Från Istorps prästgård:

Krigsminnen

Vi håller som bäst på att planera för de barn från Vitryssland som vi skall ta emot här i sommar. Då ligger det nära till hans att tänka på de stora skillnader som finns mellan våra levnadsvillkor. Medan vi har varit förskonade från krig i 200 år, har Vitryssland härjats av såväl Napoleon som Hitler och Stalin. Därefter kom kommunismens förkvävande grepp. Som en sista spik i likkistan drabbades vitryssarna av Tjernobylkatastrofen den 26 april 1986. Men därmed inleddes också Sovjetunionens sönderfall, något som vi inte hade trott att vi skulle få uppleva under vår livstid. Hade någon för 20 år sedan sagt att vi i Horred skulle få vara med om att bygga en kyrka i Vitryssland skulle vi nog ha trott att vederbörande fått solsting.

 

    1900-talet har inte bara varit de spektakulära tekniska framstegens århundrade. Det har också varit ett århundrade med de mest ohyggliga krig mänskligheten skådat. Tekniken har gjort det möjligt att döda sina medmänniskor i industriell skala. I de båda världskrigen slaktades miljoner. Bland offren fanns fler civila än soldater. Utöver världskrigen har det varit hundratals andra krig med åtföljande lidande och förödelse. Ur högen kan vi nämna rysk-japanska kriget, spanska inbördeskriget, Abessinienkriget, Koreakriget, Vietnamkriget, Balkankrigen, både de vid seklets början och vid dess slut. Miljoner liv på sitt samvete hade Hitler, Stalin, Mao Tse-tung och Pol Pot. Andra skräckfigurer som Idi Amin, Saddam Hussein och Milošević kommer inte upp i de siffrorna men det lidande de åstadkommit är ändå mer än någon kan fatta.

 

    Under hela detta oroliga århundrade var Sverige en fredad zon, även om världskrigen också här gjorde sig påminta genom beredskap och ransoneringar. Från 1940 var faran överhängande att Hitler skulle anfalla vårt land. Även hos oss fanns det nazianhängare, men de flesta svenskar var nog avogt inställda till Hitler. Man visste tillräckligt mycket för att ta avstånd från nazismen. Men då som nu fanns det individer som inte ville se verkligheten utan låt sig förledas av ideologiska dimridåer. I våra dagar har vi de s.k. historierevisionisterna som trots alla tillgängliga bevis förnekar verkligheten bakom Auschwitz.

 

    Som ung bodde min mamma en tid i Tyskland. Hon var som dotter i huset hos ett äldre par som inte hade egna barn. Eftersom mamma hette Isacson, ett namn som kunde uppfattas som judiskt även om det kommer från skånsk allmoge, hade hon i stället fått sin mors flicknamn Lind inskrivet i passet. När hon avslöjade sitt riktiga efternamn för några vänner blev dessa mycket oroliga.

 

    Mamma berättade också om en affär som hade vackra kläder. Där ville hon gärna handla, men problemet var att affären ägdes av judar och hos sådana fick man egentligen inte handla. Men den som vill vara fin får lida pin. Nöden har ingen lag. När mamma trodde att kusten var klar och att ingen nazist såg henne smög hon dit i alla fall och ekiperade sig.

 

    Med onkel Willy fick hon också resa till Berlinolympiaden. Hon var med om avslutningen. När Hitler kom in reste sig alla och jublade och skrek ”Heil Hitler!”. Dock inte onkel Willy, som tyckte illa om Hitler. Mamma minns då hur någon i publiken slog till onkel Willy när denne inte lyfte armen till Hitlerhälsning.

 

    För mig, som föddes strax efter slaget vid Stalingrad, är andra världskriget bara historia, men jag blev tidigt präglad av dess följder. När jag var tio år gammal fick jag följa med mina föräldrar på en för den tiden lång resa. I pappas lilla Austin A40 åkte vi hela vägen till Österrike. Det tog på den tiden fyra dagar snabbaste vägen. Man behövde visum för att resa genom det sönderbombade Tyskland. Alla stora städer låg i ruiner. Den första tyska staden vi kom till var Rendsburg. Mitt på torget bland de skadade husen fanns en kiosk som sålde Coca Cola. Det var första gången jag smakade denna omtalade dryck som då ännu inte fanns att få i Sverige.

