Betraktelse för Borås Tidning första söndagen i advent 2001:
Första söndagen i advent inleds det nya kyrkoåret med pukor och trumpeter. Pukor är visserligen ganska sällsynta men en trumpetare brukar även mindre landsbygdskyrkor hålla sig med. Det skall vara festligt när Jesus kommer som hela världens konung, saktmodig, ridande på en åsna.
Det här med åsnan är märkligt. Att rida på en åsna har inte samma status som att rida på en häst. Alla ryttarstatyer avbildar denna världens härskare på hästar, inte på åsnor. Det gäller världens äldsta bevarade ryttarstaty, den i Rom av kejsar Marcus Aurelius, som man numera flyttat in i en museimonter för att den inte skall bli förstörd av luftföroreningarna. Det gäller också den än så länge senaste ryttarstatyn, den med Saddam Hussein till häst, som står i Bagdad för att påminna det irakiska folket om vem som har makten. Om den statyn blir lika långlivad som Marcus Aurelius är dock tveksamt. Och tro aldrig att Saddam skulle sätta sig på en åsna! Det skulle inte vara bra för hans självbild.
Däremot passar det den bild Jesus vill ge av sig själv. Han är inte en som härskar genom att sätta skräck i sina undersåtar. I stället kommer han själv som en undersåte. Han är den som har all makt i himmelen och på jorden men som ändå har valt att bli som en av oss.
Genom att transformera ner sig till vår nivå har himmelens och jordens skapare visat hur mycket han älskar oss. För att vi skall inse att han menar allvar offrade han sig själv på korset.
Därför är han välkommen hos många. Inför en osäker framtid ger han trygghet och förtröstan. Även om det just nu skulle vara besvärligt, så visar han i hela sin gestalt på en bättre framtid i fred och gemenskap.
På vägen från Betfage över Olivbergets krön ner mot Jerusalem hyllades Jesus som konung. Men han var på väg mot lidande och död. Först skulle det bli värre innan det kunde bli bättre.
Att vara kristen och hylla Jesus innebär inte att man slipper ifrån allt som är svårt. Tvärtom kan det medföra nya problem. Men det går lättare att ta sig igenom de mörka tunnlarna om men vet att det ljusnar där framme. Också i skuggan av våld och terror lever hoppet om det messianska fridsriket.
Vad kan Jesus åstadkomma i jämförelse med världens alla militära och ekonomiska resurser? När människorna tycks klara sig utan Gud, är det då inte orationellt att anropa en högre makt?
Inte mer orationellt än när jag några dagar före första advent går ut i trädgården och petar ner ytterligare blomsterlökar i marken, ännu några krokusar, ännu några liljor. Nog vet jag att ännu mörkare och kallare tider väntar. Det kan bli snö, som sveper in hela trädgården som i en liksvepning. Men jag är ändå övertygad om att våren kommer längre fram. Jag tror absolut att de förtorkade små lökarna skall skicka upp stjälkar med krokusar och liljor som kommer att vända sina blomkalkar mot solen.
Och jag tror att Jesus skall komma tillbaka och väcka liv i det som var dött. Han är den levande Herren, som inga luftföroreningar biter på. Liksom han nu kommer tillbaka i Borås Tidning på söndagarna skall han också, hur förlegad han än tycktes vara, komma och ge nytt liv att dem som slutat att hoppas och åt dem som glömt honom.
Det skall till sist visa sig att vi inte har någon annan att hoppas på. Till honom kan vi komma med våra Hosiannarop eftersom det hebreiska ordet ”Hosianna” betyder ”så kom då och rädda oss, Herre!”
Hosianna! Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn!
Anders Brogren