Från Istorps prästgård:
Nu har de rest hem, våra barn från Sankta Eufrosyniaförsamlingen i Ivenetz i Vitryssland. Det var vemodigt på söndagseftermiddagen när vi stod på Letebogården och vinkade av den vitryska bussen. Man hinner fästa sig vid varandra under tre veckor. ”Nu åker de tillbaka till eländet”, tänkte man. Men barnen såg i alla fall friskare och rosigare ut än när de kom. Förhoppningsvis klarar de sig bättre nu.
De har fått många intryck att bearbeta. Havet var en mäktig upplevelse. De hade aldrig sett något stort vatten tidigare. Vitryssland är ett flackt slättland utan sjöar. Att barnen inte kunde simma var inte så konstigt eftersom det inte finns något att simma i hemma hos dem. Men de lärde sig fort ute vid Getterön.
De tyckte också det var mäktigt med våra höga berg. För den som kommer från ett alldeles platt landskap ser Texelberget vid Helsjön nästan ut som en alptopp.
Liseberg skall vi bara inte tala om. Barnen ville inte gå hem förrän parken stängde klockan elva.
På hemväg från Borås djurpark skulle barnen få prova ut var sitt par gummistövlar. En pojke ville inte ha några. Han ville i stället få ett par att ta med hem till mamma. Några av ledarna ville då själva bekosta ett par till honom. Men det ville han inte ta emot. Det viktigaste var att mamma fick.
”Feskarn” från Bua kom en dag och gav nya skor till barnen. ”Tack, Jesus”, sade en pojke när han fick sina skor. Vi som tillhör överflödssamhället har verkligen mycket att lära oss.
Somliga påpekade att dessa barn inte såg lika eländiga ut som de som var här för tre år sedan. Om detta stämmer är det mycket positivt. Det visar att församlingens arbete ger resultat. Barnen som nu besökt oss har varit med i en grupp som kallas ”Nezabudka”, det vitryska namnet på den lilla blomman ”Förgätmigej”. Verksamheten riktar sig till barn från svåra förhållanden och barn i söndagsskolan och syftar till ”andlig rehabilitering” med hjälp av sång, folkdans och bön. Det har medfört att inte bara barnen utan också deras föräldrar kommer till gudstjänsterna i den provisoriska kyrkolokalen. Man har fått något annat att tänka på än den besvärliga vardagen.
Församlingen har också startat matservering för behövande barn dels i själva Ivenetz, dels för barn i byarna Pralnicki och Sudnicki. Några kvinnor ställer upp frivilligt och lagar maten. I början var det en del barn som inte så gärna ville gå dit eftersom man inte vill visa att man är hungrig. Men sedan man börjat med lektion och bön i samband med måltiden behöver man inte skämmas för att komma. Behovet är väldigt stort. Man hoppas kunna utvidga matserveringen när Victoria House blir färdigt, det hus som man bygger med hjälp från Smögens församling för att kunna ta emot barn som behöver vila och vård. Där skall man också kunna hålla till med de ungdomsläger som man nu har i Pralnicki skola för alla de barn som inte kan resa till Sverige. Man kallar dessa läger för ”svenska läger”.
Om pengarna räcker vill man också satsa mer på medicinska undersökningar och behandlingar. Många i området har cancer i sköldkörteln och strupen. Barnen har dåligt immunförsvar. De blir trötta och somnar lätt i skolan och i kyrkan. Det beror bl.a. på att man har dåligt dricksvatten med tungmetaller, dåligt föda, vitaminbrist, spårämnesbrist samt dåliga sociala förhållanden.
Barnen kom lyckligt hem. Ett fax anlände med denna hälsning: ”Resan hem gick bra. Alla barnen är friska och vid gott mod. Tack för er vänlighet, kärlek, hjälp och omvårdnad! Vi saknar er! Bästa hälsningar till alla från fader Viktor och barnen ifrån Ivenetz!”
Kontakten med Ivenetz fortsätter. Vi känner ansvar för att allt gott som har börjat där borta också får fortsätta att växa. Det är fråga om att bygga en kyrka, både i bokstavlig och andlig mening. Inte minst måste vi hjälpa till så att själva kyrkbygget, som nu är under tak, blir färdigt.
Vad som har varit väldigt roligt med detta läger är att så många ställt upp, delat med sig av tid och pengar och hjälpt till på många olika sätt. Det är tacksamt att få vara kyrkoherde i en församling som fungerar. Att vara kristen är inte bara att ha en åsikt. En riktig kristen tro kan man inte bara behålla inom sig själv. Den måste också synas på något sätt. Det här lägret har varit ett tillfälle för många att i praktisk handling få visa sin kristna tro. På så sätt har det blivit ett slags kyrkbygge också här hemma hos oss.