|
Tjugosjunde året Det är vad jag hela tiden anat! I tidningen står det att hjärnan krymper när man blir äldre. Jag har länge känt det på mig. Under 27 år som kyrkoherde i Istorps pastorat har hjärnan därför hunnit krympa en hel del. Så nu är det bäst att jag ger mig iväg medan ännu några rester av tankekapaciteten återstår. Jag har alltså bestämt mig för att gå in i pensionärens tillvaro under nästa år. Visserligen känner jag mig fullt frisk. Men också trött. Många år som kyrkoherde har satt sina spår. Jag har inte samma energi som förr. Därför vill jag sluta medan det ännu är roligt att hålla på. Det har inte varit något lätt beslut. Utan att överdriva måste jag säga att jag stortrivts under mina år i dessa församlingar. Varje dag har jag känt stor tacksamhet över att få vara kyrkoherde i Istorp, Öxnevalla och Horred. Flaggorna hissade Här kändes varmt och välkomnande redan från första dagen. Vi glömmer aldrig när flyttlasset den 30 augusti 1978 nalkades Istorps prästgård. Överallt var flaggorna hissade. En stor välkomstdelegation väntade i prästgården, där kaffeborden var dukade. I fotoalbumet har vi ett kort från inflyttningsdagen med det nya kyrkoherdeparet. Fru Margareta har just fått en bukett röda rosor. Ett annat kort visar kyrkvärden Anders Andersson i Strömmared, vår trofaste vän och välgörare, som med termoskannan i högsta hugg serverar den nyanlända kyrkoherdinnan. Nästa bild visar vår granne Rya-Karl vid kaffebordet tillsammans med flyttgubbarna. Sedan följde de mest stressiga veckor jag någonsin upplevt. Det var tusen och en saker att sätta sig in i och hundratals nya människor att hälsa på och få som sina vänner. På den tiden orkade jag hålla på större delen av dygnet, vilket behövdes. Så småningom började jag i alla fall få överblick av läget och kunde börja slappna av. Kyrkoherdeinstallation Nästa foto i albumet visar den långa processionen på väg in i Istorps kyrka vid kyrkoherdeinstallationen den 4 november, Alla helgons dag. I täten ser man de tre församlingarnas kyrkvärdar: Anders Andersson och Karl-Erik Johansson för Istorp, Otto Gunnesson och Alvar Leek för Öxnevalla samt Karl Hultin, Bengt Andersson och Sven Gustafson för Horred. Därefter kommer jag själv, iklädd Istorps praktfulla mässkrud i sidenbrokad från 1600-talet. Därefter inte mindre än 14 präster i vita mässkrudar, följda av biskop Gärtner med herdestaven, den s k kräklan. Det var så högtidligt att min företrädare svimmade framme vid altaret. Den dagen blev verkligen ett minne för livet! Sedan tycks åren ha gått i ett enda svep. Så är det när man har roligt. Om det någon gång funnits några eventuella tråkigheter, så har jag för länge sedan lyckligt glömt dem. Men det finns ändå mycket jag ångrar. Det är att jag inte hann eller orkade ta vara på alla kontakter så som jag borde ha gjort. Jag har mötts av så många utsträckta händer och så mycket välvilja att jag inte alltid klarat av att ge det gensvar jag önskat. Jag ber därför om församlingsbornas förlåtelse för mina brister! Kakor och mockatårta Det grämer mig till exempel att jag aldrig kom ut i skogen med Frans i Ryarås. Han sade många gånger att han ville visa mig var alla torpställen legat i Nordskog. Han skulle också ha visat mig på kolerakyrkogården. Den är övervuxen för länge sedan och nu lär ingen veta var den funnits. Jag tänker också på alla goda kakor som jag inte kunnat göra rättvisa. På den tiden var det oändligt mycket mer av den varan än idag. Jag hade ju hört talas om att det var rejäla kafferep på landet med sju sorters kakor. Så trodde jag i min enfald. Men under alla kalas jag var med om under de första åren lärde jag mig att det var minst fjorton sorter, därtill tårta. Vi översköljdes av välvilja. Men ibland kunde det bli för mycket. Rekordet var när jag