Till

Biskop Per Eckerdal / Domkapitlet i Göteborgs stift

Vid sitt sammanträde den 7 februari beslöt Domkapitlet i Göteborg att viss information skulle skickas till ”samtliga präster i stiftet”.

Med förvåning noterade jag att detta brev som blev offentligt ett par veckor senare aldrig nådde mig personligen. Under ett antal dagar trodde jag att det var av misstag som jag inte fått detta brev.  Numera vet jag att i själva verket är det åtskilliga präster som inte nåtts av brevet; vi som inte innehar aktiv församlingstjänst och inte är pensionärer verkar ha ”glömts bort”.

Om det ligger en tanke bakom detta, eller om det skett av förbiseende, kan jag inte avgöra. Men enligt den bibliska principen: ”om en lem lider, så lider alla lemmarna med den” (1 Kor. 12:26), så känner jag: ”Om prästerna i stiftet får ett hotfullt brev från biskop och domkapitel, känner jag mig också hotad.”

Av olika skäl anser jag att brevet från Biskop och Domkapitel (2012-02-20, Dnr 49/12/88) inte bara är beklagligt i sig utan att det även, med avsikt, är hotfullt i tonen. Med anledning av detta brev vill jag därför, som prästvigd för Göteborgs stift och tillhörig stiftet, tydligt ge min uppfattning till känna inför Biskop och Domkapitel.

1. Beklaglig ton

Svenska kyrkan och den svenska kristenheten i stort befinner sig i ett trängt läge, i en kris. Det är nog alla ense om. Att stiftsledningen i Göteborg nu ser det som en prioriterad uppgift att hota med att ”avkraga” en hel grupp präster är beklagligt. Det är även tragiskt, att detta är en av de första större åtgärder som Biskop Per Eckerdal väljer att vidta som ny stiftschef.

De präster som riskerar att drabbas – i praktiken handlar det om att förklaras obehöriga att utöva kyrkans vigningstjänst, d v s rätten att utöva prästämbetet i Svenska kyrkan – är på många sätt bland de mest lojala prästerna i vår kyrka. Vad gäller pensionärerna, handlar det ofta om män som varit präster i årtionden, 40-50 år eller mer. Om de drabbade är yngre, innehar de ofta församlingstjänst, och för dem kommer resultatet om de ”avkragas” att bli att de avskedas från sina nuvarande tjänster.

Det är alltså uppenbart inte bara att tonen i brevet är ganska hotfull, utan också att de konsekvenser som målas upp är drastiska. Brev skrivna i denna ton är sällan konstruktiva, allra minst i det läge Svenska kyrkan nu befinner sig.

2. Tvivelaktig argumentation

För att motivera sina hot hänvisar stiftsledningen till Kyrkoordningen (17 kap. 17 §), vilket förefaller bestickande. Problemet är bara detta: Om man läser KO noggrant, inser man att Domkapitlets uttolkning bygger på ett slags spegelvändning av bestämmelserna: Kyrko­ordningen nämner i vilka andra samfund präster alltid får delta eller medverka, medan stifts­ledningen i Göteborg därav drar slutsatsen, att därmed är alla andra sammanhang förbjudna. (”De präster som leder gudstjänster i andra samfund än de som omfattas av 17 kap 17 § kyrkoordningen bryter mot avlagt vigningslöfte att troget efterleva kyrkans lag och ordning.”)

Rent allmänt är detta resonemang ganska märkligt. Som kyrkohistoriker skulle jag säga att denna typ av argumentation (”det som inte uttryckligen är tillåtet är därmed förbjudet”) snarare hör hemma i ett reformert-kalvinistiskt sammanhang än i ett evangelisk-lutherskt. Att resonemanget ur ett juridiskt-kyrkorättsligt perspektiv är tvivelaktigt har på ett elegant sätt påvisats i en längre artikel av juristen och teologen Andreas Stenkar Karlgren i Kyrka och Folk, 10/2012 (s. 1 ff i den teologiska bilagan ”Nya Väktaren”).

Den gångna nyårshelgen befann jag mig tillsammans med familjen i den kenyanska bushen, i Maasai-land. Där blev jag ombedd att predika ett par gånger i en pingstkyrka (de närmaste lutherska kyrkorna låg många mil bort). Jag försökte predika efter bästa förmåga, men jag måste erkänna att jag aldrig en sekund övervägde om jag därmed bröt mot KO 17 kap. 17 §.

