Från Istorps prästgård:
Jag har precis kommit hem från ett besök i Sjöbyskolan i Horred Det är en fin och trevlig skola. De låga husen ligger grupperade i ett parkliknande landskap, idealiskt för fantasin och för spännande lekar. Miljön är väldigt annorlunda mot den jag minns från min egen skoltid i Landalaskolan i Göteborg. Där var skolhuset en stor röd tegelborg, som kallades Fängelset, beläget på en stor dammig grusplan. Varje tiominutersrast gick vi ner för alla fyra trapporna och sedan upp igen. Men fröken var väldigt snäll, så det gjorde inget. Dessutom fick vi mycket motion, något som jag fortfarande lever på.
Första gången jag besökte Sjöbyskolan var våren 1978 då vi rekognoserade inför vår flyttning till Istorp och ville ta reda på var våra barn skulle gå i skola. Vi tyckte att skolan såg fin och fräsch ut så vi frågade om den var nybyggd. Till vår förvåning fick vi höra att den var byggd redan 1956. Och nu, 23 år senare, är den fortfarande lika fin. Det måste bero på skötsamma elever och bra vaktmästare. Nackdelen är, säger rektor Tommy, att det är svårt att få pengar till renovering för att byta ut sådant som börjar bli ålderstiget.
Varje år i november har jag ett ärende till skolan. Jag kommer som adventstomte och hälsar på hos förstaklassarna för att lämna en psalmbok till var och en. Våra kyrkoråd har beslutat att kosta på detta även om psalmböckerna är ganska dyra nu för tiden.
Kvällen före sitter jag och skriver in namnen på alla barnen. Var och en får sedan gå fram och högtidligt ta emot sin egen psalmbok. I år fick även andraklassarna hämta sin eftersom det inte blev någon överlämning förra året. Så det var många psalmböcker att skriva i.
Det är roligt att prata med 7-8-åringar. Man får en påminnelse om hur det var för en själv. På den tiden var allt så nytt och spännande. Världen var full av saker som skulle upptäckas och erfarenheter som skulle göras. Jag frågade om någon i klassen ville fortsätta att vara åtta år hela livet. Men ingen anmälde sig. Alla ville faktiskt bli större och hoppades bli vuxna någon gång i en avlägsen framtid.
Jag berättade då om vårt barnbarn Elias, som en dag höll på att leka. Han konstaterade att de vuxna inte leker, så jag frågade honom vad vuxna gör i stället. ”De gör tråkiga saker”, svarade han. ”Då kanske du inte vill bli vuxen”, frågade jag. – Svaret blev litet oväntat: ”Jo, jag tycker om tråkiga saker!”
Psalmboksutdelningen blir samtidigt en förberedelse inför skolans adventsgudstjänst. Några veckor före kommer barnen klassvis till kyrkan och blir visade runt av vår vaktmästare Michael. Sedan kommer jag till skolan och delar ut psalmböckerna, som barnen sedan kan använda när de övar på adventspsalmerna. Så är den stora dagen inne, en morgon strax före första söndagen i advent, då barnen fyller kyrkan och vi sjunger ”Hosianna” tillsammans.
Hosianna! Det är märkligt hur detta hebreiska ord talar till oss, fastän de flesta inte vet vad det betyder. Innebörden är: ”Herre, kom och rädda oss!” Vi behöver Herren. Utan honom klarar vi oss inte i längden.
Även om många barn regelbundet kommer till kyrkan, så är det ännu fler som bara kommer vid enstaka tillfällen. För dem är skolans adventsgudstjänst särskilt viktig.
Annars är det faktiskt fler som kommer till kyrkan än man skulle tro, åtminstone om man jämför med många andra verksamheter. Nu i veckan kom den tjocka boken från kyrkokansliet i Uppsala med massor av statistik för Svenska kyrkan för år 2000. Det visar sig att även under förra året var vårt pastorat, som består av Istorps, Öxnevalla och Horreds församlingar, Sveriges kyrkligaste. I genomsnitt går var och en av våra 2432 kyrkomedlemmar till söndagens gudstjänst 6,1 gånger per år. Till detta kommer andra gudstjänster som t.ex. Sjöbyskolans adventsgudstjänst.
Detta är alltså högst i hela Sverige. Men siffran kunde vara betydligt högre om man tänker på att det är ungefär 60 sön- och helgdagar under ett år. Varje medlem skulle därför, åtminstone i teorin, kunna gå i kyrkan 60 gånger per år, vilket skulle innebära en tiodubbling.
Nu går ju inte det i praktiken. Det är många som inte kan komma för att man är sjuk eller arbetar eller är bortrest eller vad det nu kan vara. Men visst vore det roligt om vi kunde öka siffran till nästa gång.
Fast detta med kyrkan är inget självändamål som är till för att man skall kunna uppvisa en fin statistik. Kyrkan är till för att vi skall få möjlighet att möta Gud. Det heter gudstjänst för att det är ett tillfälle då vi skall tjäna Gud, eftersom vår himmelske Fader tycker om att se när vi kommer tillsammans inför hans ansikte.
I advent är det särskilt många som vill komma till kyrkan. Kanske uttrycker det en längtan efter det fridsrike som skall komma. I en värld med terrorhot och oro inför framtiden känns det gott att få komma samman och sjunga: ”Hosianna! Välsignad vare Han, som kommer i Herrens namn!”
Anders Brogren