kämpa för sin rätt. Äktenskapet betraktades som en patriarkalisk institution som tvingade kvinnan in i en roll av förtryck och hindrade henne att förverkliga sig själv.

Lägg märke till hur feminismens och homorörelsens argumentering i hög grad sammanfaller. Förtryckta kvinnor måste träda fram, beskriva sig själv och kräva sin rätt i ett samhälle med patriarkalisk dominans. Förtryckta homofiler måste träda fram, beskriva sig själv och kräva sin rätt i ett samhälle med heterosexuell dominans. I båda fallen handlar det om frigörelseprojekt. Många feminister har betraktat detta som ett gemensamt frigörelseprojekt.

Progressiv könsforskning

Som en viktig leverantör av premisser för lagen är det nödvändigt att peka på en progressiv könsideologi som inte minst kommer till uttryck genom den könsforskning som drivs vid våra universitet.

Morten Dahle Andersen lämnade senaste vår in en pro gradu-avhandling i etik med titeln Seksuell identitet og kristen etikk. Där beskriver han bl.a. vår tids progressiva könsideologi. Dagens socialpsykologer står i hög grad för den åsikten att mänskan är blott och bart en social produkt av de sociala och kulturella villkor under vilka vi växer upp.

En tongivande ideolog i detta sammanhang är den homofila sociologen och filosofen Michel Foucault (d. 1984). All mänsklig insikt är en produkt av kulturen, hävdar han. Vår identitet är konstruerad som ett resultat av en historisk process. Foucault hävdar att de fastslagna tankemönstren håller oss nere med tvång. Men genom en s.k. diskursanalys kan vi avslöja varifrån våra uppfattningar kommer och på så sätt bli mera frigjorda. Hans frigörelseprojekt består i att alla får skapa sina egna ”livsstilar”. Särskilt knyter Foucault frigörelsen till kön och sexualitet.

Det bör påpekas att Foucault har råkat in i en paradoxal situation. Om vår självförståelse har utformats av kulturella krafter som vi inte är herrar över, hur skall vi då kunna frigöra oss från denna självförståelse? Foucault räknar alltså med att det är möjligt. Metoden är dekonstruktion, vi måste avslöja att det vi betraktar som ett gemensamt eller universellt fenomen egentligen är en tidsbetingad social konstruktion.

Nu skall det sägas att Foucault i många avseenden har rätt. Det finns mycket som vi betraktar som eviga sanningar som kan visa sig vara sociala skapelser, t.ex. den kulturliberala ideologin och Foucaults egen modefilosofi. Men nu har hans teori blivit omfattad av en hel generation av radikala och progressiva könsforskare som anser att hela världen är en konstruktion i en enskild mänskas medvetande. Ingenting är verkligt eller sant utanför vår personliga uppfattning.

Familj och kön finns inte

Queer theory hävdar att ”det vi kallar kön är (…) handlingsmönster som vi lär oss och som reproduceras”. När Queer theory i den moderna könsforskningen sammankopplas med Foucaults teorier om dekonstruktion, blir forskningens uppgift att avslöja att allt vi ser på som stabilt, konstant, gemensamt och universellt egentligen bara är sociala konstruktioner. Alltsammans.

Varför betraktas detta som så viktigt? Jo, eftersom kyrkan, staten, de lärda och vetenskapen under århundraden har tryckt oss ner under ett maktens tyranni. Tyranniet består i att vi har lärt oss att samlivet mellan man och kvinna är det naturliga och rätta och att enheten mellan mor, far och barn är centrum för familjetanken. Den progressiva könsideologin vill få en uppgörelse med alla sådana nedärvda föreställningar om kön, familj, sexualitet och äktenskap.

Man och kvinna. Äktenskap och familj. Föräldrar, mor och far. Homosexuell och heterosexuell. Bisexuell. Alla dessa kategorier är bara sociala konstruktioner som inte är rotade i verkligheten och därför bör upplösas. Den homofila litteraturvetaren Nils Axel Nissen skriver i sin bok Homo/hetero: ”Varför kan inte en far vara en mor eller en mor vara en far?”

