Prästmötet är en gammal institution. Enligt
1686 års kyrkolag skulle det hållas i varje stift vart sjätte
år, och då skulle en av biskopen utsedd preses lägga
fram en avhandling. 1987 års prästmöte blev det sista
enligt den gamla ordningen, eftersom det kom en ny kyrkolag 1993.
Biskop Bertil Gärtner gav mig uppdraget att skriva
en avhandling till 1987 års prästmöte i Göteborgs
stift, men han ville inte ge mig något ämne. Då bestämde
jag mig för att skriva om sådant som jag själv tyckte
var viktigt. Jag ville inte skriva i traditionell avhandlingsstil som
ingen orkade läsa. Snarare skulle boken byggas upp med ständiga
scenväxlingar, ungefär som en dokumentär på TV. Den
skulle handla om Guds mening med tillvaron från skapelsen till fulländningen.
När jag delgav utomstående mina planer betraktades
jag nog som galen. Jag tänkte att prästerna kommer att anse
att jag är tokig, men kanske prästfruarna förstår
mig.
Den Gudomliga Symfonin (brogren.nu/dgs/) trycktes
våren 1987. Upplagan tog slut och det blev en andra upplaga. Sammanlagt
trycktes boken enligt min förläggare Jan-Arvid Hellström
i 5000 exemplar.
Prästmötet ägde rum i Schillerska gymnasiets
(f.d. Vasa läroverk) aula 9–11 juni i närvaro av flera
hundra präster. Under tre dagar diskuterade de min avhandling. Det
blev höjdpunkten i min ”karriär”. Som belöning
blev jag av biskopen utnämnd till ”prost i egen församling”.
Därefter ägnade jag mig mest åt mina församlingar.
Här är utdrag ur några av recensionerna.
Gunnar Hillerdal i Hallandsposten:
Låt mig säga det från början: jag är imponerad
av Den gudomliga symfonin" (Erene), boken som prästerna i Göteborgs
stift skall diskutera och noga studera i år. Kyrkan har sin gamla
tradition med ett vart sjätte år återkommande prästmöte.
Biskopen uppdrar varje gång åt en begåvad teolog med
bra penna att tänka till och presentera nya teser sex år senare.
Författaren till en prästmötesavhandling har alltså
god tid på sig, om han inte dröjer för länge med
att förbereda sin bok. Anders Brogren har skött sin ovanliga
syssla. Han har under åratal mediterat, samlat material som visar
på en näst intill ofattbar beläsenhet för en församlingspräst.
Så har han samlat alltsammans i den originellaste prästmötesboken
hittills.
Bernt Eklundh i Göteborgs-Posten:
Korteligen kan boken beskrivas som ett jättesvep eller personligt
reportage från universums födelse till tidens fullbordan. Brogren
säger sig ha vägletts av intuitionen, och den har fört
honom såväl till samtal med astronomen Olof Rydbeck på
Råö som till cykelturer i Istorp, Öxnevalla och Horred.
Kosmiskt och vardagligt blandas. Det är sympatiskt. --- Det vimlar
av sådana kreativa kortslutningar i boken och Brogren svingar sig
obesvärat mellan de mest skilda sfärer.
Ragnar Lundell i Borås Tidning:
Denna bok är inte likt något annat i prästmötesavhandlingarnas
långa historia. --- Börjar man läsa den kan man inte sluta.
Att däremot säga vad den innehåller är rätt
vanskligt. En god beskrivning kunde vara "allt och ingenting".
--- De mest himlastormande perspektiven och funderingarna i denna bok
har ändå sin fasta förankring i en nära verklighet.
Allt har sin mening i livet här och nu. Brogren har två goda
egenskaper när han skriver. Han avstår helt från tvärsäkra
påståenden och han är alltid förankrad i bibeln.
Osökt kommer hänvisningarna till skriftställen in i de
mest subtila resonemang. Brogren ställer frågor mer än
dekreterar och ger svar. Göteborgs stifts präster är att
gratulera till en bok med många goda läsupplevelser, stimulerande
till att tänka vidare över s.k. existentiella frågor.
Andra än präster bör inte förmena sig möjligheten
att slå följe med istorpskyrkoherden på hans vida färder
genom idéernas historia i nutid och i bibeln.
Inger Rudberg i Bohuslänningen:
Trots att boken har ett litet omfång, innehåller den en mängd
brännande frågor. Kapitlen är uppdelade i korta stycken,
och detta hjälper läsaren att stanna upp efter några sidor
och försöka smälta alla hisnande visioner som den förmedlar.
Man önskar att alla präster och alla, som vill försöka
bilda sig en uppfattning om livets svåraste frågor, skulle
ta del av denna bok, som man inte blir färdig med i första taget.
Den tål att läsas många gånger. Man fängslas
och fascineras på varje sida.
