Från Istorps prästgård:

Minnen från det kalla kriget

Förra krönikan handlade om hur jag redan som 10-åring fick uppleva det kalla kriget i 1950-talets Europa. Jag tog starka intryck. Mitt intresse för internationella frågor väcktes. Det är väl också därför som TV-serien om det kalla kriget på lördagskvällarna är i stort sett det enda program jag har lust att se under veckan, även om det någon gång också kan bli Bolibompa tillsammans med barnbarnen.

År 1961, då jag fyllt 18 år, utföll en summa pengar från en försäkring som pappa tecknat åt mig. Jag hade precis tagit studenten och var ledig några veckor innan jag skulle rycka in i lumpen i Uddevalla. Vad skulle jag hitta på med pengarna?

Jag bestämde mig för att resa till Berlin, mest för att jag med egna ögon där ville se det kalla krigets front med den märkvärdiga uppdelningen i fyra sektorer. Detta var några månader innan muren byggdes. Fortfarande kunde man fritt röra sig över sektorsgränserna. Jag promenerade fram och tillbaka mellan väst och öst vid Brandenburger Tor, förbi de ofta avbildade skyltarna med texten ”YOU ARE NOW LEAVING THE AMERICAN SECTOR!”

Det enklaste sättet att ta sig mellan öst och väst var att åka tunnelbana. Det var bara att sätt sig på tåget, så åkte man genom järnridån utan några som helst formaliteter. När tåget stannade på sista väststationen ropades det ut i högtalarna: ” Gleisdreieck, letzter Bahnhof im freien Berlin”. När man åkte åt andra hållet hördes en högtalarröst på sista öststationen: ”Potsdamer Platz, letzter Bahnhof im demokratischen Berlin!”

Här lärde jag mig att vara misstänksam mot det politiska språket. Vad betydde egentligen ”det fria Berlin” resp. ”det demokratiska Berlin”? Det var ju bara fraser som skulle låta bra. Om man inte vill bli lurad måste man därför ta reda på vad som döljer sig bakom slagorden. Detta blev en nyttig lärdom inför framtiden.

Varje vecka var det tusentals östtyskar som tog tunnelbanan från det demokratiska till det fria Berlin. Den Tyska Demokratiska Republiken höll på att dräneras på unga människor. Själva arbetar- och bondestatens existens var hotad. Så kunde det inte fortsätta.

Några månader senare fick den östtyske partisekreteraren Walter Ulbricht tillåtelse av broderpartiet i Moskva att bygga en mur kring Västberlin. Den 13 augusti 1961 uppfördes muren med rekordfart. Det skulle dröja ända till den 9 november 1989 innan den sprack. För min del blev lärdomen att det alltid finns maktmänniskor som till varje pris måste hävda sig. Kan de inte få folkets kärlek, så kan de i alla fall göra intryck med våldsmetoder. Eller som den galne romerske kejsaren Caligula brukade säga om sin relation till folket: ”Må de hata mig, blott de frukta mig!”

På den här tiden fanns något som hette ”den tredje ståndpunkten”. Den innebar att man skulle stå neutral i kampen mellan öst och väst. Den kallades också för ”kålsuparteorin”. Båda sidor är lika goda kålsupare. För mig var det obegripligt att man kunde ha en sådan åsikt. Om det varit lika många som flytt med tunnelbanan från väst till öst som flydde i andra riktningen, så hade jag trott på den. Men efter mitt besök i Berlin tyckte jag att tredje ståndpunkten bara var lurendrejeri eller, i bästa fall, självbedrägeri. Mitt förtroende för s.k. intellektuella blev undergrävt för all framtid. I stället kom jag att misstänka att det i ordvrängarnas led finns en hemlig beundran för ointellektuella handlingsmänniskor som brutalt genomför sin vilja.

Några år senare fick jag kontakt med östtyska studenter i den kristna studentföreningen vid universitet i Greifswald. Vi brukade träffas i ett privat hem i Stralsund, eftersom det var lätt att få turistvisum dit. Man köpte det för 5 Mark i en kiosk på färjan Trelleborg-Sassnitz.

Östtyskland var ett obehagligt ställe. Man fick alltid räkna med att vara övervakad och med att posten censurerades. Vi utvecklade en teknik i att avtala om möten i brev utan att avslöja något för oönskade läsare. På hösten kunde man skriva: ”Nu drar flyttfåglarna mot söder.” Det betydde att nu kommer vi till nästa helg och möts hemma hos familjen Barthels.

Men kunde det inte bli svårigheter för herr Barthels när hans son kom hem med en massa vänner och några utlänningar i sällskapet, frågade jag en gång. ”Nej, honom kan de inte göra något med,” svarade någon. Det fanns alltså sådana som DDR-regimen inte vågade sig på. Också detta blev en lärdom för livet. Om man fast och konsekvent säger nej till onda makter, så viker de sig ofta.