3. Återhållsamhet

I stället för att skriva hotfulla brev till de teologiska minoriteterna i Svenska kyrkan borde stiftsledningen snarare visa återhållsamhet med tanke på de löftesbrott och kursändringar som genomförts under de senaste årtiondena. Det är faktiskt inte minoriteten som ändrat uppfatt­ning i ämbetsfrågan, i synen på vad ett äktenskap är (numera kan de ju ingås av två personer med samma kön), o s v. Vi står fast vid det som alltid varit den allmänkyrkliga uppfattningen och det som Svenska kyrkan tills nyligen också hävdat, medan kyrkan centralt har bytt uppfattning – slopat samvetsklausulen, infört prästvigningsstopp (1993), en omdefinierad syn på äktenskapet, o s v.

Vare sig Biskop och Domkapitel vill inse det eller inte, har ni ett ansvar för hela er hjord i stiftet – också för de människor som företräder en annan uppfattning än den som ni omfattar i nuläget. Som Ragnar Block nyligen påpekat i brev till Göteborgs domkapitel (10 mars 2012) betjänar Missionsprovinsen ett antal personer som stiften ofta inte bryr sig särskilt mycket om. Detta borde andra kristna glädja sig över, inte angripa.

4. Attityden mot minoriteter

Idetta sammanhang är det intressant att notera Svenska kyrkans ambivalenta syn på minoriteter. De teologiska minoriteterna blir på alla sätt marginaliserade och ofta uppmanade att lämna Svenska kyrkan, samtidigt som man beklagar samhällets behandling av de etniska minoriteterna. (Se t ex artikel i Kyrkans tidning om rapporten ”Våga vara minoritet”, http://www.kyrkanstidning.se/node/24025.)

För min del tycker jag att Svenska kyrkans agerande bitvis känns hycklande: De etniska minoriteterna ber man om ursäkt, de teologiska försöker man kasta ut. Det finns anledning att erinra sig det engelska ordspråket Charity begins at home (”kärleken börjar på hemmaplan”).

5. Kyrkohistoriska paralleller

Det finns också anledning att erinra sig kyrkohistoriska paralleller, både i stiftet och nationellt, som osökt pockar på uppmärksamhet.

Vem minns idag biskop Carl Fredrik af Wingård (biskop i Göteborg 1818-39, ärkebiskop 1839-1851)? Inte särskilt många. Numera är han mest känd för att han indirekt bidrog till att sprida den schartauanska väckelsen i detta stift genom sitt sätt att trakassera unga präster med hjälp av ”konsistorii skjutskärra”, alltså påtvingade missiveringar från domkapitlet. Bl a blev prästen J. H. Holmqwist påtvingad 18 missiveringar innan han till sist kunde erhålla fast tjänst (se Anders Jarlert, Svensk kyrkohistoria. 6, s. 80).

Man kan också erinra sig att Peter Wieselgren (domprost i Göteborg 1857-77), lät uppföra, inviga och under åren 1866-77 driva en privat kyrka i Göteborg, S:t Johanneskyrkan. I denna kyrka medverkade ett antal lekmannapredikanter, däribland Carl Olof Rosenius. Eftersom detta inte skedde med biskop Björcks goda minne skapade det vissa konflikter mellan biskop och domprost (se Anders Jarlert, Göteborgs stifts herdaminne 1620-1999, I. Domprosteriets kontrakt, s. 443 resp. Theodor Freeman, Schartauaner och andra, s. 25 ff). Det är anmärk­ningsvärt att man kan konstatera att Biskop och Domkapitel i Göteborg på 1800-talet visade en större vidsynthet och generositet (Holmqwist m fl Schartaulärjungar blev faktiskt prästvigda, om än illa behandlade), än vad stiftsledningen är beredd att visa idag.

Den generositet eller rent av fördragsamhet, som Svenska kyrkan nationellt visat prov under tidigare sekel gentemot den lågkyrkliga väckelsen är anmärkningsvärd: Vissa kyrkoledare till och med understödde Scott och Rosenius trots att de bröt mot konventikelplakatet. Walden­ström, ledare för Svenska Missionsförbundet från utbrytningen 1878, satt i kyrkomötet bl a 1908-10. Sigurd Stark, ordförande i Missionssällskapet Bibeltrogna Vänners styrelse 1970-75, prästvigdes 1939 av ärkebiskop Erling Eidem i Uppsala domkyrka.

Vad gäller Evangeliska Fosterlandsstiftelsen har tålamodet varit exceptionellt. Dussintals präster har kunnat tjänstgöra i denna organisation utan hot om avkragning, trots att rörelsen sedan 1920-talet praktiserat separatistiska nattvardsgångar ledda av lekmän, oftast predikan­ter. När EFS 1990/91 ingick ett samarbetsavtal med Svenska kyrkan tvingades man ”kompletteringsprästviga” inte mindre än 154 pastorer. De hade tidigare ordinerats som pastorer inom EFS – av rörelsens egna präster. (Se Inger Hägg m fl, I detta tecken. Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen 1856-2006, s. 62, 72.) Gjorde biskopar och kyrkoledning därmed fel på 1800- och 1900-talet när man valde att inte försöka ”stöta ut” EFS och BV ur Svenska kyrkan?

