Tal vid öppningsmötet med centralkommittén i Kyrkornas världsråd, Geneve den 13 febr 2008 av biskop Hilarion Alfeyev, ryska ortodoxa kyrkan Jag vill fästa er uppmärksamhet på faran med liberal kristendom. Liberaliseringen av etiken, inledd av protestantiska och anglikanska kyrkor för åtskilliga decennier sedan och fortsatt med allt högre hastighet, har nu fört oss till en situation där vi inte längre kan predika en och samma kristna moral. Vi kan inte längre tala om kristen moral, eftersom de moraliska normer som stöds av traditionella och liberala kristna är olika, och eftersom klyftan mellan dessa båda strömningar i dagens kristenhet hastigt utvidgas. Av vissa föregivet kristna ledare, som fortfarande tituleras pastor och biskop, får vi höra att äktenskap mellan en kvinna och en man inte längre är den enda möjligheten när det gäller att bilda en kristen familj; att det finns andra mönster och att kyrkan måste bli tillräckligt inklusiv för att känna igen alternativa livsstilar och att ge dem en officiell och högtidlig välsignelse. Vi får höra att mänskligt liv inte längre har ett odiskutabelt värde, att det kan snabbt kan aborteras, att man har rätt att självmant avbryta graviditeten, och att kristna traditionalister borde ompröva sina ståndpunkter så att de blir samstämda med den moderna utvecklingen. Vi får höra att abort är acceptabelt, att barnbegränsning är något man kan komma överens om, att eutanasi är tillåtet, och att kyrkan i namn av mänskliga rättigheter måste anpassa sig till dessa värderingar. Vad blir då kvar av kristendomen? I den förvirrade och desorienterade värld vi lever i, var finns de kristnas profetiska röst? Vad kan vi erbjuda, eller kan vi överhuvud erbjuda någonting till den sekulära världen, skilt från de värderingar som denna värld själv konstruerar och på vilka samhället ska byggas? Har vi ett eget värdesystem som vi ska förkunna, eller ska vi helt enkelt applådera varje moralisk nymodighet som blir accepterad i det sekulära samhället? Jag vill vidare fästa er uppmärksamhet på faran av en politiskt korrekt kristendom, av en kristendom som inte bara lätt och villigt kapitulerar inför sekulära moraliska värderingar, utan även deltar i främjandet av värderingar som är främmande för den kristna traditionen. Vi står inför en paradoxal situation. Engelska politiker som delar den kristna övertygelsen är bekymrade över det växande kristendomsföraktet i Storbritannien och har i parlamentet initierat en debatt om detta. Samtidigt uppmanar den engelske ärkebiskopen till en konstruktiv anpassning till delar av islamisk lag. Jag är övertygad om att jag kommer att få höra att kristenheten måste bli mer tolerant och inklusiv, att vi kristna inte längre ska insistera på att vår religion är den enda sanna tron, att vi ska lära oss hur vi kan ta till oss andra värden och värderingar. Men min fråga blir denna: när ska vi sluta upp med att göra kristendomen politiskt korrekt och inkluderande; varför måste vi anpassa oss till varje möjligt alternativ till den århundradelånga kristna traditionen? Var går gränsen, eller finns det över huvud någon gräns? Många kristna världen över förväntar sig av sina ledare att de ska försvara kristen tro inför alla de utmaningar den möter. Det är inte vår uppgift att försvara Sharia-lagar, eller att rekommendera alternativa livsstilar eller att stödja sekulära värderingar. Vår heliga mission är att predika det som Kristus predikade, att lära det som apostlarna lärde och att förkunna det som de heliga fäderna förkunnade. Detta vittnesbörd förväntar sig människor av oss. Jag är övertygad om att liberal kristendom inte kommer att överleva särskilt länge. En politiskt korrekt kristen tro dör. Vi ser redan nu hur den liberala kristenheten faller sönder och hur dess introduktion av nya moraliska normer leder till splittring, oenighet och förvirring i kristna sammanhang. Denna process kommer att fortgå, medan traditionellt troende kristna – så tror jag – kommer att samla sina krafter för att skydda den tro och den moral som Herren gav oss, som apostlarna predikade och som fäderna bevarade. Källa: http://orthodoxeurope.org/page/19/2/445.aspx Översättning: Kjell Petersson