Från Istorps prästgård:

Brittsommarresa

Det brukar vara vackert väder omkring Birgittadagen den 7 oktober. Då firas minnet av att Birgitta Birgersdotter den dagen år 1391 blev förklarad som helgon. Dessutom har Birgitta nyligen blivit utnämnd till hela Europas skyddspatron, en ära som hon delar med Katarina av Siena och Edit Stein.

     Trots detta var inte Birgitta anledningen till att jag tog ledigt några dagar i början av oktober. Snarare var det förhoppningen om att kunna krama ur det sista av sommaren. En strålande brittsommar blev det också, mycket riktigt.

     Hustrun och jag reste i makligt tempo upp längs Vättern. Eftersom vi hade gott om tid tog vi den gamla vägen från Gränna upp mot Ödeshög. Där har jag inte åkt sedan 50-talet då den hette riksettan. Nu är där lugnt och stilla med fantastiska utsikter bort mot västgötasidan.

     I Östergötland, där jag har mina rötter på fädernet, fick jag tillfälle att besöka mina gravar och sätta blommor från Istorps prästgård på dem. Likaså blev det besök vid min farmors föräldrars grav i Södertälje, en grav som kyrkoherde Owe Johansson i Kinna upptäckte åt mig för några år sedan.

     Sent på kvällen kom vi till Uppsala, där vi skulle hälsa på den mest avlägset boende av våra söner. Det var naturligtvis han som egentligen var anledningen till resan.

     Det är lätt att fördriva en dag i Uppsala. Min lantliga hustru njöt av att befinna sig i en stad och kunna ägna sig åt shopping. Själv förskansade jag mig på Landsarkivet för en stunds släktforskning. Där upptäckte jag att en av mina förfäder slutade sina dagar på ett obehagligt sätt. I Björnlunda församlings dödbok står att han den 4 september 1828 ”omkom i sjön under färden på ångfartyget Elida mellan Södertelge och Stockholm. Begrafwen i Stockholm inom Storkyrkoförsamlingen enl. betyg från Past. Prim. Dr. Wallin", d.v.s. psalmdiktaren Johan Olof Wallin.

     Efter denna skakande upptäckt ringde en klocka som förkunnade att Landsarkivet skulle stänga för dagen, så det var bara att plocka ihop sina grejor och återvända ut i höstsolen med ännu fler frågetecken än förut.

     På lördagen körde vi hemåt i strålande brittsommar. Vi blev alldeles betagna av utsikterna över Mälaren från vägen mellan Enköping och Strängnäs, så jag kände mig sedan tvungen att införskaffa noterna till Ture Rangströms ”Mälarlegender”.

     I Strängnäs, en för oss tidigare främmande stad, sögs vi uppför berget mot domkyrkan. Tung och sluten, som en borg, omgiven av gammal bebyggelse, på platsen där den helige Eskil för tusen år sedan blev ihjälslagen i samband med att han predikade evangeliet vid ett hedniskt blot, ligger den och blickar ut över Mälaren. En enastående vacker miljö!

     Lyckan fortsatte att le mot oss. Inne i domkyrkan hamnade vi mitt i lördagens orgelkonsert. Den synnerligen skicklige domkyrkoorganisten Torwald Johansson spelade ett av mina favoritverk, ”Grand Pièce Symphonique” av César Franck. Ett högklassigt framförande!

     Jag försäkrar att Strängnäs domkyrka är värd en omväg. Där finns mycket att se: inte mindre än två stycken altarskåp tillverkade i Brüssel på 1490-talet, Nordens största domkyrkobibliotek med en mängd inkunabler, alltså böcker tryckta före år 1500, prinsessan Isabellas gravmonument från 1580 och mycket, mycket annat. Minst sagt tveksam känner man sig emellertid inför Karl IX:s gravmonument längst fram i koret med en trähäst som bär upp en förgylld kopparrustning, allt i naturlig storlek, så att det ser ut som att den hårdföre Karl IX håller på att rida upp mot altaret. Egentligen är det märkvärdigt att man har kunnat sätta upp sådana krigiska maktsymboler i ett Guds hus, som inte skulle vara av denna världen. Vapnen borde inte få komma längre än till vapenhuset. Jag kände mig därför inte avundsjuk på Strängnäs domkyrka med alla dess konstföremål utan var tvärtom tacksam över att den världsliga makten inte har lämnat sådana förskräckande spår efter sig i mina egna betydligt enklare kyrkor.

     Dock är Strängnäs domkyrka numera försedd med något som gott och väl uppväger gångna tiders krigiska förlöpningar. I norra sidoskeppet finns sedan några år ett kapell för 1900-talets kristna martyrer. Det har kommit till på initiativ av biskop Jonas Jonsson. Tillsammans med medeltida skulpturer av de gamla martyrerna Katarina av Alexandria, Erik den helige och den helige Eskil finns fyrtio minnesplattor med namnen från vår egen tid.

     Först ut under det blodiga 1900-talet var Nathanael Carleson, dödad den 29 juni 1900 under boxarupproret i Kina. Sedan följer att representativt urval från alla väderstreck. Den ryske biskopen Kirill av Kazan, avrättad av kommunisterna på Mikaelidagens kväll 1937. Den polske prästen Maxmilian Kolbe blev ett av nazismens många offer liksom den danske prästen Kaj Munk, den tjeckiske biskopen Gorazd och den judisk-katolska nunnan Edit Stein, en av Europas tre skyddspatroner.

     Prästen Jerzy Popieluszko dödades den 19 november 1984 av den polska säkerhetspolisen. Iqbal Masih, som tillhörde den kristna minoriteten i Pakistan, var slavarbetare vid en mattfabrik. Han började hjälpa andra barn och medverkade till att många barn befriades från sina slavkontrakt. Ännu inte fyllda femton år sköts han till döds på påskdagen 1995.

     Trappistmunken Christian de Cherge mördades av islamiska fundamentalister i Algeriet den 23 maj 1996. 1900-talets rad av martyrer avslutas av den australiske missionsläkaren Graham Staines, som tillsammans med sina söner brändes ihjäl av hinduiska fundamentalister den 23 januari 1999.

     Det finns ytterligare trettio namn i martyrernas kapell. Och ändå är de bara ett några få. Under 1900-talet kan de kristna martyrerna räknas i miljoner.

     Söndagens gudstjänst hade vi tänkt fira i Vadstena klosterkyrka. Men där var stängt. I stället hamnade vi hos de katolska Birgittasystrarna, som Birgittadagen till ära gästades av sin biskop Anders Arborelius med biskopsmitra upptill och sandaler utan strumpor nedtill. Han är ju munk.

     Biskop Anders predikade om vårt behov av föredömen och om den heliga Birgitta som en person som vågade säga ifrån och tala sanningens ord till de makthavande. Vi behöver sådana föredömen också i vår egen tid, sade han.

Anders Brogren