I inledningen till boken Kjønnsforskning står det att kön snart kan betraktas som en smaksak. Agnes Bolsø, första amanuens vid NTNU (Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim) hävdar att alla mänskor under alla tider känner begärelse till båda könen och att det i hög grad är socialt bestämt vad vi uppfattar som acceptabelt. Att den heterosexuella relationen har fått företräde är uteslutande ett resultat av sociala konventioner som mannen har haft fördel av.

När begreppen upplöses

Den progressiva könsforskningen strävar till att tömma traditionella begrepp på sitt innehåll och fylla dem med något nytt. Det är detta som regeringen nu har fått Stortinget med på. Äktenskapsinstitutionen har förändrats så att också homofiler kan vara äkta makar. Adoptionslagen och bioteknologilagen har ändrats så att de kan bli föräldrar. Det biologiska sammanhanget mellan föräldrar och barn har upplösts.

Queer theory är emellertid inte helt överens med sig själv om hur man skall förhålla sig till homofila äktenskap. De radikalaste anser att äktenskapsbegreppet i sig själv är ett uttryck med heterofil belastning och representerar så mycket förtryck att homofiler inte bör låta sig inkluderas. De anser att homofiler därför helst skall leva utan att definiera sig som gifta.

Den moderatare linjen går ut på att ge äktenskapsbegreppet ett nytt innehåll. Ett äktenskap kan lika väl omfatta två män som en man och en kvinna. Genom att detta slår igenom kommer det traditionella äktenskapsbegreppet småningom att försvinna ur mänskors tankar. Det är målet.

I Klassekampen av den 10 mars 2006 illustreras detta mycket väl av den dåvarande ledaren för LLH, Jon Reidar Øyan: ”Kampen för rättigheterna är inte slut och vi behåller kategorierna tills vi har uppnått lika rättigheter.”

Upphävandet av kategorierna, homo och hetero, man och kvinna, far och mor, pågår redan. Jämställdhet mellan homofiler och heterofiler har av regeringen använts som ett retoriskt grepp för att skapa rollerna ”offer” och ”hjälte”. Offren är de homofila, hjälten är regeringen som kommer dem till undsättning. Bakom dem sitter välavlönade forskare som befrämjar den kvasivetenskap som ligger som premiss för regeringens förslag.

Norsk forskningsråd har sedan 2001 haft ett könsforskningsprogram som i hög grad har fått en ideologisk och politisk funktion.

I det officiella dokumentet Kjönnsforskning: kunnskap, grenser, endring (s.12) står det: ”Kvinno- och könsrelaterad forskning har i hög grad bidragit till en social och kulturell förändring … inte minst genom att utvidga utrymmet för hur vi kan tänka om kön och i ökande grad även om sexualitet.” Nu är det lättare att förhålla sig kritiskt till det ”universellt gällande eller tidlösa”, kan vi läsa.

Denna ideologiskt baserade könsforskning har gett premisserna för homoaktivisternas politiska framstöt till politikerna, som i ringa grad har satt sig in i vad ideologin går ut på. Exempel från projekt inom könsforskningen borde kunna bidra till att öppna våra ögon för det som pågår.

Aningslösa politiker

Vi citerar från projektet Når heteroseksualiteten må forklare seg, med Trine Annfelt som ledare: ”Projektet handlar om den heteronormativa diskursen och hur denna producerar och konstruerar individens kön och sexualitet genom att namnge vad som är korrekt kön och sexualitet. Förståelsen visar att diskursen har genomsyrats av makt.” Detsamma kan sägas med lite enklare ord: Projektet förutsätter att framställningen av samlivet mellan man och kvinna som det normala är ett uttryck för makt och därmed förkastligt.

I ett forskningsprojekt som leds av Unni Langås vid Universitetet i Agder kan vi läsa: ”Mänskokroppen … är utgångspunkt för en kategorisering, inte minst av könet, vilket innebär hierarki och maktutövning.” Vi inser att redan användningen av beteckningarna man och kvinna innebär hierarki och maktutövning.

Wenche Mühleisen första amanuens och fackledare för Nettverk for feministisk teori og kjönnsforskning vid Universitetet i Stavanger. Under många år var hon performanskonstnär. Hon väckte mycket uppmärksamhet när hon målade sitt könsorgan blått och iscensatte ett samlag på öppen scen för att protestera mot prydhet. Under nio års tid var hon medlem i ett radikalt kollektiv i Österrike där man praktiserade fri sex och kollektiv barnuppfostran.

