Christian Braw:

Hur blir man biskop ?

Ur Svensk Pastoraltidskrift nr 4/2007

Det var hösten 2006 val till tre svenskspråkiga biskopssäten: Borgå, Lund och Växjö. Efter valet skedde högtidliga biskopsvigningar. De valda blev insatta i en tradition ända tillbaka till Jesu Kristi apostlar. Men vad är egentligen en biskop?

Svaret på den frågan finns i ursprunget. Redan i apostlabreven finns tydliga linjer: biskoparna för vidare apostlarnas uppdrag. Ännu tydligare blir det hos De apostoliska fäderna. I ett brev från Clemens, omkr. år 96, heter det bl.a.: »I land efter land och i stad efter stad predikade apostlarna och döpte dem, som lydde Guds vilja. Sina förstlingar insatte de, efter Andens prövning, till biskopar och diakoner åt dem som skulle komma till tro.» Här ser vi, att biskoparna insattes av apostlarna och att de hade två huvuduppgifter: att förkunna och att döpa. Clemens fortsätter: »...våra apostlar insatte ...de redan nämnda och förordnade sedan, att när dessa avsomnat, skulle andra, beprövade män insättas i deras tjänst.» Biskopsämbetet var inte ett tillfälligt arrangemang utan avsett att föras vidare.

Hur såg man då på biskopen? Det kommer fram i breven från Ignatius, martyr och biskop i Antiokia i Syrien. I ett av breven (omkr. år 100) heter det: »Följ alla biskopen, liksom Kristus följer Fadern ... Ingen må utan biskopen göra något som rör kyrkan...Där biskopen visar sig, där skall mängden vara, liksom den allmänneliga kyrkan finns, där Kristus är.» Ignatius menar, att biskopen är ett uttryck för Guds närvaro.

Går det att överföra den unga Kyrkans syn på biskopen till senare tider? Kan man säga detsamma om ärkebiskop Gustav Trolle, 1500-talets store landsförrädare, drivkraften bakom Stockholms blodbad? Hur skall vi se på stiftsadministratörerna i vår egen tids folkkyrkor?

Biskop och martyr

Martyriet är en nyckel till att förstå saken. Den kristna Kyrkan var illegal i det romerska riket. Periodvis drabbades den av förföljelser, och hela tiden levde den i samhällets marginal. Ignatius hade själv en brinnande längtan efter martyriet, inte efter lidandet i sig utan efter att genom lidande vittna om Kristus. När förföljelsen kom, var biskoparna de första som drabbades. Att bli biskop var att bli invigd till martyrium. Ofta tillspetsade sig frågan kring offret till kejsarens genius eller ande. Det var en skyldighet för alla rikets invånare som ett ut­tryck för lojaliteten mot staten. Offret kunde anses som en ren formalitet. Martyrerna såg det som ett avguderi.

Den romerska staten byggde på denna per­sonliga lojalitetsförklaring till kejsaren som den helt överordnade auktoriteten. På grekis­ka hette det: Kyrios kaisaros - Kejsaren är Herren. Det kom i total konflikt med den kristna tron, att Kristus är den helt överordnade auk­toriteten: Kyrios Christos - Kristus är Herren. Detta var och är den kristna grundbekännelsen. Det var detta biskoparna vittnade om genom sitt martyrium. De vittnade inte bara med ord utan genom villighet att ta konsekvenserna av orden, att lida för ordens innehåll. Denna beredskap till martyrium är bakgrunden till den unga Kyrkans syn på biskopen. Det är den karismatiske martyrbiskopen, som är ett uttryck för Guds närvaro. I berättelsen om Cyprianus martyrium framhålls detta. Det står där om församlingen i Karthago: »I den mån de då, på maning av ett Guds förborgade förebud, på detta sätt ropade efter sökte de inte allenast en biskop utan ett blivande blodsvittne.»

Under och helig iver

Ett annat viktigt drag, som gav den unga Kyrkans biskopar auktoritet, var undren. De uppfattades som en Guds bekräftelse på att han sänt ut sina tjänare. På detta sätt uppfattades redan Jesu och apostlarnas under, som Guds bekräftelse på hans sändning: »Den (frälsningen) blev ju först förkunnad av Herren och sen bekräftad för oss av dem som hört honom, och Gud själv bestyrkte den ytterligare genom tecken och under och alla slags kraftgärningar och genom att dela ut helig Ande, allt efter sin vilja.» (Hebr.2:3bf) Särskilt tydligt blir detta i Apostlagärningarna.

Undren sågs i den unga Kyrkan just på detta sätt. I martyrberättelsen från Karka de Bet Selok (nuv. Kirkuk i Irak) berättas om Aqbalaha:

»På grund av sina mäktiga gärningar och sina prisade underverk blev han vald att leda kyrkan i Karka.»

