Kyrka och stat

De som vill styra Svenska kyrkan genom de politiska partierna brukar inte stödja sin uppfattning på bibeln. Om de kommer till kyrkan på den tjugoförsta söndagen efter trefaldighet och lyssnar till evangeliet får de problem. Åtminstone om de tar evangeliet på allvar.

När några hycklande fariséer ställde frågan om hur man skall förhålla sig till staten gav nämligen Jesus ett mycket tydligt svar: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”

Principen är helt klar. Den kristne skall vara en god samhällsmedborgare, som lyder lagar och förordningar, som både följer trafikreglerna och betalar skatt. I sin tjänst för samhället och det gemensamma bästa skall den kristne rent av vara ett föredöme.

Om staten däremot skulle ålägga sina medborgare att bryta mot Guds bud och ställa sig i syndens tjänst, då upphör förpliktelsen mot samhällets styrelse. Då gäller det i stället att lyda Gud mer än människor, Apg. 5:29.

När det gäller ”Guds rike” skall ”kejsaren” hålla tassarna borta. Guds rike på jorden är den kristna kyrkan. Den är grundad på apostlars och profeters grundval och Jesus Kristus själv är hörnstenen, Ef. 2:20. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren.

Detta andliga tempel är djupast sett oåtkomligt för maktens människor. Den världsligt sinnade människan begriper sig helt enkelt inte på det andliga livet, vilket irriterar somliga.

Det finns i den Svenska kyrkan en lång tradition av sammanblandning mellan andligt och världsligt, eftersom de mest maktfixerade samhällsföreträdarna aldrig har tålt att det finns något ligger utanför deras inflytande. Hos oss har kyrkan länge varit ett samhällsorgan, samtidigt som den har förkunnat evangeliet om Guds rike som inte är av denna världen.

Förr i tiden skulle blivande präster avlägga en ed, där de lovade att inte predika någon annan lära än den som Guds helige Ande själv dikterat och lärt i den heliga bibeln o s v. Men prästkandidaten skulle också lova lydnad till ”den stormäktigste Konung och Herre, Herr Carl den XI, Sveriges, Götes och Wendes Konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin-Pommern, Kassuben och Wenden, Furste till Rügen, Herre över Ingermanland och Wismar, så ock Pfalzgreve vid Rhen i Bayern, till Jülich, Cleve och Bergen Hertig.” Därpå skulle prästkandidaten också lova sin trohet till tronföljaren och till drottningen. Ja, se det var en riktig statskyrka!

Inte undra på att många präster sögs upp i sin världsliga roll som statsmaktens  ombud i socknen. Med detta tunga arv är det inte konstigt att många fortfarande inte kan skilja på andligt och världsligt och att de politiska partierna, vår tids makthavare, fortfarande vill styra och ställa i kyrkan.

I dag är det inte fråga om att prästerna skall försvara den svenske kungens rätt till sina kolonier runt Östersjön. Tiderna förändras, och värderingarna med dem. Det politiskt korrekta idag är inte det samma som på 1600-talet. Dagens viktigaste fråga på partiernas kyrkopolitiska agenda är i stället att de nya prästerna, på ett sätt som liknar edsavläggelse, försäkrar att de bejakar kvinnliga präster. Därnäst kommer nu också kravet att homosexuella relationer skall välsignas vid en vigselliknande akt i kyrkan.

Men politikerna skall hålla tassarna borta från kyrkans lära. Den skall i stället bygga på Guds ord, som varar evinnerligen.

Och vad gäller förhållandet till politik och statsmakt har Jesus gett oss en föreskrift, som gäller för alla tider: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud!”

Anders Brogren