Anders Alberius i Barometern:
Det var länge sedan jag läste en bok som fascinerade mig så.
Det är ingen tung bok att läsa, trots ämnesvalet. Författaren
skriver fin svenska och står stadigt i den västgötska
vardagen hur långt än utflykterna bär iväg. Det är
en optimistisk bok mitt i en tid när annars olyckskorpar och domedagsprofeter
har stor marknad. "Den mörknande framtid är ljus"
skriver Anders Brogren. Det är en sympatisk bok, för den är
inte tvärsäker. Författaren vill få oss att med honom
fortsätta arbetet att tänka över de grundläggande
livsfrågorna, som alla människor bär inom sig. Det gör
inget om det bevisas att allt jag skrivit är fel, om det har betytt
att människor börjar fundera över tillvaron igen, har han
sagt. Det är helt tydligt att han satt igång något. Redan
efter några få månader är den första upplagan
slut och den andra trycks. En läsare sa: – Få kan hålla
med om allt Brogren skriver, ingen kan heller avvisa allt, men alla måste
ryckas med av och ta ställning till bokens många djärva
utspel.
Harald Sörheim i Kristianstadsbladet:
Brogren tar oss med på en fantastisk resa fylld av oväntade
utblickar och sidoblickar i och utanför tid och rum. Avhandlingen
är ett gott vittnesbörd om den oerhörda bredden i Brogrens
kunnande. Här konfronteras teologen med musikkännaren, litteraturhistorikern,
globetrottern och sökaren. Det är en angenäm resa man får
göra med denne mångkunnige guide.
Ebbe Hagard i Morgonposten:
Det finns så oerhört mycket i denna överrika prästmötesavhandling
att ta fram, skriven på ett litterärt och skönt bildspråk,
som är ovanligt i sådana här sammanhang. Men det skulle
föra för långt i en liten introduktionsartikel. --- Och
här får jag sätta punkt, bara med den uppmaningen: tag
och läs själv – och läs om! Du kommer att lägga
den ifrån dig både omtumlad och – berikad.
Gunnar Hjorth i Stiftskrönikan:
Kyrkoherde Brogren liknar sitt verk vid en knypplad spets, där de
olika trådarna fogats samman till ett mönster. Det är
en alltför anspråkslös liknelse. Vad han åstadkommit
på 156 dubbelspaltiga sidor kan hellre liknas vid en fantastisk
gobeläng med färger från himmelskt ljus till helvetiskt
mörker och med alla nyanser däremellan. Och med ett oerhört
rikt galleri av gestalter: levande människor från urtid till
en framtid om vilken vi föga vet. Man anar oändligheter av olika
slag.
Johan Dalman [som var min pryoelev i Släp] i Svensk
Kyrkotidning:
Att Brogren kunnat bringa reda i denna brokiga och tillsynes disparata
samling idéer betvivlar säkert många med visst fog –
en konventionell redogörelse är det alls inte, mer en poetisk
pamflett. Men faktum är att slutprodukten både griper, upprör
och engagerar. Få kan hålla med om allt Brogren skriver, ingen
kan heller avvisa allt, men alla måste ryckas med av och ta ställning
till bokens många djärva utspel. Central framstår tanken
om helhetens enhet, mening och mål. Mer övergripande utmejslas
idén om de judiska och kristna religionernas, liksom de bibliska
och naturvetenskapliga verkligheternas, eviga enhet. Att kunskapen om
allt vi ser omkring oss ger en fördjupad uppfattning om allt vi inte
ser och förstår, är tydligt och att våra växande
kunskaper måste få komma till uttryck i bibeltolkningen framstår
också som en naturlig slutsats. Vi får oss en nyttig läxa
i fysik, geografi och musikteori mm, mm, förmedlat på ett pedagogiskt
och personligt sätt – jag hade för egen del svårt
att lägga boken ifrån mig när jag väl börjat
– de 157 sidorna tog snart slut. --- Den Gudomliga Symfonin är
inte endast en prästmötesavhandling, den är ett porträtt
av en modern upplysningsprelat, en poetisk tankeväckare för
oss att fästa blicken på – väl värd ett liv
efter prästmötet i juni.
Folke T. Olofsson i Svensk Pastoraltidskrift:
Anders Brogren har med sin prästmötesavhandling visat att prästgårdarna
kan producera tolkar som tyder, tolkar och talar. Han talar ur kyrkan
för kyrkan, för att kyrkan skall kunna tala för världen.
Det finns all anledning att lyssna till och arbeta med hans stimulerande,
någon gång provocerande inte sällan kontroversiella,
men alltid lika välformulerade och spirituella framställning.
Kyrkan behöver teologi. Teologi skapas av teologer (bland andra).
Anders Brogren är en av dem.