Hemmagjord kyrkorätt

Lunds Domkapitel har genom beslut den 13. mars förklarat en präst obehörig att utöva sin vigningstjänst, m.a.o. avsatt honom som präst. Har han övergett Svenska kyrkans lära, har han visat sig olämplig som präst genom brottslig handling eller på grund av sitt levnadssätt?

Nej, inte alls. Det är en präst med gott renommé. Anledning till avsättningen är att han tjänstgör inom Missionsprovinsen, som påstås vara ett av Svenska kyrkan icke godkänt trossamfund. Han kommer också därigenom att stå under två biskopars tillsyn.Det sistnämnda problemet kan lösas genom att den ene biskopen avsätter honom!

Detta är en situation som det finns stark anledning att belysa:

Missionsprovinsen är inte ett registrerat trossamfund med den offentligrättsliga ställning som därav följer. Den är endast en ideell förening och som sådan liksom andra föreningar av rent privaträttslig karaktär. I Sverige finns inte som t. ex. i Tyskland vad som kallas ”eingetragener Verein” (e.V.) dvs. att en förening registreras och får offentligrättlig status.

Att tillhöra en ideell förening är en självklar medborgerlig rättighet. Att en präst tillhör en sådan förening och eventuellt har uppdrag att förrätta gudstjänst inom dess ramar – är det något med prästtjänsten oförenligt? Det har t. ex. sedan mycket lång tid tillbaka skett inom Evangeliska fosterlandsstiftelsen utan några repressalier från kyrkans sida.

Men hur är det då med biskoparna inom Missionsprovinsen? De har givetvis inte som biskopar i Svenska kyrkan en offentligrättslig ställning utan är funktionärer inom en ideell förening. Att de kallas ”biskop” och har vigts av annan biskop inom Missionsprovinsen ändrar inte på detta förhållande. Att en biskop inom Svenska kyrkan ser en sådan biskop som en jämställd kollega med offentlig myndighet är sensationellt men i grunden ett misstag.

För en präst inom Missionsprovinsen måste tillsynen från dess ”missionsbiskop” givetvis vara underordnad tillsynen från biskopen i det stift i Svenska kyrkan som han tillhör, under den generella regeln om ”att lyda Gud mer än människor”. Därmed borde alla problem på denna punkt vara ur världen.

Att ett domkapitel på grundval av en hemmagjord och helt missvisande juridisk argumentering fattar beslut i ett så allvarligt ärende som att beröva en präst rätten att utöva sin vigningstjänst är anmärkningsvärt.

Man beklagar, att den berörde – och numera avsatte – prästen säger sig vilja avstå från att överklaga. Därtill hade funnits fullgod anledning – efter domkapitlets hemmagjorda och lättsinniga behandling av juridiska fakta.

Bengt Hägglund