Från Istorps prästgård:

Ovanliga människor

På det nya årets första dag satte jag på radion till morgonkaffet. Där pågick ett samtal. ”Samtal pågår” heter en serie program med lugna samtal, sådana som man kan lyssna till utan att man blir alldeles uppskärrad och spiller på duken. Den som intervjuar slår inte klorna i sitt offer utan lyssnar och låter den andre tala till punkt. I det programmet hör man aldrig någon be om en kort kommentar ”för nu har vi bara femton sekunder kvar av programtiden”. Ännu mindre förekommer det några självbelåtna journalister som envist frågar ”tänker du avgå nu”, sådan okänslighet som brukar göra avlyssnandet av smattrande nyhetssändningar till en plåga. Tänk om alla som hade gjort något fel skulle avgå! Hur många skulle då finnas kvar?

      I ”Samtal pågår” känns det som att man sitter hemma i någons soffa och i lugn och ro vill lära känna den andre. Något annat var väl inte heller möjligt i nyårsdagens program eftersom det innehöll en intervju med de numera riksbekanta bröderna Erik och Sigvard Gustavsson i Hågeryd utanför Växjö. Anja Thorkelsson-Lindahl från Radio Sjuhärad ställde sina frågor på ett hänsynsfullt sätt och lät bröderna komma till tals på sina egna villkor. Men till sist kunde hon ändå inte låta bli att fråga vad de tyckte om all den uppmärksamhet de fått på senare år. Storebror Erik, som mestadels förde ordet, svarade att ”de tycker väl att vi är ovanliga människor”. Programledaren tyckte att hon även skulle ha med Sigvard i sändningen, så hon frågade: ”Är du en ovanlig människa, Sigvard?” – Svaret kom snabbt: ”Vi är inte ovanliga, vi är som vi alltid har varit! Det är alla andra som blivit ovanliga!”

      Men även ”Samtal pågår” har sina fastställda tidsgränser. Programmet närmade sig sitt slut och nu gällde det att avrunda. Programledaren försökte med ”då måste vi kanske sluta, jag skall iväg och ni har ert att göra”. Men det var ingen lyckad slutreplik för Erik svarade: ”Vi har väl ingen brådska!” Sigvard fyllde i: ”Vad vi inte hinner göra idag kan vi göra i morgon!”

      Om alla tänkte och levde som Erik och Sigvard skulle inte samhället fungera. Men frågan är vad egentligen ”fungera” innebär. Är allt som det skall vara när vi har så bråttom att vi inte hinner tala med varandra? Lever vi i ett samhälle där människan står i centrum? Eller är vi bara till för att tjäna produktionen? Ja, ibland kan man undra!

      För 50 år sedan skulle Erik och Sigvard inte ha väckt någon som helst uppmärksamhet. Då levde nästan alla på landsbygden på det sättet. Ingen skulle ha kommit på idén att intervjuat dem i Radiotjänsts riksprogram som det hette då. Men nu! Jo, nog har Sigvard rätt i att det faktiskt är alla andra som är ovanliga och har ändrat sig!

      Liknande tankar får man när man läser en bok, som nyligen getts ut i Horred. Den heter ”En resa genom tiden”. Författare är Carl Petersson och Holger Gren, två gentlemän som med god marginal uppnått mogen ålder. De skriver om hur det var när de växte upp, en tid som för dagens ungdomar måste tyckas ligga närmare medeltiden än 2000-talet. Men äldre läsare känner säkert igen sig. Så här var det för inte så länge sedan.

      De båda herrarna har gjort en arbetsfördelning. Medan Carl dokumenterat olika företeelser i bygden har Holger mest skrivit om sitt eget liv. Även Holger bidrar dock med en dokumentation, nämligen av forna tiders dansbanor i Mark och i Halland. Här besitter han en imponerande sakkunskap.

      Carl har varit mycket idog i sitt arbete med att samla fakta om olika företeelser i bygden. Allt detta är synnerligen intressant för oss som bor här på platsen men det kanske inte på samma sätt fängslar t.ex. en som bor på Östermalm i Stockholm. Men det är nog inte heller den publiken som Carl riktar sig till.

      Han redogör för så sins emellan olika saker som gamla soldater, ålderdomshem och skolor i Öxnevalla, mejerier i pastoratet, musteriet i Istorp, Horreds Måleri AB och Horreds Elektriska AB. På så vis har vi fått ett användbart komplement till Knut Hansson hembygdsböcker om ”Landet kring Veselången”.

      Holgers perspektiv är mera privat, men det han skriver är ändå av stort allmänt intresse. Som de flesta andra växte Holger upp under knappa förhållanden. Redan när han var ett år dog hans mamma och Holger fick växa upp hos släktingar. Sådant var vanligt förr, dels att dödligheten var stor, dels att det fanns ett socialt nätverk genom att släktingar brukade hjälpa varandra, även om de själva hade det fattigt.

      När Holger fyllt fjorton år fick han börja försörja sig själv. Bland de första arbetena var potatisupptagning med en förtjänst om fyra kronor per dag. Värnplikten gjorde han vid I 15 i Borås. Som de flesta andra i sin generation fick han återvända till det militära under andra världskrigets beredskapstid, en tid som präglat hela den generationen. Efter kriget kom han till Göteborg, där han bl.a. fick styra pråmar, arbeta på en stor sjökran samt ladda fyrar. Han var med om att röja upp i älven efter det stora Surteraset 1950. Mest arbetade han på byggen. Efter att ha tjänat fjorton olika byggnadsfirmor gick han i pension.

      Holgers levnadslopp är nog ganska typiskt för 1900-talet. Han har gjort kommande en släkten en stor tjänst genom att dokumentera det. Holger avslutar sitt livs historia med några tänkvärda ord: ”Jag tar nu allt med jämnmod och tar eventuellt emot någon tillvitelse för att man inte följer med i den statuskarusell som många eftersträvar. Jag sätter värde på det stora lugn som man får här i bygden alldeles gratis.”

      Holger skulle säkert instämma med Sigvard i Hågeryd:  ”Jag är inte ovanlig, jag är som jag alltid har varit! Det är alla andra som blivit ovanliga!”

Anders Brogren