Svenska kyrkan – en isolerad kyrka

Den ekumeniska Jesusmanifestationen i Kungsträdgården i Stockholm lördagen den 3 maj samlade 12-15 000 deltagare. De kom från många olika samfund, från frikyrkor, från katolska, ortodoxa och syrianska kyrkor, från många av de nya invandrarförsamlingar och från Svenska kyrkan. Mötesledare var förre domprosten Hakon Långström.

Dock saknades den officiella Svenska kyrkan. Visserligen var ärkebiskop Anders Wejryd på ett klimatmöte i Bryssel men han kunde åtminstone ha försökt verka intresserad och sänt en representant till Stockholm. Elisabet Sandlund skriver i Dagen: ”Att världen inte förstår vem Jesus är och vad han gör är gamla nyheter. Sorgligare är att delar av svensk kristenhet valt att ställa sig vid sidan om manifestationen. Det är märkligt att Svenska kyrkans ledning på riks- och stiftsnivå finner det självklart att delta i hbt-manifestationen Stockholm Pride, samtidigt som man uttryckt skepsis inför en manifestation där Jesus står i centrum.”

Elisabet Sandlund pekar på ett oroväckande förhållande, nämligen Svenska kyrkans tilltagande isolering från resten av kristenheten. I hemmaekumeniken är det påfallande att den katolske biskopen har hjärtliga relationer med pingströrelsen, Livets ord och Oas-rörelsen medan förhållandet till den officiella Svenska kyrkan är mer formellt, för att inte säga avståndstagande vad gäller homosexfrågan.

Visserligen sade biskop Ytterberg i mars 2007 att Svenska kyrkan är ekumenisk genom att gå före i homosexfrågan: ”Det är viktigt att Svenska kyrkan kan vara ekumeniskt viktig genom att ligga ett steg framför och visa vad som är möjliga vägar. Vi är först i det här sammanhanget”, konstaterade han. Men hittills har resten av kristenheten förhållit sig kallsinnig, för att inte säga avvisande.

Svenska kyrkans isolering blev tydlig när det ortodoxa Moskvapatriarkatet i december 2006 beslöt att upphäva alla bilaterala förbindelser med Svenska kyrkan på grund av dess ovilja att stå upp för den kristna synen på äktenskapet. I april 2007 var det den lutherska Mekane Yesuskyrkan i Etiopien som förklarade att ärkebiskop Wejryd inte var välkommen för att Svenska kyrkan välsignar homosexuella par. KG Hammar blev på sin tid satt i karantän av påven Johannes Paulus II för sitt engagemang i Ecce Homoutställningen och fick sin visit uppskjuten.

Ärkebiskop Wejryd fick visserligen tjugo minuters audiens hos Benedikt XVI i mars 2007 men tycks då för säkerhets skull ha lagt det mesta krutet på klimatfrågan: ”Klimatet är ju en överlevnadsfråga som vi alla står inför och vi måste alla fundera över religionernas roll i detta”, sade ärkebiskopen enligt ett officiellt pressmeddelande.

Wejryd tycks ha upptäckt att klimatfrågan kan vara en väg ut ur Svenska kyrkans isolering. Här är det inte svårt att få bundsförvanter. Alla medier mässar ständigt om behovet av åtgärder mot miljöförstöring. Det har blivit som en sekulär religion.

Men naturligtvis tycker påven, liksom alla vi andra, att man skall vara varsam med miljön. Det är en självklarhet. Varför då detta inslående av öppna dörrar? Wejryd kanske tror att han framför ett profetiskt budskap medan det i själva verket är fråga om konformitet. Hans intresse för den fysiska miljön tycks inte följas av lika stort engagemang för den andliga miljön, för evangelisation och väckelse. Här skiljer sig Wejryd i hög grad från sin katolske kollega Arborelius.

Man får intrycket att klimatfrågan för Wejryd utgör en välkommen flyktmöjlighet från folkkyrkans verklighet, från nedslående statistik, från politikerväldet, från bristen på framtidstro.

Det går dock inte att komma från att ärkebiskopen är Svenska kyrkans ansikte utåt, vare sig man som Hammar försöker låtsas att man är en vanlig privatperson som råkar tänka högt eller om man som Wejryd försöker skaffa sig en ny identitet som miljökämpe. Biskopens uppgift är faktiskt att vara en herde för fåren. Kräklan skall vara en herdestav, inte bara en dekorativ liturgisk accessoar.

Anders Brogren