Ett tredje drag, som hör samman med den undergörande tron, är den heliga ivern. Det berättas om en av Aqbalahas efterföljare: »Den salige Maron, Karkas biskop, byggde med hjälp av den Guds nåd som fanns i honom ett kloster på den plats där de segerrika led martyrdöden. Varje år firade han deras minne med den heta iver som fanns i hans tro.»

Formell och karismatlsk auktoritet

Synen på biskopen är en aspekt av synen på den kyrkliga auktoriteten överhuvudtaget. Den är aldrig i den unga Kyrkan enbart juri­disk eller formell. I modernt rättstänkande finns en intressant parallell. Lagar måste ha både legalitet och legitimitet för att bli hållbara. Med legalitet avses att lagen kommit till på ett formellt riktigt sätt. Med legitimitet avses att lagen är samstämmig med det allmänna rättsmedvetandet vid tillfället. Man kan också utsträcka begreppet till att gälla historisk legitimitet - samstämmighet med den traditionella hållningen - samt internationell legitimitet - samstämmighet med internationell rätt/folkrätt/naturrätt. Det handlar alltså om att en formellt riktigt tillkommen lag måste få reception på många olika plan för att fungera.

Det finns i den unga Kyrkan en parallell vad avser auktoritet. Georges Florovsky har belyst detta i sin uppsats The Authority of the Ancient Councils And the Tradition of the Fathers. Ett koncilium i den unga Kyrkan fick auktoritet inte bara genom sin formella gång utan än mer genom receptionen. Konciliet uppfattades som en karismatisk händelse, inte främst som ett juridiskt-formellt beslutsfattande. Därför hade ingen femtioenprocentsmajoritet auktoritet utan endast det stora samförståndet, magnus consensus. Ett legitimt kyrkomötes beslut mottogs med glädje i den allra största delen av kristenheten, därför att trons folk kände igen sin egen tro. Detta igenkännande är det centrala i receptionen. Det är när trons folk med glädje känner igen sin tro, som ett kyrkomötesbeslut får auktoritet i den unga Kyrkan. Därför kan man ur den unga Kyrkans perspektiv inte säga: »Kyrkomötet har fastslagit att...» Det är i stället när trons folk med glädje känner igen sin tro, som kyrkomötets beslut får auktoritet. Den unga Kyrkan kände också till att ett kyrkomöte kan bli en rövarsynod, liksom att en biskop kan bli en rövare i stället för en herde. Jesus hade själv talat om det.

Igenkännandet av den gemensamma tron i kyrkomötets beslut belyser också biskopens auktoritet. Man känner igen den gemensamma tron i hans ord och liv. Jesus beskriver igenkännandet som det avgörande tecknet på den rätte herden: »... den som går in genom dörren, han är herde för fåren. För honom öppnar dörrvakten, och fåren lyssnar till hans röst. Han nämner sina får vid namn och leder dem ut. När han hämtat ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, eftersom de kän­ner igen hans röst.» (Joh.l0:2-4)

Juridik och organism

Det romerska rikets styrka och svaghet låg i dess välorganiserade struktur, i dess juridiska tänkande. Religiöst, kulturellt och filosofiskt var det underlägset de små grekiska stadsstaternas korta blomstring. Så småningom skulle de juridiska strukturerna kväva all kreativitet i Diocletianus stramt organiserade rike.

Juridiken kom också att bli en viktig del av den västerländska kristenhetens sätt att tänka efter Konstantin: några beslutar, andra lyder, som bestämmelserna är, så måste man handla. Därmed gick viktiga delar av det karismatiska, organiska tänkandet förlorat. Kyrkan som en levande kropp utvecklades till att bli ett ledningsskikt med makt över de ledda. Att beslut skall vara karismatiska, att magnus consensus i konciliet och i hela Kyrkan som organism är avgörande, att man får auktoritet genom re­ceptionen av trons folk - allt detta har blivit underordnat juridiken. Ytterst har emellertid därmed också den verkliga auktoriteten gått förlorad, den som tog gestalt i t.ex. Clemens syn på biskopen.

Frågan om heligheten

Det är inte hela sanningen att den unga Kyrkans biskopar alla var beredda att bli martyrer. Många var beredda att avfalla. De som föll undan för kravet att offra till kejsaren, kallades sacrificati och betraktades som grova syndare. Andra försökte komma undan genom att muta sig till ett intyg – libelli pacis  - att de hade offrat, vilket de inte hade gjort. Även dessa libellatici ålades botgöring men av mildare grad.

Myndigheterna kunde också kräva att biskoparna skulle lämna ut de heliga skrifterna till bränning. De, som föll undan för detta krav kallades traditores - överlämnare. En del lämnade verkligen ut de heliga skrifterna, andra använde list och lämnade ut andra skrifter, som de uppgav vara heliga. I synnerhet efter förföljelsen kom det fram många varianter. Gemensamt för alla dessa biskopar var att de ansågs som fallna - lapsi.

