Man blir aldrig färdigutbildad. Nu har jag åter varit iväg på fortbildningskurs. En av föreläsarna var min gamle lärare i Lund, Carl-Gustaf Andrén, vid det här laget 78 år men fortfarande fullt aktiv, föga förändrad sedan jag senast träffade honom för 32 år sedan. Jag råkade se när han spänstigt sprang uppför trappan och tog två steg i varje. Han kom fram och hälsade och kände faktiskt igen mig efter alla år. Han tyckte att jag såg äldre ut, vilket jag däremot inte kunde säga om honom. Det är märkligt hur somliga kan behålla spänsten och hälsan.

Men han hade inte kommit till Göteborg för att hälsa på mig utan för att tala om "Steriliseringsfrågan i Sverige – utveckling och värdering, teologisk reflexion över etiken i vårt etiska agerande". En fredagskväll när han var på sitt sommarställe på Öland och skulle sätta upp de sista bräderna i taket på vinden, ett arbete han hållit på med i flera år, så ringde telefonen. Det var dåvarande socialministern Margot Wallström. Vad ville hon en fredagskväll?

Jo, regeringen hade råkat i blåsväder. Orsaken var steriliseringsfrågan. Journalisten Maciej Zaremba hade skrivit några artiklar om detta i Dagens Nyheter, men de väckte ingen större uppmärksamhet. Så hade Times fått tag i materialet och gjort en stort uppslagen artikel om hur Sverige, världens moraliska samvete, i många år gjort sig skyldigt till övergrepp genom att sterilisera människor, som ansågs ha sämre arvsanlag och därför kunde ha en negativ påverkan på den svenska folkstammen. Det moraliska Sverige, som annars gick i spetsen för kampen mot rasismen, hade inte sopat rent framför egen dörr. Svenska staten hade sysslat med rashygien.

Nu vaknade äntligen de svenska massmedia och ansatte Rosenbad. Regeringen hade då insett att det enda raka var att lägga alla korten på bordet och anlita en oberoende opolitisk utredare med allmänt förtroende, som kunde ta reda på vad som egentligen hänt. Kunde Carl-Gustaf Andrén ställa upp? Han sade att han dock var 75 år fyllda och bad därför om betänketid till måndag. Sedan spikade han upp de sista bräderna i taket.

På måndag satte hela massmediauppbådet igång och sedan har det hållit på. I mars skall han lägga fram sin utredning. Som gammal rektor i Lund och kansler för rikets universitet hade han tidigare varit med i 25 statliga utredningar, i de flesta som ordförande, men han bekände att ingen utredning hade så gripit tag i honom som denna. Han kom att få inblick i mängder av tragiska människoöden. Han räknar med att fram till 1975, då lagen om tvångssterilisering upphörde, har inte mindre än 63000 personer i Sverige utsatts för detta kränkande ingrepp.

Många har ringt upp honom och berättat sitt livs tragiska historia. Han sade att han verkligen haft nytta av sin erfarenhet som präst, även om den ligger långt tillbaka i tiden (som nyprästvigd tjänstgjorde han i Grimeton). Åtskilliga har sagt att det är första gången de berättat för någon vad de varit med om. I alla år har de ensamma, med stor skamkänsla, burit sin hemlighet Det kan t.ex. ha varit någon, som hade ungdomsepilepsi och därför blev steriliserad vid 18 års ålder och som sedan har tigit i över 60 år.

För att ge upprättelse har regeringen beslutat att alla som utsatts för tvångssterilisering skall få 175000 kronor. En särskild nämnd har inrättats för att handlägga ärendena. Andrén menade att beloppet naturligtvis inte kan ersätta ett förstört liv och förstörda möjligheter att få barn. Det är mera en symbolisk summa som skall ge en känsla av upprättelse.

Till sist ställde han frågan om det kan finnas något som vi i vår tid tycker är självklart men som kan komma att omvärderas i framtiden. Kan det vara aborterna eller gentekniken? Skall man om 50 år fråga sig hur vi kunde tillåta det? Han påminde om, att sedan abortlagen liberaliserades 1975 har det utförts 1 miljon aborter i Sverige.

Kursen bjöd också på en föreläsning av en docent i feministteologi. Hon talade om svårigheten att göra sig en gudsbild. Alla bilder vi gör av Gud är ofullkomliga. Vi kan inte heller finna någon väg till Gud.

Då jag fick tillfälle att ställa en fråga instämde jag i detta. Vi människor lever utanför Edens lustgård, utan direkt förbindelse med Gud. Det innebär att han är ofattbar för oss. Därför har Gud uppenbarat sig för oss genom att han sänt sin Son. Jesus har sagt att den som har sett honom har sett Fadern. Vidare har han sagt att han är vägen, sanningen och livet. "Hur vill du kommentera det?" frågade jag. Och svaret blev: "Jag tror inte att Jesus har sagt så!"

Så kan man också se på saken. Sådant i Bibeln som inte stämmer med ens egen åsikt är det bara att stryka. Argumenteringen förefaller välbekant. Var det inte någon som en gång sade: "Skulle då Gud hava sagt!"

Men nu är snart vår! Trollhasseln utanför fönstret har slagit ut som ett gult stjärnfall! Det kommer andra tider!

Tillbaka till hemsidan