Enligt almanackan är det snart jul, men ute i trädgården tycks det snarare vara något mellanting mellan höst och vår. Den första adventssöndagen firades med 11 grader plus. En av gudstjänstbesökarna kom direkt från Florida och kunde konstatera att klimatet där och här inte skilde sig så mycket.

Fastän det är december blommar fortfarande krassen. Den skjuter ut nya revor, som lägger sig över de andra växter som åtminstone haft vett att lägga av för säsongen och vissna lika punktligt som de brukar. Det gäller de perenner som mera rättar sig efter ljuset än efter almanackan. Med krassen däremot brukar det bli tvärstopp efter den första frostnatten någon gång i september, liksom med dahliorna, som fortfarande lär stå i andras trädgårdar (själv har jag inte haft plats för dahlior i år). Men ännu har det inte varit någon sådan frostnatt. Blommande krasse utomhus i december – det lär väl ingen nu levande någonsin ha sett, åtminstone inte i Sverige.

Det milda och fuktiga klimatet har varit det stora samtalsämnet under senare tid. Visserligen är vädret alltid spännande och omväxlande på våra breddgrader, men det har faktiskt inte varit särskilt omväxlande på senare tid. Just detta har fått oss att undra om klimatet rent av har ändrats. Dagligen förser oss TV med senaste bilderna från Arvika och Glafsfjorden. Själv har jag aldrig någonsin varit i Arvika, men det är nästan så att man funderar på att åka dit till sommaren för att beskåda det hela i verkligheten. Kanske blir Arvika sommarens stora turistmål. Eller är det att vara hyena? Men det vore väl ändå litet plåster på såren om Arvikaborna kunde få ökade turistinkomster.

I somras besökte jag en annan översvämningsplats, nämligen Järvsö i Hälsingland, men det var strax innan översvämningarna började. Väl hemkommen från min Norrlandsodyssé såg jag på TV hur Ljusnans vatten steg upp på Järvsö kyrkogård. Jag tänkte att nu har det fina församlingshemmet, byggt i traditionell hälsingestil, där kyrkbåten lade till och där jag drack kyrkkaffe, blivit förstört, men kyrkan och prästgården, som ligger högt har nog klarat sig.

Häromdagen stod det trevliga kyrkoherdeparet från Järvsö oväntat utanför dörren och kom in för en pratstund. När jag då berättade om min oro för dem i somras, så sade de att det inte var så farligt. Massmediarapportering var betydligt överdriven. Både kyrkogården och församlingshemmet hade klarat sig.

Skall vi slå oss till ro och säga att det kanske inte är så farligt? En forskare upptäckte öppet vatten vid Nordpolen, men genast var det en annan forskare som sade att det är fullständigt i sin ordning. Andra säger att det är helt normalt med extrem väderlek då och då, men att det ändå är ett faktum att jordens medeltemperatur har ökat under 1900-talet. Somliga menar att sådan temperaturvariationer också är normala i jordens långa historia. Det har ju funnits såväl istid som värmetid om vi går några tusen år tillbaks i tiden. Frågan är om människans utsläpp av växthusgaser har en marginell eller en avgörande påverkan. Därom tvistar de lärde eller, rättare sagt, de anser att det ännu är för tidigt att säga något med säkerhet. Ännu vet vi inte om det är dags att tillämpa bibelordet i Lukas evangelium 21:25 om att "folken skall stå rådlösa vid havets och vågornas dån".

Faktum är att andra folk har drabbats värre än vi. Under denna milda höst är det rent av vi som är vinnare i det stora klimatlotteriet. Däremot har England, Tyskland, Frankrike, Italien med flera länder drabbats av översvämningar och stormar, som ställt till med skador många gånger större än våra. Men på sätt och viss blir vi också drabbade av dem. Jag blev uppringd av Kyrkans Försäkringsbolag, som bara ville förbereda oss på att vår försäkringspremie kommer att öka med 30 procent nästa år till följd av naturkatastroferna längre söderut i Europa. Försäkringsmarknaden fungerar nämligen så att bolagen i olika länder är återförsäkrade i varandra för att sprida riskerna. På så sätt får vi bära varandras bördor.

Det sägs ju att vinteräpplena skall sitta kvar på trädet tills de fått en första frostknäpp. Sedan skall man plocka dem i blidväder. Nu brukar jag inte ha så stora bekymmer med den saken eftersom älgen brukar äta av de flesta frukterna på Ingrid Marieträdet. Rådjuren är här varje morgon och tar hand om allt från krokus till julrosor, men äpplena har de ännu inte lyckats nå upp till. Älgen däremot kommer bara en enda gång om året. Då hoppar han/hon över muren precis mitt för det rätta äppleträdet, går rakt på det, tar ett varv runt och repar av frukten med löv och småkvistar på samma gång. Sedan är skörden klar. Man kan rekonstruera hela scenariot med hjälp av de synnerligen kraftiga spåren i gräsmattan.

I år var det emellertid ett mycket fint fruktår, så många äpplen återstod även efter Långbens besök. Jag har bara gått och väntat hela hösten på att den där frostknäppen skulle infinna sig, väntat och väntat. Nu har det dröjt ända in i december, så äpplena har börjat ruttna på trädet. Men de är till stor glädje för fåglarna, som kvittrar glatt som om våren vore på väg.

Men mörkare och mörkare blir det på kvällarna. Värmen till trots minskar inte vårt behov av att tända ljus. Var man än befinner sig på jordklotet, om det är varmt eller kallt, mörkt eller ljus, hur man än har det i livet, så behöver vi alla ta emot julens budskap om Frälsaren som kommer till oss för att erbjuda oss att följa med till himlen. "Ljuset lyser i mörkret och mörkret har icke fått makt därmed."