Minns ni millenniefirandet? – Det var ganska upphaussat, minst sagt. När årtusendeskiftet väl passerats var världen sig, trots allt, tämligen lik. Datorerna funkade. Nu tillhör millennieskiftet redan den bortglömda historien.

Men några spår lämnade i alla fall denna pseudohändelse efter sig, nämligen i vägkanten här nedanför ( i vägadiket, som det heter det här i Mark).

Vår landsväg utgör en lagom promenadrunda, som min fru brukar avverka på ungefär 45 minuter medan jag själv behöver ytterligare 5 minuter. Vi går alltså i otakt. Vid den första promenaden på det nya årtusendet, där jag hasade fram i kölvattnet av min kära hustru, hände sig att jag upptäckte vad som återstod efter en millenniefest. Det var vid en vägkorsning där kommunen för en del år sedan ibland brukade ställa ut en sopcontainer. Nu var detta visserligen rätt länge sedan, men i nyårsdimmorna hade i alla fall en festarrangör kommit ihåg att han någon gång på 1980-talet varit där och slängt skräp. Nu passade han på att inleda det nya årtusendet med att uppliva gamla minnen genom att kasta sopor där den försvunna containern förr brukade stå. Slänga går ju alltid bra, det behöver man ingen container för. Det finns alltid någon annan som till sist plockar upp skräpet.

Kanske var det en nyårsfirare som inte har egen soptunna. Somliga har ju fått dispens från kommunens sophämtning eftersom de säger att de inte har något avfall. Jag tänker t.ex. på en församlingsbo, som i alla år klarade sig alldeles utmärkt utan egen soptunna. I stället slängde han sina sopor i kyrkogårdens container. Ja, någon nytta skall man ha av kyrkoskatten.

Men nu var det resterna av nyårsfesten, en massa tomflaskor och förpackningar som låg och skräpade i diket. Jag tyckte nog att jag borde plocka upp dem, men jag brukar vanligtvis inte ha soppåsar med mig när jag är ute och går. Det borde man egentligen ha, för man vet aldrig vad som händer. Man kan t.ex. hitta champinjoner, även om det är sällsynt i januari. Jag tänkte emellertid att till nästa promenad tar jag med några påsar. Men det glömde jag naturligtvis. Och så fortsatte det, gång på gång. Vid varje promenad iakttog jag hur påsarna och etiketterna blev alltmer urblekta av denna vinters ihärdiga regnande och ruskande.

Efter två månader kom jag mig dock äntligen för att göra en insats. Prästens uppgift är ju, bland mycket annat, att ta hand om andras skräp, bildligt talat. En solig morgon efter en kall natt gick jag under klarblå himmel, ackompanjerad av lärkans drillar, beväpnad med en rulle soppåsar, med beslutsamma steg iväg för att städa bort det sista av millennieskiftet. Mest bekymrade jag mig för hur jag skulle kunna bära hem alla de stora tomflaskor, som innehållit mousserande produkter, sådana man skålar i vid nyår. Men det var onödiga bekymmer. Någon vänlig själ hade varit där före mig och plockat dem med sig. Tack för det!

Nu fanns bara kapsylerna kvar samt en och annan etikett. Så det blev till att göra en kriminalteknisk undersökning.

Om vi då börjar med det mousserande, så dracks det många olika sorter. Först, som sig bör, något franskt, som jag tyvärr inte riktigt kunde identifiera med bara kapsylerna i behåll. Därefter förekom Henkell Trocken, tillverkad av den kända tyska firma som en gång hade en försäljare som hette von Ribbentrop som sedan avancerade till att bli Hitlers utrikesminister. Därtill fanns svenskt mousserande vin av Henric Åkessons tillverkning samt cider från Kopparberg. Dessutom två trasiga vinglas.

Dessa flaskor måste ha varit avsedda för nyårsskålen vid själva tolvslaget. Men dessförinnan drack man öl av olika slag, Tuborg Guld, Carlsberg Hof, öl från Kopparbergs bryggeri och, sist men inte minst, Budweiser Millennium, särskilt framställt för det här årsskiftet.

Vad åt man till detta? – Som förrätt tycks man ha haft fylld avocado, alltid ett säkert kort. Åtskilliga avocadoskal låg nämligen kringspridda i terrängen tillsammans med flera förpackningar Crème Fraiche, 5 deciliter vispgrädde samt kaviar av stenbitsrom. Till detta rostat bröd. Dessutom fanns en hel del musselskal. Jag tror inte att de var lämningar efter en gammal stenåldersboplats vid den forntida Viskafjordens strand, men jag lät dem ändå ligga kvar eftersom de är ett nyttigt avfall som höjer jordens ph-värde.

Svårare är att säga något om varmrätten. Den hade inte lämnat andra spår efter sig än en tom förpackning Buitoni Tagliatelle. Om det förekom någon dessert vågar jag inte spekulera i. Möjligen kan en förpackning Yoggi smultron-jordgubb tolkas åt desserthållet.

Det bjöds på en hel del godis. En ask Alladin, en påse Fruttihallon, en påse Brio fruktkarameller samt inte mindre än sju påsar geléhallon. (Jag förstår, det är gott med geléhallon!) Man drack även Coca Cola och Del Montes apelsinjuice med jordnötter som tilltugg samt rökte Marlboro Light. Ledade sugrör användes.

Stämningen var mysig med många värmeljus tända. Någon av gästerna medförde en stilig bukett i cellofan med blåa och gula rosetter, inköpt i Linnégatans Blomsterhandel. Bordet var även dekorerat med små guldstjärnor samt glitterspray.

Kanske var det knytkalas, vad som här i bygden kallas "hopalägg". Att döma av bärkassarna kom varorna från olika håll, både från OBS, Landvetters centrum, ICA i Hindås och ända från Kvantum i Lund. Under kvällen konsumerade man även 2 trisslotter och ett par nylonstrumpor.

Man torkade upp efter sig med hushållspapper. Vid tolvslaget avbrändes en raketsats från Hammargrens.

Ja, se det var en millenniefest att minnas! Jag bar hem tre välfyllda påsar med sopor.

Tillbaka till hemsidan