Midsommardagen
3:e årgången 1
Mos 9:8-17, Kol 1:21-23, Mark 6:30-44
Midsommardagen har i den senaste evangelieboken blivit skild från Johannes döparens dag. Tanken är god. Nu kan man ohejdat använda midsommardagen för att begrunda Skaparens verk i naturen, något som många oftare borde ägna sig åt. GT-texten är ett verkligt evangelium till alla som oroar sig för miljön. När medierna går in för att prioritera klimatfrågan finns det de som blivit så uppskrämda att de har svårt att sova på nätterna (det är faktiskt sant). Men Gud har sagt till Noa och hans söner, och därmed också till alla människor, att aldrig mer skall jordens varelser utplånas av flodens vatten. Även om havsytan stiger behöver vi inte vara rädda. Vi behöver inte heller vara rädda för andra miljöfaror. Det är naturligtvis inte bra med rovdrift på jordens tillgångar men inget blir bättre av rädsla och panikåtgärder. Bättre än förhastade åtgärder är förutsättningslös forskning vad gäller klimatets mekanismer samt utveckling av bättre och mer resurssnål teknik. Låt oss också återerövra regnbågen! Den symboliserar Guds trofasthet, hans förbund med hela mänskligheten. Vad man tänkt som epistelns anknytning till nordisk midsommar är förmodligen att evangeliet har förkunnats för allt skapat under himlen. Detta syftar i första hand på alla människor, även om de ansvariga bakom urvalet i evangelieboken möjligen tänkt sig att evangeliet i Franciskus anda även skall förkunnas för djuren. I så fall är detta i överensstämmelse med Bengel som i sin kommentar till Mark 16:15 skriver: ”Hit hör i främsta rummet människorna, i andra rummet kreaturen för övrigt (eller de övriga skapade tingen). Så långt som förbannelsen sträcker sig, så långt sträcker sig ock välsignelsen (1 Mos 3:17, Rom 8:19-21). Allting är skapat genom Sonen, som är återlösningens och Guds rikes grundfäste.” Evangeliet om 5000 personer som mättas av fem bröd och två fiskar och där det blir tolv korgar bröd över är vi vana att möta på Midfastosöndagen, då i Johannes version. Men strax efter parallellstället hos Markus, och även hos Matteus, finns dessutom en liknande berättelse, Mark 8 resp. Matt 15-16, där 4000 personer mättas av sju bröd och några fiskar och där det då blir sju korgar bröd över. Moderna kommentatorer verkar vara överens om att det rör sig om en dubblett, alltså två versioner av en och samma händelse. Detta är en egendomlig uppfattning. Jesus betonar ju att det är fråga om två olika tillfällen: ”Hur många korgar samlade ni upp när jag bröt de fem bröden åt de femtusen? – Tolv. – Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen? – Sju.” Efter dessa kontrollfrågor sade Jesus: ”Förstår ni fortfarande ingenting?” Och där lämnas läsaren med sitt frågetecken. Det finns alltså en symbolisk betydelse i antalet korgar. Men vilken är denna betydelse? Äldre kommentatorer som Bengel avstår från att ge sig in i spekulationer. Många moderna kommentarer menar att talet tolv syftar på Israels folk med tolv stammar medan sjutalet skulle syfta på hednafolken, ibland motiverat med de sju diakonerna i Apg. 6:3. Dessa skulle dock betjäna de grekisktalande judarna, vilket var något helt annat än hednafolken. Ett intressant bidrag till gåtans lösning har lämnats av Yigael Yadin (1917-1984), krigshjälte under Israels självständighetskrig 1948-49, därefter generalstabschef, därefter berömd arkeolog och textutgivare. Under krigshändelserna 1967 lyckades Yadin under dramatiska omständigheter komma över en gömd bokrulle som tidigare funnits i grotta 11 vid Qumran. Den är den längsta av Döda havsrullarna, drygt åtta meter lång. Den tycks vara avfattad under andra århundradet f v t och innehåller en sorts omskrivning av GT med en vision av hur ett kommande tempel skall se ut när de rättroende kommer att råda. I sin bok The Temple Scroll, The Hidden Law of the Dead Sea Sect (1985), redogör Yadin för ceremonin för vigning av präster i 3 Mos 8, där v 26 talar om en korg med osyrade bröd. Enligt Tempelrullen skall detta inte vara någon engångsceremoni utan den skall upprepas årligen och då med inte mindre än sju korgar med osyrat bröd. Tydligen var brödkorgarna av central betydelse för författarna bakom Tempelrullen. Yadin vill sätta dessa korgar i samband med Mark 8, där Jesus i v 15 varnar lärjungarna för fariseernas surdeg och för Herodes (några textvittnen har ”herodianernas”) surdeg. I parallellstället Matt 16:11 varnar Jesus för fariséernas och saducéernas surdeg, vilket enligt v 12 syftar på fariséernas och saducéernas lära. Enligt Yadin syftar de tolv bröden på fariséerna och på skådebröden som prästerna varje sabbat åt i templet, 3 Mos 24:5-9. I så fall skulle de sju korgarna syfta på herodianerna, vilket skulle betyda att dessa hade en ceremoni med sju korgar bröd, något som skilde dem från fariséerna. Eftersom de sju korgarna har framträdande roll i Tempelrullens viktiga ordinationsceremoni framkastar Yadin en teori om att herodianerna i själva verket kan vara ett kodnamn för de hemlighetsfulla esséerna. Skälet till att just detta kodnamn används finner Yadin i vad Josefus berättar om den essén Menachem som förutsade att gossen Herodes en gång skulle bli judarnas kung. Detta sägs vara anledningen till att Herodes hade höga tankar om esséerna (Antiquitates Judaicae 15:372ff). Yadin framhåller också att prästvigningsceremonin enligt Tempelrullen skulle äga rum en vecka före påsken. Enligt Joh 6:4 ägde brödundret rum när påsken var nära. Yadins intressanta teori är här endast meddelad som en bakgrundsinformation. Det finns knappast någon anledning att gå in på den i en predikan. Där gäller i stället att hitta anknytningen mellan brödundret och vår nordiska midsommar. Vad har evangeliebokskommitterade tänkt sig? Att evangeliet talar om en måltid utomhus, en picnic? Menar man att Jesus ledde en friluftsgudstjänst med påföljande förtäring? Man skulle kunna se brödundret som en uppfyllelse av Psalt 23. Enligt Mark 6:39 ägde det rum på en plats där det fanns grönt gräs, något som det annars inte överflödar av i det heliga landet. ”Han låter mig vila på gröna ängar.” Utkast: Under
den gode Herdens ledning
1.
Att
följa Jesus kan ibland innebära att man leds på okända väger bort till
öde trakter där man inte riktigt förstår vad han har i tankarna. 2.
Jesus
ser att människor är som får utan herde. Men han vet vad han skall göra.
När man följer honom, lyssnar till hans ord och följer det blir det
alltid en lösning. 3.
Han
ger fåren, sina lärjungar, vad de behöver. ”Han för mig till vatten
där jag finner ro. Han vederkvicker min själ” med livets bröd. 4.
”Han
leder mig på rätta vägar för sitt namns skull.” I Jesu namn, genom hans
försoning på korset, går vägen till himlen. 5.
När
vi umgås med Herren vid nattvardsbordet här på jorden är detta en föraning
om att ”jag skall åter få bo i Herrens hus, evinnerligen”.
|