Hur skulle man då behandla dem efteråt? Skulle de få bli kvar som biskopar? Hade de kvar den Andens kraft de blivit betrodda med i sin vigning? Kunde den fallne vända tillbaka och i så fall hur? Nästa fråga gällde hur de, som vigts av en traditor, skulle bedömas. Det var uppenbart att traditores genom sitt svek förlo­rat den karismatiske martyrbiskopens auktoritet. Kunde det finnas en annan auktoritet, som inte påverkades av sveket?

Dessa frågeställningar ledde fram till en våldsam konfrontation i Nordafrika. Den kom att avgöras genom ett ingripande av sta­ten, som trädde in på »storkyrkans» sida mot dem som underkände traditores som biskopar. Dessa senare - bland vilka många martyrer fanns - kom att kallas donatister efter sin ledare, Donatus. De pressades med statligt våld tillbaka och utplånades så småningom, samti­digt som hela Nordafrika gick förlorat till de arianska vandalerna.

Donatisternas fråga till kristenheten lever emellertid kvar. Det är nämligen frågan om Kyrkans helighet. Augustinus sökte lösa den frågan så, att det heliga i Kyrkan identifierades med hennes heliga ordningar. Det har under historiens gång visat sig att hans svar på frågan inte räcker. Frågan om Kyrkans helighet kräver ett större svar. Ur en synpunkt är det donatisternas obesvarade fråga, som kommer tillbaka i pietismens insikt att det inte räcker med den rätta läran. Rätt lära utan heligt liv blir en karikatyr, en osanning. Det är den rätta läran och det heliga livet, som är den sanna kristendomen.

Auktoritet i folksuveränitet

När den nya kyrkoordningen infördes i Sven­ska kyrkan talade man om den dubbla ansvarslinjen. Den innebar att det finns två auktoriteter i kyrkolivet: dels den folksuveräna, parla­mentariska med sina val, fullmäktigeförsamlingar och styrelser, dels den hierarkiska, ämbetsburna med sin auktoritet från uppenbarelsen och Kristus själv. Utvecklingen har visat att ämbetslinjen inte kunnat hålla stånd mot folksuveräniteten. Denna betyder nämligen att folket inte är bundet av några andra lagar än de, som det själv stiftar. Detta är innebörden i begreppet suveränitet: total obundenhet. I själva den beslutande processen har detta fått sitt tydliga uttryck genom att biskoparna i kyrkomötet saknar rösträtt. Lärofrågor avgörs ytterst av kyrkomötets överklagandenämnd, en juridisk instans med mandat endast och allenast från det kyrkomöte, där biskoparna inte kan rösta.

Vad finns det då för möjlighet för ämbetsbärarna - biskopar och präster - att överhuvudtaget hävda någon auktoritet? Ytterst handlar auktoritetsfrågan om Kristi fullmakt att leda människor till livsförvandling, uppståndelse och evigt liv på det sätt, som Kristus anvisat. I den nya situationen kan det vara skäl att se till­baka på den unga Kyrkans biskopar. Deras auktoritet var karismatisk i den meningen att deras vigning inte i första hand innebar att de fick en administrativ tjänst utan att de vigdes till martyrium. Att vara biskop var att vara redo att bli martyr. De tecken och under biskoparna blev redskap för, var en Guds be­kräftelse av deras sändning. Deras heliga iver var den Helige Andes verk i dem.

Det var bakgrunden till att den unga Kyrkans biskopar kunde ha en för vår tids folkkyrkor enastående auktoritet. Detta är också den väg fram, som finns för den demokratiska folkkyrkans biskopar. Genom beredskap att vittna om att Jesus är Herren - och att ta den smärta det innebär - får de den auktoritet, som är oundgänglig, om de vill vara mer än byråchefer på stiftskansliet.

Obetydlighet eller martyrium

Vad är alternativet? Olfert Ricard - en av Danmarks främsta förkunnare under 1900-talet - blev inte biskop, trots att han var aktuell för tillsättning. Hans egen kommentar var: »Så obetydelig var jeg ikke.» Det är alternativet till det vittnesbörd om Jesus, som måste väcka motsägelse i det efterkristna samhället. Alternativet heter obetydlighet i stället för karismatisk auktoritet. Det är med andra ord tragedi i stället för förblivande insats.

Det är inte bara Kyrkans beslutsstrukturer, som har förändrats över tiden. 2000-talets biskopar lever inte i Gustav Trolles Sverige-Finland. De lever i ett samhälle, där 10% identifierar sig som kristna och 20% som ateister - åtminstone i Sverige. Därmed är de nära den situation, som den unga Kyrkans biskopar hade. Det innebär, att de kan återge biskopsämbetet något av dess ursprungliga kraft, genom att fri­modigt förkunna att Jesus är Herren - och genom att ta den oundvikliga konflikten med ett samhälle, som kräver en annan lojalitet. Då har de mer än biskopstiteln. Då blir de biskopar.