Efter den mildaste hösten i historisk tid har vintern fortfarande vägrat att infinna sig. På tröskeln till ett nytt kyrkoår sitter jag vid datorn på pastorsexpeditionen iförd kortärmad sommarskjorta och tittar ut över det grönskande pastoratet. Fåglarna kvittrar i prästgårdens gamla lindar. Den rätta adventsstämningen vill inte infinna sig.

Tankarna går i stället tillbaka till advent 1999. Det gamla kyrkoåret inleddes som vanligt, får man väl säga, med jublande Hosiannasång. Visst är det härligt att utan oro få vända sig mot framtiden och hylla Jesus, "Han som kommer i Herrens namn"!

Adventstiden skruvar upp förväntningarna inför julen. En etablerad adventstradition är vespern i Öxnevalla 2 i advent. Vid detta tillfälle avskedspredikade komminister Thomas Berg, som numera tjänstgör i Dalstorps pastorat.

I advent var Ekåspensionärerna och drack adventskaffe i Klockaregården. Det är en adventstradition, som kanske inte så många känner till. Visserligen blir det ganska trångt med alla rullstolar och rollatorer, men det är så stämningsfullt med levande ljus, adventssånger, lussekatter, pepparkakor och det allestädes närvarande kaffet. Många på Ekås ser fram mot detta tillfälle som ett ljus i vintermörkret.

Den 16 december var jag i Sjöbyskolan och delade ut psalmböcker. Sedan många år är också detta en tradition att de som börjat under året skall få en egen psalmbok. Det är mycket högtidligt när var och en får komma fram och hämta sitt eget exemplar. Sedan tar också de äldre fram sina psalmböcker och så sjunger vi ur dem, alldeles på riktigt.

Det blev jul och det blev nyår. Men det var inget vanligt nyår. Det var, vilket många kanske glömt vid det här laget, ett nytt årtusende som inleddes. Förväntningarna var uppskruvade till max, åtminstone inom nöjesindustrin. Största bekymret var dock om datorerna, som styr vår tillvaro, skulle klara omställningen av inte mindre än fyra årtalssiffror. Som ni kanske minns, så gick det riktigt bra. Själv var jag vid det magiska tolvslaget tillsammans med kyrkvärden Karl-Erik nere vid Istorps kyrka och ringde i klockorna. Det är ju inte precis var dag som det är nytt årtusende.

Efter nyår började en ny säsong i MMM. Vad är det? Låter som ett mystiskt ordenssällskap. Jo, det skulle man kunna säga. Förkortningen uttydes Mat Med Män. Vår diakonissa fick för sig att det fanns en hel del karlar som behöver lära sig att laga mat. Hon samlade ihop ett gäng, som träffas i Horreds församlingshem en gång i månaden. Nu är vi inne på andra året. Det har blivit så populärt att hon också fått starta MMM2.

Det är mycket som våra församlingshem används till. Förutom alla offentliga sammankomster, sådana som brukar annonseras i Markbladet, är det många som har sina familjehögtider där: födelsedagar, dopkaffen, bröllop, släktmöten med mera. Till kategorin födelsedagar hör också barnkalasen, som en del föredrar att ha i Horreds församlingshem. Även pepparkaksbak förekommer där. Ofta är det på väg att bli dubbelbokat, men då har vi också möjlighet att hålla till i Klockaregården, som ju dessutom är mysigare för mindre sällskap. Hur bar man sig egentligen åt före församlingshemmens tid?

På tal om bröllop, så har det varit ovanligt många sådana under året. Mycket glädjande, även om det säkert fortfarande finns en del trevliga damer som väntar på att deras fästman skall bli färdig med att fria. Jag hoppas på ännu fler bröllop under 2001. Däremot har det varit sämre med födandet. Jag kommer inte ihåg att det fötts så få barn här i pastoratet under alla mina år här. Därför blev det inte heller så många barndop under året som gått, även om situationen i Horred hjälptes upp av inte mindre än två tvillingpar.

Barnen är vår framtid. Det är viktigt att de får vara med i kyrkan. Vi har barntimmar och juniorer i alla församlingarna. I Horred och Öxnevalla är det söndagsskola under predikan. Barnen får ha sin egen predikan i församlingshemmet medan mamma och pappa i lugn och ro kan sitta kvar i kyrkan. Kyrkkaffet med saft är populärt bland många barn. Familjegudstjänsterna med sin enkla form uppskattas av många. Därför kommer vi under 2001 att utöka antalet familjegudstjänster.

Vi får inte heller glömma vårt livaktiga KU, Kyrkans Ungdom, som brukar träffas på fredagskvällarna till sång, bön, föredrag och bibelstudier. Senast på domssöndagen medverkade KU-gruppen i Horreds kyrka med sång och ett eget drama på temat "Vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta har ni gjort mot mig".

