|
Sture
Hallbjörner: Svenska
kyrkans mission (SKM) in memoriam En
ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag, då härmed tillkännages
att Svenska kyrkans mission (SKM) har avlidit i en ålder av 134 år.
Den
som den 6 januari 2008 deltog i Svenska kyrkans huvudgudstjänst i församlingarna
runt om i vårt land kunde vid pålysningarna om det sedvanliga offret
– kollekten – bli åhöra vittne till den gamla damens slutgiltiga frånfälle,
draperad i den eleganta svepningen Svenska kyrkans internationella arbete.
En talande tystnad uppstod i det helgade rummet. Den varade vid pass
två minuter. De närmast sörjande, som satt utspridda litet här och där,
var väl förberedda på det som länge tyckts ofrånkomligt. De som förstod
vad de lyssnade till utgjorde en sådan obetydlig minoritet, att den
för kyrkans ledning var försumbar. Det berättas att den gamla damen
vid uppnådda 100 år började visa tecken på en vacklande hälsa. Hon gick
en långsam död till mötes. Missionen
ifrågasatt När
missionens berättigande för 40 år sedan debatterades, gällde det inte
Kristi Kyrkas mission. Alla var överens om att till Kyrkans eget väsen
(esse) hör mission. Både enskilda Jesusord och hela NT med utvecklingen
efter Kristi uppståndelse höll dem borta, som kunde tänkas karva på
kroppen, Kristi Kyrka. Kritiken
gällde västerländska (inkl australiensiska) missioner som nationalkyrkors
från Sverige eller kyrkosamfund och missionssällskap som hade verksamhet
i Afrika, Latinamerika, Indien och Bortre Asien. Litet högljudda var
de upplysta 1968. Missionen var ett kulturimperialistiskt företag, missionärerna
kolonialmakternas lakejer. Den
välinformerade kände till den missionsstrategi, som gick ut på att göra
sig själv överflödig. Genom de »unga kyrkornas» tillväxt i inhemsk spiritualitet
och vittnesbörd, uppstod automatiskt frågan vad skulle man göra av den
mission som lämnat sitt pionjärstadium. »Missionary, go home!» var en
för många adekvat titel på ett lämpligt program. Det visade sig inte
vara enkelt, då den fattiga, unga kyrkan inte kunde göra sig av med
det ekonomiska stödet som bundenheten till Uppsala, Stavanger, Berlin
eller Missouri garanterade. Samtidigt
kom kallelsen till den unga kyrkan att nu var det hennes tur att gå
utanför sina gränser med evangelium. Uppgiften verkade gigantisk. Skulle
man inte kunna sjösätta ett Joint Venture med de gamla missionerna?
Ett
inte helt oväntat socio-politiskt problem gjorde livet än krångligare.
Den där positiva samhällsutvecklingen som skulle bli en frukt av kyrka-skola-sjukhus
kom aldrig. Fattigdomen, arbetslösheten, farsoterna blev de kristnas
tunga vardag. Till den hörde också förtryck både från nationens härskarelit
och den gamla pånyttfödda religiositeten. Under
den här perioden var det viktigt för den unga kyrkan att värna om sin
nyvunna identitet och självständighet. Hon fick upp ögonen för det negativa
att vara beroende av en partner och det på några hundra mils avstånd.
Bilaterala förbindelser blev fula. Multilaterala bar framtiden med sig.
Och i vårt perspektiv kom därmed det Lutherska Världsförbundet att spela
en avgörande roll. Till dess lockande multilaterala struktur hörde också
att flera afrikanska kyrkoledare kom att bekläda ledande poster i Genévè.
Mission
på reträtt I
stället för att besinna sig på sin kallelse och med Andens hjälp företa
en genomlysning av missionsproblematiken, tar de gamla missionsorganisationerna
time-out. De yttre skälen kunde se olika ut i Indien och i Zimbabwe.
Den avgörande orsaken var att hemmakyrkorna i Norden, Tyskland eller
Amerika började fokusera på sina egna problem på hemmaplan. Det gällde
inte endast kyrkopolitiska frågor. Själva basen för folkkyrkans engagemang
i mission krympte med krympande församlingar. Kräftgången hade startat.
