Från Istorps prästgård:

Potatis och morötter

Så var vårbruket klart för den här gången. Även om det blev sent i år så gick det bra för bygdens ännu kvarvarande bönder att få ner utsädet i jorden under några soliga majdagar. De betydligt fler trädgårdsodlarna fick också gjort vad de skulle. Potatisen var tidigare satt och nu blev även morötterna sådda.

     Såvida man nu inte har förenklat det för sig som jag har gjort. Det är många år sedan jag försökte mig på grönsaker. Då sådde jag ett litet land med rädisor och sallad och gjorde sedan misstaget att resa på semester. Men ogräset tar inte semester. När jag kom hem gick det inte att hitta några grönsaker över huvud taget, inte ens ett salladshuvud. Men grönt var det, mycket grönt.

     Där vi bodde förut försökte jag en gång att göra mig till genom att plantera både blomkål och broccoli. Plantorna utvecklades fint och det började bli dags att skörda. Då fick makan se en mask som låg och njöt av tillvaron inne i en broccoli planta. Det var väl inte så farligt, tyckte jag. Den kan vi väl skölja bort. Dessutom innehåller den protein, kläckte jag ur mig i ett misslyckat försök att var lustig. Men nej, det gavs ingen pardon. Så det var bara att gräva upp hela landet.

     Sedan många år har jag därför inskränkt mig till blommor. Det är mera tacksamt. De kräver inte lika mycket skötsel, åtminstone inte om man håller sig till kraftiga perenner. Mest arbete är det just nu med liljorna. Varje dag måste man ge sig ut på jakt efter de envetna liljebaggarna och krossa dem innan de hunnit sätta sina motbjudande larver till världen. För jag kan inte tänka mig att ens deras illröda mödrar tycker att de har vackra barn.

     Visserligen är det något alldeles särskilt med egen nypotatis och späda morötter från den egna täppan. Men den glädjen avstår jag från. Det är både enklare och kanske också billigare att köpa sin potatis och sina stordriftsodlade morötter i affären. Så fungerar det i vår bortskämda lyxtillvaro.

     Annorlunda är det i Östeuropa. Vi har med egna ögon sett hur man i Vitryssland inte har råd med sådan lyx som gräsmattor och knappast ens blommor i sina trädgårdstäppor. Varenda kvadratmeter måste användas till sådant som man kan äta under resten av året.

     Likadant är det i Ukraina. Vi hade nyligen besök av prästen Waldemar Wardaschko och hans hustru Vera från den lutherska församlingen i Charkov. Vera berättade om hur svårt hon tidigare haft det innan hon gifte sig med Waldemar. Som ensam mor i miljonstaden Charkov var hon tvungen att skaffa sig ett trädgårdsland för att kunna överleva. Likadant är det för alla andra. Men det finns inte plats för så många trädgårdstäppor inne i staden. I stället blir man tilldelad ett stycke jord kanske 10 mil bort. Vera ägnade helgerna åt att sköta sin täppa. Hon fick åka tåg dit. Jag frågade om det verkligen kunde löna sig att betala en lång tågresa för att odla litet potatis och morötter. Hon svarade att det inte är någon som köper biljett. Det är så trångt på tågen att man står som packade sillar. Konduktören kan över huvud taget inte ta sig fram. Skulle han be någon betala riskerar han att bli lynchad av folkmassan.

     En vacker sommardag när Vera och hennes lille son efter den ansträngande tågresan äntligen var framme och skulle skörda morötterna visade det sig att någon hade hunnit före med att stjäla dem. Då satte jag mig ner och grät, berättade Vera, som fick trösta sig med att potatisen fanns kvar, eftersom den ännu var för liten att skörda.

     Vera hade varit duktig i den sovjetiska skolan. I ämnet ateism, där man fick läsa om allt förskräckligt som kyrkan haft för sig genom tiderna, hade hon högsta betyg. Men samtidigt väcktes ett intresse för kristendomen. Hon fick in kristna radiosändningar på ukrainska från Trans World Radio. Ansvarig för dessa sändningar var Waldemar Wardaschko. En längtan att höra mer om kristendomen väcktes. Hon ville gå till en baptistkyrka men avråddes då man sade att baptisterna är farliga och rövar bort små barn. Genom en bekant som varit i Baltikum, där västkontakter var vanligare, fick hon tag på Nya Testamentet. Hon började läsa det tillsammans med några väninnor. De ville bilda en församling men visste inte hur man skulle bära sig åt. De saknade all tradition och hade bara själva bibeltexten att gå efter.

     Så föll järnridån. Waldemar, som är född i Charkov men som vuxit upp i Tyskland tillsammans med sin mor, som förts dit i arbetstjänst under kriget, hade utbildat sig till präst och verkat dels som radiomissionär, dels bland landsflyktiga ukrainare i väst. Han hade blivit änkeman och var nu till åren. Men det hindrade honom inte från att förverkliga sina gamla dröm. För åtta år sedan kunde han resa till Charkov för att äntligen tjänstgöra som präst i sin födelsestad.

     Men där fanns ju ingen luthersk församling. Waldemar fick kontakt med den lilla gruppen av kvinnor som ville vara kristna och byggde upp en församling tillsammans med dem. Waldemar gifte sig med Vera och bor nu i hennes lilla lägenhet i ett höghus där el och vatten fungerar sporadiskt och där man på vintern får sova i ytterkläderna.

     Under ofattbara mödor har uppbyggnaden av församlingen fortsatt utan tillgång till egen lokal. Verksamheten har nu konsoliderats. För några månader sedan kunde man äntligen inviga sin egen kyrka, inrymd i en förfallen f.d. livsmedelsaffär. Antalet medlemmar är uppe i drygt 200. De flesta har påbrå från utvandrade tyska lutheraner några generationer tillbaka. Men under 70 års sovjetvälde har de tappat all tradition. När de kommer är de religiöst nollställda. Man måste berätta för dem ur Bibeln som för små barn, säger Waldemar.

     Församlingen har en stor diakoniverksamhet. Man hjälper barnen på några barnhem, ett för blinda barn, ett för utvecklingsstörda och ett för gatubarn som rymt från sina föräldrar som slår dem. Dessutom går man ut till gamla och sjuka som har en pension om 150 kronor i månaden. De som är ensamma och orkeslösa får ligga i sina bostäder utan att någon bryr sig om dem. Församlingens medlemmar går hem till dessa bortglömda och lagar mat, städar åt dem och ger dem uppmuntran. Dessa insatser görs av kristna, som själva måste odla potatis och morötter för att kunna överleva.

Anders Brogren