På tal om sång, de flesta tycker om att sjunga. Sedan en tid har vi kompletterat våra psalmböcker med en sångbok "Sjung till vår Gud!", som innehåller 179 lovsånger, som vi kan varva med sångerna ur psalmboken. På nummertavlan i kyrkan hänger vi upp små siffror för sångboken och stora för psalmboken. Efter hand har församlingarna lärt sig en hel del av de nya sångerna, vilket inte innebär att vi skulle glömma bort de gamla psalmerna. I olika sammanhang har vi under året samlats för att sjunga önskepsalmer. Det brukar vara uppskattat.

"Minns du sången?" var temat när vi samlades i bygdegården den 30/9 för att sjunga lovsånger tillsammans med TV-kände trubaduren och låtskrivaren Roland Utbult. Det blev också en fin kollekt till Tjernobylbarnen, som vi skall ta emot här till sommaren.

Våra internationella kontakter är många. Till det pågående kyrkbygget i Ivenetz i Vitryssland har vi skickat pengar flera gånger under året. Ett trevligt internationellt inslag var att den 23/10 få bjuda en koptisk biskop från Egypten på eftermiddagskaffe i Istorps prästgård. Men kyrkan har ju alltid varit internationell (med vissa avbrott), vilket beror på att missionen är ett av dess viktigaste livstecken. I våra församlingar har vi ett stort engagemang kring missionsauktionen. I år blev nettot c:a 56 000 kronor.

När Göran Larsson, bosatt i Kalifornien men med hela världen som arbetsfält, gjorde sitt sedvanliga sommarbesök i Horreds kyrka den 28/6 talade han över ämnet "Den förste missionären". Det var ett mycket spännande föredrag, där man länge undrade över vem denne missionär kunde vara. Svaret blev en överraskning: Den förste missionären var den man i Markus kap. 5 som höll till bland gravarna och uppe i bergen, ropade och slog sig själv med stenar. Jesus befriade denne stackars man från den onde anden och skickade sedan iväg honom för att förkunna Herrens gärningar. "Mannen gick då och ropade ut över hela Dekapolis allt vad Jesus hade gjort med honom. Och alla förundrade sig." Gud använder sig ofta av människor man inte väntar sig. Guds rike utbreds inte genom de stora och mäktiga utan genom människor som inte är så mycket i sig själva, som är ödmjuka, och som därför förstår hur beroende de är av Herren.

Därför måste verksamheten i våra församlingar först och främst vara till för den enskilda människan. Vardagens enkla möten är viktiga, även de som sker per telefon. Samtalet mellan fyra ögon och diakoni i olika former bör prioriteras, även om det är sådant som inte syns så mycket utåt. Hembesöken fyller en stor uppgift. Vi präster åker också gärna på sockenbud och ger nattvarden till dem som inte kan komma till kyrkan. Vår nye komminister Carl Magnus Adrian är så glad för att han fått ett rum i uthuset till prästgården i Öxnevalla där han ostörd kan möta dem som behöver någon att tala med. I Klockaregården har vi också en plats dit människor kommer för samtal.

Klockaregården är också centrum för Vägkyrkan, en uppskattad sommarverksamhet som inte bara riktar sig till turister utan också till de bofasta.

Gemenskap behöver vi alla eftersom människan är skapad till gemenskap med Gud och sin nästa. Vi har t.o.m. en särskild gemenskapsgrupp för ensamstående, som träffas i Istorps församlingshem på fredagarna. Det känns också gott att veta att varje torsdagskväll träffas en förbönsgrupp i Horreds församlingshem och ber för församlingen. Jag är övertygad om att detta ger resultat liksom de böner som många andra i våra församlingar sänder upp till vår himmelske Fader. Utan dem skulle det gå riktigt illa. Det är en stor gåva att här finns så många bedjare.

Det finns många olika aktiviteter i våra församlingar, men det är ändå gudstjänsten som står i centrum. Gudstjänst innebär, det hörs på namnet, att tjäna Gud. Gud gläder sig när hans barn samlas kring ordet och sakramenten. Men jag kan inte heller förneka att även prästen gläder sig. Ingen annan "aktivitet" samlar så mycket folk som gudstjänsten. Det är roligt att kunna säga det i en tid när det finns så oerhört mycket som konkurrerar och när det talas om föreningslivets kris. Jag är fortfarande efter alla år lika förundrad över att det finns människor som kommer alldeles frivilligt till kyrkan och att det faktiskt är möjligt att ha gudstjänst i alla tre kyrkorna varje söndag.

Men nu är det inte bara Gud man tjänar i gudstjänsten. Man tjänar faktiskt också sig själv. På något märkligt sätt får man där kraft, tröst, glädje, uppbyggelse och välsignelse. Den välsignelsen tar man sedan med sig hem. Och den välsignelsen vilar över vår bygd.