Debatten kring ensamutredaren Hans Regners förslag till samkönad äktenskapsbalk visar med all tydlighet att någon gemensam värderingsgrund inte finns längre i dessa frågor i Sverige.

På ena sidan har vi förslagets förespråkare och de som vill gå ännu längre - främst företrädda av miljöpartister som också vill att äktenskap skall kunna ingås av fler än två personer samtidigt.

På andra sidan har vi de som fortfarande förespråkar att kärnfamiljen skall vara samhällets urcell till skydd för efterkommande. Bland dem finns till exempel romersk katolska kyrkan i Sverige och pingströrelsen, samt en del riksdagsmän från Alliansen med Hans Wallmark (m) i spetsen.

Obligatoriskt civiläktenskap för alla är i den uppkomna situationen kanske den näst bästa och mest möjliga lösningen. Den vore förenlig med religionsfriheten genom att inte tvinga religiösa samfund att förrätta vigslar som strider mot deras lära. Men den innehåller även den flera olösta problem. Anna Kinberg Batra (m), en av undertecknarna av en artikel på DN Debatt 10 juni, menade i radio att samma presumtion om föräldraskap skall gälla oavsett parets sammansättning. Att barn då kan få tre föräldrar genom ett äktenskaps ingående såg hon inte som något problem, utan som en tillgång för det barnet enligt uttalande i P1 morgon 11 juni. Här har hon nog misstagit sig, och det är inte den enda komplikationen med den föreslagna nyordningen.

Det behövs ett Alexanderhugg för att lösa den här gordiska knuten. Eftersom vi i Sverige är så oense om vad äktenskap och familj är och bör vara borde vi helt sonika sluta upp med att ha en äktenskaps- eller partnerskapslagstiftning. Genom kompletteringar i ärvdabalken och föräldrabalken och annan sociallag kan vi uppnå de skyddseffekter som samhället måste stå för gentemot svagare parter, framför allt barn och ekonomiskt svagare part.

Sedan får var och en som önskar bilda par, trekant eller fyrkant, och ingå de civilrättsliga avtal man vill. Standardformer kan tillhandahållas som man lika enkelt som dagens äktenskapsförord lämnar in och får registrerade hos tingsrätten. Varje religiös grupp - och varför inte humanetikerna - kan ha sina ceremonier och interna regler så länge de inte är lagstridiga. Att tvinga samhället att behålla det traditionella äktenskapet är omöjligt politiskt.

Att tvinga in alla par under en nyordning som inte skiljer på äpplen och päron är kränkande för många också det.

Det går an, var titeln på Carl Jonas Love Almqvists bekanta äktenskapskritiska roman. I dåtidens samhälle gick det inte an. I vår nuvarande situation är det måhända det enda som går an, det är bara en lösning utan äktenskapslagstiftning som verkligen kan tillfredsställa de flesta. Ingångna äktenskap före förändringen föreslår jag gäller enligt nuvarande bestämmelser tills de upplöses.

Men så här blir det inte. Moderaterna har stuckit upp fingret i den politiska hetluften och känt av vart det blåser bland eliterna och i riksdagen. Könsneutral äktenskapslag skall införas. Den mångfald jag talar för respekteras inte, utan den nyaste normen skall införas för alla och helst ska kyrkor och samfund knuffas ombord på det tåget. Varför det skulle kallas liberalism eller för den delen konservatism begriper inte jag.

Gustaf Björck
teol lic
UNT 29/6 2007