Käcka tillrop hördes. Nu är det dags att missionera på hemmaplan! De
unga kyrkorna kommer att sända missionärer till Sverige och hjälpa oss
att återfå förlorad mark! Och några kom men vände hem besvikna. De fann
inget Andens verk till mission. Teologisk
hjälp att komma undan sitt ansvar. Plötsligt
stod det klart att mission inte är ett »eget» företag, inte en specifik
kyrkas mission. Slagordet »Missio Dei» gav hjälp till att kunna dra
sig tillbaka utan att få svansen mellan benen. Om vi inte längre
är på slagfältet, så träder andra trupper in. (Och det gjorde
det med besked. De senaste decennierna har fått uppleva en global missionsväckelse
som gått Svenska kyrkan totalt förbi, sorry!). En
annan hjälp kom från den mångkulturella scenen. Kristendomen började
plötsligt att kännas liten i jämförelse med de stora världsreligionerna.
Innan man gav upp för gott, fanns det nu en möjlighet att starta dialog
med de andra och hitta en väg till kulturförståelse. Deras erfarenheter
av Gud, deras spiritualitet och verklighetstolkningar blev angelägnare
än troheten mot Kristi sändning ut till hela världen. Evangeliet om
den ende Frälsaren fick ställas in i garderoben. En omvändelse till
Jesus kunde ju vara diskriminering av annans tro. När
evangeliet avaktualiseras träder givetvis många ersättningar in. En
alldeles utmärkt gångbar är kampen för de mänskliga rättigheterna. De
är missionens mål. Genom dem förverkligas den sanna människan. Detta
är för många helt invändningsfritt, precis som att på en missionsdag
som den 6 januari låta synliggöra kampen mot HIV, aids. Det är ju sådan
hjälp mänskligheten behöver. Behoven måste få styra. Först mat, sedan
Jesus. (Konstigt nog tappades Jesus bort). Förvirring
och osämja under återtåget Under
missionens reträtt har den svenska debatten om vem som skall göra vad
skapat irritation och förvirring. Lutherhjälpen/LWF sade till missionen/SKM:
Vi sköter det diakonala världen över. Ni skall hålla er till predikan
om Jesus och själen. Missionen/SKM svarade: Den frälsning vi predikar
i Jesu namn riktar sig till hela människan, både kropp och själ. Vi
verkställer ingen dikotomi. Lutherhjälpens
kollekter ökade och missionens minskade. Det är lättare att få 100 SEK
till rent vatten i flyktinglägrets brunn än 10 till predikan om Jesus.
Så predikan lades in i arkivet och missionen måste ta på sig en överlevnadsdräkt.
Den låg nära till hands: diakonien! Det är dags att skrota missionens
ombudsorganisation ute i stiften och låta krafterna som finns kvar slussas
in i internationellt arbete. Församling och stift engageras i vänförsamlingsutbyten,
missionstidningen heter Världens tidning (sic!) och missionens reträtt
landar vid den bakre muren. Missionen
i marginalen Svenska
kyrkan kom att överraska i sin senaste kyrkoordning. När den skall definiera
grundstommens, församlingens, huvuduppgifter heter det: gudstjänst,
undervisning, diakoni och mission. Hur kom det sig att mission fick
denna betydelsefulla plats? Hur skall den utövas? Ingen har ännu sett
något program. Kyrkoordningen gäller från år 2000! Detta
är Svenska kyrkans dilemma att för skam skull måste ordet mission då
och då dyka upp i marginalen, men vad det betyder eller vad det förpliktar
till vet ingen. Ett litet långsökt skäl är Svenska kyrkans möjlighet
att inte tappa ansiktet i internationella sammanhang. Hos en del stora
och mindre stora kyrkor ligger inte missionen i själatåg. I samtal med
dem kan Svenska kyrkan sanningsenligt hävda: visst, vi har också mission,
tyvärr just nu oprioriterad, i marginalen. Ansvaret
för Svenska kyrkans missions (SKM) död Ansvar
kommer att utkrävas för missionens (SKM) död av de skyldiga. Vem kan
svära sig fri att hon inte har del i skulden? * * * I sorgen efter den mission som vänt mångas hjärtan till Gud i tro och lovsång, kan det kännas skönt med en vänlig kram. Vid bok- och biblioteksmässan i Göteborg 2007 tillfrågades Desmond Tutu vad som gav sydafrikanen mod under de långa, mörka åren. Ögonen glittrade till och repliken kom blixtsnabbt: Vi är så tacksamma för Svenska kyrkans mission! |