Från Istorps prästgård:

Tondöv filosofi

Förr i tiden brukade radion sända två gudstjänster varje söndag, en högmässa kl 11 och en s.k. aftonsång kl 18. Förr var det alltid aftonsång i stadskyrkorna medan man på landsbygden fick nöja sig med långfredagens aftonsång. Psalmboken innehöll särskilda aftonsångstexter.

     Så mycket sång var det inte vid dessa gudstjänster, men man kunde ibland få höra en god förkunnelse. Numera har såväl aftonsångstexterna som aftonsången försvunnit. Med förkunnelsen kan det vara si och så. Sveriges radio har anpassat sig till den nya situationen och sänder därför i stället livsåskådningsprogrammet ”Filosofiska rummet” på söndag eftermiddag. Där träffas några fackfilosofer, alltså några som är universitetsutbildade i filosofi, och diskuterar olika existentiella frågor.

     Eftersom detta gränsar till mitt eget fack har det hänt att jag ibland lyssnat på när dessa vishetens vänner resonerar. Ordet ”filosof” betyder ju ”vän av vishet”. Häromsistens svarade man på lyssnarfrågor. Inte oväntat kom man in på frågan om Gud finns. Det är ju den frågan som är viktigast för de flesta lyssnare.

     Vad hade då filosoferna att säga? – Svaret var naturligtvis givet. Eftersom ingen av dem trodde på Gud, så hade de ingen svårighet att räkna upp ett antal anledningar för att inte tro på honom. Om man först definierar bort Gud så är det inte svårt att sedan bevisa att han inte finns. Inte mer överraskande än om man frågat några kristna filosofer (sådana finns faktiskt). Då hade de kunnat räkna upp sina skäl för att tro på Gud. Hade man sedan ordnat en debatt mellan ateisterna och de kristna, så hade den mest vältalige vunnit debatten. Men vem hade haft någon glädje av det?

     Det är nog mycket sällsynt, om det ens har förekommit, att någon kommer till tro på Gud genom att vrida och vända på ord. Övertygelsen om att det finns en Skapare bakom allt får man på annat sätt. Det är fråga om ett intuitivt tänkande, där man på ett direkt sätt upplever en mening och ett sammanhang. Man kan jämföra med musik.

     Jag vet inte om det finns människor som är fullständigt tondöva. Men om man skulle hitta en sådan och be honom att yttra sig över Beethovens Månskenssonat eller Griegs Våren, så skulle han säga att han hör ljud på olika frekvenser som bullrar och stör. Han skulle förneka att det finns någon sorts mening eller något innehåll i de där ljudmassorna. Han skulle vara säker på sin sak. Eftersom han själv inte upplever något, så kan inte heller någon annan göra det. De som njuter av musiken måste vara offer för självbedrägeri.

     Musikvännerna skulle naturligtvis protestera mot detta. Men hur skulle de bära sig åt för att förklara sin upplevelse för den omusikaliske? Räcker det att mäta upp ljudens frekvenser och tidslängd och sedan göra en tabell för det? – Nej, det skulle inte ge någon vidare musikalisk upplevelse. Det enda som skulle hjälpa är att den omusikaliske får vänja sig vid musik som inte är alltför krävande. Det är en mödosam process, men till slut kanske han åtminstone skulle lära sig höra om tonerna går upp eller ner.

     Många i min egen generation är präglade av den s.k. analytiska filosofin. Den menar bl.a. att många av filosofins gamla frågor, t.ex. sådana om Guds existens, är skenproblem som beror på att man använder språket på ett slarvigt sätt. Om man analyserar frågeställningarna och skaffar sig exakta definitioner försvinner problemen. När jag var student hade jag kamrater som läste teoretisk filosofi, som ämnet hette. När de hade gått där några veckor så gick det inte att prata med dem längre. De bara frågade vad jag egentligen menade. De hade slutat förstå vanlig svenska. Också min hustru tog betyg i teoretisk filosofi, men hon kom ut med förståndet i behåll.

     1900-talets främste analytiske filosof var den osannolike flygingenjören Ludwig Wittgenstein. Han tänkte ut sin berömda bok ”Tractatus logico-philosophicus” medan han skalade potatis ombord på en österriskisk flodbåt under första världskriget. Med sin obevekliga ingenjörslogik kom han fram till att språket inte räcker till för att tala om det outsägliga. Men det visste väl de flesta redan förut utan att behöva ta omvägen om filosofin.

     Wittgenstein lämnade universitet i Cambridge och blev folkskollärare i de österrikiska alperna. Efter några år blev han övertalad att återvända till Cambridge. Där kom han nu att utveckla en helt annan sorts filosofi. Han menade att språket inte ger någon exakt uppfattning av verkligheten utan att man måste se hur det fungerar i varje sammanhang. Han kallade det språkspel. Vi talar alltså ett språk hemma, ett annat på jobbet och ytterligare ett annat när vi hälsar på hos mormor. Men det visste väl de flesta redan förut utan att behöva ta omvägen om filosofin.

     Människan är en obotligt religiös varelse. Neurobiologen Andrew Newberg, som själv är religiöst neutral, verksam vid Pennsylvanias universitetssjukhus i Philadelphia, har funnit att vår hjärna är konstruerad för att vi skall tänka på Gud. ”Om Gud finns, så är det klart att han konstruerat människan för att kunna kommunicera med honom”, säger professor Newberg.

     Alla har sinne för religion och musik. Men alla är inte lika musikaliska. Om det är någon som inte kan höra skillnad på om tonerna går upp eller ner, så brukar de i varje fall inte skryta med det. Men när det gäller att tro på Gud, så är en del nästan stolta över att de inte tror. Jag aldrig riktigt förstått hur man kan vara stolt över att sakna en viktig komponent i sin själsliga utrustning.

     Även de mest omusikaliska kan vänja örat vid musik. Övning ger färdighet. Likadant är det med att tro på Gud. Det fordras övning att lära sig, men det går om man vill. Men det är ofta viljan som är problemet. När det gäller Gud, så bär många på blockeringar som först måste luckras upp. Dessa blockeringar kan sitta hårt.

     Nu njuter vi av sommaren. Vi tar in alla sinnesintryck och upplever en helhet. Inte ens den mest inbitne reduktionist går runt och analyserar sönder naturen genom att se på den som en stor kemisk fabrik. I stället får vi njuta och känna hur Skaparen talar till oss. Det är mäktigt.

Anders Brogren