fick mockatårta, bygdens nationalrätt, inte mindre än tre gånger på samma dag (på olika ställen alltså). Terrängcykling Under mina första år gjorde jag många hembesök. Byråkratin hade då ännu inte börjat att äta upp mig. Ett utmärkt sätt att lära känna bygden var att använda cykeln. Det gick lätt att stanna till vid vägkanten för en pratstund om man råkade träffa någon. Man kunde ta sig fram på småvägar och ibland t o m där det inte fanns någon väg. En gång lade syskonen hos Adels uppe i skogen märke till att jag cyklade förbi deras stuga på väg mot Lönns-Judit. Men de såg aldrig att jag kom tillbaka och blev till sist oroliga eftersom vägen slutade borta hos henne. Vad de inte visste var att jag släpat cykeln på en halvt igenvuxen stig och på så sätt lyckats ta mig ner till landsvägen igen. På den tiden var det alltid någon hemma i husen på dagarna. Man kunde knacka på och gå in och sätta sig i köket. Det dröjde inte länge förrän kaffet och rikligt med kakor stod på bordet. Förklaringsstunder i kyrkorna Vad jag framför allt minns är gudstjänsterna. Naturligtvis kommer jag inte ihåg varje gudstjänst, för de har varit flera tusen. Men de är ändå bevarade. De flesta är inspelade på band, som Landsarkivet i Göteborg lovat att ta emot. En del av dem är nog också bevarade i någons hjärta och minne. För det mesta har det varit en stor glädje att fira gudstjänst i våra kyrkor. Detta har berott på den gudstjänstfirande församlingen. I kyrkorna har man ofta känt en stark andlig närvaro. Det har varit en nåd att få förkunna Guds ord i denna bygd. Här finns många troende kristna, många som ber för gudstjänsten och för sin präst. Därför har jag känt mig buren. Söndagarnas gudstjänster har många gånger varit verkliga förklaringsstunder. Kladdiga församlingsblad Tjugosju år innebär också tjugosju församlingsblad. De har utkommit punktligt till varje jul. Min första utgåva var 1978. Jag försökte göra ungefär likadant som min företrädare Erik Nordblom och tryckte församlingsbladet på en stencileringsapparat av märket Rex Rotary, om nu någon minns dessa forntida kontorsdinosaurier som föregick kopieringsapparaterna. Apparaten står fortfarande inne i ett skåp på pastorsexpeditionen. Av känslomässiga skäl har jag inte kunna förmå mig lämna den till miljöbilen. Tidigare tänkte jag också, detta var före Sovjetväldets fall, att om det skulle bli krig och orostider med elavbrott skulle jag kunna stå och dra stenciler under en gran ute i skogen. Men lyckligtvis behövde jag aldrig sätta den planen i verket. Kyrkorna i centrum Omslaget på 1978 års församlingsblad är representativt för den tidens teknik. Den föreställer pastoratets tre kyrkor, tecknade av Oskar Larborn. Över samtliga kyrkor vilar en svart skugga. Den är inte avsiktlig. Meningen var inte att svärta ner våra kyrkor. Men det blev alltid så när man höll på att stencilera. Den klibbiga färgen hamnade inte bara där den skulle, utan den hade också en märklig förmåga att lägga sig litet varstans. Dessutom var man tvungen att ha skyddskläder. Sedan blev man svart om händerna så att det syntes resten av veckan vad man hållit på med. 1978 års församlingsblad innehåller gudstjänsterna för kommande år på omslagets insidor. Likadant är det i 2004 års upplaga. Det har varit ett vinnande koncept. Församlingsborna har hittat till kyrkorna på söndagarna vid rätt klockslag. 1978 års församlingsblad innehöll även en betraktelse av komminister Ingemar Svenungsson samt en hälsning från Botswanas lutherska kyrka av Ingvar och Tyyne Hermansson. Därtill kom förteckning över dem som blivit döpta, konfirmerade eller begravda under året, en avdelning som än idag har högt läsvärde. Artiklarna är försedda med vinjetter av fru Margareta Brogren. Hon har levererat en hel del sådana under årens lopp.
