Anders Brogren
Med hundraårskliv mot framtiden

Tillåt en gammal julboksredaktör i ett grannstift att gratulera Hembygdskalendern till de hundra åren 1909–2009!

Vid ett jubileum finns det anledning att inte bara se bakåt utan också framåt. Redaktören för Hembygdskalendern har bett mig att göra några nedslag i historien, särskilt i de år som slutar på –09, för att sedan berätta om vad vi har att vänta framöver. Men det blir inte som hos Elin Wägner några Tusen år i Småland. Vi skall nöja oss med ett halvt årtusende, med hundraårsintervaller från 1609 till 2109. Vi kommer då att finna att 09-åren varit verkliga krisår.

1609

Först skriver vi 1609. Småland hade ett utsatt läge, längst åt söder i Sverige, närmast dansken. Dessutom litade inte Karl IX på smålänningarna. Hans fader Gustav Vasa hade varit illa ute under Dackefejden. Det var därför viktigt att hålla gränsbefästningarna i stånd och förse dem med pålitliga försvarare från Mälardalen.

En sådan gränsfästning var Kronobergs slott. Där residerade kronans befallningsman med uppdrag att driva in skatt av motspänstiga Värendsbönder. Just år 1609 försökte befallningsmannen lägga vantarna på Arnö i Innaren i Gårdsby socken. Men det skulle han ha låtit bli. Kyrkoherde i Gårdsby var nämligen Ericus Dryander, en av mina förfäder. Han var en av historiens många smålandspräster som inte låtit sig hunsas av överheten. I stället för att ge upp inför fogdens krav hävdade han sin rätt och gick till kungs. Den 18 augusti år 1609 fick han kungligt konfirmationsbrev på Arnö. Ön är än idag kyrklig egendom och numera även kyrkoreservat.

Kristian IV ville gå i krig för att underkuva Sverige och återupprätta unionen. 1611 anföll danskarna Kalmar där en annan av mina förfäder, Johannes Ungius, då var superintendent, en sorts biskop för det nybildade Kalmarstiftet. Min förfader deltog i stadens försvar och "övertog på det ställe av vallen, där han fattat stånd, under det vilt rasande angreppet ledningen av striden och fullgjorde detta med en härförares kraft och insikt, utdelande med klar och myndig stämma kortfattade befallningar i kärnfulla kommandoord", enligt Kalmar stifts herdaminne.

Svenskarna blev emellertid tvungna att överlämna slottet till fienden. Ungius flydde då till de norra delarna av stiftet och fick sitt uppehälle i Rumskulla, som vid den tiden hörde till Kalmar stift. Under fem år styrde han fastlandsdelen av stiftet från Rumskulla, medan Öland sköttes av kyrkoherde Birgerus Theodori i Gärdslösa. Men också i Rumskulla blev han utsatt för angrepp av danskarna. 1612 skriver han till Axel Oxenstierna "att jag därigenom utblottad blev och nödgades i några dagar med hustru och barn till att ligga borta i villande skogen". Under exilen höll han också prästmöte i Lönneberga.

Även Växjö råkade illa ut. Danskarna brände staden inklusive domkyrkan och Kronobergs slott samt byar och gårdar runt om i Värend. Biskopen och psalmförfattaren Petrus Jonae Angermannus måste fly från stiftsstaden.

Kristiden kulminerade med freden i Knäred 1613, där Sverige tvingades betala Älvsborgs lösen. Beloppet beräknas ha motsvarat värdet av den svenska skörden under fyra år. I detta bottenläge kunde man inte ana att Sverige under den nye kungen Gustav Adolfs ledning höll på att ta de första stegen mot att bli en av Europas stormakter.

1709

Vi tar ett hundraårskliv fram till 1709 och hamnar åter i kristid. Efter en maktpolitiskt lysande period började det visa sig att Sverige med endast en miljon invånare var alldeles för litet för att kunna bära upp ett stormaktsvälde. När riksbyggaren Karl XI avled 1697 övergick enväldet till den tonårige Karl XII. Danmark, Ryssland och Sachsen såg chansen att flytta fram sina positioner. De ingick förbund och anföll sedan Sverige.

Nu blev det inte så enkelt som de tänkt sig. Den unge enväldeskungen blev snart en fältherre i särklass. Han var den siste europeiske kungen som personligen ledde sina styrkor på slagfälten. När han 1706 upprättat sitt vinterkvarter i Altranstädt i Sachsen, på fiendens mark, stod hans stjärna i zenit. Diplomater reste dit i strid ström. Nyfikna från hela Europa samlades för att få en glimt av den oövervinnerlige karolinske krigaren. Men 1709 kom katastrofen. Mitt i sommaren gick den starkt reducerade och utmattade svenska hären till anfall mot ryssarna utanför Poltava, med känt resultat. Den svenska stormaktstiden var därmed förpassad till historien.