Man fick vara försiktig. En student berättade att han spelade flöjt och brukade öva i studentföreningens lokal. En dag gick han förbi på gatan utanför polishuset i Greifswald. Där stod ett fönster öppet. Genom det öppna fönstret hörde han sig själv spela flöjt. Övningslokalen var naturligtvis buggad och nu satt någon Stasimedarbetare med öppet fönster och lyssnade på bandet.

Också alla hotellrum var försedda med hemliga mikrofoner. På 60-talet var de ofta placerade bakom tavlor, men senare började man förse rummen med nattygsbord med inbyggd radio. Där var det enkelt att placera en liten mikrofon bakom högtalarspringorna. Men man undrade hur det kunde kännas för de Stasianställda att gå till jobbet på morgonen och sedan tillbringa hela dagen med att lyssna på snarkningar av olika nationaliteter.

En kväll när vi kring midnatt kom tillbaka till vårt rum på Hotel Baltic, det var nuvarande biskopen i Linköping och jag, hördes dånande dansmusik från våningen ovanför. Det gick inte att sova. Vi gick upp till danslokalen, som höll på att tömmas på folk. Några män vinkade och ville att vi skulle sätta oss hos dem. Även om jag inte själv rökte, så brukade jag köpa cigaretter på färjan för att ha och bjuda. Nu kom de till pass. De tog begärligt mina västcigaretter, kastade sedan sina östcigaretter på golvet och spottade på dem. Sedan började de högt och ljudligt att dra vitsar om Walter Ulbricht och om alla kommunistiska stolligheter. Kyparna kom också fram och drog historier, som om de ville imponera på oss. Jag frågade hur de vågade. Det fanns ju hemliga poliser överallt. Jo, men de har gått hem för kvällen, blev svaret. I den här lilla staden vet vi precis vilka de är.

Våra nyförvärvade vänner ville att vi skulle följa med dem hem. De köpte med sig en kasse öl och vi drog iväg genom Stralsunds mörka och folktomma gator. Det visade sig att de arbetade vid varvet. De byggde spiontrålare, alltså fiskebåtar med särskilt stark radioutrustning, som signalspanade runt Sveriges kuster. De kunde berätta historier om kamrater som flytt till väst med livbåtar när de varit ute på provturer i Östersjön.

De bodde i en barack ute vid varvet. Hos dem tillbringade vi några nattliga timmar, som mest bestod i att de fick prata av sig om alla absurda förhållanden i deras vardag. De påstod att de aldrig träffat en äkta övertygad kommunist. Alla de kände gick partiets ärenden enbart för att få personliga fördelar.

På den tiden orkade man vara uppe på nätterna. Vid 3-tiden var det emellertid dags att gå tillbaka till Hotel Baltic. Då möttes vi av en syn som fick blodet att isas i ådrorna. Ute i mörkret väntade en polisbil, en IFA Wartburg med puttrande tvåtaktsmotor (3-cylindrig, 900 kubik, 38 hästar) på tomgång, med en uniformerad polis vid ratten. Vid bilen stod en civilklädd polis och väntade på oss. Han var rödbrusig i ansiktet, klädd som en begravningsentreprenör i svart kostym, vit skjorta och svart slips. Det såg verkligen hotfullt ut. Jag kände mig som om jag redan var på väg till straffarbetet i Sibiriens kolgruvor.

Den rödbrusige, han i den lediga civila klädseln, begärde att få se våra ”Reisedokumente”. Vi fumlade med passen och våra i färjekiosken inköpta turistvisa och tänkte att de var nog inte giltiga på varv där man bygger spiontrålare. Våra vänner hade blivit dödstysta. Mannen i den svarta kostymen bläddrade långsamt och noggrant i våra pass, granskade oss uppifrån och ner så gott det nu gick i mörkret. Efter vad som tycktes vara en evighet lämnade han tillbaka passen och lät förstå att våra papper var i ordning. Han lommade iväg bort mot den puttrande IFA-n.

När det stod klart att vi inte skulle bli arresterade släppte fruktan och det blev åter liv i våra tillfälligt så tysta vänner. De började skrika alla skymford de kunde komma på efter den slokörade Stasimannen. ”Landsförrädare!” ekade det i den dimmiga natten vid varvet i Stralsund.

Med åren blev det ytterligare obehagliga möten med uniformerade företrädare för DDR. Så småningom lärde man sig emellertid att slappna av och tänka att det nog ändå fanns människor någonstans bakom de barska uppsynerna. En gång mitt i natten när en tullare kom in i hustruns och min sovkupé och ställde den obligatoriska frågan om vi hade vapen, ammunition eller sprängämnen med oss, började vi skratta åt det absurda i situationen. Då började tullaren också skratta och gick vidare. Det kändes som att muren kanske ändå skulle vittra sönder till sist.

När 1968 års vänsterrevolt kom bland studenterna var jag redan effektivt vaccinerad mot kommunism och alla slags totalitära rörelser. Jag hade lärt mig att bakom alla besynnerligheter i politikens värld finns en rädd liten människa.

Anders Brogren