Blekt och oläsligt Följande år, 1979, hade den svarta hinnan försvunnit från kyrkorna. Det berodde inte på någon förändring av förkunnelsen utan på att färgen tyckts ha varit på upphällning. Texten är mycket blek, delvis på gränsen till oläslig. Dessutom har den här och där hamnat ute i kanten så att en del av årets döpta barn förlorat sitt första förnamn. Så kunde man inte ha det! Redan 1980 sker en viss förbättring. Där tycks omslaget ha varit föremål för en större omsorg. Det är prytt med en stor bild, som föreställer en herde utanför Betlehem. Jag känner igen bilden från en av min farfars böcker. Och erinrar mig att det fanns något som hette elstencil. Förmodligen har jag tiggt mig till att få låna en sådan för framställning av omslaget. Farväl till stencilen 1983 skedde ett typografiskt lyft. Då blev församlingsbladet satt med riktigt boktryck. Förutom de sedvanliga uppgifterna om döpta, konfirmerade och begravda samt nästa år gudstjänster, informerade jag också om att vi fått en ny evangeliebok, som bjöd på nyheten med en läsning ur Gamla Testamentet varje söndag förutom epistel och evangelium. Inte anade man då att denna då nya evangeliebok skulle pensioneras efter bara 20 år. Den inledande betraktelsen i 1984 års församlingsblad skrevs av den nya rektorn vid Helsjöns folkhögskola, Carl Magnus Adrian. Vem hade då kunnat ana att han femton år senare skulle bli komminister i Öxnevalla? Följande år har församlingsbladet genomgått en märkbar bantning. Det består bara av två vikta blad, skrivna på pastorsexpeditionens nya skrivmaskin med engångskarbonband. Orsaken till det magra omfånget är att jag då var tjänsteledig för att skriva en prästmötesavhandling. Svällande krönikor 1986 var avhandlingen klar och då svällde genast bladet. För första gången förekommer en årskrönika, som påminner om att vi började året utan elektrisk ström eftersom blötsnön tyngde ner grenar som lade sig över de då ännu ymnigt förekommande luftledningarna. Nyårsbön i Istorps kyrka firades därför vid levande ljus. Mycket stämningsfullt! Under året hade även en grupp om 38 resenärer besökt det heliga landet, både på den jordanska och den israeliska sidan. Vid högmässan i Horred den 28 september och i Istorp den 5 oktober välkomnades den nya diakonissan Lena Gustafsson. Ur årskrönikan för 1987 citerar vi följande: ”Söndagen den 13 september blev en historisk dag. Då började vi att använda den nya psalmboken och den nya gudstjänstordningen.” Det hade också bildats en kyrkokör i Öxnevalla. Ljud och församlingshem I februari 1988 installerades ljudanläggningar i kyrkorna i Horred och Istorp. Den 11 september byttes högmässogudstjänsten ut mot familjegudstjänst i Horreds kyrka. Det var första gången så skedde. Öxnevalla församlingshem invigdes i full sommarvärme på kvällen den 15 april 1989. Kollekten till Lutherhjälpen på Palmsöndagen inbringade inte mindre än sammanlagt 99 543 kronor i pastoratets tre kyrkor. En fastesparbössa i Horred innehöll 40 000 kronor! På hösten startade morgonandakterna i närradion. Första söndagen i advent lästes texten om Messias ur Sakarjas bok på hebreiska av den judiske rabbinen Robert Wolkoff, som råkade komma på besök. I september året därpå medverkade han även som textläsare vid en gudstjänst i Horreds kyrka. Med 1990 års församlingsblad gjorde datorn gjort sitt intåg på pastorsexpeditionen. Nu börjar bladen att se riktigt prydliga ut. 1992 har omslaget fått färgtryck för första gången. Carl Magnus Adrian skrev julbetraktelsen i 1993 års församlingsblad, precis som han gjort i årets utgåva. Man fick också reda på att Margareta och jag i januari firat silverbröllop i Istorps prästgård, där vi då hade bott i 15 år. Horreds nya kyrkogård invigdes den 11 september. I början av 1994 började vi åter använda församlingshemmet i Horred, som blivit tillbyggt under hösten. I början av augusti samma år startade tillbyggnaden av Istorps församlingshem. Vitrysk vänförsamling Under vintern 1997-98 kom ett förslag om att inbjuda vitryska s k Tjernobylbarn. Horreds kyrkoråd ställde sig bakom förslaget. En ledningsgrupp bildades med kyrkvärden Jan Leffler som ordförande. Genom olika aktiviteter insamlades 190 000 kronor. Den 16 juli anlände barnen, som under tre veckor bodde i Kristna skolans lokaler i Letebo. På så sätt fick vi kontakt med S:ta Eufrosyniaförsamlingen i Ivenetz och dess dynamiske kyrkoherde Fader Viktor. Sommaren 1999 hade vi en församlingsresa med buss till Vitryssland. Därefter har vi haft ytterligare läger för barn därifrån 2001 och 2004. Stora summor har samlats in till församlingens sociala arbete och till dess kyrkbygge, som nu börjar närma sig sin fullbordan. Julen 2000 var första gången som församlingsbladet hade kantor Oskar Larborns tavla av pastoratets tre kyrkor som omslagsbild. Detta har sedan varit ett stående motiv. Kyrkorna i centrum – det har varit programförklaringen. Jag hoppas och tror att kyrkorna kommer att vara i centrum för tillbedjan och gudstjänst även med en annan kyrkoherde. När jag nu står inför min pension vill jag tacka för all glädje, vänskap och tillgivenhet som visats mig och min familj under åren. Må Gud välsigna er alla! Anders Brogren |