Politiken och lögnen om livet

Fråga svenska folket om man får ljuga för att rädda sitt skinn, och majoriteten kommer att svara nej. Ändå är det vad vi gör år efter år. Lögn och förbannade diktat kringgärdar den svenska politik vars första offer sanningen var. Och alla som försökt ljuga vet att den första lögnen har fler i släptåg. Det var sant om permittenttrafiken. Det var sant om baltutlämningen och Estonia. Och det kännetecknar i all synnerhet den verksamhet som har kastat mer än en miljon barn i gapet på en drake som heter jämställdhet mellan könen.

När man offrar människoliv för en politisk sak måste man rätta språket därefter. Det framgår redan av Herman Klings direktiv till abortkommittén 1965. Det gällde att skriva ihop en lag som hade stöd i opinionen. Det gällde att samarbeta med de professionella. Det gällde att underkasta verkligheten den beskrivning som svensk förvaltning påstod sig vara i trängande behov av. Man åstadkom en utredning och den lag som nu omhuldas av politiker i alla läger och som har gjort Sverige till världsledande i aborter. Sanningen var dess första offer.

Utredningen var ett beställningsjobb. Problemet med de oönskade graviditeterna måste få sin enkla lösning. Därför skrev man om kyrkans ”föråldrade” moral, om industrisamhällets ”ändrade värderingar” och, framför allt, sida upp och sida ner om olika metoder att skapa en tom livmoder. Barnets död döljs i termer som vakuumexaeres och ”instrumentell utrymning”. Både perspektiv och termer valdes för att ge såväl yrkesfolk som allmänhet en skönmålning av det faktum att ett barn skall dö för den vuxnes frihet. Det kunde bara ske genom att man undvek den raka beskrivningen. I stället utgav man för något självklart att verkligheten är vad de sakkunniga säger att den är. Erkände man en objektiv verklighet och talade man ett naturligt språk så skulle lögnerna avslöjas. Detta måste naturligtvis ske förr eller senare. Efter Lennart Nilssons bilder och olika TV-filmer om fosterstadiet vet alla att det som finns i livmodern på en gravid kvinna är ett barn.

Men lögn föder lögn. Läkaretiken förfalskades innan Sverige kunde underteckna internationella konventioner. I läkareden att skydda människans liv ”alltifrån dess tillblivelse i livmodern” ströks de citerade, icke önskvärda orden. Kyrkans självklara protester i remissrundan omvandlades på trettio år till det stöd för fri abort som idag basuneras ut från kyrkokansliet i Uppsala. Och med början på sextiotalet vinns media för projektet att dölja sanningen för befolkningen. Detta är bakgrunden till det ramaskri som idag går genom den svenska offentligheten med anledning av att ett fåtal folkledare och debattörer velat ta ett första steg mot öppenhet.

Lögnen om säkra aborter fortsätter att skörda offer. Nu har det namnkristna svenska kd valt att för makt servera lögnen att EU kräver av Sverige att behålla sin lag och utvidga verksamheten till att omfatta utländska barn. Riksdagspartierna talar i korus om barmhärtighet och bistånd, när världens barn offras på den materiella välfärdens altare.

Men dagen närmar sig, kanske är den redan inne, när det inte går att ljuga om verkligheten längre.

Anders Bylander