I septemberkrönikan presenterade jag några olika scenarier för Svenska kyrkans framtid. Krönikan hade en pessimistisk underton. Framtiden såg dyster ut. Skulle kyrkan självdö?

Nu har jag fått tillbaka en del av framtidstron. Vi har nämligen varit på uppbyggelsemöte i Linköping. Inbjudare var vår gamle biskop Bertil Gärtner, som även efter pensioneringen kämpar trons goda kamp. Lokal var sporthallen. Programmet bestod av gudstjänster i dagarna två.

Det är alltid roligt att komma till Linköping, min fars hemstad. Där bodde farfar, som jag minns från fyraårsåldern när vi gjorde den långa tågresan från Göteborg hälsade på honom. Farmor dog emellertid långt innan jag föddes. Hon förkylde sig och fick lunginflammation sedan hon en kall januaridag vinkat av pappa vid tåget till Göteborg. Numera har jag nästan ingen släkt kvar där utan får nöja mig med att besöka mina gravar i och utanför staden. Huset som farfars far byggde är närmaste granne med sporthallen och numera förvandlat till kansli för Linköpings allmänna simsällskap, med tillhörande vandrarhem för gästande simlag.

Men gudstjänst i en sporthall? Hur är det fatt! Det finns ju en stor och ärevördig domkyrka i Linköping, dit farfar gick varje söndag, både på högmässa och aftonsång, dessutom på veckopredikan. Farfar och farmor hade också söndagsskola där, men en släkting som var kristendomslärarinna ville inte skicka dit sin dotter eftersom hon tyckte att de var alldeles för gammaldags renläriga.

De lokala arrangörerna av Linköpingsmötet vågade emellertid inte satsa på domkyrkan eftersom brandchefen bestämt att den bara får ta in 1500 personer. Då fick det bli sporthallen i stället.

Det gick alldeles utmärkt. På kortsidan, där annars den ena målburen brukar befinna sig, var det ordnat med stor estrad, försedd med altare, talarstol och gott om plats för musiker och flera körer. På väggen fanns en jättelik gobeläng med motivet Fadern, Sonen och Anden. Ljud- och ljusanläggning var en sådan som annars används vid rockkonserter. Ur högtalarna strömmade inspelad klang av kyrkklockor samt musik från en digitalorgel, trakterad av skickliga organister.

Ute på handbollsplanen och uppe på läktarna satt vi alla församlade, gamla och unga, 2000 tillresande från Malmö till Korpilombolo. Hur gick det till att samla så många? – Bakom det hela fanns bara en enkel inbjudan från biskopen: Kom till Linköping 11-12 november!

Hur finansierades det hela? Var och en betalade för sig. Det förekom inga reseersättningar och traktamenten. Omkostnaderna som hyra av sportallen och annat täcktes gott och väl av kollekten, som blev nästan 200 000 kronor.

Vad var ämnet? – Vi samlades kring mottot: "Jesus är Herre!". Med den bekännelsen står och faller kyrkan, sade biskopen i sin inledningspredikan.

Nästa föredrag över ämnet "Jesus är kyrkans Herre" hölls av professor Bengt Holmberg, som 1991 valdes till biskop i Göteborg men som inte blev utnämnd av regeringen. Det var ett tungt vägande föredrag med andlig auktoritet bakom. Han hade nog blivit en bra biskop.

Ett gripande inslag var när en av de utländska gästerna, biskop Aarre Kuukauppi, framförde en hälsning från den lutherska kyrkan i Ingermanland, det område som ligger omkring S:t Petersburg. När Stalin dog 1953 hade kyrkan bara kvar två präster. Dessa höll på med församlingsarbete så länge de orkade. Efter 1963 fanns det inte en enda präst. Men på något sätt fortsatte ändå kyrkan utan präster i en underjordisk tillvaro. När kommunismen föll kunde man samla ihop resterna. Kyrkan återupprättades 1992. Idag har den 45 församlingar med 30 präster samt 30 kandidater under utbildning. Lärdomen från den ingermanländska kyrkan är att man inte skall ge upp, även om situationen verkar omöjlig.

Läsarna av Kyrkans Tidning fick förra året rösta fram den kvinna som under 1900-talet betytt mest för Svenska kyrkan. Det blev Eva Spångberg, en märklig träsnidare med profetisk ande. Hennes bibliska trädgård i småländska Hjelmseryd har blivit ett av Sveriges mest besökta turistmål. På ett av kvällsmötena berättade hon om sin kallelse som hon fick redan när hon var skolflicka i Gävle. Uppbyggliga vittnesbörd lämnades också av pensionerade kyrkoherden Lage Ollinen från Tornedalen och EFS-konsulenten Lena Haglund, som berättade om bönhörelser, om mannen som var nästan död i cancer men som nu cyklar omkring på Söderköpings gator och ger Gud äran.

Söndagens högmässa med 2000 nattvardsgäster var mäktig. Som avslutning sjöng den stora ungdomskören Händels Hallelujakör ur "Messias". Efter ytterligare missionsföredrag och avslutningsmöte kände vi oss väl rustade att resa hem, var och en till sitt, för att hemma i sin egen miljö visa att "Jesus är Herre", ett budskap som alla herrelösa människor behöver ta till sig.

Till sist frågade kören om de fick sjunga Hallelujakören en gång till. Jo, det fick de gärna! Halleluja!

Anders Brogren