Även om Karl XII hade försökt hålla kriget utanför själva Sveriges gränser led landet nöd. Utskrivningarna av krigsfolk innebar åderlåtning av den ringa befolkningen. Eftersom alla beslut skulle undertecknas av den enväldige kungen, som ständigt låg i fält, blev statsförvaltningen eftersatt. Såväl Kalmar som Växjö stift stod utan ledning. På nyårsafton 1707 avled Henning Schütte, som vid det laget varit Kalmarbiskop i inte mindre än 47 år. Det dröjde ända till 1711 – på grund av de krigiska förhållandena – innan kyrkoherden i Madesjö Nicolaus Braun utnämndes till efterträdare.

I juni 1708 blev Zacharias Esberg utnämnd till biskop i Växjö av Karl XII, som då råkade befinna sig i Litauen. Esberg hann inte ens bli underrättad om sin utnämning eftersom han avled i samma månad. Biskopsstolen stod vakant ända till 1711. Då utnämnde kungen – som satt i Bender – David Lund, som tidigare varit biskop i Viborg men tvingats fly på grund av den ryska invasionen.

Till råga på alla vedermödor slog pesten till. Den medfördes av soldater som överskeppades från Riga till Karlskrona. Särskilt hårt drabbades därför sydöstra Sverige, området närmast Karlskrona. Hundratals människor dog i socknarna. I Kalmar stift blev nio kyrkoherdar och fem komministrar pestens offer. Till minne av den svåra tiden lät kyrkoherde Magnus Megalinus i Älmeboda göra en inskription. Intill klockstapeln på Älmeboda gamla kyrkogård kan man på peststenen läsa att A:O 1711 PESTE INTERIERUNT MULTI IN HAC ECCLESIA. PASTORE M: MAGNO A: MEGALINO [År 1711 dog många av pest i denna församling. Magister Magnus A. Megalinus var kyrkoherde.]

Efter Poltava såg danskarna åter sin chans. I november 1709 landsatte de 15 000 man vid Råå söder om Helsingborg. Svenskarna hade inget att sätta emot. De fåtaliga styrkorna fick retirera till Småland. Även Lundabiskopen Matthias Steuchius, blivande ärkebiskop, såg sig tvingad att fly norrut. I sin sista bok, Källkritisk hembygdsforskning (1988), bekräftar professor Hilding Pleijel traditionen att Steuchius slog sig ner i Vislanda gamla prästgård, i den gamla loftbod som ännu in på 1940-talet kallades för biskopsstugan. I Vislanda gamla kyrka prästvigde han 1709 tio nya präster.

Nödåret 1709 kom att få en avgörande betydelse för andelivet i vår kyrka. Efter slaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna blev större delen av den svenska hären krigsfångar i Ryssland, omkring 20 000 man, varav 1 600 officerare samt kvinnor och barn. Man beräknar att 30 000 personer på detta sätt befann sig i Ryssland, många långt borta i Sibirien, framför allt i Tobolsk. Svenskarna levde nästan som i en egen stat och i ett eget stift. I Tobolsk fanns ett kyrkligt konsistorium som var underordnat konsistoriet i Moskva.

I den materiella och andliga nöden uppstod en pietistisk väckelse av det slag som myndigheterna motarbetade hemma i Sverige. Men eftersom kontakterna med hemlandet var sporadiska och eftersom de ryska myndigheterna inte lade sig i svenskarnas religionsutövning kunde man vid sidan av gudstjänsterna samlas flera kvällar i veckan. Då hade man bibelstudier samt läste ur Arndts och Franckes skrifter.

Sommaren 1713 avsände nio officerare ett brev till Francke i Halle där de tackade för hans tröstande skrifter och bad om hans förbön. I sitt uppmuntrande svarsbrev tröstade Francke dem med att de blivit bortförda i fångenskap och fått utstå sina lidanden för att därigenom kunna nå fram till det rätta fäderneslandet. De svenska fångarnas tro blev mera innerlig jämfört med den kärva lutherska ortodoxin. Fångenskapen liknades vid en korsets skola. Större än längtan till Sverige blev längtan till det himmelska fäderneslandet.

De som lyckades överleva fångenskapens strapatser och sibiriska vintrar återvände under åren 1722–24. Även om de var materiellt utblottade förde de med sig väckelsens eld, som nu började sprida sig i Sverige. Man kan säga att 1700-talets pietistiska väckelse var resultatet av den utblottelse som följde på 1709 års nederlag och fångenskapen i Sibirien.

