Från Istorps prästgård:

Hemlig matlagning

Oidentifierade män utövar hemlig aktivitet. Foto: Gerhard Engdahl.

"Människan skall leva inte allenast av bröd", heter det visserligen i 5 Mos 8:3, men utan mat klarar vi oss inte så länge. I vårt land behöver väl ingen direkt hungra ihjäl, även om inte alla har det så gott ställt i nyfattigdomens Sverige. Hyllorna i affärerna brukar vara välfyllda. Har man besökt en mataffär på vitryska landsbygden så häpnar man över utbudet också i den enklaste svenska närbutik.

Nu är det inte bara att köpa maten. Den skall tillagas också. Att bre sig en smörgås och brygga sig en kopp kaffe klarar väl alla av. Men vi behöver också minst ett lagat mål varje dag.

Hur gör man då för att överleva? En möjlighet är att äta ute. Det finns många matställen där man kan äta dagens rätt för ett rimligt pris. Men det är inte alltid det passar. Man kan också tröttna på att jämnt äta ute.

Då är mikrovågsugnen ett alternativ. Många färdiga rätter har sett dagens ljus. Det är bara att plocka till sig i frysdisken. Och det går fort att fixa till om man har ont om tid. Efter 7-8 minuter är anrättningen färdig för konsumtion.

Ett alternativ för den i matlagningens mysterier obevandrade är att steka korv, en verklig klassiker för ensamma män utan större anspråk på finess. En annan variant, särskilt omtyckt av barn, är spagetti med köttsås. Koka spagetti är inte svårt, det är bara att läsa på förpackningen. Köttsåsen är litet mer avancerad men det finns halvfabrikat att ta till.

Men om man börjar tycka att menyn börjar bli enahanda, vad gör man då för den händelse att man som jag har tummen mitt i handen och dessutom tillhör den generation som inte ens hade skolkök? Själv växte jag upp i en tid när det inte förväntades att pojkar skulle kunna laga mat, vilket gör att jag idag känner mig något handikappad. När jag sedan ser hur duktiga mina egna söner är i köket känner jag mig omkörd av utvecklingen. Det är bara att hoppas att man skall klara livhanken till dess att det blir dags för omsorgen på servicehuset.

Så trodde jag till dess att vår diakonissa Lena en dag sade att hon tänkte starta en matlagningskurs för män i Horreds församlingshem. Till råga på allt hade hon för sig att jag skulle vara med. "Aldrig i livet", sade jag vettskrämd. Men för att komma ur situationen fortsatte jag: "Om du lyckas få med doktorn, så kommer jag också" och kände mig rätt säker efteroms jag var övertygad om att hon aldrig skulle få dit vår distriktsläkare, tillika kyrkonämndsordförande.

Det dröjde inte länge så återkom Lena och sade, med triumf i rösten, att nu hade doktorn sagt att han skull ställa upp. Och då var det ju inget annat att göra än att skamset lomma iväg till MMM (=Matlagning Med Män).

Det begav sig inte bättre än att en mörk höstkväll stod vi där, ett tiotal karlar, samlade i församlingshemmets kök och undrade vad bliva månde. Alla fruar var portförbjudna. Det kändes som att vi skulle invigas i ett hemligt ordenssällskap.

Nog pirrade det något i maggropen när vi fick reda på att vi skulle laga purjo- och potatissoppa. Till detta skulle vi baka långpannebröd. För desserten skulle vi åstadkomma stekta äpplen med vaniljsås. Men hur i all sin dar skulle detta gå till? Det verkade ungefär lika ouppnåeligt som att landstiga på månen.

Lena delade ut recept på små handskrivna lappar. Det var ingen idé att protestera utan herrarna satte igång att skala potatis, hacka och fräsa lök, koka upp vatten, tillsätta buljong och allt vad det nu var. Själv fick jag ta hand om äpplena, ta ur kärnhusen med en äppelpipa, ett för mig dittills okänt redskap, och sedan smörja formen.

Därefter fick vi klistra in våra recept i en liten anteckningsbok. Till recepten fick vi en lapp med ett minnesord att lära utantill, "Den som fruktar Herren vandrar i redlighet" hämtat från Ordspråksboken 14:2.

Nu var den stora stunden inne. Vi slog oss ner runt det dukade bordet i församlingshemmets lilla sal med dämpad belysning och levande ljus. Efter bordsbönen serverades soppan med det nybakade brödet, därefter de stekta äpplena med vaniljsås. Inte nog med att det faktiskt var fullt ätbart. Till vår oförställda häpnad tvingades vi konstatera att det faktiskt smakade riktigt gott. Förundrade avnjöt vi vår sena supé och kom sedan överens om att träffas igen efter några veckor.

Efter hand har bladen i den lilla receptboken blivit fyllda och vår värsta köksskräck har blivit botad. Vi har lagat vardagsmat och festmat, till och med rådjurssadel. Det går att följa våra mödor på Internet, där jag kommer att lägga ut recepten på hemsidan www.brogren.nu/mmm.

Det ligger alltså inom det möjligas gräns att skaffa ingredienser och läsa sig fram genom ett recept för att till slut lyckas åstadkomma något som är fullt ätbart. Man är inte helt utlämnad till serveringar och färdiglagad mikromat. Dessutom är det väldigt trevligt att träffas runt något annat än det vanliga, så nu, på tredje terminen, vägrar vi att sluta vår kurs. Lena har blivit fast. I stället har intresset spridit sig så att Lena nu blivit tvungen att starta en grupp till. Det ser ut som att Horredsbygden är på väg att bli uppfylld av matlagningskunniga herrar.

Anders Brogren

Till receptsamlingen