Debatt om urvattnad frikyrka

Sigfrid Deminger (f. 1938) har tidigare varit rektor för Örebro missionsskola. Han blev teol. doktor 1985 på en avhandling Indienmissionären Stanley Jones, känd för religionsdialog med hinduer och grundare av Ashramrörelsen. Under senare år, fram till pensioneringen, har Deminger varit föreståndare för Betlehemskyrkan i Göteborg (SMK). Han är en av frikyrkosveriges mest kända profiler.

I en artikel i Dagen den 3 februari gör Deminger en tillbakablick på sitt liv inom frikyrkligheten. Artikeln andas vemod. Deminger är tacksam för att frikyrkan gett honom en uppgift och sammanhang i livet. Han har fått knyta många vänskapsband. Det är därför med stor sorg han tvingas konstatera att frikyrkligheten »inte bär hela vägen».

Visserligen finns viktiga värden med sociala insatser och arbete för barn och unga, men värre är att under avsevärd tid en förtunning av tron har pågått. I den frikyrkliga gudstjänsten har vördnad blivit en bristvara. »Ingenting tycks heligt längre. Människor och deras framträdanden står i centrum. - - - Det är inte längre en församling som firar gudstjänst. Den förblir passiv och benämns allt oftare ’publik’. De symboler som finns kvar i kyrkorummets främre del skyms av människor som uppträder. Att de bakom sig har en Kristusbild eller ett kors tycks inte stämma till eftertanke.»

Vidare konstaterar Deminger att Bibeln blivit undanskymd. »Egentlig textläsning förekommer alltmer sällan.» Bönerna är ofta »fragmentariska, slarvigt formulerade och vittnar knappast om någon djupare inlevelse».

»Under senare år har därför Svenska kyrkans gudstjänster blivit ett alternativ för många», förmodligen också för den pensionerade Deminger själv. Visserligen finns också där problem »men här finns de grundläggande, historiska och omistliga dragen kvar. Det ofta mäktiga kyrkorummet är i sig ett tilltal. Högmässan innefattar ett tydligt språk för vördnad. Här finns rum för det som är heligt. Här läses Bibelns texter. Förbönen har en central plats och sträcker sig över samhälle och värld. Predikanterna mäter sig väl med de frikyrkliga. Ord, sånger och psalmer som prövats av många människor över lång tid bär upp gudstjänsten. Det är församlingen som firar den. Liturgin bygger på de församlades delaktighet.»

Deminger berättar att han utträdde ur Svenska kyrkan när han var 17 år men nu har han blivit medlem igen. »Frikyrkligheten bar inte hela vägen», slutar artikeln.

Livlig debatt

Deminger har inlett en väsentlig debatt. Många har yttrat sig, i insändare, kommentarfält och bloggar. Somliga har instämt, andra har varit avfärdande. En som beretts tillfälle att yttra sig är biskop Antje Jackelén i Lund. Hon känner igen problematiken, den finns även i Svenska kyrkan, där man lever med »risken att teologin förtunnas och att gudstjänstlivet trivialiseras. Det speglar väldigt väl samhället i stort», säger hon.

Dagenreportern Anders Gustafsson fortsätter med att säga att han en gång besökte Laurentiistiftelsen, när Bo Brander var präst där. Som han uppfattade det tycktes de ha fogat samman traditionell liturgi med en del mer moderna inslag, taizésånger och lovsång. Det var fullpackat med studenter. Är det framtidens gudstjänst, frågar han Antje Jackelén. Men hon undviker att svara på frågan genom att säga att historielösheten präglar vårt samhälle, varpå hon hänvisar till ett debattinlägg av KG Hammar om att man borde ta reda på vad som hände när Dag Hammarskjöld omkom! Hon menar att man inte behöver slänga ut det gamla vid en generationsväxling. Det finns bra exempel på hur gamla, beprövade former fylls med ett nytt innehåll.

Björne Erixon, pingstvän och känd bibellärare säger:

– Det allvarliga är nog Bibelns minskande plats, en alarmerande brist på vördnad och helighet. Dessa brister hänger nära samman. När bibelläsning och samtal om Bibeln försvinner ut, kommer ytlighet, sekularisering i stället in.

En läsare, Kristina Lundgren, som växte upp i pingströrelsen på 40-50-talet berättar om hur hon mötte Gud i högmässan:

– Första söndagen i Fastan tog jag mod till mig, klev in genom kyrkporten till en mindre stadsdelskyrka (Svenska kyrkan). Jag hade besökt den vid några få tidigare tillfällen och känt mig berörd men trodde att min frikyrkobakgrund skulle göra mig till en främling. Denna söndag var min längtan efter Gud stark, längtan efter en kristen gemenskap. Jag hann bara innanför kyrkporten så visste jag: Jag är hemma! Det var en alldeles självklar känsla utan minsta tvivel. Sedan den söndagen har jag deltagit i högmässan varje söndag jag kunnat stå på benen. Jag längtar till högmässan redan på lördagen …

Ett inlägg från Olle Alkholm, Sofia Camnerin och Lasse Svensson, blivande ledare för Gemensam Framtid, den pågående sammanslagning av Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, andas till intet förpliktande politisk korrekthet:

– För att erövra något av det Deminger längtar efter, tror vi att församlingar och församlingar tillsammans, kyrkan, behöver uppmuntra och utveckla sina tolkningsgemenskaper. Då blir det viktigt att många, olika, fler, unga och gamla blir en del av dessa och att alla får tolkningstillträde. I den nya kyrkan behöver vi värna mångfalden så att församlingar känner att de har en självklar plats och är viktiga.

I sin blogg »BloggarDag» skriver Dag Sandahl:

– Jag vaknade tidigt i morse och övervägde att gå till skrivbordet. Jag valde att ligga kvar i sängen och fundera. Hur blir det med de nya gudstjänstordningarna - kommer de att uttrycka det som Sigfrid Deminger ser bära eller är det just detta som nu avskaffas. Och hur blir det med mig efter pensioneringen? Kommer det att finnas någon gudstjänst som jag med bevarad frid kan gå till eller blir det sådana ordningar som inte uttrycker den evangeliska katoliciteten? Präster i tjänst kan till nöds klara sig med att det finns något vettigt alternativ att knåpa samman ur handboksmaterialet. Men en erfaren men pensionerad präst som ser vad som faktiskt sägs i de nya liturgierna och inte kan säga sitt »amen», har inte en sådan präst problem? – Frikyrkligheten bär inte men kommer den nya svenskkyrkligheten att göra det?