Väckelsepredikanter som Peter Murbeck och Anders Elfving fick den allra största betydelse för levande tro i Växjö och Kalmar stift. Till och med i själva Växjödomen fick väckelsen en framstående representant i domprosten Sven Bælter, som i vårdad form kunde förena den rena läran och den varma fromheten med sådant som rörde sig i tiden. Hans inflytande nådde ända in i huvudstadens bildade kretsar med postillan ”Nåden i Christo”.

En länk till väckelsen i Tobolsk är Slätthögs kyrkas nattvardskalk, vars märkliga historia dåvarande komministern i Slätthög Jan Frithiof redogjorde för i 1976 års Hembygdskalender. Kalken tillverkades i Wismar år 1700 för Kronobergs regemente. Den följde regementet under Karl XII:s fälttåg i Polen, Sachsen och Ryssland. Efter Poltava tog bataljonspastorn Johan Fornell med den till Tobolsk. Där fick den ”skänka tröst åt invalidiserade och svältande karolinska krigsfångar”. Fastän andra regementen tvingades sälja sitt nattvardssilver för att klara uppehället lyckades Fornell bevara regementets kalk. Han skall bl.a. vid något tillfälle ha grävt ner den och medförde den sedan då han återvände till Sverige.

Regementet, som var förlagt till Kronobergs hed i närheten av Slätthög, fick nytt nattvardssilver 1806. Så småningom sålde man det gamla till Slätthögs kyrka, där sakramentet än idag erbjuds från den kalk och patén som givit tröst och kraft att överleva i den sibiriska vintern.

1809

Vi tar ännu ett hundraårskliv – det var åter kristid. Sverige hade än en gång hamnat i krigets elände och nu också förlorat Finland. Kungen hade blivit avsatt. Man visste inte om nationen skulle kunna resa sig.

Tappert motstånd mot ryssarna gjorde visserligen pastor Henrik Johan Gummerus på Åland. Han tog befälet över ålänningarna, övermannade och tillfångatog de ryska ockupanterna. Men kriget förlorades, många familjer flydde till Sverige och Gummerus blev i stället kyrkoherde i Högby på Öland.

Krismedvetandet tog sig också kyrkliga uttryck. Man antog ny gudstjänstordning och katekes. Men detta ansågs inte vara tillräckligt. Hela teologin måste förnyas. Spridning av tidsenlig teologisk litteratur borde komma till stånd. En modernare orienterad förkunnelse måste ljuda från predikstolarna. Emil Liedgren lyfter i Svenska kyrkans historia (1946) fram en från tyska översatt bok som nu lät tala om sig, nämligen Tillfredsställelse Grunder i anseende till de nya förändringarna i Protestantiska Kyrkans Lärobegrepp. Enligt denna måste bibelns läror renas från temporära och lokala föreställningselement och överensstämma med förnuftets krav. Läran om Kristi gudom kan inte direkt påvisas i bibeln, där mycket är att fatta poetiskt, figurligt och allegoriskt. I stället måste man ge människans begär efter lycksalighet en rätt inriktning. Med hjälp av sitt förnuft kan människan besegra synden och bli from och dygdig.

Predikanten på modet var den nyss avlidne Linköpingsbiskopen Magnus Lehnberg, en gång gymnasist i Kalmar, vars predikosamling postumt utkom just 1809. Hans neologiska predikningar nådde nu den bildade allmänheten och kunde plagieras av mindre inspirerade predikanter, såvida man inte helt enkelt bara läste upp dem. Men någon själaföda gav de knappast.

Den andliga och materiella krisen ledde till ett nationellt uppvaknande. I stället för krigiska bedrifter kunde man ägna sig åt att ”inom Sveriges gräns erövra Finland åter”, som Esaias Tegnér, sedermera biskop i Växjö, skrev i den retuscherade versionen av sin prisbelönta dikt ”Svea”. Industrier och infrastruktur byggdes ut. Inom konst och litteratur trängdes den själlösa rationalismen undan av romantikens vårflod, en process som kan följas i de olika psalmboksförslag som till sist utmynnade i 1819 års psalmbok.

Många av upplysningstidens präster hade abdikerat som andliga ledare och framträdde snarare som ”folklärare” på herrskapernas villkor. Dessa herrskapers gycklande med bibel och präster gav en ökad misstro mot kyrkans tjänare i deras egenskap av den politiska maktens trogna tjänare. Inte minst prästernas löneförmåner kritiserades, framför allt av riksdagens bondestånd.

