Från Istorps prästgård:

Terroristernas talande tystnad

Det var en strålande vacker höstmorgon. Sommarens värme dröjde sig ännu kvar mellan de höga husväggarna. Solen hade just gått upp och belyste topparna på södra Manhattans jättekomplex. De oräkneliga klubbarna och barerna hade stängt efter nattens intensiva utlevelse i ”the big apple”. Tusentals människor var på väg till sina arbeten i världens ekonomiska centrum.

     För de flesta var det en dag som alla andra med trafikköer på broarna över East River och trängsel i tunnelbana och på pendeltåg. Varor och tjänster för miljarder dollar skulle som vanligt förmedlas över hela jordklotet. Med några knapptryckningar skulle förmögenheter byta ägare. Beslut om investeringar, om att köpa och sälja skulle fattas. Fartyg skulle dirigeras till hamnar på alla kontinenter. Pulserna ut genom teletrafikens nervsystem skulle påverka tillvaron för tusentals människor. En helt vanlig arbetsdag hade börjat.

     Men en timme senare var ingenting längre som förut. De stolta tornen hade blivit pulvriserade - i direktsänd TV!

     Den kvällen var det många barn som inte blev hämtade på dagis. På pendeltågsstationernas parkeringsplatser stod bilar parkerade hela natten. Tusentals liv slogs sönder. Kondoleanser, beklaganden och fördömanden strömmade in från hela världen, t.o.m. från Iran och Hizbollah, från Khadaffi och Castro. Världens samlade befolkning, åtminstone de som nås av massmedierna, stod som fallen från skyarna.

     Hur kunde detta ske, samtidigt som en stor del av försvarshögkvarteret Pentagon blev lagt i spillror? Verkligheten överträffade alla Hollywoods fantasier. Detta var ingen Batmanfilm, där Pingvinen eller Jokern slagit till mot den stora staden. Inte heller fanns där någon Superman eller James Bond som avvärjde katastrofen i sista sekunden.

     Varför? Vad var meningen? Det egendomliga var att ingen stat, ingen terroristorganisation tog på sig ansvaret. Inga politiska eller ekonomiska krav framställdes. Inga kommentarer. Det var helt tyst.

     Kanske var det för att de ansvariga bakom dådet tyckte att det talade för sig självt. Symbolspråket var starkt. Världens enda supermakt hade träffats i sitt militära och kommersiella centrum av en osynlig fiende. Ett tyst budskap till en förstummad värld.

     En profetisk syn i Uppenbarelsebokens 18:e kapitel trädde plötsligt fram ur gåtfullhetens dimmor: ”Ve, ve, du stora stad, som var klädd i fint linnetyg, purpur och scharlakan och smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. På en enda timme har denna stora rikedom ödelagts. Alla kaptener och alla kustfarare, sjömän och alla som arbetar till sjöss, alla stod de på avstånd och ropade, när de såg röken från den eld som brände upp henne: Vilken stad är som den stora staden? Och de kastade stoft på huvudet och grät och klagade högljutt: Ve, ve, över den stora staden, där alla som hade fartyg på havet blev rika genom dess rikedom. På en enda timme har den blivit ödelagd.”

     Nu efteråt känns det som om hela den sinnrika civilisation vi har byggt upp är hotad. Den del av mänskligheten som bor i de mera välmående länderna har blivit angripen av … ja, vem då? Många har sovit dåligt och ensamma ältat frågorna i nattens mörker. Hur kan en mänsklig hjärna fundera ut något sådant? Vad är det för ondskefull fantasi som ligger bakom? Vad händer härnäst? Hur kan det finnas så stort hat att nitton stycken män i sina bästa år, några t.o.m. familjefäder, offrar sina liv för att döda och skada så många som möjligt och samtidigt tror att de gör en god gärning? Är det de undertrycktas sätt att ifrågasätta oss?

     Vi vet inte säkert. Terroristerna är tysta. Men det är en talande tystnad.

     I Europa är vi fortfarande tacksamma för att amerikanarna räddade oss från Hitler. Men i andra delar av världen ser man USA mer som en förtryckare än en befriare, som med kapitalets makt som suger ut de fattiga och som skickar målsökande missiler mot misshagliga regimer.

     Men det kan inte vara hela förklaringen. Terroristerna tycks komma från rika oljeländer. Usama bin Laden är en av världens rikaste män. Hans medhjälpare tycks tillhöra en utbildad välanpassad medelklass.

     Är det deras religion, islam, som är förklaringen? – Ett stort antal muslimska förespråkare har trätt fram och försäkrat att det som inträffat är rakt emot islams budskap. Så då får vi väl tro på dem.

     Men faktum är att USA är hatat i stora delar av den muslimska världen. Varför? Framför allt för att USA stöder Israel, en judisk stat i en muslimsk omgivning. På något sätt har terrorismen att göra med konflikten kring detta lilla land, som är av Västergötlands storlek samt ockupationen av Västbanken, ett område som är stort som Gotland. Framför allt gäller konflikten själva Jerusalem med dess tempelklippa. Det var nog ingen tillfällighet att man jublade över terrorattacken såväl i flyktinglägren Ain Al-Hilwah och Shatila i Libanon som på gatorna i Nablus på Västbanken. Där odlas hatet.

     Enligt en undersökning som utfördes förra hösten av universitet i Ramallah stöds metoden med självmordsbombningar av 73 procent av palestinierna medan 22 procent motsätter sig sådana metoder. Bland de högutbildade är stödet ännu större.

     Hatet mot Israel lärs ut i skolorna enligt vad riksdagsman Tuve Skånberg uppger i tidningen Dagen den 19/9. I en lärobok för årskurs elva, utgiven av den palestinska myndighetens utbildningsdepartement, sägs att den västerländska civilisationen går mot sin snara undergång och snart kommer att läggas i grus. I en lärobok för årskurs 7 sägs under rubriken ”Islams seger” att ”denna religion kommer att besegra alla andra religioner, och det ska ske, enligt Allahs vilja, genom de muslimska Jihadsoldaterna”. Exemplen kan mångfaldigas.

     Det finns andra konflikter i världen som drabbar betydligt flera människor och betydligt större områden. Men det är dock till Israel, denna knappt urskiljbara fläck på jordgloben, som massmedias och därmed mänsklighetens uppmärksamhet brukar koncentreras. Och enligt bibeln är det här som slutstriden skall stå.

Anders Brogren