6. Stiftets tidigare agerande beträffande Missionsprovinsen

Man kan därför konstatera, att Göteborgs stift nu verkar vilja initiera en ökad konfrontation mot Missionsprovinsen och de präster, vigda inom Svenska kyrkan, som tjänstgör där.

Ett antal präster har vid åtskilliga tillfällen tidigare deklarerat att de på olika sätt med glädje deltagit i Missionsprovinsens gudstjänster och även vigningar. Med undantag av ”avkragning­en” av Bengt Birgersson, har detta inte resulterat i tydliga påföljder från domkapitlets sida.

För egen del deklarerade jag för två år sedan i brev till Biskop Carl Axel Aurelius och Domkapitlet (14 jan. 2010, jfr Domkapitelsprotokoll 2010-02-04, § 29) att jag ämnade delta i prästvigningen av Missionsprovinsens Biskop electus, Roland Gustafsson. Jag skrev bl a:

Samtidigt vill jag informera om, att jag avser att delta som assistent i den prästvigning som Biskop Arne Olsson i Missionsprovinsen kommer att förrätta nu på lördag, 16 jan. Trots att en sådan vigning kyrkorättsligt har vissa ”irreguljära” aspekter, är jag övertygad om att den är mer i enlighet med Guds vilja än den typ av vigselakter som kyrkomötet nyligen har beslutat att bejaka och välsigna.

Denna information återges i domkapitlets protokoll utan att föranleda någon åtgärd. Men uppenbarligen söker Domkapitlet nu konfrontation.

7. Personligt ställningstagande

Vid min prästvigning 17 jan. 1988 lovade jag bl a  att ”troget efterleva kyrkans lag och ordning”. Det löftet avser jag att stå fast vid, efter bästa förmåga. Med tanke på den nuvarande situationen i Svenska kyrkan innebär det i praktiken att jag är engagerad i ett antal försam­lingar i Svenska kyrkan, framför allt i min hembygd men även på andra ställen, som fortfarande fungerar väl eller relativt väl.

Jag vill i detta sammanhang poängtera att jag fortfarande står kvar vid den teologiska linje jag hade vid min prästvigning och som min prästvigningsbiskop, Bertil E. Gärtner, i stor ut­sträckning delade, liksom stora delar av stiftets både dåvarande och nuvarande prästerskap.

Samtidigt avser jag att även i framtiden, efter tid och förmåga, fortsätta att på olika sätt engagera mig i Missionsprovinsens arbete i Sverige – delta i gudstjänster, samlingar och  möten, likaså i kommande präst- och biskopsvigningar. Enligt min bedömning behövs Missionsprovinsens arbete för att Svenska kyrkan på sikt ska överleva.

8. Konklusion: Även nu behövs Gamaliels vishet

Avslutningsvis vill jag påminna om ett bibelställe som vi alla – i Missionsprovinsen resp. i stiftsledningen i Göteborg – har anledning att reflektera över. Det handlar om när Stora rådet i Jerusalem angrep apostlarna för deras underverk och förkunnelse i templet. I det sammanhanget reste sig fariséen Gamaliel och sade (Apg. 5:35 ff, SFB):

Israeliter, tänk er för vad ni är på väg att göra med dessa män...

... nu säger jag er: Håll er borta från dessa män och låt dem gå. Ty om detta skulle vara ett påhitt eller ett verk av människor, kommer det att rinna ut i sanden. Men om det är av Gud, kan ni inte slå ner dem. Kanske visar det sig att ni strider mot Gud.

Vi som är engagerade i Missionsprovinsen måste rannsaka vårt handlande:  Är denna organisation något som vuxit fram enligt Guds vilja eller inte? På motsvarande sätt behöver ledamöterna i Göteborgs Domkapitel tänka igenom sitt agerande: Om Missionsprovinsen inte är ett Guds verk, kommer arbetet förr eller senare att fallera. Men om det är ett Guds verk, är det meningslöst att försöka slå ner det. Då blir det i själva verket en kamp – mot Gud.

En kamp mot Gud kan ingen vinna, inte ens ett domkapitel, hur mycket man än må ha stöd av den allmänna opinionen, medierna och etablissemanget. Det vi möter i Apg. 5:40-42 är ett kristet paradigm som ägt bestånd i snart 20 sekel.

För min del blygs jag inte för evangeliet och inte heller för mitt engagemang i Missions­provinsen. Vad gäller det senare skulle jag önska att det snarast kunde vara ännu större än vad jag mäktar med i nuläget.

Horred den 21 mars 2012

Rune Imberg, VDM, Teol. Dr, forskningschef på Församlingsfakulteten

Septemberv. 9

51930 Horred