I Klassekampen skrev Wenche Mühleisen nyligen följande (läs noga): ”Dagens feminism hävdar dessutom tydligt och klart att ingen kan vara mänska fullt ut som inte fritt kan välja kärleks- och sexpartner oberoende av kön och sexuell läggning.” Ja, vi bör observera detta. Om vi inte är fria att välja sexpartner oberoende av kön och sexuell inriktning är vi inte mänskor helt och fullt! Lägg märke till hur dogmatisk denna mänskosyn är!

Kritiken vaknar

Dessa könsforskare har nu hållit på i många år utan att de speciellt uppmärksammats. Men hösten 2009 har det inte minst från biologhåll riktats kraftig kritik mot könsforskningen, t.ex. i Klassekampen och Dagbladet. Könsforskningen undervärderar könets samband med arv, gener och hormoner, den bortser från den biologiska skillnaden mellan män och kvinnor. Detta är kritikens huvudsakliga anklagelser.

Visst kan evolutionsbiologerna från sin sida överdriva genernas betydelse för mänskans beteende. Jag har själv kritiserat Klassekampens vetenskapsjournalist Bjørn Vassnes för detta. Men hans kritik av könsforskningen finns det all orsak att observera. I Klassekampen av den 14 oktober skrev han följande kritiska kommentar som jag gärna instämmer i:

”En forskning som inte är i stånd att möta kritik är ingen forskning, utan en ideologi. Samtidigt som forskningen allt mer sker i ett slutet rum ser vi att banden mellan forskning och myndigheter blir allt starkare. Mycket av könsforskningen finansieras av offentliga organ som önskar stöd för sina (politiska) tilltag. Att könsforskningen inte är särskilt fri framgår av det faktum att den sällan kommer fram med resultat som går emot offentlig jämställdhetspolitik.”

Att det handlar om en ideologisk konflikt framgår tydligt av att Agnes Bolsø, första amanuensen vid centret för könsforskning i Trondheim, följande dag i Klassekampen hävdar att evolutionspsykologin är en trosriktning, ett påstående som enligt min syn också innehåller mycket som är sant. Grälet huruvida vårt beteende är ett resultat av arv eller miljö sker alltså för öppen ridå. Att mänskan är unik i förhållande till djuren genom att hon har fri vilja och ansvarar för sina handlingar kommer inte fram i debatten.

Varken den progressiva könsforskningen eller evolutionsbiologin har en mänskosyn som förklarar varför mänskor kan ställas till svars för sina handlingar. Debatten avslöjar att en stordel av norsk forskning helt enkelt inte är neutral, utan bygger i hög grad på ideologiska förutsättningar och på en mänskosyn som avgör dess resultat.

Vilket är resultatet av denna progressiva könsforskning som får vetenskaplig status och rikligt med offentliga forskningsmedel? Jo, just kravet på att alla begrepp och institutioner måste dekonstrueras. Därmed måste äktenskapet göras könsneutralt. Genom att låta samlivet mellan två personer av samma kön kallas ”äktenskap” ödelägger man nämligen äktenskapet som ett heteronormativt begrepp. På detta sätt underminerar man samlivet mellan man och kvinna som norm för den uppväxande generationen. När detta är målet för forskningen har den fått en politisk målsättning och blir redskap för en kulturrevolution.

Sitta och se på

Våra begrepp är inte endast ord som vi använder i skrift och samtal. Begreppen är material för tanken. När ordens innehåll ändras, ändras hela vår tankevärld. Den nya äktenskapslagen är ett redskap för indoktrineringen av vårt folk i en ny könsideologi för att individen inte längre skall uppleva en fast könsidentitet. Individen skall ha frihet att välja kön och könets uttrycksmedel utan att samhället anger normer och gränser.

Låt mig citera den engelska politikern Edmund Burke: ”Allt som behövs för att ondskan skall lyckas är att goda mänskor ingenting gör.”

Skall vi bara stillasittande se på hur staten är ett redskap för en progressiv könsideologi som befrämjar en kulturrevolution med omfattande negativa följder under kommande generationer? Varför ser inte våra politiker vad det handlar om? Var står massmedierna som betraktar det som sin uppgift att kritiskt granska rådande maktstrukturer i samhället? Vad har det blivit av en myndig kyrkas röst till försvar för äktenskapet som Guds skapelseordning?