 

    Sedan följde Hamburg och Hannover. Stadskärnorna låg i ruiner, som doldes av plank och kiosker, där man kunde köpa korv och öl.  På tredje dagens kväll hade vi hunnit ända till Würzburg i den vackra Maindalen. Men det var ingen vacker syn som mötte oss där. Än idag ser jag för mig hur vi åkte runt och letade efter husrum men det tycktes inte finnas ett enda hus som var beboeligt. Allt låg i ruiner. Till sist hittade vi ett nybyggt hotell där vi tog in.

 

    Vid frukosten på hotellet sade någon: ”Där borta sitter Otto av Habsburg!” Otto, som är född 1912, är son till den siste kejsaren av Österrike-Ungern och har senare blivit känd som aktiv europaparlamentariker. Vid denna tid hade han ännu inte avsagt sig kraven på den österrikiska tronen. Därför var han förbjuden att resa in i det ockuperade Österrike.

 

    Pappa tog fram ett vykort och bad servitören att försöka få Ottos autograf. Otto skrev villigt sin namnteckning och nickade vänligt bort mot vårt bord. Detta vykort har jag än i dag kvar någonstans bland mina papper.

 

    Under några veckor bodde vi i en liten by i närheten av Salzburg, där jordbruket fortfarande drevs med hjälp av oxar. Än idag minns jag kroppsvärmen från grannens stora oxe som en gång trängde upp mig mot lagårdsväggen vid gödselstacken. Jag fick åka hölass och sköta höhissen, som jag en gång klämde fingret i så att det blödde ordentligt. Jag tror att vi fick åka till doktorn i nere i Oberwang, som var en vänlig man som ibland spelade cittra för oss.

 

    Från den lilla byn gjorde vi en resa tvärs igenom Österrike till Wien. Pappa ville gärna komma dit eftersom han bott och studerat där 1931 – 33. I Linz stod vi vid bron över Donau och tittade över mot andra sidan, som var ockuperad av ryssarna. Jag blev fotograferad tillsammans med en svart amerikansk soldat. Det var mycket spännande.

 

    Strax öster om Linz for vi över floden Enns på en smal provisorisk bro. Så var vi inne i ryska zonen. Vi hade tillstånd att köra stora vägen till Wien utan att stanna och utan att göra några avvikelser. Det var litet nervöst när pappa ändå stannade nedanför det ståtliga barockklostret i Melk och tog ett foto. Skulle ryssarna upptäcka det? Allt gick väl och på kvällen anlände vi till Wien, där vi fick bo hos pappas gamla inackorderingstant och hennes dotters familj. Det hann bli sent innan vi hört allt de hade att berätta om sina upplevelser under kriget.

 

    Staden Wien var uppdelad i fyra ockupationszoner, en för vardera Sovjetunionen, USA, Storbritannien och Frankrike. Men gränserna mellan de olika sektorerna var inte lika välskyltade som i Berlin. Man kunde köra fritt i hela staden och ofta visste man inte vilken sektor man var inne i. Men när man såg röda masonitstjärnor med Stalinbild förstod man att befann sig i den sovjetiska. Ännu hade det nämligen bara gått några månader sedan Stalins död. På Schwarzenbergplatz stod en stridsvagn med röd stjärna uppställd som ett segermonument. Ute vid Reichsbrücke, den bro över Donau som senare kollapsade under sin egen tyngd, fanns en hög obelisk av rödmålad plåt med en röd stjärna överst samt texten ”Till minne av de ryska sjömän som befriade Wien den 13 april 1945”. Propagandakriget pågick för fullt.

 

    Eftersom jag redan som pojke fick uppleva det kalla krigets gränsdragningar och orättvisor har jag alltid haft svårt att förstå dem som dras till totalitära rörelser av vilket slag det vara må. En maktutövning, som brutalt tystar all opposition, är motbjudande och inte värd annat än förakt. Detta blev ännu klarare för mig när jag under studietiden började resa till DDR. Men mina mellanhavanden med den östtyska polisen får jag berätta om i nästa nummer av Gränsposten.                                                 

Anders Brogren