Från Istorps prästgård:

Skrynkliga sedlar och människor

Vad gör de på banken efter klockan tre? – Inte vet jag, men de har säkert mycket att sköta om. Däremot kan jag tala om för er vad vi har för oss i sakristian efter gudstjänsten. Vi gör något som påminner om banken. Vi räknar dagens kollekt, som skall gå till det ena eller andra goda ändamålet.

     Ibland blir det mycket i kollekten, ibland litet. Detta beror faktiskt inte så mycket på hur många som varit i kyrkan. Det kan vara mycket folk och liten kollekt men också tvärtom. Avgörande är vad kollekten går till. Om den går till någon sorts nämnd för projektering av en projektgrupp som skall arbeta med ett nytt projekt angående inrättandet av en nämnd för främjande av ett projekt för kyrkans byråkratisering brukar det inte bli så mycket. Inte ens om det är kollekt till nämnden för avskaffande av onödiga nämnder blir det mer än någon pliktskyldig tia ur portmonnän. Men om det t.ex. gäller nödlidande i en katastrof, Tjernobylbarnen, Credos evangelisation på skolor och universitet eller hjälp med ett kyrkbygge någonstans i världen brukar plånböckerna öppnas.

     Ofta får vi veckla upp sedlar som är hopknycklade till små papperstussar. Man får släta ut dem så gott det går. Ibland har jag tänkt att man skulle utrusta våra sakristior med en liten strykbräda, som man fäller ut från väggen, samt ett litet resestrykjärn. Då skulle man kunna stryka alla skrynkliga tjugor och hundralappar så att sedelbuntarna blir snyggare.

     Kanske sitter somliga och knycklar sedlar under predikan för att ha dem som ammunition till slangbellan och skjuta på prästen när de tycker att han predikar för länge. Men hittills har jag inte blivit träffad. Kanske använder man inte slangbellor nu för tiden. Vet egentligen dagens ynglingar vad en slangbella är för något? Om inte, så skall åtminstone inte jag lära ut det, eftersom slangbellor kan bli till farliga vapen när man laddar dem med småsten. Nej, det räcker gott med papperstussar och hopknycklade tjugor.

     Ofta får man blanka ocirkulerade silverpengar i kollekten, gamla fina femkronor från Gustav VI Adolfs tid, för att inte tala om Gustav V. Det är också vanligt med gamla papperstior som inte gäller längre, för att inte tala om tjugofemöringar, eller tolvskillingar som kyrkvärden Anders i Strömmared, salig i åminnelse, brukade kalla dem.

     Men hur kommer det sig att kollektbössan har en sådan dragningskraft på alla dessa numismatiska dyrgripar? - Så här tror jag att man tänker: På söndag skall jag gå till kyrkan. Då måste jag ha något att lägga i kollekten. Men eftersom kyrkan är så gammal och ärevördig duger det inte att komma med vanliga profana pengar, sådana man använder när man handlar snus och kaffe. I kyrkan duger bara gammaldags pengar.

     Därför tar man fram en gammal cigarrask som är gömd under en bunt gamla brev längst in i nedersta byrålådan. Där har man sparat utgångna sedlar, femmor med Gustav Vasas bild, minnesmynt från riksdagsjubileet 1966 och andra godbitar. Nu är det äntligen dags att sätta sprätt på de gamla pengarna. Och var passar det bättre än i den ärevördiga kyrkan med dopfunt från 1200-talet, mässkrud från 1600-talet och präst från 1900-talet.

     En annan kollektspecialitet är utländska mynt. Vanligast är de danska. Därnäst kommer norska, inte minst efter påsk när somliga har varit på fjällresa och blivit solbrända. Under skidsäsongen kan man också få österrikiska schilling, även om resandet till Österrike minskat på senare tid. Det förekommer även mynt från såväl Cypern som Thailand, båda pålitliga ställen för att göra hyn klädsamt brun. Alla bidrag mottages tacksamt.

     Problemet är bara att det inte går att växla in utländska mynt i Sverige, åtminstone inte i Horred. Vad gör man då? En möjlighet är att jag själv växlar in de danska mynten och lägger dem i kollekten om jag skulle råka komma till en gudstjänst i någon dansk kyrka. Det händer ibland. Värre är det med Cypern och Thailand. Där har jag aldrig varit. Men kollektpengarna kunde kanske ge mig en anledning att åka dit. Kanske kan jag hitta en kyrka i Bangkok, där jag kan lägga min peng med hälsning från Horreds kyrka.

     Något jag undrat över är varför så många sätter sig längst bak i kyrkan. Det kan ju inte vara som på bio, där man ser bäst från de sista bänkarna. I Horreds kyrka gör det inte så mycket för där är det numera många som sätter sig långt fram. Men på sommaren när jag varit ute på semester och till sist äntligen lyckats hitta en kyrka som har gudstjänst, ja, då sitter där en liten skara människor som skrynklat ihop sig i de bakre bänkarna.

     Vad gör jag då? – Likadant som de andra! Jag går och sätter mig längst bak! Varför gör jag det? Varför vill jag inte föregå med gott exempel? Kanske för att jag är en främling och inte vill verka framfusig.

     Om man är präst och står längst framme vid altaret kan man ibland känna sig riktigt ensam och övergiven. Kyrkobesökarna tycker kanske att jag verkar farlig och vill helst ha mig på säkerhetsavstånd. Kanske har de sina skäl för att tillämpa försiktighetsprincipen.

     På senare år har jag börjat leda gudstjänsten från ambon, från den pulpet som vi läser texterna från. På så sätt kommer jag några meter närmare församlingen och kan bättre urskilja de som sitter där nere utan att använda kikare.

     Annars är utsikten bäst från predikstolen. Om ni bara visste hur mycket man ser därifrån. Man ser inte bara de som är i kyrkan, man ser också vilka som inte är där. De är nämligen åtskilliga. Nästan dagligen får man som präst får höra ursäkter om att ”jag borde nog gå oftare i kyrkan”. Jodå, det är bara att komma. Mycket välkommen, brukar jag säga.

     Våra församlingar fullkomligt vimlar av folk som tänker gå i kyrkan nästa söndag. Det blev nämligen inget av med det förra söndagen för då var det alldeles för dåligt väder. Dessutom var det så fint väder att man inte kunde gå in och sätta sig i en mörk kyrka utan var tvungen att ta en promenad just då. Dessutom hade faster födelsedag och barnbarnet namnsdag. Och så var man tvungen att handla och baka och pumpa cykeln. Det var även dags att ta in trädgårdsmöblerna, eller var det kanske ut de skulle. Ja, det spelar ingen roll, men det har man ju lärt sig att det man inte får gjort på söndag förmiddag, det blir aldrig gjort. Men nästa söndag, då skall jag verkligen gå till kyrkan.

     Så nu på söndag, som också råkar vara ”nästa söndag”, kan vi vänta oss en invasion i våra kyrkor. Bäst att be vaktmästaren vara beredd med extrastolar. Och ni kan vara förvissade om att prästen däruppe i predikstolen kommer att lägga märke till varenda en och ge dem varsin guldstjärna i sin hemliga bok.

Anders Brogren