Eftersom mitt ämne är att analysera ideologin bakom den nya äktenskapslagen är det på sin plats att nämna de starkaste motargumenten från kristet håll. Protesterna från kyrkosamfund och kristna organisationer i Norge har varit starka. Samtidigt är det ett förfärande faktum att inställningen till homofilt samliv har splittrat kyrkor i hela världen. Motsättningarna i lärofrågor inom kyrkan är betydande. Det ser vi också i Norge där Den norske kirkes kyrkomöte nyligen möjliggjorde att personer som lever i homofila relationer kan inneha ett vigt ämbete i de stift som godkänner saken.

Från och med den 1 november kan två personer av samma kön vigas till äktenskap i den svenska folkkyrkan. Beslutet fattades av det svenska kyrkomötet med stor majoritet trots att kyrkan nu formellt är skild från staten. Folkkyrkor blir lätt mera bundna av folkopinionen än av sin egen lärogrund. Tyvärr står vi inför en allvarlig lärostrid i norska kyrkan. Och många av oss är föga optimistiska när det gäller utgången.

Är det alltså inte lika väl att inse att spelet är förlorat? Kan vi lika gärna lägga ner vapnen och anpassa oss till de nya förhållandena?

Varje pragmatisk politiker skulle säga att detta är det enda realistiska.

Därför vill jag som avslutning påminna om att lärjungarna, de som fick Jesu missionsbefallning, inte var pragmatiker. Elva män ombads gå ut i hela världen med evangeliet för att göra alla folkslag till Jesu lärjungar. Pragmatiker skulle ha gett upp innan de börjat. Men lärjungarna gick. De flesta av dem blev martyrer. Under sin livstid nådde de bara begränsade resultat. Men de hade mött Sanningen förmedlad av en uppstånden Frälsare. Det gjorde dem till orädda redskap för Sanningen.

Kamp för sanningen

Kampen för äktenskapet mellan man och kvinna är en kamp för sanningen. Inte för en tradition eller en idé, utan för den grundläggande skapelseordningen som är själva livscellen – mor/far/barn – i gemenskapen mellan mänskor. Borde inte detta vara något att kämpa för, att lida för, att tåla spott och spe för?

Vilken rätt har vi att kämpa? Är vi inte själva påverkade av tidens tankar: egoism, egenkärlek, självförverkligande, marknadsideologi som väljer det som förefaller bra för mig själv? Ja, visst är vi det!

Då profeten Jesaja mötte den trefalt helige Guden var han tvungen att förfärad utropa:

"Ve mig, jag förgås! Ty jag är en man med orena läppar och jag bor ibland ett folk med orena läppar.” Då kommer det en ängel som rör vid hans mun med ett glödande kol och säger: ”Din missgärning tagits ifrån dig och din synd är försonad." Vem skall jag sända och vem vill vara vår budbärare? frågar Herren sedan. Då säger Jesaja: "Här är jag, sänd mig!"

Vad skulle han förkunna? En dom över folket som hade övergivit Guds väg. Ni måste vända om! Vad var det som gav Jesaja frimodighet att gå? Jo, evangeliet: Din missgärning har tagits ifrån dig och din synd är försonad.

Som kristna har vi ett profetiskt uppdrag. Vi får aldrig undervärdera den inverkan det har att några mänskor i offentligheten, i skrift och tal, men inte minst genom sin personliga livsstil visar att de har en Herre som är den överordnade auktoriteten i alla frågor som gäller tro, lära och liv. Det finns något som är sant, något som är rätt och fel – för alla! Gud är den gemensamma Skaparen och Herren. Inför honom skall vi alla en dag göra räkenskap.

De negativa ekonomiska och mänskliga konsekvenserna av kulturradikalismens ”fria sex” och av institutionernas upplösning kommer att bli så omfattande att en kraftig motreaktion är att vänta. Men oberoende – vare sig vi får uppleva anslutning eller inte – detta är en kamp som det är värt att utkämpa och att lida för. Måtte vi vara bland dem som tar emot detta ansvar!

Jon Kvalbein