Vi som bor på landet bombarderas just nu av vårtecken. Blåsipporna har fått avlösning av vitsipporna. Fåglars kör i lund och mark utökar antalet stämmor varje dag. Talgoxarna har fått sällskap av nötväckan, stararna, koltrasten och orrspelet till ackompanjemang av korpens kraxande och gröngölingens trumvirvlar. Inte långt härifrån har påpassliga fågelskådare observerat både havsörn och kungsfiskare. Nu är det härligt att leva!

Ett pålitligt vårtecken är när Istorps unga män börjar klä sig i hjälmar, knäskydd och rullskridskor och riggar upp små målburar på parkeringsplatsen nedanför prästgården. När vi för några år sedan fick ny asfaltering upptäckte ortens unga män att man kunde använda parkeringsplatsens släta asfalt till annat än bilparkering. Man kan där också spela utomhusinnebandy, om man får uttrycka det så, med hjul under fötterna. Förr hette det rullskridskor, numera tror jag att det heter inlines, men detta svengelska ord har jag inte lyckats hitta i Svenska Akademins ordlista. Kanske kan man kalla det landhockey på hjul, men landhockey är en idrottsgren som man annars bara brukar träffa på vid sommarolympiaderna, då Indien brukar vinna guldet före Pakistan.

Egentligen spelar det ingen roll vad man kallar det eller om planen är reglementsenlig. Vad som gläder åt, förutom att det är ett lika säkert vårtecken som ishockey-VM, är att pojkarna tycks ha väldigt roligt, timme efter timme. Det här är något som de kommit på själva. Varken skolan eller kommunens fritidsförvaltning är inkopplade. Inte heller är det några föräldrar som hetsar dem till att göra idrottskarriär. Det är helt deras eget initiativ.

Ibland är de bara två eller tre, ibland kanske åtta eller tio. Både stora och små spelar tillsammans. Ibland spelar man mot ett mål, ibland mot två. De anpassar reglerna efter omständigheterna. Här finns inga måsten utan allt är på lek. Detta är idrott när det är som bäst. Inga pengar inblandade, inget hetsande seriespel, spelarna bestämmer över sig själva. När man som jag med åren alltmer börjat tappa intresset för den annars så kommersialiserade idrotten, är det riktigt så man känner livsandarna vakna när man ser pojkarna fara runt nere på parkeringsplatsen.

Även i Svenska kyrkan börjar vårtecken att spira. Genom att kyrkolagen avskaffades vid tusenårsskiftet har äntligen Gustav Vasas överhetskyrka börjat vittra sönder. Några pastorat har redan vädrat morgonluft och beslutat att bestämma över sig själva, även om de kommer i konflikt med den s.k. kyrkoordningen som numera ersätter kyrkolagen. De har insett att den kyrkopolitiska överheten på riksplan och stiftsplan inte har någon kraft att sätta bakom sina ord. Då blir församlingens och pastoratets bästa viktigare än trixande med paragrafer.

I kyrkans centralstyrelse och i stiften vet man inte vad man skall ta sig till när församlingarna inte längre lyder order. Somliga biskopar försöker att skrämmas men utan framgång. Resultatet blir bara att församlingarnas kampanda stärks. När frihetens ande väl har sluppit ut ur flaskan går det inte att stoppa tillbaka den.

Det märkligaste fallet är Härnösands domkyrkoförsamling, där man fått inte mindre än två nya domprostar. När stiftsstyrelsen inte utnämnde församlingens egen komminister utan i stället gjorde en politisk utnämning ilsknade kyrkorådet till och motutnämnde sin egen kandidat. Dessutom drog de in stiftets parkeringsplatser utanför domkyrkan.

Det är nästan så man börjar ana vårtecken också i Svenska kyrkan. Kanske kommer den byråkratiserade överhetskyrkans istid att på sina håll gå över i större delaktighet och engagemang hos församlingens medlemmar.