Växjö stift ”leddes” av biskop Ludvig Mörner. Sällan rörde han sig utanför Östrabo, inte mer än när han skulle till domkyrkan eller till riksdagen. Han utmärktes av ”en nästan gåtfull indolens” (Liedgren). Trots kyrkolagens bestämmelser om prästmöte vart sjätte år lyckades Mörner bara genomföra ett enda under sina 23 år på Östrabo. Hans alkoholiserade hustru förvarade skinkor i konsistorierummet, något som medförde en olidlig odör under domkapitlets sammanträden. Enligt efterträdaren Tegnér var Mörner ”en i öfrigt ovanligt rättskaffens och vältänkande man, hade likväl hvarken kunskaper eller håg eller energie svarande mot sitt kall”. Att denne man kunde anförtros höga poster berodde på att han tillhörde sin tids politiska frälse, nämligen adeln. Hans överraskande höga röstetal i biskopsvalet anses ha berott på att hans broder var en synnerligen populär och dugande landshövding i Kronobergs län.

Den kyrkliga försoffningen gjorde att man inte längre hade något automatiskt förtroende för prästerna. I de fall där präster framträdde som väckelsepredikanter, ofta i opposition mot de kyrkliga myndigheterna, blev det dock väckelse i församlingarna. I Småland fanns väckelsepräster som Peter Lorens Sellergren, Per Nyman och Jonas Sandell. I Västbo härad spred sig den karismatiska roparrörelsen, som sedan kom att stabiliseras under inflytande från hoofianer och schartaulärjungar.

Det stora krisåret 1809 följdes alltså av ett uppvaknande. I läsarkretsar växte det fram en kyrka underifrån, en folkets kyrka, i opposition mot herrskapens och överhetens kyrka. Efter en dyster inledning blev 1800-talet det stora väckelseårhundrandet framför andra. Det kan vända, också när det ser som mörkast ut.

1909

Vi kliver ytterligare hundra år framåt i tiden. Början av 1900-talet var en kritisk tid för kyrkan, som inte lyckats finna sin plats i det framväxande industrisamhället. Kyrkan sågs, ofta med all rätt, som ett redskap för jordägare, ämbetsmän och kapitalister. Typiskt för tiden är vad den blivande landsfadern Per Albin Hansson skrev till fästmön Sigrid då hon ville ingå äktenskap. Per Albin för sin del ville däremot inte leva i en gemenskap som ”smutsats och orenats av prästers pladder och ritualer. --- Vi skola bli lyckliga och i vår helgedom skall ingen svart prästsatan komma och ohelga”.

Från andra hållet pressades kyrkan av de frikyrkliga. I Växjö stift förväntade sig somliga att den duglige biskopen Herman Lindström skulle ta i med hårdhandskarna. I sitt herdabrev 1894 hade han skrivit att kolportörernas predikan ”stannade vid en väckelseappell”, den hade ”inte salt nog” och var ”ytlig och löslig” utan ”den lutherska andens djup”. Men Lindström hade också skrivit att kyrkan inte bör gå bröstgänges till väga utan i stället svara med en klarare och mera undervisande predikan och över huvud taget mera undervisning i den kristna tron. Minnestecknaren vid 1922 års prästmöte skriver att Lindström ”var vidsynt nog att se, att kyrkan själv hade sin rätt dryga andel i skulden till den frikyrkliga rörelsen”.

Unionsupplösningen 1905 upplevdes av många som ett nederlag, jämförbart med förlusten av Finland 1809. Tidigare hade man brukat träffa danskar och norrmän vid nordiska kristliga studentmöten, men de blev nu inställda. Svenskarna beslöt därför att hålla ett eget studentmöte 1907, i Huskvarna, i skuggan av vapenfabriken, med utsikt över den vida vattenspegel som några år tidigare skildrats av Viktor Rydberg i Vapensmeden, där Margit förde händerna över harpan och sjöng ”Gläns över sjö och strand” i takt med årbladen.

Studenterna inbjöds till Huskvarna av den socialt engagerade brukspatronen Wilhelm Tham, som bl.a. gjort insatser för bättre bostäder åt arbetarna och var en föregångare vad gällde arbetarskydd. Han ordnade konserter för arbetarna samt donerade pengar till idrottshus och kyrka (se artikel om Huskvarna kyrka av kyrkoherde Ann-Christine Borg i Växjö stifts hembygdskalender 2008).

Från denna strategiskt valda plats skulle signalerna om en offensiv satsning i en uppgiven kyrka utgå. Huvudtalare vid mötet var den tidigare domprosten i Kalmar J. A. Eklund, som just tillträtt som biskop i Karlstad. Eklund ville tala om kyrkan, ett ämne som arrangörerna upplevde som förlegat. Men Eklund stod på sig och lyckades entusiasmera studenterna för kyrkotanken.

