Vad är det som sker?

Profeternas föga överraskande svar

"Den dagen skall Jerusalem få höra: Sion, var inte rädd, låt inte

händerna sjunka i missmod!" (Sefanja 3:16).

Tittar man över gränsen från Israel in i Libanon ser man kullar och

ängar översållade av flaggar som vajar stolt i vinden. Den

välbekanta libanesiska flaggan med cederträdet mot en bakgrund

av röda och vita ränder syns däremot ingenstans. Det man ser är

flaggor med lyftat revolutionsgevär mot en enfärgad gul bakgrund,

den lätt identifierbara flagga som tillhör Hizballah, "Guds parti".

Efter Israels fiasko i Libanon förra sommaren, då man miss-

lyckades med att hämta hem två kidnappade soldater och hindra

4.000 lågteknologiska raketer från att hota en miljon judar, araber

och kristna i norra tredjedelen av landet, krossades bilden av Is-

rael såsom oövervinnligt.

Och nu har Hizballah till fullo återställt sin vapenarsenal, grävt

ner sig ännu djupare och ännu mera utmanande i gränstrakterna

mot Israel och står redo att störta den sittande fredliga regeringen

i Beirut genom en revolution dirigerad av tyrannerna i Damaskus

och Teheran.

FN-resolution 1701 fastslog villkoren för ett eldupphör och en

återgång till normalisering mellan Libanon och Israel. Inget av

dessa villkor har uppfyllts: FN:s interimsstyrka i Libanon (UNIFIL)

har inte gjort något för att stoppa de dagliga vapentransporterna

från Syrien eller hindra Hizballahs återvändande i stor skala till

södra Libanon som ett hot mot Israel. Man gjorde inte ens någon

ansats till att vara den libanesiska armén behjälplig med att återta

kontrollen i stället för Hizballah.

Vad ägnar sig då UNIFIL åt? Den franske befälhavaren, gene-

ralmajor Alain Pellegrini, upplyste journalister (Le Figaro, 14 nov.

2006) om att han för att bevara lugnet var beredd att beskjuta is-

raeliska flygplan som flög över gränsen.

Experterna är ense om att det bara är en tidsfråga innan terror—

beskjutningarna i norr återupptas.

I SYRIEN, längs Golanhöjderna, bemannas ytterst känsliga

avlyssningspositioner av ryska militärtekniker; dessa rapporterar

till Hizballah om israeliska trupprörelser. Ryssland, som gärna vill

framstå som en världsmakt i konkurrens med USA, engagerar sig

än en gång kraftigt i Mellanöstern genom att leverera sina moder-

naste missiler med osårbara multipla stridsspetsar till Syrien och

hjälpa Iran utveckla sitt kärnvapenprogram, samtidigt som man

leker diplomat tillsammans med kortsynta europabyråkrater. Syri-

en har SCUD-missiler och en omfattande arsenal av kemiska och

biologiska vapen.

HOTET om en förintelse med hjälp av kärnvapen är idag större än

på sextio år, men världens ledare, som inte vill riskera krig med

Iran, begränsar sin kritik till fromma floskler om kärnvapen i störs-

ta allmänhet. Handeln med Iran växer rekordartat. Miljarder

handelsdollar mellan Europa (Tyskland 4 miljarder US-dollar) och

Iran ligger i vågskålen. Ryssar och kineser vägrar också att ändra

sin politik. Med Iran som förebild följer nu Algeriet, Egypten,

Jordanien, Syrien, Saudiarabien och Turkiet dess exempel.

Bakom stängda dörrar inser regeringar och deras

underrättelseelit att vi står på randen av ännu en

världsomfattande katastrof, men man vågar inte erkänna det

faktum som den politiska expertisen hävdar: "Den som strävar ef-

ter 'fred' får krig. Men den som vill ha verklig fred måste förbereda

sig för krig."

Ahmadinejads plan jämförs med Hitlers folkmord. Men iranierna

fröjdar sig över utsikterna till martyrdöd, i övertygelsen om att

denna ska påskynda även Jesu övernaturliga återkomst - som

tillsammans med mahdi, den tolfte imamen (muslimernas

"messias"), kommer att förgöra alla icke-muslimska otrogna.

l ISRAEL är samtidigt förvirringen stor. För några veckor sedan

placerades 30 tjänstemän inom Skatteverket jämte annan

regeringspersonal, till och med premiärminister Olmerts närmaste

person, i husarrest på grund av ekonomiska oegentligheter.

Premiärministern själv står under utredning för misstänkt

maktmissbruk i samband med ett flertal bank- och

fastighetsaffärer. Presidenten och ett statsråd rannsakas just nu

för sexuella övergrepp, och en knessetmedlem (barnläkare) står

åtalad för att ha smugglat in 30.000 extacy-amfetamintabletter i

Israel. Militära ledare, som fått utstå hård kritik för allt slarv i

samband med libanonkriget, avgår nu en efter en.

Trots att regeringen består av sekularister och anti-religiösa li-

beraler överlever koalitionen - ett lapptäcke av politiker med vitt

skilda ideologier, som alla är i behov av regeringsmedel för att till-

godose sina väljare och favoritprojekt.

Det är knappast förvånande att israelerna har fått nog av detta

spektakel av arroganta ledare. Stämningen är tryckt inom folket. l

slutet av januari ansåg 75% att premiärminister Olmert borde

avgå och 80% att försvarsminister Peretz skulle göra detsamma.

