The Washington Times:

En sekulariserad agenda för kyrkan

Av Wesley Pruden

Den 5 december 2003.

            Efter vad folk säger, så är den nye biskopen i New Hampshire, Gene Robinson, en anständig, snäll och vänlig man, en person som vi alla skulle vilja ha som granne. Så man måste ju undra, varför han ville fördärva sin kyrka.

            Kyrkliga strider hör vanligtvis till de mer bastanta samfunden. Baptisterna kommer genast i tankarna. Det finns ett talesätt bland baptisterna, att strider, som splittrar församlingarna, vanligtvis över nånting så historiskt viktigt som om man ska byta psalmbok eller bygga ett nytt tak på församlingshemmet, är som när marskatter gnäller klockan tre på morgonen: Allt det innebär är bara fler baptister och fler katter.

            Men inte desto mindre, så är det de prydliga och korrekta episkopalerna, "golfklubben församlad till bön", kyrkan som har givit landet fler presidenter än något annat samfund, som håller på att bli riktigt bra på detta gudomliga krig. Och det rör sig inte om psalmböcker eller nytt tak på församlingshemmet. Flera av den engelska kyrkans affilierade, som spårar sina anor långt tillbaka till Henrik VIII, har avbrutit sina förbindelser med USA:s episkopalkyrka. Orthodoxa kyrkor som den ryska, den armeniska, den syriska, den koptiska och den etiopiska orthodoxa kyrkan har sagt upp förbindelsen, och så sent som denna vecka har vatikanen avbrutit sitt deltagande i de ekumeniska samtalen med episkopalerna.

            Katolikerna anser homosexualitet som "till sitt innersta väsen något ont", och när nu episkopalerna anser att en gay präst, som öppet lever  tillsammans med sin homosexuelle partner, är lämplig att bli biskop, så vill inte vatikanens representant längre ha något att göra med den internationella anglo-romersk katolska kommissionen för enhet och mission.

Prästers, predikanters och rabbiners teologiska spetsfundigheter och läromässiga argument övergår i vanliga fall politikernas horisont, dessa argument som för lekmän låter som lärda diskussioner om hur många halva ärtor som får plats på ett apelsinskal. Men striden som irriterar episkopalkyrkan har redan spritt sig till kontroversen angående homosexuella "äktenskap", och ömsesidiga beskyllningar, som har betydelse för allmän policy, har just bara börjat. (Citationstecknen runt "äktenskap" är nödvändiga, för vad  en förening mellan en man och en man eller mellan en kvinna och en kvinna än må vara, så är det inte ett äktenskap, så som samhällen över hela världen har menat det i tusentals år.)

I stället för att tala om "enhet", har episkopalerna och katolikerna kommit överens om att "tillsammans reflektera" över innebörden av biskop Robinsons biskopsvigning. En sådan "gemensam reflektion" har alla tecken på att bli som det berömda enhetsmötet för det demokratiska partiet, där alla deltagarna infann sig med knogjärn, eller som sammanträdet i en baptistförsamling, där man diskuterade om man skulle behålla en besvärlig pastor och där det hela slutade med att pastorn överväldigande vann en  förtroendeomröstning med en marginal av 143 röster mot 142.

            Episkopalernas och katolikernas fortsatta gemensamma reflektion är möjlig bara genom att Frank Griswold, episkopalkyrkans ärkebiskop, gick med på att bli uppsagd. Biskop Griswold är nersmittad, därför att han biskopsvigde Gene Robinson. Alex Brunett, den katolske ärkebiskopen i Seattle, som var den ledande romerske prelaten vid de ekumeniska sammanträdena, säger, att konsekrering av en homosexuell biskop gör det "mycket svårt" med de ekumeniska förbindelserna med episkopalerna och att den enda orsaken till att de kan fortsätta är att påven själv hade uppmanat dem att inte ge upp.

            "Men vi måste erkänna att detta är ett allvarligt problem," sa ärkebiskopen. "Om vi har kommit överens om moraliska värden och moraliska uttalanden, som man sedan inte rättat sig efter,så är det ett problem för vår pågående dialog, och vi behöver ta up den frågan."

            Det är tufft, när en kyrka anklagar en annan för  svek och omoral, och även mer anmärkningsvärt i en vidare kultur, där moral kan "justeras" i all oändlighet och där "icke-förhandlingsbar" tro är någonting man ofta förhandlar om. Detta är förödande för de miljoner episkopaler, som är hängivna i sin tro och tar allvarligt på missionsbefallningen, som Kristus gav till sin kyrka, att predika hans evangelium för världen.  "Episkopalkyrkan har tryckt till näsan på den katolska kyrkan och orsakat en stor ekumenisk kris," säger David Moyer i Dallas, som talar för de traditionella episkopalerna. "Även Moskva har slängt ut oss."

Så hur kunde en snäll, anständig och vänlig karl som Gene Robinson framkalla en sådan skandal? Biskopen själv plågades av tvivel kvällen före biskopsvigningen och talade om för TV-intervjuaren, att han var bara "ganska säker på" att han följde "Guds vilja". Svaret tycks vara, att den homosexuella agendan övertrumfar allt.  Konsekvenserna för samhället i stort är avsevärda och sträcker sig långt bortom kyrkfönstren.

Wesley Pruden är huvudredaktör på The Times.

Övers. av Birgitta Peterson