Vid nästa Huskvarnamöte, 1909, storstrejkens år, rösträttsreformens år, hade tanken slagit rot. Ungkyrkorörelsen med ”studentkorstågen” tog sin början under flitigt sjungande av Eklunds nyskrivna kampsång ”Fädernas kyrka i Sveriges land”, till hurtig melodi av kalmarstiftaren Gustaf Aulén. Från Huskvarna 1909 kan man följa kraftlinjerna genom församlingsrörelsen, den nya kyrkosynen, högkyrkligheten, småkyrkorörelsen. Det är ingen tillfällighet att Växjö stifts hembygdskalender kom med sin första årgång just 1909.

Men 1909 startade också en process som gick i helt annan riktning. Den 10 januari 1909 prästvigdes nämligen Harald Hallén av J. A. Eklund i Karlstads domkyrka. Vad den idag nästan bortglömde Hallén betytt för vår kyrka har på senare tid lyfts fram av historikern Urban Claesson.

Hallén hade som student deltagit i Huskvarnamötet 1907 och där lyssnat till Eklund, men större intryck tog han av en annan talare, professorn och domprosten Magnus Pfannenstill. Denne menade för sin del att folket redan var kristet och därmed kunde styra kyrkan. Han ville se en etiskt grundad folklig kristendom. I kyrkomötet motionerade Pfannenstill om ett mer demokratiskt kyrkomöte. Han ville alltså förändra kyrkans ursprungliga ordning, som bygger på att Jesus gav apostlarna i uppdrag att leda kyrkan och att förkunna och uttolka läran på sin Herres vägnar. Enligt Pfannenstill, och sedan Hallén, behövde evangeliet inte längre föras ut till folket. Det fanns där redan.

Eklund kände till Halléns radikala åsikter, som denne bl.a. hämtat från Viktor Rydbergs Bibelns lära om Kristus. Det var därför med stor tvekan han prästvigde honom. För säkerhets skull missiverades Hallén till det avsides belägna Torrskog där han inte ansågs kunna ställa till någon större skada. Men samma år, 1909, gick Hallén in i det socialdemokratiska partiet och blev redan 1912 riksdagsman. Med ett kort avbrott kom han att sitta i riksdagen ända till 1960.

Hans främste motståndare inom det socialdemokratiska partiet blev till en början den inflytelserike redaktören Artur Engberg, som själv kallade sig ”hedning”. Engberg ville avskaffa statskyrkan. Redan 1920 motionerade Engberg i riksdagen om att avskaffa kyrkomötets vetorätt. Eklunds korstågsrörelse sågs av Engberg som ett försök av överklassen att tämja arbetarklassen. Under Halléns påverkan kom Engberg dock att ändra uppfattning och insåg att det var bättre att behålla kontrollen över kyrkan, i synnerhet över dess utbildning, så att man efter hand fick präster med politiskt lämpliga åsikter. På så sätt skulle man kunna avväpna kyrkan och göra den ofarlig.

Riksdagen kom att gå in för Halléns reformlinje. Vid riksdagen 1928 motionerade Hallén om en demokratisk synodalkyrka. Den reformistiska utvecklingen gick stegvis vidare. Kyrkostämman i större församlingar ersattes 1930 med kyrkofullmäktige. Den nye ecklesiastikministern Artur Engberg utsåg 1934 Hallén till ledamot i en kommitté vars arbete resulterade i att domkapitlen fick en annan sammansättning där bl.a. två av ledamöterna tillsattes av regeringen. Hallén deltog också i det kyrkomöte som 1948 antog ett förslag om lekmannamajoritet i kyrkomötet. I utredningar 1923 och 1950 pläderade Hallén för kvinnliga präster. 1960 togs punkten om statskyrkans avskaffande bort ur det socialdemokratiska partiprogrammet. Hedeniusdebatten och Helanderaffären spädde på den antiklerikala atmosfären, något som beredde vägen för den biskopsvalslag som infördes 1965 enligt vilken även lekmännen fick vara med om att välja biskop. Hallén avled 1967, men hans verk lever och har fullbordats i Kyrkoordningen 2000.

2009

Att säga något om sin samtid är vanskligt.  Det är mänskligt att tro att som det är just nu, ungefär så kommer det också att vara i framtiden. Så trodde man säkert såväl 1609, 1709, 1809 som 1909. Något stillastående blev det dock aldrig. Med nya generationer kom nya tänkesätt. Tendenser fortsatte att utvecklas en tid, men ännu mer präglades de följande seklerna av det oväntade.

