Tacksägelsedagen

Lukasevangeliet 17:11-19

Nytt liv till alla

I Tacksägelsedagens evangelium läser vi om tio spetälska som blev botade av Jesus. Men bara en av dem, en samarier, vända tillbaka för att tacka.

Dessförinnan hade Jesus sagt åt dem att gå och visa sig för prästerna. Denna procedur finns noggrant beskriven i Tredje Moseboken, kapitel 13 och 14. Där skall prästen besiktiga den sjuke utanför lägret. På Jesu tid motsvarades detta i Jerusalems tempel av att prästen gick ut från prästernas förgård, passerade genom männens förgård och kom in på kvinnornas förgård. Där fanns i varje hörn en kammare. Den nordvästra av dessa var avsedd för friskförklaring av spetälska. Dit begav sig alltså de nio judar som Jesus botat från sjukdomen, medan den tionde, samariern, fick bege sig till prästen i det samariska templet på berget Gerissim.

Under denna ceremoni skulle man bl.a. slakta ett felfritt lamm av hankön som skuldoffer. Prästen strök sedan lammets blod på den friskförklarades högra örsnibb, på högra handens tumme och högra fotens stortå. Därefter skulle prästen stryka olja på samma ställen, ovanpå skuldoffersblodet för att till sist hälla det som återstod av oljan över huvudet på den som skulle renas.

Ceremonin som är föreskriven i Tredje Moseboken visar på Jesu Kristi försoning. Han är det felfria offerlammet som offrat sig själv för hela världens synd och skuld. Hans försoning är tillräcklig för alla människor som lever nu, har levat och kommer att leva på vår jord. Den gäller alla människor, utan undantag. Han har även försonat synden hos dem som aldrig hört talas om honom, ja, till och med hos dem som förnekar honom och inte vill ha med honom att göra.

Försoningen är alltså ett objektivt faktum som ingen kan ändra på. Den gäller för alla i alla tider. Men därmed är inte sagt att alla har tagit emot syndaförlåtelsens gåva. Tar man inte emot gåvan har man varken nytta eller glädje av den, lika litet som om man får ett paket på posten men låter bli att hämta ut det.

Prästen i Jerusalems tempel skulle inte bara stryka lammets försoningsblod på den som ville bli helad. Han skulle sedan också stryka olja ovanpå blodet.

Oljan betecknar Den helige Ande. Vår Frälsare säger att man måste bli född av vatten och Ande för att komma in i Guds rike (Joh. 3:5). Om inte Anden får väcka en levande tro hos en människa har Herren offrat sig förgäves för henne. Det är genom Andens verk som vi kan tillägna oss det som Frälsaren gjort för oss.

Det är absolut sant och visst att Jesus hör bön. När de tio spetälska ropade till Jesus att han skulle förbarma sig över dem, så gjorde han också detta. På samma sätt kan vi alltid vara förvissade om att Herren vill hjälpa oss ur svårigheter.

Det är också sant och visst att vi kan lita på Herrens ord. När Jesus lät förstå att de tio männen skulle bli botade om de gick och visade sig för prästen, så blev det också så. Men förutsättningen var naturligtvis att de tio männen inte bara lyssnade till Herrens ord utan också gjorde som Jesus sade till dem. Vi måste tillämpa Ordet i våra liv (Jak.1:22).

Vi får be om Herrens hjälp när vi blir sjuka. Men om vi då blir botade från vår sjukdom, så vet vi ändå att den dagen kommer när vår kropp drar sitt sista andetag. Hur bra hälsa vi än begåvas med, så tar ändå jordelivet slut till sist. Sedan väntar evigheten.

Om du vill ha evigt liv hos Gud skall du följa samarierns exempel. Han vände tillbaka till Jesus, eftersom han förstod att Jesus är Herre över liv och död. På så sätt fick han inte bara en bättre tillvaro under sin tid på jorden. Han beredde sig också för evigheten. När hans fysiska kropp hade gjort sitt hade han ändå det bästa framför sig.

Emellertid kom inte de nio judarna tillbaka till Jesus. Evangelietexten visar på det märkliga faktum att Jesu eget folk, judafolket, inte tog emot honom (Joh. 1:11). Visserligen finns det många undantag. Alla de första kristna var judar. I Apg. 21: 20 får vi veta att det vid tiden för Paulus tredje missionsresa fanns tiotusentals Jesustroende judar i Jerusalem. Men i stort sett kom dock judafolket att avvisa Jesus som Messias-Kristus. Efter att ha förkunnat i många synagogor och till sist predikat för judarna i Rom insåg Paulus att Gud hade förstockat hjärtat hos judafolket. Därför var det inte längre lönt att predika för dem. I stället skulle han gå till hedningarna. Dessa skulle komma att lyssna till evangeliet (Apg.28:28). Judafolket, förbundsfolket, som först erbjöds evangeliet, skall därmed bli det sista folket. De första skulle bli de sista (Matt.19:30).

Detta förebildas i berättelsen om de spetälska. Av de tio var det bara främlingen som återvände till Jesus. I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur Andens utgöts över Samarien och sedan över hedningarna. Sedan dess har evangeliet förts vidare till tusentals folkslag. Den stora lovsångskören här på jorden sjunger numera på mängder av olika språk när lovsången på söndagar och vardagar från gudstjänstlokaler i alla världsdelar stiger upp till Gud.

Dock finns det fortfarande folkslag som inte nåtts av evangeliet. Därför måste missionens verk fortsätta, ända till dess att hedningarna har kommit in i fullt antal. Och då skall hela Israel, som har fått stå tillbaka under missionstiden, bli frälst (Rom. 11:25). De sista skall bli de första (Matt.20:16). I en omfattande andeutgjutelse skall de förtorkade benen åter få liv (Hes. 37:14).

Låt oss be om Den helige Andes utgjutande i världens många folkslag, i judafolket och i våra egna liv!

Anders Brogren