Under tiden blomstrar den högteknologiska industrin samtidigt

som de fattiga blir allt fattigare. Det rapporterades att en tredjedel

av Israels barn lever under fattigdomsstrecket. Skattetrycket i

Israel är det högsta bland världens samtliga demokratier.

BAKOM KULISSERNA hålls ett antal internationella möten, men

de handlar inte om det iranska hotet, inte om våldet i Gazaremsan

eller den fortsatta vapensmugglingen genom 250 tunnlar från

Egypten, inte om den fortsatta raketbeskjutningen från

Gazaremsan eller hotet från självmordsbombare - och absolut inte

om de fortfarande hemlösa judar som förvisades från Gazaremsan

för 18 månader sedan.

Nej, dessa hemliga överläggningar handlar om att Israel måste

lämna ifrån sig Judéen och Samarien för att det ska kunna skapas

ytterligare en palestinsk stat. Trots frenetiska förnekanden har det

framkommit att europeiska styrkor kan komma att överta

kontrollen över Västbanken under statsbildningen.

Vänstersekularisterna, vilka håller Israels regering - liksom i

andra demokratier runt om i världen - i ett strupgrepp, påstår fort-

farande, mot bättre vetande, att om man ger land åt labila

terrorister och deras dödspatruller, så kommer detta att blidka

dem och skapa fred.

Men ända sedan det första Osloavtalet slöts 1993 har alla tecken

pekat på motsatsen: Att ge efter för terroristernas krav stärker

deras makt och ökar deras krav, eftersom de härigenom får bevis

på att deras strategi fungerar. Om Israel lämnar ifrån sig Judéen,

Samarien, delar av Jerusalem eller Golanhöjderna kan man vara

övertygad om att iranska, nordkoreanska och ryska missiler

kommer att stationeras ännu närmare befolkningscentra i Jeru-

salem, Tel Aviv och Haifa. Även flygplatsen och andra områden

med viktig industri och infrastruktur kommer att bli mer sårbara än

förut. Och hyperaktuella opinionsundersökningar visar att flertalet

palestinier stödjer väpnade angrepp på Israel.

DE KRISTNAS REAKTIONER har - i bästa fall - varit dämpade.

Medan många av de etablerade kyrkorna har intagit en urskill-

ningslöst fientlig hållning gentemot Israel och skuldbelagt judarna

för den muslimska världens problem, har de evangeliska grup-

perna, vilkas medlemsantal överstiger de liberala kyrkorna med

hundratals miljoner, inte varit så frispråkiga till Israels försvar som

man borde kunnat förvänta sig.

Missförstå oss inte: Det finns många grupper som är

frispråkiga och oerhört aktiva. Vi träffar tusentals kristna

sionsvänner varje år; vi högaktar och behöver dem! Men vi vet

också att utanför USA har de begränsat inflytande på grund av

befolkningsmajoritetens tystnad.

I Skandinavien har många, om inte de flesta, evangeliska

församlingar gjort gemensam sak med ersättningsteologin. l bästa

fall intar de en passiv hållning gentemot Israel - för att inte stöta

sig med någon.

Till och med i Nordamerika är evangelikalerna långtifrån eniga i

sitt förhållande till Israel. Den här vintern har före detta

presidenten och söndagsskolläraren Jimmy Carter gett ut en bok

av dåligt maskerad palestinsk propaganda, späckad med

omdefinierade fakta, halvsanningar och snedvridna antaganden

angående Israel, en skrift som avslöjar djupa stråk av fientlighet.

När sedan ett dussintal besvikna medarbetare och rådgivare

undanbad sig fortsatt samarbete med honom och felaktigheterna i

hans bok avslöjades, påstod sig den icke-botfärdige Carter vara

föremål för en judisk konspiration.

I ett sådant klimat, där till och med Jerusalems judiska historia

med jämna mellanrum förnekas av muslimska talesmän (kom ihåg

att Yassir Arafat slog fast att det aldrig funnits ett judiskt tempel i

Jerusalem), är den kristna världen, föga förvånande, tyst. Men

detta får konsekvenser: Om man förnekar Jerusalems judiskhet

mister samtidigt den judiske Jesus sin roll där! Och när väl detta

blir den gängse normen förlorar även Nya testamentet sin

trovärdighet - och kristendomen reduceras till att vara en religion

bland dussintals andra valmöjligheter för den andlige sökaren.

ISRAELERNA ÄR INTE RÄDDA. De kommer ihåg pionjärtiden

före 1948, farorna under Självständighetskriget, hoten 1967 och

1973 och de båda intifadorna. Till och med de icke-religiösa räknar

med att Israel ska ta hem segern även den här gången. Barn föds,

hus byggs och judarna återvänder fortfarande hem från hela

världen!

Samtidigt som Israels misslyckanden staplas ovanpå varandra till

höga berg, kommer folket att genomgå en rening liknande den

som Sefanja profeterade om (3:11-20).

För den troende kvarlevan är Guds löften uppmuntrande. När de

onda människorna gillrade fällor och beredde sig på våld, bad kung

David om Guds ingripande (Ps. 140). Profeterna fick skåda slutet,

hur han ryter från Sion och får jorden att bäva och Jerusalem åter

blir en helig plats (Joel 3:16).

Ur Rundbrevet "Hashivah" (Återkomsten), nr.1/2007, utgivet av

Dr. Herbert Hillel Goldberg.

Det skickas gratis några gånger om året.

Beställ hos Lema´an Zion, P.O. Box 23890, Jerusalem 91237,

Israel.