2109

Vi tar ett rejält kliv framåt i tiden. Det är februari 2109. Mirakulöst nog har Växjö stifts hembygdskalender lyckats överleva ännu ett sekel. Redaktören funderar över innehållet i jubileumsårgången och tänker tillbaka på de senaste hundra åren.

Det hade börjat med man inför kyrkovalet 2009 på många håll haft svårigheter med att få ihop folk till listorna. Det var inte längre så roligt att sitta i beslutande organ när det mesta handlade om sammanslagningar, besparingar och allt sämre kyrkostatistik. Svenska kyrkan var visserligen fortfarande rikstäckande, men det började glesna mellan maskorna i nätet. Efter hand spred sig krismedvetandet även till stifts- och riksnivån. När den ena samfälligheten efter den andra fick problem med att betala sina fakturor kände sig ingen längre riktigt säker.

Sedan kyrkomötet beslutat slopa kravet att församlingen skulle fira gudstjänst hade dock läget stabiliserat sig en tid. På 2020-talet släppte man även kravet på egen präst i varje samfällighet. Samfälligheterna började få budgeten i balans. Det blev billigare att betala stiftets prästpool för de tjänster man behövde. Fortfarande döptes nämligen en hel del barn. Även bröllop förekom medan begravningarna blev allt färre. Många föredrog ”direktare”, utan några ceremonier.  Det blev billigare och ökade därmed behållningen i dödsboet. Varför kasta ut pengar på en som redan var död?

Fortfarande fanns det dock samfälligheter som hade gudstjänst varje söndag. Somliga hade till och med egna präster. Men det var underhållet av kyrkobyggnaderna som var det stora problemet. Räddningen kom när staten tvingade kommunerna att ta över begravningsväsendet. Då fick kommunen också ta hand om alla kyrkobyggnader som låg på begravningsplatserna, det vill säga de flesta kyrkor på landet och även många i stan. Liksom begravningsväsendet varit till för alla samfund och religioner så blev det nu likadant med kyrkorna. Det var ju folket som en gång byggt dem och då var det ju logiskt att folket fick dem tillbaka. Men kyrkan fick av traditionsskäl fortsätta att disponera dem.

Ibland uppläts kyrkorna till artister, ofta sådana som hade karriären bakom sig och behövde en billig lokal att framträda i. Ute i bygderna fanns det fortfarande folk som kom ihåg dem. Man hade också framgångar med Death Metal-mässor. Dit kom många besökare, som i sin ungdom hade hört banden i Hultsfred. ”Black Sabbath”, ”Morbid Angel” och ”Bad Religion” tog upp viktiga existentiella frågor på ett relevant sätt. Att rockbanden allt mer tog över kyrkorna medförde dock att lusten att utbilda sig till kyrkomusiker med orgelspelning och liknande minskade till den grad att kyrkomusikerutbildningarna fick slå igen på grund av elevbrist. För övrigt behövdes kyrkomusiker endast i undantagsfall, eftersom gudstjänster i traditionell mening var sällsynta. Vid de få begravningsgudstjänster som ännu förekom satte man på den dödes favoritlåtar och då skötte vaktmästaren apparaten.

I stiftsledningen började man förstå att det behövdes något mer, ett alternativ till Death Metal-mässorna. Det kanske var dags att återerövra förlorad mark. Vi måste satsa på kvalitet, sa biskopen. I Växjö stift beslöt man att förse sig med en teologisk coach, en stiftsadjunkt för visionsarbete.

Man anställde den lovande teologen Börje Neander. Denne hade doktorerat i Uppsala på en undersökning om ”Narrationens inkontinens i en kontextualiserad korrelationell teologi som kommunikationsdynamiskt diskursiv aktör gentemot den Andre” och accepterade gärna erbjudandet om en tjänst i Växjö. De där smålänningarna behövde säkert lära sig ett och annat om teologi, tänkte han. Dessutom hade stiftet fortfarande en hyfsad tillhörighetsprocent, 41, medan genomsnittet i riket låg på 36.

Neander hade rivstartat. Han grundade det teologiska sällskapet Æolus, uppkallat efter vindarnas gud i den grekiska mytologin. Neander var övertygad om att kyrkans enda chans var att följa med vindarna. Allt gammalt måste blåsas bort, det fungerar inte, sa han. Neander inbjöd till konferenser. Som expert på livsåskådningsfrågor satt han i TV-soffor och kunde med sin karismatiska utstrålning tala hur länge som helst om ingenting. Medierna ställde gärna upp. Kyrkan blev synlig. Stiftsledningen var belåten.

Naturligtvis fanns det irritationsmoment. Det fanns till exempel en liten grupp präster som inte förstått vad tiden krävde men som på något sätt ändå lyckats hålla sig kvar inne i de djupa skogarna. Pastor Ohlson i Skogshult var en av dem. Enligt statistiken var det ganska många som samlades vid deras gudstjänster. Detta oroade Neander. Hans studier i Uppsala hade nämligen inte gett honom några redskap för att analysera en sådan situation. Där hade han levt i tron att man för länge sedan lyckats skaka bort de religiösa lössen ur kyrkans gulröda fana.

Jobbigt var det också med biskopen. Han hade lagt av, som en sentida biskop Mörner. Åtta år tidigare hade han blivit vald som ”en stark ledare, entusiasmerande, kommunikativ, god teolog med förmåga att ta svåra beslut och se till att de blir verkställda”. Ny på biskopsstolen hade han insett att man måste sätta av resurser till varumärkesbyggande. Han hade genomfört en omorganisation av stiftskansliet, även om där inte fanns mycket att organisera eftersom man under en följd av år tvingats dra ner på personalen. Till sist hade man bara råd med sju anställda, trots att man slopat pastoratens andelstal och låtit hela behållningen från skogarna och värdepappersförvaltning gå till stiftet. Dessutom fanns stiftets prästpool. Den låg i ett särskilt bolag som biskopen inte hade något inflytande över.

Biskopen hade också sänt ut ett rådslagsdokument som skulle behandlas i stiftets samfälligheter. Det tog upp frågor som ”Varför kyrka?”, ”Vad vill vi?” och ”Full fart framåt – till vad?”. Men den nytändning som dokumentet förväntades åstadkomma hade uteblivit. Då var det som att biskopen tappat farten. När sedan kyrkomötet ändrade hans tjänstetitel till ”vigningschef” tyckte han inte längre att det var roligt, även om de flesta fortsatte att säga ”biskop” av gammal vana. Förr om åren hade det nämligen stått strid om något man kallat ”ämbetsfrågan”, men nu var det ”slutsnackat” som en biskop i ett grannstift hade uttryckt det. Om man avskaffade det s.k. ämbetet kunde det ju inte längre finnas någon ämbetsfråga.

Biskopen var trött. Med tanke på att även apostlarna varit fiskare satt han mest med sitt metspö ute på Innaren i det gamla biskopsprebendet Gårdsby. ”Lägg ut på djupet”, hade ju Tegnér sagt när han invigde Gårdsby kyrka. Men ibland behövde Neander rådgöra med honom. Han ringde på biskopens mobil och stämde möte vid Kråkenäs med ”de underbart sköna linjer varmed vattnet och stranden möttes här”, som Elin Wägner skriver i Tusen år i Småland.

I biskopens eka for de ut till Arnö, ackompanjerade av det diskreta surret från den lilla elmotorn. De slog sig ner på blomsterängen i kyrkoreservatet där hembygdsföreningens liar ännu inte gått fram och delade innehållet i biskopens kaffekorg. Om superintendenten Ungius kunde ha prästmöte ute i skogen så kan väl vi ha arbetskonferens här på ängen, sa biskopen. Förresten har ju självaste Tegnér varit härute.

Neander la fram sin syn på lägets allvar. ”De där kinesiska missionärerna har börjat liera sig med Ohlson. Vad gör vi åt det?” – ”Vad då för missionärer?” Biskopen tyckte det hela lät jobbigt och sa: ”Det låter som något som du får sköta, Börje!” Han började gäspa, hade jetlag eftersom han i förrgår kommit hem från USA, där han deltagit i episkopalkyrkans General Convention, en av de få kyrkor man fortfarande hade ekumeniska kontakter med. Neander berättade om vad som hänt i Kina. Landet hade ända sedan 1970-talet präglats av kristenhetens genom tiderna största väckelse. I en av megaförsamlingarna i Wenzhou i provinsen Zhejiang sade sig några missionärer ha fått ett tilltal av Gud att resa till ”Gal-Mal” och missionera i det avkristnade Sverige. En svärm av missionärer reste till Kalmar. De köpte upp Fanerdun och förvandlade den illa åtgångna byggnaden till kyrka. Samtidigt köpte de ett antal företag i bygden, bland annat några glasbruk. De köpte även övergivna hästgårdar, golfbanor och köpgallerior med tillhörande parkeringsplatser och konverterade dem till risodlingar, något som passade bra i det nya klimatet.

Kineserna kunde även hjälpa till med det allt överskuggande samhällsproblemet – bristen på personal. Företag och kommuner ropade efter arbetskraft, eftersom Sverige inte längre var något attraktivt land för invandrare och asylsökande. Särskilt stora var problemen inom vården. I det läget erbjöd sig de kinesiska missionärerna att lösa vårdkrisen. Några tusen sjuksköterskor och undersköterskor kunde de alltid ställa upp med. Men då var villkoret att Region Småland tog bort förbudet för sjukvårdspersonalen att ha förbön med patienterna. Sjukvårdspolitikerna var pragmatiska och gick med på villkoret. Innerst inne hoppades de att sjuksköterskornas förböner skulle medföra att många patienter tillfrisknade. På så sätt skulle vårdkostnaderna sänkas och det skulle bli lättare att få budgeten i balans.

I en direktsänd debatt om arbetskraftsituationen råkade tungan slinta hos en debattör. Han väckte en storm av upprördhet med den olyckliga formuleringen att ”nu saknar vi alla dem som blivit aborterade”.  Nätt och jämnt hade känslorna lagt sig så kom Nils Lennartssons film ”Ett barn blir inte till”, där Lennartsson med hjälp av ny teknik lyckats filma en abort ur barnets perspektiv. Filmen visades i stats-TV, som fortfarande hade sina trogna tittare. Den väckte våldsam debatt.

Då var som att fördämningarna släppte. Det hölls krissamtal och bildades stödgrupper. Man började anklaga politikerna för en alltför tillåtande abortlagstiftning. Även Svenska kyrkan fick sin del av kritiken. Någon sade att det var precis som på 1900-talet när ingen hade reagerat mot steriliseringarna.

Neander underrättade biskopen om att de kinesiska missionärerna fått kontakt med pastor Ohlson från Skogshult, han som inte tycktes tro att människan ändrat sig sedan Sellergrens och Nymans tid. Ohlson kom ofta och predikade på deras kvällsmöten i Fanerdun. Många som sett Lennartssons film kom dit för att få tröst. De tog tacksamt emot Ohlsons budskap om Guds kärlek, om försoning, nåd, förlåtelse och omvändelse.

Synen på människovärdet förändrades. Dödshjälpen, som aldrig blivit någon riktig succé, avskaffades. Antalet aborter sjönk kraftigt. Regelverket ändrades av en enig riksdag. ”Aldrig mer”, sades det i debatten som föregick beslutet.

Det andliga klimatet hade förändrats. En grupp dalitiska (kastlösa) kristna från Indien köpte stiftsgården på Öland. De tyckte om att sitta på Stora Alvaret och meditera. Många ungdomar reste dit och satte sig hos dem. Jesus uppenbarade sig för muslimer på Råslätt i Jönköping. En moské konverterades till kyrka. Den kände ateisten Sturesson sade sig äntligen ha fått bevis för Guds existens. Han kunde inte riktigt förklara hur, men sa något om att han ”träffat Jesus”. Sedan försvann han in i ett katolskt kloster på Österlen och var därmed förlorad för folkkyrkan. Även en del präster och andra kyrkligt anställda, som inte brukade komma till kyrkan annat än när de själva skulle tjänstgöra, började komma till gudstjänster, alldeles frivilligt, utan att ens få reseersättning. Den obehagliga sanningen gick upp för Neander att det måste vara fråga om någon sorts religiös väckelse av ett slag som han inte begrep sig på. Han började fundera på om det kanske var dags att göra något annat i livet, bara han slapp ifrån de där jobbiga religiösa människorna. Men biskopen brydde sig inte. För honom fick de gärna hålla på, bara de inte störde honom.

Väckelsen spred sig över stora delar av Sverige. Nya kyrkor byggdes. Man började även fira gudstjänster i kyrkor där inget Guds ord hade hörts på många år. På andra håll i Europa hade kineserna etablerat sig med liknande resultat. Inom EU-byråkratin började man åter tala om världsdelens kristna arv.

I slutet av 2080-talet började dock nya problem att dyka upp. De troende splittrades i olika fraktioner. Man gick på tomgång. Gudstjänsterna i Fanerdun samlade ofta inte mer än 1 000–2 000 deltagare. Under de följande tjugo åren gick det mesta utför. Något måste göras. I Växjö stift hoppades man att sommarmötet ”Huskvarna 2109” skulle kasta ny glans över sjö och strand. Just nu såg det mest ut som Natt över Judaland.

”Erwerben, erben, verderben [förvärva, ärva, fördärva]”, suckade redaktören och kände tungt sitt ansvar inför Hembygdskalenderns årgång tvåhundra. Nu var det verkligen kris! Redaktören blickade bakåt i historien för att se om den upprepade sig. Kunde han urskilja någon rät linje? En sådan var inte lätt att upptäcka. Möjligen tyckte han sig skönja en vågrörelse.

Anders Brogren
prost, kyrkoherde emeritus,
redaktör för Julboken till församlingarna i Göteborgs stift 1978–84,
Falkenberg